Fotboll i gränslandet

I sex raka VM har Mexiko slagits ut i åttondelen. En brytning av förbannelsen skulle innebära mer än en fotbollsframgång för miljontals mexikaner – på båda sidor av gränsen.

Musiken på parkeringsplatsen utanför Estadio Caliente i Tijuana är så hög och kommer från så många håll att det känns som att vara beskjuten av instrument. Trumpeter, trummor, tromboner, bastubor, elgitarrer, xylofoner, klarinetter, dragspel. De mest ambitiösa banden har släpat med ljudanläggningar i bilarna och monterat upp mikrofoner bredvid de osande grillarna. Texterna om olycklig kärlek står i skarp kontrast till de struttiga melodierna. Vill man höras i denna musikaliska tornado får man skrika. Och det gör folk. Oftast för att de vill bjuda in en till partytält eller generöst tilltagna bagageluckor. Öl, kött och salsa finns så att det räcker och blir över. Det är den typen av tillställning där man tackar nej till tio bärs och plötsligt upptäcker att man ändå har två i kroppen.

Eftermiddagssolen steker. Om två timmar ska hemmalaget med det utmanande namnet Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente – oftast kallad Xolos – möta Atlas FC i den mexikanska ligan. Det är en viktig match. Atlas krigar för att inte åka ur, Xolos för att behålla den sista slutspelsplatsen. Ändå verkar ingen på parkeringen tänka särskilt mycket på fotboll.

– En del av dem som festar här kommer inte ens att se på matchen, säger Jorge Adalberto Martínez.

Annons

Själv har han säsongsbiljett och en Kalifornienregistrerad bil som han har ställt i utkanten av parkeringen, där det är något lugnare. Och amerikanska registreringsskyltar är det gott om utanför Estadio Caliente. Många av Xolos supportrar bor på andra sidan gränsen, de flesta i San Diego.

– But I’m from LA, bro! säger Jorge. Varje gång Xolos spelar kör jag ner till »TJ«.

Jorge Adalberto Martínez har bott i Los Angeles i hela sitt liv. Det är därför han kallar mig för bro, det är därför han dricker Bud Light och det är därför han är en »big time supporter« till LA-lag som Lakers (basket), Dodgers (baseboll) och Raiders (amerikansk fotboll). Xolos är något annat, förklarar han.

– Min mamma är från Mexiko och genom henne har jag alltid känt ett band till landet. När jag fick höra att det fanns ett bra fotbollslag i TJ var det givet för mig att följa det. Sedan gillar jag fotbollen här också. Den är mer passionerad än i MLS.

Gränsen till San Diego och USA är bara sex kilometer bort. Där står också de drygt nio meter höga prototyper till den mur Donald Trump vill bygga mellan USA och Mexiko. De senaste månaderna har den amerikanske presidenten återigen kommit med verbala attacker mot grannen i söder, och i mars besökte han San Diego för att personligen inspektera de åtta olika murprototyperna.

Jorge suckar när Trump kommer på tal.

– Jag är ingen politisk kille, men det är bara så sorgligt alltihop. Du vet, Xolos brukar kallas el equipo sin fronteras, laget utan gränser.

Historisk mark

Omkring 16 000 mexikanska soldater stupade i kriget mot USA mellan 1846 och 1848. Mexiko förlorade större delen av sitt territorium, däribland delar i de nuvarande amerikanska staterna Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico. Dagens gränsövergång mellan Tijuana och San Diego är en av världens mest trafikerade. Längst köer är det norrut. Runt 60 000 fordon och 20 000 fotgängare passerar gränsen till USA varje dag.

Med en halvtimme kvar till avspark rör sig ett tjugotal Atlassupportrar uppför trapporna mot Estadio Caliente. De har tagit sig hela vägen från Guadalajara, 180 mil söderut, och trots att deras lag ligger sist i tabellen anser de sig ha fog för att håna hemmafansen med nidramsor och uträtade långfingrar. På parkeringen tar den rödsvartklädde Xolosfantasten Jeremy Rinn en paus i tacomumsandet för att se vad som pågår.

– De här två lagen gillar inte varandra, säger han. De gillar inte varandra alls!

– Varför då? frågar jag.

– Ja, det är det jag försöker lista ut. Jag håller fortfarande på och lär mig om fotbollen här.

Jeremy vet inte om det, men troligen är han själv en galjonsfigur för något som förstärker Atlasfansens ogillande. En gringo från San Diego som så fort han hade åldern inne började ta sig över gränsen för att leva loppan i Mexiko.

Annons

– Tijuana var lite som Las Vegas, säger han. Du vet: »What happens in …«

Hans supporterskap inleddes när han under ett av sina besök i staden fick syn på en man »med en riktigt cool tröja«. Den pryddes av en bild på en aggressiv xoloitzcuintle – den pälslösa hund som både är Xolos symbol och Mexikos nationalras. Jeremy stoppade tröjmannen, fick höra om fotbollslaget och bestämde sig för att börja stödja det.

– Svårare var det inte. Fotbollen gör det ännu roligare att komma hit.

