Geert tar farväl

Han kom, han gjorde mål, han vann SM-guld. Ändå har Geert den Ouden aldrig känt sig hemma i Djurgården och den svenska fotbollen. I en öppenhjärtig intervju med en av världens främsta fotbollsjournalister, Hollandsuppväxte Simon Kuper, förklarar han varför det är dags att dra vidare.

26 april, fyra dygn efter hemkomsten från Sverigeresan. Jag ringer Geert dagen efter att han gjort sina första mål för säsongen, två stycken mot Sundsvall 25 april. På sin välbekanta, grova Rotterdamdialekt berättar han att det till slut har skett: han har pratat med klubbdirektören Bosse Andersson.

– Bara för att låta honom förstå att det bästa kanske är om vi kan hitta en lösning för mig till sommaren. Han förstod mina synpunkter.

Den första holländaren i Allsvenskan är på väg hem. Det har inte fungerat.

Annons

 

Massor av svenskar har värvats till Holland, och det brukar fungera. De flesta lär sig holländska på några månader. I Rotterdam hette det i ungefär 30 år att Feyenoord aldrig hade hittat en fullgod ersättare till Ove Kindvall. I Amsterdam kallades Stefan Pettersson till och med för »Mr Ajax« av klubbens ordförande när han efter sex år lämnade klubben. Zlatan var visserligen en besvikelse till en början: jag minns vissa gånger på Amsterdam Arena då jag tyckte synd om honom, en 19-åring som blev utvisslad av ett fullsatt, utländskt stadion bara för att han oftast valde fel lösning och hade för vana att försvinna ur matcherna 25 minuter i taget. Men Ajax supportrar var för den sakens skull inte avogt inställda till svenskar: de beklagade bara att deras korkade klubb inte hade köpt Marcus Allbäck i stället.

Jag var på plats den kväll då Zlatan omvände Arenan. Elva minuter in på Ajax första Champions League-match på fyra år, mot Lyon 17 september 2002, dämpade han bollen vid straffområdeslinjen och blev stående stilla. Publiken suckade irriterat. Så lurade han backen framför sig med en överstegsfint och slog in bollen vid bortre stolpen. På läktarna infann sig en kollektiv förlägenhet. Innan första halvlek var slut hade folk börjat ropa hans namn. Det hade jag aldrig hört förut.

 

När Geert flyttade åt motsatt håll var det få holländare som uppmärksammade saken. För de flesta fotbollsintresserade var han ärligt talat bara känd som den där RBC Roosendaal-spelaren som bisarrt nog ville bli domare. En del kände till att han kom från en strängt protestantisk familj av det slag som de flesta holländare vagt minns från sin egen släkthistoria (farfar växte upp så) men som de utgår från har försvunnit numera. När jag berättade för en holländsk vän och kollega att jag skulle åka till Stockholm och skriva om Geert den Ouden svarade han:

– Konstigt att de vill ha en artikel om honom. Han är ju verkligen typexemplet på ett medelmåttigt holländskt fotbollsproffs.

Strax därefter kom jag till Sverige och upptäckte att Geert fanns på varenda förstasida. (När fick ni alla de här sportbilagorna? Ni börjar bli som Italien eller till och med Portugal.) Geert kritiserar Djurgården, Zoran Lukic petar Geert, Geert intygar: »Jag är superfräsch.« Nationen håller andan. Svenskarna måste vara galna.

18 april, Stockholm

Det är söndag eftermiddag och Geert och jag har bestämt träff vid »the mushroom« på Stureplan. Han är tidig och står i solskenet bredvid sin bil och väntar på mig: mycket lång (men faktiskt inte mycket över medellängd för sin generation i Holland), med pinnsmala ben som framhävs av ett par likaledes smala byxor som är utsvängda vid fötterna. Trendiga mockasneakers utan strumpor. En elegant scarf om halsen. Orakade kinder, stor näsa. Små omsorgsfulla lockar på vardera sidan av pannan, uppenbarligen med gelé i. Han är ingen protestantisk liten grabb längre.

»Det var en väldigt svår tid för mig. Att vakna upp varje dag och inte vilja gå till jobbet.«

Vi stiger in i hans snygga, blå Volvo S80 (med fågelskit på vindrutan) och Geert knäpper fast bilbältet, helt enligt svensk lag. Fast han knäpper det bakom sin rygg, förmodligen för att det är bekvämast så. Sedan börjar han prata, en snabb ström av ord som fortsätter att forsa fram nästan utan uppehåll under de närmaste fem dagarna. Geert är upprörd. På förmiddagen har han frågat Zoran om han kommer att få spela mot Helsingborg i morgon. Zoran ville inte svara. Geert säger att han var tvungen att påpeka att han inte är 15 år längre. Zoran sa då att han skulle få sitta på bänken i denna säsongens tredje match. Geert hävdar att han lät saken falla utan att ta någon discussie, ett viktigt holländskt begrepp.

– Det tjänar ändå inget till med den karln. Jag kan knappt kommunicera med honom, säger Geert,  när han kör förbi Stockholms stadion på väg till Råsunda.

Geert är en tillmötesgående person. Han har en hemsida som han sköter själv. I många år efter att han hade blivit proffs skrev han i sin gamla amatörförenings tidning. Därför är han bara glad över att kunna hjälpa en skribentkollega. Vi är på väg för att titta på AIK-Trelleborg så att Geert ska kunna inviga mig i den svenska fotbollens mysterier. Han skulle förmodligen ha gått på matchen i vilket fall som helst. Han ser massor av matcher och har byggt upp ett komplicerat nätverk av spelarkollegor som ordnar biljetter till honom. Han berättar att folk ibland tittar konstigt på honom när de upptäcker att de sitter bredvid svenska mästarnas center. Han har märkt att han är mer beundrad i Stockholm än han någonsin var i Excelsior eller RBC Roosendaal i Holland.

I Solna parkerar vi på en praktiskt taget tom parkeringsplats som bara Geert känner till. På väg till arenan får vi en del nyfikna blickar från AIK-supportrar, men ingen vare sig hälsar eller kastar glåpord. Väl i trygghet på pressläktaren ber Geert om ett papper. Han tänker studera Trelleborgs anfallare Mats Lilienberg extra noga.

Annons

– Han var inte så pjåkig mot oss, förklarar han.

Geert gör ofta anteckningar när han är på match – om hur ett lag brukar anfalla, till exempel – och sedan går han tillbaka till anteckningarna när han själv ska spela mot det laget. Spionerar han på huvudrivalerna i dag?

– Jag ser inte AIK som rivaler, och det grundar jag på vad de har presterat de senaste säsongerna och på hur de ser ut i år.

En stund senare frågar han:

– Vem dömer?

Domaren visar sig heta Miro Ukalovic.

– Jag ska ta en titt och se vad jag tycker om honom.

Vi sitter tysta och tittar i tio minuter, sedan sparkar Trelleborgs Johan Laursen till bollen medan han ligger ner.

– Sådant där måste man ingripa mot som domare, säger Geert. Man behöver inte ta fram kortet, men som domare måste man visa att man ser allt. Om jag som spelare känner att domaren ser allt håller jag mig förmodligen i skinnet.

Han får rätt: under de närmsta minuterna blir spelet tuffare. AIK:s Pa-Modou Kah ger Patrik Redo en armbåge.

Så här i början av matchen spelar AIK fin fotboll och utnyttjar kanterna. När Benjamin Kibebe slår en passning från högersidan över till Mats Rubarth långt ute till vänster säger Geert:

– Det där saknar jag i vårt lag ibland. Om bollen är på högerkanten finns det alltid yta till vänster. I Holland slår vi mycket fler crossbollar.

En annan skillnad mot Holland är att i Sverige verkar ingen vårda bollen. Matchen ser ut som en kamp mellan kroppsbyggare.

– Det är en tydlig skillnad, säger Geert. Delvis beror det på vintern. Spelarna har ju lön från klubben och den har inte för avsikt att låta dem gå hemma i tre månader. Så de ser till att hålla spelarna sysselsatta, till exempel med styrketräning. Alltså finns det många fysiskt starka spelare här och man märker att de gärna vill använda sin fysik. Ibland går det ut över kvaliteten på spelet.

Jag säger att Nordin i AIK ser lugn ut när han får bollen.

– Det har med åldern att göra, svarar Geert.

Kah vinkas av för offside, springer fram till domaren för att protestera och får gult kort. Geert skakar på huvudet åt Ukalovic.

– Barnsligt, väldigt barnsligt. Man måste kunna acceptera att fotbollsspelare har känslor. Det viktigaste är att förstå spelarna, inte att bete sig som om man var bättre än dem.

Geert fortsätter:

– Mellan mig och domaren finns det alltid mycket respekt. Om han dömer straff mot oss och det är en korrekt straff så säger jag till honom att det var rätt dömt, samtidigt som alla runt omkring skäller på honom. Många tror att om man protesterar mycket så kan det egna laget få en straff senare. Jag är själv domare så jag vet att det minst nio gånger av tio är till ens egen nackdel att skälla på domaren.

Andra halvlek börjar. Det är fortfarande mållöst. AIK:s Martin Åslund får äntligen en välförtjänt varning. Det är lite som med en heders-Oscar: han har tjänat ihop till den genom en lång rad ojustheter.

– De drar på sig en del kort, de där killarna. Nordin får också många kort, säger Geert.

Några minuter senare gör sig Åslund redo att smälla på med dubbarna igen, men hindrar sig i sista ögonblicket för att undvika att bli utvisad. Han är en defensiv spelare som bara tycks kunna göra en enda sak, nämligen glidtackla. Det betyder att när han väl har fått ett gult kort så har han inte längre någon funktion.

Samtidigt försämras AIK:s passningsspel. Geert bönar och ber om fler crossbollar, men det kommer inga.