Mängder av amerikaner har rest till Tijuana och förlustat sig före Jeremy. I sin sång South of the border sjunger Frank Sinatra om en mexikansk kvinna han träffar och bedrar: »Just for a tender while I kissed a smile upon her face. Cause it was fiesta and we were so gay. South of the border, Mexico way. Then she sighed as she whispered ›mañana‹, never dreaming that we were parting. And I lied as I whispered ›mañana‹, cause our tomorrow never came.« En annan artist, Manu Chao, beskrev staden på ett mer rättframt sätt: »Welcome to Tijuana: tequila, sexo, marijuana.«

Bilden av Tijuana som ett syndens näste etablerades tidigt. Under den amerikanska förbudstiden mellan 1920 och 1933 erbjöd nöjestemplet Agua Caliente, ett stenkast från Xolos hemmaplan, en fristad åt USA:s kändiselit. Bing Crosby, Buster Keaton och bröderna Marx var bara några av dem som kom hit för att dricka sprit och spela på hästar.

»Hur kommer det sig att ett fotbolls­tokigt land med 123 miljoner invånare inte får fram ännu fler världsklasspelare?«

Fotbollen kom in i bilden på allvar långt senare. Medan Atlasfansen skryter över sin klubbs 101-åriga historia har Xolos bara existerat sedan 2007. Men alla som hade någorlunda koll på grundaren och ägaren, Jorge Hank Rhon, förstod omedelbart att Xolos knappast skulle bli en klubb i mängden.

Nittonbarnspappan Jorge Hank Rhon växte upp i Mexiko City där hans far var borgmästare. När han flyttade till Tijuana 1985 var han redan en förmögen man och pengarna växte ytterligare när han tog över Agua Caliente. Utöver att driva kasino, hotell och kapplöpningsbana blev han av invånarna snabbt känd som »mannen med djuren«. Hans privata djurpark i Tijuana innehöll ett tag fem gånger fler djur än San Diegos berömda zoo några kilometer bort. När han bytte ut hästar mot hundar på kapplöpningsbanan införde han som tradition att en gång om året låta några av hans dresserade apor – inför publik – rida på hundryggarna. 1989 rymde en av hans geparder och blev påkörd av en lastbil i den täta Tijuanatrafiken. Två år senare tog han med sig sin vita sibiriska tigerunge över gränsen till USA för att visa upp den på sin brorsdotters födelsedagskalas. När han skulle tillbaka till Mexiko stoppades han av tullen. Tigerungen satt fullt synlig i baksätet. Ännu fler rubriker fick han 1993, när han lånade ut sin späckhuggare Keiko till storfilmen Rädda Willy.

2004 lyckades Jorge Hank Rhon bli borgmästare i Tijuana, trots att han var kontroversiell av fler anledningar än galna djurhistorier. Det lokala veckomagasinet Zeta hade i varje nummer en helsida med texten: »Jorge Hank, varför dödade dina livvakter mig?« Bakgrunden var ett mord på tidningens kolumnist Héctor Félix Miranda, som i sina krönikor ofta hade kritiserat den stormrika nöjesmogulen. Journalisten sköts ihjäl av personer som jobbade som säkerhetsvakter på Jorge Hanks kapplöpningsbana, men ingen kunde bevisa vem som planerat mordet. De misstänkta kopplingarna till den mest fruktade drogkartellen i Tijuana stoppade honom heller inte från att bli borgmästare. Som sådan lovade han att förbättra stadens kaotiska trafiksituation, samt att begränsa den utbredda brottsligheten. Han lyckades bara hålla det första löftet. 2007 tröttnade han på ämbetet och köpte en fotbollsklubb i andradivisionen. Han flyttade den till Tijuana, döpte den efter hunden av vars skinn han låtit sy upp en väst och pumpade in pengar i jakten på troféer.

Resan gick snabbt. Hösten 2012 blev Xolos mexikanska mästare efter finalvinst borta mot Deportivo Toluca. Samtidigt som spelarna firade titeln meddelade polisen i Tijuana att man grävt fram resterna från mer än 300 kroppar, sönderfrätta av syra, i en massgrav i stadens östra utkanter. Och det var ändå ett lugnt år. Under Xolos senaste säsonger har kriget mellan drogkartellerna trappats upp. Förra året noterades 1 744 mord, ett sorgligt rekord för Tijuana, och inte mycket tyder på att krutröken är på väg att lägga sig. Den 14 januari i år rapporterade The San Diego Union Tribune om hur en man och en kvinna skjutits ihjäl i området Villa del Álamo, en mil sydost om Tijuanas stadskärna. Intill liken låg en handskriven lapp: »Välkommen till 2018.«

Uppklädd. Att bära mask är en mexikansk tradition, inte minst på arenor. I fribrottningsvarianten Lucha libre är utövarna själva maskerade. Även landets största fiktiva hjälte, Zorro, uppträdde förklädd.

Rafael Márquez verkar vara rädd om sina 39-åriga ben. Efter 16 säsonger i utländska lag återvände han 2016 till moderklubben Atlas. Nu lufsar han försiktigt omkring framför backlinjen och försöker fördela bollar. Det är inget fel på hans passningsfot, men han går in halvhjärtat i duellerna och aggressiva hemmaspelare vinner flera gånger bollen i farliga lägen. Redan efter tolv minuter leder Xolos med 2–0. Målen firas genom att storbildsskärmen visar tre vilt springande Xoloshundar med ögon som lyser i rött.