– När man erövrar bollen finns det alltid ytor på andra sidan. Jag såg Chelsea spela i går. Man märkte att de hade det som taktik: varje gång de fick bollen slog de en kortpassning till en medspelare som skickade över den på andra kanten i blindo. Ofta hamnar förstås sådana bollar fel eftersom man slår dem blint, men fem gånger av tio hamnar de rätt.

Matchen masar sig fram mot slutsignalen.

– Tänk vilken kraft de har lagt ner på det här, och till ingen nytta alls, säger Geert.

Det blir 0-0. Jag frågar varför AIK var så dåliga i andra halvlek.

– De kanske inte insåg hur dåligt de spelade, och därför kunde de inte rätta till det. Spelarna började lämna sina positioner i andra halvlek och det fanns ingen som sa åt dem att gå tillbaka.

Kritiska ögon. Två holländare tittar på svensk fotboll: AIK-Trelleberg FF, 0-0.

Efter matchen ger AIK:s tränare Richard Money en presskonferens. Av hans min att döma kunde den lika gärna handla om att han just hade dömts till  att sönderslitas av fyra hästar. Geert står tyst längst bak och ser på. Nästa dag avgår Money från sitt jobb. Några AIK-spelare haltar förbi. De ska ta bakvägen för att slippa konfronteras med arga supportrar. Geert och AIK-spelarna nickar avvaktande mot varandra.

Annons

På väg tillbaka till mitt hotell pratar vi om domarjobbet. När Geert spelade i RBC i den holländska »Eredivisie«(högsta ligan) dömde han amatörmatcher på söndagarna när han inte hade match själv. Som proffsspelare, dessutom 1.92 lång, möttes han av respekt. Att satsa på domaryrket är hans största chans att nå internationell toppnivå, och det vet han. Uefa söker med ljus och lykta efter domare som själva har spelat proffsfotboll. Om han slutar som aktiv tidigt har han större chans att komma bland de främsta på den internationella listan. Det är något som Geert måste ta med i beräkningen.

Bilfärden slutar med att vi pratar om böcker. Geert läser just nu en bok av en politiker från det belgiska partiet Flemish Bloc. Enligt boken stod pedofilen och mördaren Marc Detroux i maskopi med högt uppsatta personer inom den belgiska staten. Flemish Bloc är ett invandrarfientligt parti med rötter i fascismen. Jag frågar Geert om han gillade Hollands mest kända invandrarfientliga politiker, den mördade Pim Fortuyn.

– Javisst, jag röstade på Fortuyn. Han sa precis vad folk tycker.

– Jaha, svarar jag.

 

19 april, Stockholm-Helsingborg-Stockholm:

Det är ännu en vacker dag i Stockholm, men jag ska tillbringa den i en vit minibuss som stinker av cigarettrök. När jag glatt gick med på att se matchen Helsingborg-Djurgården visste jag inte att Helsingborg låg vid världens ände. I Sovjetunionen var trogna supportrar ofta tvungna att åka tåg i tre dygn till bortamatcherna, men sedan det landets upplösning måste det här vara en av de längsta resorna inom den europeiska fotbollen. Det ligger en speciell spänning i luften inför den här matchen: man förväntar sig att Helsingborgs supportrar ska anfalla Djurgårdens utanför helsingborgarnas pub nära arenan. Jag reser ihop med en grupp djurgårdsfans.

Vi samlas klockan tio utanför McDonald’s vid Centralstationen: nio nördiga killar mellan 20 och 40, däribland ett par knäpptysta tvillingar som kör och läser kartan. En person i vår grupp, en kille som syns på en kilometers avstånd, har sett 245 djurgårdsmatcher i följd sedan 1992. Min kontakt heter Wille Bäckström: en person som vid en första anblick ser helt normal ut, men som är så engagerad i Djurgården att han till och med åker på träningsmatcher utomlands. Dessutom följer han föreningens ishockey- och handbollslag. Willes bror säger att när Wille var tre år höll han på AIK.

Wille frågar om Geert hade något intressant att säga om AIK i går.

– Han sa att han inte ville vara alltför kritisk, svarar jag.

– Det var nytt för Geert, att försöka att inte vara alltför kritisk.

Wille kommenterar också relationen mellan Lukic och Geert på ett mycket svenskt sätt, trots att han talar engelska med mig: »There’s a slight mismatch between their personalities.«

»Helsingborg 497« står det på en tidig skylt på E4:an. Den kartläsande tvillingen bryter tystnaden och säger att det är väl inget. Brodern och han körde en gång 700 kilometer till Trondheim för att se en vänskapsmatch mellan Djurgården och Rosenborg. Djurgården ställde upp med ett lag som mest bestod av reserver och förlorade med 5-0. Resan fram och tillbaka tog 25 timmar.

– Det var kul. Vädret var fint, säger tvillingen.

I dag är resan evighetslång, det är varmt i bussen och några petar sig i näsan men ingen rapar eller fiser. När vi stannar vid en Burger King – ett brott mot gruppens starka McDonald’stradition – är det ingen som skulle få pris för sitt bordsskick, men det förekommer heller inga Tarantinoscener.

Helsingborg 266.

Helsingborg 255.

Helsingborg 241 (Hurra!).

Wille och jag pratar om Geert. Jag frågar hur det kom sig att Djurgården fick höra talas om honom. Genom Feyenoord, svarar Wille.

– När Djurgården möter ett nytt lag frågar de alltid »har ni några spelare som inte är tillräckligt bra för er?«.

Förutom de fina målen har Wille framför allt två minnen av Geert. Det första är från när Djurgården vann guldet förra året. Medan de andra spelarna firade ute på planen tog Geert en jättestor djurgårdsflagga och gick ensam omkring med den på löparbanan. Det såg väldigt osvenskt ut.

Det andra minnet är från en mottagning i Stockholms stadshus. Borgarrådet med ansvar för idrott höll ett tal där hon hoppades att Djurgården skulle återkomma till stadshuset som mästare även nästa år. Då upphävde någon sin röst och sa på kraftigt bruten svenska:

– Det här är sista gången vi kommer hit, nästa år tänker vi fira i Solna!

När jag senare frågar Geert om saken säger han:

– Så skulle en svensk aldrig göra. Aldrig någonsin. Nej. Men de uppskattar det. Om man får till ett bra skämt så uppskattar de det. Skämt ska komma spontant. Det gjorde det här och det uppskattades verkligen, javisst.

 

Efter några år kommer vi fram till Helsingborg. Djurgårdarna samlas på en pub vid färjeterminalen. Jag pratar med en mager supporter med finnar.

– I mitt hjärta är Geert den största i årets lag. Han rör vid något hos mig som ingen spelare har rört vid sedan vi var ett skitlag.

Pojken med finnarna insisterar på att jag ska slå följe med honom och resten av det hårdaste supportergänget till stadion, trots att jag försöker invända att jag inte har lust att hamna i ett bakhåll och bli överfallen av helsingborgare. Vi börjar gå genom den prydliga stadskärnan. Det är ungefär hundra djurgårdsanhängare och de är klädda i rena jeans och kepsar i engelsk »casual«-stil. De pratar utmärkt engelska med mig och inflikar då och då plikttroget ett »fucking« i samtalet. De är kortklippta men inte för kortklippta. De flesta skulle kunna jobba på bank; några av dem gör det förmodligen också. De har druckit öl hela dagen och stannar ibland för att pissa i buskarna. Engelska fans skulle ha pissat på bilarna.

Till slut får vi syn på helsingborgarnas pub en bit bort: en suddig massa av rödblå fotbollströjor. Upphetsningen blir stor bland Djurgårdens bråkstakar. Tjugo av dem börjar rusa mot puben samtidigt som de skriker »Djurgården!«. De kommer fram till puben. Utanför sitter tjugo, trettio personer och dricker öl, de flesta medelålders och prydligt klädda i helsingborgströjor. Helsingborgarna vänder sig om och ser förvånat på oss. Djurgårdshårdingarna troppar generat av. Jag tycker synd om dem. Att härma till exempel Chelsea Casuals kan aldrig gå upp mot att verkligen tillhöra Chelsea Casuals – tåga fram längs Fulham Broadway, pissa på allt som rör sig, vara fet och flintskallig och stolt över det, och inte härma någon.

– Välkomna, säger vakterna vid insläppet till läktaren, och det låter faktiskt som om de menade det. Inne på arenan syns inte en enda polis till, inte ens när ett par av hårdingarna hoppar över staketet och tar en liten promenad bakom målet. Vi andra sitter kvar på betongen. Det stinker varm korv omkring oss. Geert, som är ännu mer orakad än i går, värmer upp med avbytarna.

Inramningen är rena sommaridyllen. Fotbollens färger är så starka i Sverige jämfört med i Holland eller England, där man förknippar fotbollen med vintern. Det enda med kvällen som inte är ljuvligt är själva matchen. Den börjar ungefär som AIK-matchen slutade: svenska spelare är vältränade, snabba och starka, men inte spelskickliga. De verkar bara rusa runt för att visa tränaren att de kämpar hårt. Samtliga spelare förefaller vara enfotade. Tekniken är så usel att de flesta hörnor och frisparkar hamnar i lårhöjd.

För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den. Det måste vara svårt att vara Stenman: han inser säkert att han är en skam för fotbollen. Men han kan inte göra något åt det, förutom att lägga skorna på hyllan.

Jag har förstått att Djurgårdens 4-3-3 har Ajax som förebild. Allt jag kan säga är att om jag inte hade vetat om det så hade jag aldrig upptäckt det. Det är inte så mycket det att Ajax är bättre, för de skulle definitivt kunna förlora mot dessa ursinnigt kämpande svenskar (även om holländarna vann med 5-0 när de bägge lagen möttes i en vänskapsmatch i höstas). Det är mer det att själva grundföresatsen, att hålla bollen inom laget, är främmande för svenska fotbollsspelare. Den ende i Djurgården som imponerar i den här matchen är Andreas Isaksson, den modige målvakten.