Márquez slår ut med händerna i en uppgiven gest. Om förbundskaptenen Juan Carlos Osorio tar ut honom i årets mästerskapstrupp blir det veteranens femte VM-slutspel. Vid samtliga tidigare tillfällen har han varit lagkapten, och alla gånger har Mexiko rykt i åttondelen. Det sägs att ärren efter nederlagen är anledningen till att Márquez fortfarande inte har tackat för sig på planen. Han vill så gärna vara med och bryta den »åttondelsförbannelse« som mexikanerna gärna hänvisar till. 2002 blev han utvisad i förlusten mot rivalen USA. Mot Argentina fyra år senare gjorde han ledningsmålet, men fick sedan se laget förlora i förlängning. Även i Sydafrika blev argentinarna för svåra. Men värst var det i Brasilien för fyra år sedan. Mexiko hade Nederländerna i brygga när laget släppte in kvitteringen i den 88:e minuten, sedan de misslyckats med att få undan bollen efter en hörna. På tilläggstid fick så Arjen Robben bollen vid kortlinjen i Mexikos straffområde. Situationen såg inte farlig ut, men när Márquez sträckte ut ett ben gjorde Robben som han gjort så många gånger tidigare i sin karriär – föll. Huntelaar slog in straffen. Mexikanerna svor över Robben, som inte brydde sig nämnvärt om att hans svanhopp förlängt motståndarnas VM-olycka. »Trist för dem«, kommenterade han efter matchen.

Internationella. Xolos rekryterar många mexikan-amerikaner i USA med dubbla medborgarskap. Taktiken var effektiv – tills ligan beslöt att låta alla lag ha upp till tio utlänningar i truppen.

Inför sommarens VM diskuteras åttondelsförbannelsen lika flitigt som vanligt. Många räknar också med att den förlängs: ett inte helt otänkbart scenario är att Mexiko slutar tvåa bakom Tyskland i gruppen och sedan ställs mot Brasilien i åttondelen. Mer seriösa bedömare hemfaller dock inte åt vidskepelse utan frågar sig hellre: Hur kommer det sig att ett fotbollstokigt land med 123 miljoner invånare inte får fram ännu fler världsklasspelare?

Bara sex mexikanska spelare återfinns i någon av de fyra bästa ligorna i Europa. VM-motståndaren Sverige har tre gånger så många. Förbundskapten Osorio är bekymrad över siffrorna och orsakade rubriker när han tidigare i år ondgjorde sig över att allt fler landslagsmexikaner spelar i amerikanska MLS, vars kvalitet han anser vara för svag. De flesta spelare väljer dock att spela kvar på hemmaplan även efter att de fått sitt genombrott. De har sina skäl. Xolos publiksnitt på 26 413 är imponerande – men ändå bara det nionde bästa i ligan. Faktum är att Liga MX har fler åskådare än Serie A: endast England, Spanien och Tyskland har högre snittsiffror. De flesta klubbar mår ganska bra och har råd att ge spelarna höga löner. Det stora intresset ger också klubbarna möjligheter att skriva lukrativa TV-avtal. Marknaden är fri och matcherna sänds av olika bolag. Fox har till exempel betalat dyra pengar för att få ensamrätt till Leóns matcher. Mest extrema är de tolvfaldiga ligamästarna Chivas som producerar och sänder sina matcher själva. Vill man se laget – och det vill många – får man skaffa abonnemang hos Chivas TV. Fans med skral ekonomi kan betala en mindre summa för att se matcherna i efterhand. Kunderna finns heller inte bara i landet. I USA är Liga MX den populäraste ligan bland TV-tittarna, inklusive MLS och Premier League.

»Folk på mitt jobb är rädda för att åka hit. Inte jag. Inte efter midnatt i alla fall.«

Alltså: en välmående liga – som inte håller toppklass. Under de 19 år som mexikanska klubblag deltog i Copa Libertadores (Sydamerikas Champions League) lyckades ingen vinna titeln. Och det är svårt att få utländska stjärnor att välja Mexiko framför de största klubbarna i Europa, åtminstone innan karriären börjat vissna. Ronaldinho var i Querétaro och lallade långt efter sina glansdagar, 36-årige Landon Donovan nöter för närvarande bänk i León och den tidigare franske landslagsmannen Jérémy Ménez har precis skrivit på för América. Det är heller inte alla klubbar som välkomnar utlänningar. Till och med i dagens globala fotbollstid viker inte Chivas från sin dogm att enbart kontraktera mexikanska spelare.

 

Vad Rafa Márquez tänker om allt det här får jag inte veta. Efter matchen, som slutar 2–2 sedan Atlas gjort två snabba sedan veteranen bytts ut, traskar den stilige mannen med 143 landskamper bestämt igenom den stökiga mixade zonen utan att se sig om över axeln. Han går rakt in i den väntande bussen och vinkar genom rutan till människorna som samlats utanför.

Meriterad. Rafael Márquez har fyra ligaguld och två Champions League-titlar med Barcelona. Gamle Hugo Sánchez, som satte 164 mål för Real Madrid, anses dock vara Mexikos störste genom tiderna.

Ute på parkeringen är partyt fortfarande igång, men de som ska tillbaka till USA gör sig klara för avfärd. Grävmaskinisten Chris Martin – som med sitt bastanta John Goodman-utseende inte har mycket gemensamt med sin namne, sångaren i Coldplay – konstaterar att mörkret har lagt sig över Tijuana samtidigt som han stuvar in campingstolar och kylväskor i sin pickup.

– Folk på mitt jobb är rädda för att åka hit, säger han. Inte jag. Inte efter midnatt i alla fall.

Han är tillräckligt nykter för att själv köra över gränsen redan i kväll. De amerikanska Xolosfans som inte är det tar in på hotell och låter bilen stå till i morgon. Eller så gör man som Jeremy, San Diego-killen som jämförde Tijuana med Las Vegas:

– Jag tar aldrig egen bil hit. I just uber myself home when it’s time. Det är supersmidigt.