I halvtid står Geert med händerna i sidan mitt på planen. Han tittar på höjdpunkter från de andra allsvenska matcherna på storbildsskärmen. När laget springer förbi på väg ut på planen traskar han iväg, han syns över de andra spelarna och han slår inte mot någons handflata. Men ju längre tiden går, desto tydligare blir det att han behövs på planen. Hans ersättare Babis Stefanidis har en kropp som en balettdansör. Man ser honom aldrig hålla i bollen eller försöka utmana och slå ett inlägg. Faktum är att man knappt ser honom överhuvudtaget.

Efter en timme kommer Geert in. Han ska spela bredvid Stefanidis. Efter mindre än en minut hamnar han i en lång discussie med domaren, som avslutas med att de vinkar kollegialt till varandra. Faktum är att kommunikationen på planen fördubblas när Geert kommer in. Precis som Johan Cruyff, den holländska fotbollens grundare och en man som brukade peka åt medspelarna hur de skulle springa samtidigt som han dribblade, spelar Geert fotboll som en dirigent. Han pekar var han vill ha bollen, vinkar åt mittbacken att följa med upp när det blir hörna och ger Stefanidis ett och annat råd som han inte har bett om.

– Stefanidis hade fått ett knytnävsslag av en motståndare och var arg för det, berättar Geert senare. Jag sa: »Javisst, men domaren såg det inte, lugna ner dig, det tjänar inget till. Försök sparka till killen när du får chansen, när bollen är i närheten.« Jag står aldrig upp fysiskt för mina medspelare. Även om det blir slagsmål med tolv spelare inblandade håller jag mig utanför.

Mellan alla discussies är Gert en utmärkt targetspelare. Han löper hela tiden ur markeringen och visar att han vill ha bollen. Plötsligt kan Djurgården spela på sin center och faktiskt få tillbaka bollen, med ett tillslag. Som holländare vet Geert att bollen är värdefull.

Ändå är han ingen targetspelare i den engelska betydelsen. Vid frisparkar, hörnor och insparkar går han ofta inte ens på bollen. Han låtsas vara ointresserad, som om han bara var ute och promenerade, samtidigt som han smyger undan från bevakaren i hopp om att komma rätt till andrabollen. Han bryr sig inte om att försöka visa att han kämpar, för i Geerts fotbollskultur värderas inte kämpatakter särskilt hårt.

I 73:e minuten slår Djurgården en långboll mot straffområdet. Geert springer i läge och nickar fram den perfekt till Andreas Johansson, som gör mål. Medan Johansson jublar och kramar om lagkamraterna höjer Geert armen i något som ser ut som en hälsning till honom själv. Jag frågar honom om gesten i telefon dagen därpå och han förklarar innebörden:

– Jag har hela tiden trott på mig själv, »där ser du Geert, du fixar det«.

Efter målet börjar han missa mottagningar. Ett par lovande ruscher mot alltför många försvarare slutar i ingenting och visar varför han bara spelar i Sverige. Helsingborg kvitterar.

Fem minuter efter slutsignalen sitter vi i bilen. Stockholm 552.

På nyheterna vid midnatt säger man att helsingborgspolisen har förhindrat ett slagsmål mellan supportergrupperna någonstans utanför stan. Vi äter på McDonald’s. Klockan 02.30 är jag tillbaka på hotellrummet, 17 timmar efter att jag lämnade det.

 

20 april, Scandic Park Hotel, Stockholm

I dag har Wille tagit med en dvd med det bästa från säsongen 2003, sett med djurgårdsögon. Här finns den bästa delen av Geerts karriär. Han kom vid midsommar när halva säsongen var spelad, gjorde, till en början, mål i varje match och vann en ligatitel som förmodligen kommer att bli den enda i hans karriär.

På dvd:n ser jag för första gången en glimt av hans tränare, Lukic: en storvuxen karl, allvarlig, med tjockt hår och markerade slaviska kindknotor. En alfahanne – det ser man omedelbart.

En annan sak som man genast ser är vad som är skillnaden mellan den här säsongen och den förra: Kim Källström. Som de flesta andra utanför Sverige hade jag ingen aning om att han var så bra. Källström hittar luckor som inte ens syns från läktaren.

När Geert gör sitt första mål ser han oerhört glad ut och sluter ögonen av lycka. Han intervjuas kort på engelska. Efter den sista frågan säger reportern:

– Tack, Gert den Ouden.

Uttalet är inte alls pjåkigt.

Geert, säger Geert.

– Geert, upprepar reportern.

Yeah, dat’s better, säger Geert.

På dvd:n ser jag hur allt Geert rör vid under juli och augusti går i mål. Han har ganska dålig nickteknik: han böjer inte tillbaka huvudet tillräckligt mycket, ofta sticker han bara fram det, men hans tajming är så fin att det ändå blir fart på bollen.

Det finns många olika slags mål på filmen: nickar, petningar, korta dribblingar, en chip, en hög volley. Efter en match kastar publiken ner en guldhatt till honom och han tar på sig den.