Jag nickar och tänker på ett gammalt Tijuanaskämt som jag läste om i LA Weekly innan jag kom hit. Skämtet handlar om en grupp hundar som hänger vid gränsen. Alla är från Tijuana, utom en som varje dag rör sig söderut från sitt amerikanska hem i La Jolla. Den gästande hunden skryter för de andra om hur bra han har det i La Jolla, om vilken stor trädgård han har att springa i, om vilka saftiga stekar han får till middag, om att han får sova i en säng med egyptiska bomullslakan. De andra hundarna tittar frågande på honom och undrar varför han i så fall tar sig till Tijuana varje dag. »Åh, det är enkelt«, säger USA-vovven. »Hit kommer jag för att skälla.«

MEXIKOS LANDSLAG

Smeknamn: El Tri.

Förbundskapten: Juan Carlos Osorio.

Flest landskamper: Claudio Suárez, 177 (1992–2006).

Flest mål: Javier Hernández, 49.

Annons

Största merit: OS-guld 2012.

VM-framgång: Kvartsfinal på hemmaplan 1970 och 1986.

Kuriosa: När Sven-Göran Eriksson 2008 blev förbundskapten för Mexiko frågade en reporter om han gillade chili. Svensken missförstod och började prata om Chiles huvudstad Santiago. Svennis fick sparken efter tio månader. Enligt mexikanska medier blev avgångsvederlaget sju miljoner dollar.

Nästa dag kör vi norrut. Över gränsen, förbi San Diego och vidare mot Los Angeles. Vi stannar i förstaden Downey och letar upp den mexikanska restaurang som high school-läraren Ivan Toribio har föreslagit som mötesplats. Han är klädd i grön landslagströja och har tagit med sig två supporterkompisar: sjuksköterskan Rocio Aremandariz och juridikstudenten Xavy Ochoa.

– Jag är vrålhungrig, säger Ivan och grabbar tag i en meny.

Ivan och Xavy är ledare, capitanos, för Los Angeles-avdelningen av Pancho Villas Army – det mexikanska landslagets supporternätverk i USA. Rocio har ingen formell roll men beskrivs som en adelita.

– De kvinnliga soldaterna i den mexikanska revolutionen kallades så, säger hon och berättar att hon planerar att klä sig som en adelita – långklänning, hatt och patronbälte över bröstet – nästa gång Mexiko spelar landskamp.

Trion förklarar att revolutionsromantiken mest är på skoj, även om de vet att det inte är helt okontroversiellt att döpa sin organisation efter en berömd general som även utförde attacker på amerikansk mark.

– För oss är det mest ett fräckt namn, säger Ivan Toribio. Pancho Villas Army är inkluderande, familjevänligt och helt emot våld.

En tallrik sprängfylld med mexikanska läckerheter ställs framför honom. Innan han hugger in på maten sluter han ögonen och gör ett snabbt korstecken över bröstet och ansiktet.

– Gammal vana.

Folkrikt. Mexikos höga publiksiffror förklaras bland annat med att matcherna nästan alltid gäller något. Eftersom mästerskapen (ett på hösten, ett på våren) bara pågår i fyra månader möts lagen enbart i enkelmöten. Kritikerna invänder att systemet gör ­tränarna rädda för att släppa fram unga spelare.

Pancho Villas Army har anhängare i hela USA. Förutom LA-bataljonen finns större avdelningar i Phoenix, Reno, Houston och Dallas. Med ett par månader kvar till VM är det bråda dagar för Ivan och hans vänner. Närmast måste han förbereda trupperna till Mexikos VM-genrep mot Wales på Rose Bowl Stadium den 28 maj.

– Det är biljetter, souvenirer, matchuppladdning, tifo … vi får ligga i på fritiden, säger Ivan.

– Men det känns viktigt också, säger Xavy. Vi måste ge laget en riktigt bra känsla inför VM!

»När jag vaknade hade Trump vunnit. Men vad ska man göra? Vi kan inte direkt låta lönnmörda honom.«

De flesta av Mexikos träningslandskamper spelas i USA, och det är inte direkt svårt att sälja biljetter. Ungefär 37 miljoner mexikan-amerikaner beräknas bo i landet. Här i Downey har 54 procent av invånarna mexikanska rötter. Om Downey, eller hela Kalifornien för den delen, fått bestämma hade Donald Trump inte valts till president hösten 2016. I Los Angeles-området röstade 72 procent på Hillary Clinton. Ivan Toribio var en av många som tog illa vid sig när Trump före valet talade om muren han ville bygga (men inte betala för) längs gränsen mot Mexiko. En av de första sakerna Trump gjorde efter att ha annonserat sin kandidatur var att piska upp retoriken mot grannen i söder: »När Mexiko skickar människor hit, skickar de inte sina bästa /… / Det är människor med stora problem, och de problemen tar de med till oss. De för in droger. De för in kriminalitet. De är våldtäktsmän.«

När Ivan hörde Donald Trumps tal tänkte han på sin morfar, som kom till USA för att jobba vid järnvägen. Han var bokstavligen med och byggde landet. Ivan tänkte också på sina föräldrar, som arbetat och betalat skatt i USA i hela sina vuxna liv.

– På valdagen gick jag och röstade, säger han. Jag kom hem, såg att Hillary ledde och gick och la mig. När jag vaknade hade Trump vunnit. Det var svårt att ta in. Men vad ska man göra? Vi kan inte direkt låta lönnmörda honom.

Xavy och Rocio skrattar försiktigt.

– Kolla vad mycket ost det är på min mat, säger Ivan. Vill ni ha? Jag gillar inte ost.

Capitán. När Ivan Toribio var 13 år vann hans pojklag en turnering. »Vi spelade i likadana gröna tröjor som Mexiko. Efter det blev jag mycket mer patriotisk.«

När alla burritos, tacos och enchiladas är uppätna sitter vi kvar på restaurangen och talar en lång stund om kulturell identitet. Rocio, Xavy och Ivan växte upp i spansktalande hem men säger att de hade talat engelska med varandra även om vi inte varit där. De är alla födda och uppvuxna i USA.

– Men om någon frågar var jag kommer ifrån så svarar jag Mexiko, säger Ivan.

– Samma här, säger Xavy.

– Jag säger att jag är mexikan-amerikan, säger Rocio. Men ordningen där är viktig: Mexiko först.

Jag frågar Ivan och Xavy varför de inte vill säga att de kommer från USA.

– Det är ingen stor grej, säger Xavy. Men det känns enklast så. I alla fall i fotbollssammanhang.

Ivan tar en slurk av sin Pepsi och slänger ett öga på en av restaurangens TV-skärmar, som visar en basebollmatch med Los Angeles Dodgers.

– Jag är tacksam för allt det här landet har gett mig och respekterar USA. Går jag på en match i LA tar jag av mig kepsen när nationalsången spelas. Men jag älskar Mexiko, förstår du? Och jag orkar inte med tjafset. »Du föddes här, så varför hejar du inte på USA?« Sådana frågor har jag fått ofta. Därför säger jag numera att jag kommer från Tijuana eller Mexico City om någon frågar.

Xavy nickar, Rocio bryter in:

– Det handlar inte om att inte hålla på USA. Om USA spelar mot ett annat lag än Mexiko ser jag gärna att de vinner.

– Precis, säger Ivan. Har ni förresten tänkt på att det plötsligt har blivit viktigare för folk att veta var man kommer ifrån? Hela den här Trumpgrejen skapar en klyfta. När jag var liten höll jag mest på Mexiko för att min pappa gjorde det. Med tiden blev jag mer patriotisk och just nu känns det lättare än någonsin att heja på Mexiko.

– På grund av Trump? frågar jag.

Ivan nickar.

– Utan tvekan. Att skrika högt för Mexiko är mitt sätt att irritera honom. Ja, han bryr sig väl inte. Men det känns bra för mig.

På TV:n har basebollsändningen bytts ut mot en MLS-match mellan Orlando och Portland. Ivan tittar inte. Hans favoritlag inom klubbfotbollen är Club América från Mexico City.

– Många förknippar mexikan-amerikaner med Narcos, kriminalitet och andra dåliga saker, säger han. Och självklart finns det rötägg. Men de allra flesta av oss sliter hårt och försöker göra nytta i det här landet.

– Det är så självklart att det inte ens ska behöva sägas egentligen, inflikar Xavy.

Jag frågar om de själva har upplevt att andra amerikaner har fördomar om dem.

– Inte i Kalifornien, säger Ivan. Kalifornien är inte Trumpland. Men framför allt i södern finns rasism. Och man kan uppenbarligen vinna röster på att göra mexikaner till syndabockar.

Han berättar om ett besök på en sportbar i Arizona i samband med en Pancho Villas Army-resa. Ivan ville se en särskild fotbollsmatch och frågade krögaren om han kunde byta kanal på en mindre TV-skärm vid ett hörnbord där ingen satt. Krögaren vägrade, Ivan frågade igen och blev nonchalerad. När han svor över behandlingen blev han utslängd.

– Killen ringde polisen också! Okej, jag höjde rösten en gång, men kom igen …

Han kastar en blick på TV:n där Portlands svensk Samuel Armenteros misslyckas med att ta sig förbi en back.

– Jaha, kommer ni att ha med Ibrahimović i VM, eller?

Ämnesbytet känns välkommet. Resten av sittningen pratar vi bara om våra respektive landslags chanser i Ryssland. Vi avslutar med en runda tequila och senare på kvällen får jag ett långt SMS från Ivan Toribio. Han har samlat tankarna och vill understryka hur mycket Pancho Villas Army innebär för honom och hans vänner: »Fotbollen är vårt sätt att uttrycka oss och att visa stolthet över vår kultur och våra rötter. Det är också ett sätt att skicka vidare en liten bit av vårt ursprung till våra barn. Det här är vad PVA betyder för oss.«

 

Piren vid Santa Monica Beach, känd från många filmer och TV-serier, är som vanligt ett myller av människor. Turisterna kryssar mellan gatumusikanter, rullskridskoåkare och försäljare.

– Ska du ha en läsk? Jag har iskalla här i väskan. Två dollar.

Försäljaren bär badtofflor och en smutsvit fotbollströja med namnet »Giovani« tryckt på ryggen. Han visar sig komma från Guadalajara och är glad över att tre av Mexikos mest kända spelare numera bor i Los Angeles.

– Egentligen är Carlos Vela min favorit, säger mannen. Jag skulle vilja se honom i en match, men biljetterna är väldigt dyra. Galaxy har jag sett en gång. Då gjorde faktiskt »Gio« mål.