 

21 april, Stockholm:

Inte alls långt från Råsundastadion ligger Svenska Spels kontor. Där jobbar Ove Kindvall. Han är vältränad, har silvergrått hår, jeans och rutig skjorta. Han ser mig rakt i ögonen och är mycket charmerande. Här har vi en kille som klarar livet efter fotbollen bra. Vi börjar prata engelska, men övergår snart på Kindvalls begäran till holländska. Han pratar fortfarande språket bra trots att det är 30 år sedan han lämnade Holland.

I Rotterdam är han än i dag en legend tack vare sitt avgörande mål i förlängningen i Europacupfinalen mellan Feyenoord och Celtic 1970. (En kompis till mig och hans autistiske bror har ett trick som de kör på fester, där de rabblar upp de sista tio minuterna av matchreferatet i kör).

– En sak som folk har glömt, säger Kindvall, är att vi hade en boll i ribban, en lobb av min gode vän Franz Hasil. Jag tänker ofta på det. Vad skulle ha hänt om den bollen hade gått in? Då skulle inte jag ha blivit en stor stjärna. Han trivdes i Holland.

– Efter ett tag var jag mer holländare än svensk.

I Holland gick folk och hälsade på hemma hos varandra. Min fru och jag tyckte det var underbart. Däremot kan holländarna ibland vara stora i mun, vilket svenskar aldrig är. Holländarna, även fotbollsspelarna, säger alltid: »Vi är bäst«. Men det gäller att göra jobbet först, så kan man jubla sedan. I Holland är det lite grand tvärtom. Kindvall har följt Geert.

– Han är duktig i straffområdet. Han har rätt känsla. Ibland ser man spelare som skjuter väldigt hårt. Han vet att man inte behöver ta i så, det räknas även om man bara tåar in den. Han gör sina mål med enkla rörelser.

 

På eftermiddagen har Geert och jag bestämt tid för vår stora discussie. Det är nu han ska berätta vem han är och vad han tycker om Sverige. Han hämtar mig vid hotellet klockan 12.33.

– Förlåt att jag är tre minuter försenad, säger han när vi bara har kört ett par meter längs Karlavägen.

Vi sätter oss i baren på Mornington Hotel. Det är ett sådant där ställe som skulle kunna ligga var som helst i Europa: marmorgolv, lysrörsupplyst bar, lugn jazzmusik, affärsmän i kostym, bokhyllor som dekoration. Geert säger att han ofta brukar sitta här och läsa.

Han slår sig ner mittemot mig och än en gång får jag den där besvärande känslan av att vara i usel form som man alltid får när man träffar professionella idrottsmän. De har alltid sovit tillräckligt många timmar, de är nästan aldrig bakfulla eller har blodsockerfall och både huden och håret glänser på dem. Jag beställer spagetti. Geert säger att han har ätit sen frukost och dricker bara te till lunch. Han beställer på svenska. (»Du kanske märker hur förvånade folk är över att jag redan pratar så bra svenska…«) Sedan börjar vi.

Geerts far var lärare. När Geert var tio flyttade familjen från Delft till en förort utanför Rotterdam. Där började han spela fotboll med grabbarna i kvarteret.

– Jag var den ende som gick i kyrkan. I början pratade folk om det, skrattade. Men det satte jag snart stopp för. »Hörni«, sa jag, »jag gör vad jag vill och det råkar vara så att jag går i kyrkan, men det gör ingen skillnad«.

 

De andra killarna spelade i olika lag och Geert ville också börja i ett. Men hans föräldrar förbjöd det på religiösa grunder.

– Efter några år fick jag börja ändå, men först efter hårt motstånd från min far.

Varför var dina föräldrar så motsträviga? Det handlade trots allt bara om ungdomsfotboll.

– De oroade sig för alla problem som finns runt fotbollen, med våld och sådär, och också för språket inom fotbollen. Jag kan förstå dem. Om man vill uppfostra sina barn efter mina föräldrars ideal så är inte ett fotbollslag en bra miljö.

När Geert var 21 spelade han i ett amatörlag. Då kontaktades han av Excelsior, en proffsklubb i Rotterdam.

– Fullständigt oväntat faktiskt, säger Geert.

Hans föräldrar blev inte det minsta stolta.

– Så som jag är uppfostrad går det inte att kombinera religionen med att vara fotbollsproffs.

Varför inte? Det finns många troende fotbollsspelare, till exempel halva det brasilianska landslaget.

– Inom kristendomen, säger Geert (och menar den protestantism som finns i Holland), anser man inte att elitidrott är förenligt med Guds vilja. Idrott på högsta nivå innebär bland annat att man anstränger kroppen till det yttersta. Elitidrott är inte alltid nyttigt för kroppen och i Bibeln står det att vi har fått kroppen som en gåva och att vi ska vårda den. Inte sant?

Orden rinner inte ur Geert som de brukar. Han avbryter sig, stammar.

– Min mor och far trodde inte att man kunde… finna evigt liv på fotbollsplanen. Det var deras åsikt.