Innan Zlatan Ibrahimović anlände till LA Galaxy i slutet av mars var det Giovani dos Santos nummer 10-tröja som sålde bäst bland fansen. Hans lillebror Jonathan dos Santos spelar i samma klubb, och i nystartade Los Angeles FC hittar vi Carlos Vela. Gemensamt för dem alla: deras relation till landslaget och dess supportrar har varit komplicerad.

Gränsland. Från sitt hem i Tijuana ser Maggie (nedan) Donald Trumps mur­prototyper. »Förut var det 50, 60 personer om dagen som hoppade över. Numera är det bara fem, sex stycken.«

2005 var Giovani och Vela spelarna som ledde Mexiko till guld i U17-VM. Vela blev turneringens skyttekung, Giovani spelade fram till hälften av lagets mål och utsågs till mästerskapets näst bästa spelare. Efter succén skrev den 16-årige Carlos Vela på ett femårskontrakt med Arsenal. Giovani var redan dubbad som »nästa Ronaldinho« i Barcelona där han gjorde A-lagsdebut som 17-åring. Bakom honom gjorde den ett år yngre Jonathan framsteg i akademin, och Barcelona trodde så mycket på bröderna att klubben gav deras Brasilienfödda pappa Zizinho – under 80-talet ett firat proffs i mexikanska ligan – en tränarroll i organisationen. Journalisterna på hemmaplan väntade sig stordåd. Vela och dos Santos-bröderna var juvelerna i den gyllene generation som skulle göra Mexiko till en verklig fotbollsstormakt.

13 år efter U17-guldet kan vi konstatera att det inte har blivit så. Visst har alla tre svarat för viktiga insatser, men orden »ouppnådd potential« ligger också nära till hands för samtliga. Och så har det bråkats. I Barcelona tuppfäktades Giovani med underbarnsrivalen Bojan Krkić – påhejad av pappa Zizinho som inte kom överens med Bojans far. När Giovani inte omedelbart blev en startspelare i världens då bästa klubb tappade han och pappan tålamodet. Som 19-åring såldes han till Tottenham. Där menade kritikerna att han lämnade större avtryck på Londons nattklubbar än på White Hart Lane. »If he could pass a nightclub as well as he can pass a ball, he would be OK«, klagade tränaren Harry Redknapp. När lillebror Jonathan sedan ratades till Mexikos VM-trupp 2010 hotade Zizinho med att låta även Giovani stå över. Han spelade till sist, men snacket om att »européerna« krävde särbehandling var redan igång.

Americáno. Jonathan dos ­Santos övergav spanska Villar­real för att spela med storebror Giovani i LA Galaxy. I klubbens »lär känna Jonathan«-inslag på hemsidan avslöjade nyförvärvet att hans favoritemoji är en apa som håller för munnen.

Ett par månader efter VM statuerade Mexikos fotbollsförbund exempel genom att stänga av Carlos Vela i sex månader sedan han festat för hårt efter en landskamp mot Colombia. Anfallaren tog beslutet dåligt. Efter avstängningen vägrade han representera sitt land. Fyra olika förbundskaptener försökte övertala honom, men inte ens VM-spel i Brasilien 2014 lockade tillräckligt mycket. Giovani spädde på splittringen genom att visa sitt stöd för Vela, när en mexikansk journalist bad om hans åsikt: »Varför komma hit? Så att de kan döda honom? Vi som spelar i Europa får alltid skit.« I samma intervju kritiserade han landslagets brist på riktning och långsiktiga visioner: »Fyra förbundskaptener på en månad säger allt.«

Efter mer än fyra års frånvaro återvände till slut Carlos Vela till landslaget. Nu är han tillgänglig för VM, precis som Giovani och Jonathan. Frågan är bara vilken form de håller. Förbundskaptenen Juan Carlos Osorio blev inte glad när Vela bytte Real Sociedad mot den nystartade MLS-klubben Los Angeles FC, och förra säsongen var dos Santos-brödernas Galaxy sämst av samtliga 22 ligalag. Ivan Toribio och de andra landslagsfansen oroar sig också över USA-spelarnas drivkraft. Trots att framgångarna med Galaxy uteblivit har Giovani i intervjuer pratat om hur mycket han älskar att bo i Los Angeles, hur behagligt livet är och hur nära det är för släkt och vänner i Mexiko att hälsa på.

På piren i Santa Monica frågar jag läskförsäljaren med Giovanitröjan om han har Pepsi i kylväskan. Det har han. Sedan frågar jag om han vet att Giovani är »ambassadör« för läskmärket.

– Är Gio det? Det visste jag inte.

Men affärerna går bra, berättar han, och han kunde inte gärna ha valt en bättre plats att kränga läsk på. USA och Mexiko utmanar varandra om titeln »världens fetaste land«. I Mexiko bär nästan tre fjärdedelar av befolkningen på kraftig eller mycket kraftig övervikt. Inget land sörplar heller i sig så mycket sockerdrycker per invånare.

– Vi får hoppas att Gio själv mest dricker vatten inför VM, säger försäljaren och fortsätter längre ut på piren.

 

Vart man än ska i Los Angeles tar man bilen. Från Santa Monica till Carson, där Galaxys hem Stubhub Center ligger, tar det ungefär en halvtimme om turen är med en i trafiken. Den 62-årige materialförvaltaren Raul Vargas har sitt arbetsrum under jord. Träningsoveraller och matchtröjor hänger i långa rader och det mesta av golvet täcks av olika kartonger. Vid arbetsbänken ligger bokstäverna som bildar namnet Ibrahimović och väntar på Raul.

– Atmosfären förändrades helt när Zlatan kom, säger han. Alla vill ha hans tröja. Förhoppningsvis kan han hjälpa oss till en titel också.

Raul Vargas har redan hunnit träffa nyförvärvet. Han verkar »normal och bra«, tycker han. Att ha superstjärnor som kollegor är inget nytt för honom. Hysterin var minst lika stor när David Beckham anlände. Raul berättar att Beckham ibland brukade smyga in till honom före träningarna för att äta frukostburritos som materialaren köpt med sig.

– När Sven-Göran Eriksson var förbundskapten för Mexiko var han också och hälsade på nere hos mig. Jag gav honom en flaska tequila.

»Atmosfären förändrades helt när Zlatan kom. Förhoppningsvis kan han hjälpa oss till en titel också.«

Genom sitt ursprung har Raul Vargas ofta fått ett speciellt förhållande till lagets mexikanska spelare. Tränare har kommit och gått, men den kortväxte man som håller koll på materialet har varit här sedan starten 1996. Om bröderna dos Santos grubblar över något är det till Raul Vargas arbetsrum de går för att prata.

– Jag blir lite som deras extrapappa, säger han. Eller snarare extramorfar. Men om de har spelat dåligt så säger jag det, även om de blir arga. »Jobba hårdare då!« säger jag om de gnäller över att tränaren inte ger dem chansen eller spelar dem på fel position.

Raul Vargas vet mycket om hårt arbete. När han 1977 kom till Los Angeles från Juárez i norra Mexiko tog han alla jobb han kunde få. Som mest hade han tre på samma gång. På natten och fram till tidig morgon delade han ut tidningar. När rundan var klar monterade han skruvar på en fabrik. Om kvällarna stod han bakom disken i en videobutik.

– Lustigt nog hette den Video Galaxy, säger han. Men fotbollen var min passion. Den första matchen jag såg i USA var mellan New York Cosmos och Los Angeles Aztecs. Det var otroliga spelare här då: Pelé, Beckenbauer, George Best … Jag lyckades ta mig in utan biljett och jag glömmer aldrig en sak som Pelé gjorde. När han skulle gå ut genom spelartunneln hoppade en supporter ner till honom. En vakt brottade ner supportern, men Pelé vände sig om och bad vakten sluta. Sedan gav han sin tröja till killen.

Raul har döpt sin äldsta son till Edson – Pelés riktiga namn. Hans två andra söner, Jair och Gerson, har också namngivits efter spelare från det brasilianska landslag som 1970 vann VM-guld i Mexiko. Raul Vargas var 13 år den sommaren. Han bodde i Juárez, en miljonstad i delstaten Chihuahua precis vid gränsen till Texas, tillsammans med fem syskon och en ensamstående mamma.

– Pappa lämnade oss när jag var tio. Sedan dess har jag inte sett honom. Det var inte lätt för min mamma.

Fotboll spelade han mest på gatan. Kvarterslagen tog namn efter de mest populära landslagen i VM-turneringen 1970.

– Ett av våra lag hette Italia, säger Raul. Jag var oftast målvakt och även ansvarig för tröjorna. Jag brukade åka till El Paso på andra sidan gränsen och köpa vita t-shirtar. De kostade bara 50 cent styck där. Sedan la jag dem i en kastrull tillsammans med kokande vatten och färg. Så fick vi tröjor som såg ut som Italiens. Vi kände oss väldigt häftiga.

 

Galaxys mittfältare Perry Kitchen tittar in i materialrummet och ber om nya fotbollsstrumpor. Raul böjer sig ner över en kartong och gräver fram ett par.

– Thank’s, boss!

– Okej, säger Raul.

Han uppskattar att han jobbar ungefär 70 timmar i veckan. Ibland, när han måste jobba natt inför långa bortaresor, tar han en tupplur på en massagebänk i arbetsrummet.

– Men jag älskar att vara här, säger han. När jag var ung i Juárez kunde jag inte drömma om att fotbollen skulle ta mig till länder som Kina och Sydkorea.

Invandrare. Raul Vargas starkaste VM-minne är från Mexiko 1970. Det var det första mästerskapet i färg. Öppningsmatchen Mexiko–Sovjet sågs av fler TV-tittare än någon tidigare händelse – med undantag för månlandningen året före.

Han drar historien om hur han fick Galaxyjobbet. 1993 skulle Mexiko spela landskamp mot Kamerun i Kalifornien. Raul var speciellt förtjust i den dribblande målvakten Jorge Campos och tillverkade två olika t-shirtvarianter som han planerade att sälja utanför arenan. På den ena t-shirten var Campos målvakt, på den andra utespelare.

– Jag lyckades få kontakt med Campos och frågade om jag kunde få hans tillstånd att sälja tröjorna. Och han gillade idén, han signerade dem till och med. Efter det blev vi vänner.

När Jorge Campos tre år senare kom till LA Galaxy för att spela i nystartade MLS var laget i behov av en materialförvaltare. Campos föreslog Raul Vargas. Tränaren Lothar Osiander frågade kandidaten om han hade någon erfarenhet av yrket. Raul nämnde inte att han varit materialförvaltare i Juárez redan som 13-åring. Istället sade han: »När jag föddes kunde jag inte gå, men nu kan jag springa. Ge mig en chans bara. Du kan sparka mig om du inte blir nöjd.«

– Det är snart 23 år sedan, säger han. Och jag är fortfarande kvar.