Dessutom, säger jag, är proffsfotbollen full av avgudadyrkan, vilket är en synd.

– Javisst, javisst.

Under sitt första år i Excelsior spelade Geert inga matcher på söndagar, för att göra föräldrarna till viljes.

– Jag bodde fortfarande hemma och jag ville inte bryta mot allting på en gång. Jag var tvungen att till viss del foga mig efter reglerna. Far och mor ansåg att man skulle vila på söndagarna.

Vad gjorde familjen på söndagarna?

– Vi gick i kyrkan två gånger. Både på förmiddagen och på eftermiddagen.

Fortsatte du med det även efter att du hade blivit proffs?

– Då gick jag bara en gång. När man blir äldre skaffar man sig en egen uppfattning om sådant. Sedan var det en period då jag inte alls gick i kyrkan. Jo, det var rätt svårt för mina föräldrar men… (Geert avbryter sig och börjar stamma igen). De var tvungna att respektera min åsikt.

Men de har aldrig sett honom spela.

 

Förr hade miljoner holländare en sorts glädjelös, kalvinistisk inställning till livet. De åt mörkt bröd till lunch varje dag eftersom allt annat vore fåfänga och eventuellt kunde misshaga Herren, och många tittade inte på TV. Så sent som i början av 80-talet, när jag växte upp i Leiden var söndagen fortfarande Herrens dag. På vilodagen kunde man sitta vid ett fönster och titta ut en hel timme – det var den vanligaste underhållningsformen i trakten – utan att en enda bil körde förbi. Det fanns stränga protestantiska samhällen där det var ännu värre. De bästa fotbollsspelarna därifrån stannade ofta kvar i amatörvärlden under hela karriären, och de spelade i särskilda ligor med matcher på lördagarna. Men i Geerts generation verkar han vara ensam om den bakgrunden.

Under den andra säsongen i Excelsior började Geert spela på söndagar. Hans föräldrar lärde sig att leva med det, säger han.

– Jag kunde som sagt förstå deras åsikt. Men bara för att det finns folk som inte kan uppföra sig ordentligt i branschen så betyder väl inte det att jag måste hålla mig undan? Men fortfarande – fast det är svårare i Sverige – brukar jag säga till om folk svär väldigt grovt eller helt i onödan. »Är allt som det ska?« frågar jag, eller något i den stilen. Det är en svaghet hos människan att svära. Jag tänker alltid så här: det finns utmärkta ordböcker, använd dem i stället. Dessutom handlar det om självkontroll. Det hedrar folk när de kan uttrycka sina känslor på ett normalt sätt, med normala ord.

Men svär inte folk oavbrutet i omklädningsrummet?

– Jo, visst är det så. Men det är alltid samma människor som svär. Om någon ger sig på mig, svär åt mig för att jag har gjort något misstag eller vad det kan vara, så säger jag bara: »Hallå, bete dig normalt, lugna ner dig och kom tillbaka en annan gång«.

Så svarar han oavsett om den skyldige är en lagkamrat eller den allsmäktige tränaren.

Även detta är en följd av Geerts uppfostran. Respektlöshet mot överheten är ett särdrag för den holländska kalvinismen. Calvin sa åt sina lärjungar att inte lyssna på prästerna utan att läsa Bibeln och själva bestämma hur de ville tro. En rest av detta är att varenda holländsk fotbollsspelare anser att han lika väl som någon annan kan sitta inne med Sanningen. Förr i tiden, då de flesta holländare fick en kalvinistisk uppfostran, var holländarna den europeiska fotbollens anarkister. Cruyff, som aldrig respekterade någons auktoritet, medgav själv att det var mycket enklare att vara tränare i Barcelona än i Ajax:

– Spanjorerna är inte som holländarna, som så fort man drar efter andan säger: »Jovisst, men…«.

Nuförtiden, efter Guds död i Holland, är de flesta holländska spelare pragmatiska och klarar av att lyssna – eller åtminstone låtsas lyssna – på tränaren. Spelare som Frank Rijkaard och Ronald Koeman har bott utomlands så länge att de har tagit till sig tanken på att det kan gå an att en person bestämmer. Men Geert är en holländare av den gamla sorten, han speglar nationalkaraktären så som den såg ut på 60-talet, och han bodde i Holland tills han var nästan 27. Han förstår sig helt enkelt inte på främmande länder. Om tränaren har fel så talar Geert om det.

Fotbollen är en auktoritär värld, säger jag. Det är tränaren som bestämmer. Så är det bara.

– Men det kanske är lite ålderdomligt. Vi kanske har hamnat på efterkälken på det området. Som jag ser det är alla lika mycket värda. Jag är inte en sådan spelare som bara ställer in mig i ledet. Jag gör på mitt sätt. Vem som helst kan säga sådant som tränaren vill höra. Men man vet ju alltid vad man själv står för. Om andra människor inte tror på samma sak så – ja, jag tror i alla fall alltid på mig själv.