– Var du själv duktig på att spela? frågar jag.

Raul spricker upp i ett milt leende.

– Faktiskt. Jag var som Campos: kunde båda stå i mål och göra mål. När jag var 16 fick jag chansen att komma till Santos Laguna, som spelade i mexikanska högstaligan. Men jag tackade nej. Jag ville hellre spela med mina vänner i Juárez.

Jag säger att det låter konstigt och att han måste ha grämt sig många gånger. Raul skakar på huvudet.

– Jag ville bara ha roligt med fotbollen. Och det hade jag, både hemma och när jag kom hit och började spela med lokala lag. Och livet har blivit ganska bra ändå.

Han ber om ursäkt för att han inte kan visa upp de fem mästerskapsringar han har vunnit under sin tid i klubben. De ligger hemma. Enda gången han bär dem är när Galaxy spelar borta mot lag med många supportrar.

– Eftersom jag har mycket att fixa före match är jag alltid på arenan i god tid till avspark. Och i Portland är fansen också det, och de kan skrika högt. När de häcklar mig och klubben brukar jag hålla upp handen med de fem ringarna. Sedan kan jag jobba vidare.

 

Söndag eftermiddag och LA Galaxy har hemmamatch mot Kansas. Utanför Stubhub Center är grillarna igång, men stämningen är betydligt lugnare än i Tijuana. Alla pratar om en spelare som bara har gjort en match för laget, och majoriteten av fansen har hans namn på tröjryggen. Zlatan Ibrahimović inleder på bänken, bredvid Jonathan dos Santos som är på väg tillbaka efter en skada. Giovani är inte frisk än och sitter därför på läktaren. Den kulmagade tränaren Sigi Schmid visar sig först minuterna före avspark, och det är först då jag inser att jag har träffat honom en gång tidigare, för mer än tio år sedan intill en regnig träningsplan i Hoffenheim. Han hade vinteruppehåll från sitt dåvarande lag Columbus och var i Europa för att under några dagar »se fler matcher och träningar än vad som egentligen borde vara möjligt«. Jag minns att han berömde Basels dåvarande mittback Daniel Majstorović, och att han ställde frågor om Zlatans spel i landslaget. »Det är inte alltid lätt för en tränare att ha en spelare som är bättre än sina lagkamrater«, sade han.

Nu är han i den situationen själv, och när den matchotränade Ibrahimović byts in efter en timme är det lätt att förstå vad han menade den gången. Publiken förväntar sig magi varje gång han är nära bollen, och det uppmärksammade nyförvärvet tycks känna ansvaret att bjuda på show. Han dribblar, avlossar tunga skott från 30 meter och går ner på mittfältet för att styra spelet när Kansas backar hem. De gånger han håller sig längst fram, och låter Jonathan dos Santos fördela bollar från mittplan, går det bättre. Men Kansas är välorganiserat och får en rätt tacksam match mot ett hemmalag som inte sitter ihop. Gästerna vinner med 2–0, och när vi journalister släpps in i omklädningsrummet efteråt surar Galaxyspelarna vid sina platser. Jag stegar fram till den skadade Giovani, som sitter uppkrupen i sitt bås med blicken fäst på telefonen.

– Får jag ställa några frågor? säger jag.

Han skakar på huvudet utan att lyfta blicken från telefonen.

– Jag spelade inte i matchen, så det finns inget för mig att säga.

– Men jag vill prata Mexiko och VM, säger jag.

– Okej, säger han. En liten stund.

VM-konversationen blir kort och meningslös. Dels för att Giovanis svar är så oinspirerade (VM ska bli kul och det är många bra lag med där), dels för att en av Galaxys pressnissar kommer fram och drar bort mig redan efter ett par minuter. Man är alltså välkommen ner till omklädningsrummet men får inte gå fram till spelarnas privata platser. Istället väljer presschefen ut några spelare som får ställa sig i mitten av rummet, varpå vi reportrar bildar en ring och slåss om att få ordet under kanske tre minuter. När Zlatan blir omringad (och säger att han ska ligga på laget mer så att alla blir mer hungriga) passar Giovani på att slinka ut. Kanske ska han hem och läsa The power of now, Eckhart Tolles självhjälpsbok som han nyligen hyllade i en intervju där mexikanen fick lägga ut texten om att han numera hellre är hemma och läser än ränner runt på nattklubbar.

Lillebror Jonathan har en mer avslappnad framtoning. Glädjen över att vara tillbaka från skadan verkar större än besvikelsen över förlusten. När han har duschat gör han en highfive med Raul Vargas, som outtröttligt samlar ihop smutstvätt från golv och bänkar. Materialförvaltaren räknar med att få se Jonathan på TV i VM i sommar.

Raul följer inte landslaget lika passionerat som Ivan Toribio och de andra i Pancho Villas Army, men Mexiko betyder fortfarande mycket för honom. När hans födelseland smutskastas av USA:s president brukar han tänka på sin egen livsresa.

– Jag kom hit utan några papper, säger han. Men jag kom till Vita huset långt innan Trump gjorde det.

De fyra besöken i USA:s mest kända byggnad har kommit i samband med titlar som Galaxy har vunnit. Första gången var 1998, när Bill Clinton var president.

– Vi fick registrera oss i en gästbok. Jag skrev mitt namn som man skulle. Sedan la jag till »från Chihuahua!«. Det kändes bra.