Här hörs ytterligare ekon av Calvin. Eller av Luther när han hade blivit bannlyst av påven för sina nya påfund, och sa: »Här står jag, jag kan icke annat.« För Geert är det omöjligt att acceptera tanken på att det inom fotbollen ibland kan vara klokt att anpassa sig till den dominerande kulturen. Om man anpassar sig är man enligt hans sätt att se det inte längre sann mot sig själv och att vara sann mot sig själv är Guds metabud.

Det är inte konstigt att Geert vill bli fotbollsdomare: han är redan van att döma folk.

 

Vi återgår till hans fotbollskarriär. År 2001 lämnade han Excelsior och gick till RBC. Under hans första säsong där gick laget upp i Eredivisie. Geert gjorde nio mål på 31 matcher, men satt också på bänken en del. Det tyckte han var orättvist.

Så trots att han aldrig hade sett sig själv som en äventyrare inledde han i början av 2003 en osannolik världsturné. Först reste han till Kina för att provspela för en klubb vars namn han var tvungen att hålla hemligt. Efter en veckas provspel bad klubben om mer betänketid. Geert spelar upp slutförhandlingarna för mig:

Geert: Varför vill ni vänta med att bestämma er?

Klubben: Vi saknar fortfarande en huvudtränare.

Geert: Jag skulle vara här en vecka, det visste ni i förväg. Nu reser jag hem igen, jag tänker inte vänta längre, så är det bara.

Han fick inget kontrakt i Kina.

 

Jag frågar vad han tyckte om en annan kille som provspelade i den kinesiska klubben samtidigt, Paul Gascoigne (»Keskoin«, som Geert säger).

– Han hade bra humor. Han var inte tjock, som de flesta tror. Han var inte alkoholist.

Hurdan var hans humor?

– Ja, på vårt hotell fanns det till exempel en sorts sjö där det fanns karpar eller vad det var. En dag ställde han sig och fiskade där, med en bambukäpp där han hade knutit fast ett snöre med en säkerhetsnål på. Han hade trätt på en larv på nålen och fick faktiskt upp fisk. Vi höll förstås på att skratta ihjäl oss.

Gascoigne fick inte heller kontrakt med klubben.

 

Senare erbjöd RBC Geert ett nytt kontrakt, men med 25 procent lägre lön. Slutförhandlingarna enligt Geert:

Geert: Jag har varit er bäste målgörare i två år. Ge mig bara samma lön som förut så skriver jag på för två år till.

RBC [tänker]: Om Geert försvinner så skaffar vi bara någon annan.

Geert [efter en tids väntan]: Jaha, i så fall sticker jag.

Sensmoral enligt Geert:

– Sedan fick inte klubben tag på någon annan och till slut blev de tvungna att värva en kille som var mycket dyrare än jag, från Danmark. Om man är nöjd med en viss sak är det inte alltid så klokt att börja leta efter ett billigare alternativ.

 

I maj 2003 skrev Geert på för en cypriotisk klubb. Klubbens ordförande kontrasignerade dock aldrig kontraktet.

Nästa samtal kom från Sydkorea. Geert flög dit, tränade med en klubb ett par dagar, men sedan sa tränaren att han ville se Geert i en match innan han bestämde sig.

– Han var engelsman eller skotte så han ville helst ha dit en engelsk spelare, för då skulle han tjäna en hacka på affären, säger Geert.

Slutförhandlingarna enligt Geert:

Geert: Jag vill inte vänta längre. Säg hur du vill ha det.

Tränaren. Jag vill vänta tills på måndag.

Geert: Jaha, du vill vänta tills på måndag, men jag reser i morgon. Välj själv.

Tränaren: Om du åker nu kommer du inte att få något kontrakt.

Geert: Jaha, i så fall tänker jag åka. Jag är inte beroende av dig.

[Tränaren blir förvånad].

 

Ett par dagar efter hemkomsten blev han kontaktad av FC Nürnberg. Slutförhandlingarna enligt Geert:

Geert [efter en 40 minuter lång träningsmatch]: Tala om hur det blir.

Wofgang Wolf, Nürnbergs tränare: För det första har jag en känsla av att du inte är riktigt i balans just nu. För det andra så har vi spelat en match. Du är lång och stark och jag hade förväntat mig att du skulle satsa ordentligt vid hörnorna, visa din styrka, vad som helst.

Geert [i sidoreplik till mig]: Vilken idiot, va?

Geert till Wolf: Hör på noga nu, herrn. För det första, om vi talar om vad man kan begära, om att göra sitt bästa, sådana saker: jag ringde Er i går kväll, men eftersom Ni inte pratar bra engelska lät Ni målvaktstränaren ringa upp. Och andra gången ringde han inte ens tillbaka [osv osv].

Geert fortsätter till Wolf: Så går det inte till i Holland. Ni må vara chef och tränare här och Ni kanske inte tilllåter att någon säger emot Er, men tråkigt nog för Er så är jag inte sådan [osv osv].

Wolf: Jag tycker det verkar som om du inte är riktigt i balans just nu. Ta semester och kom sedan tillbaka och träna med oss en vecka, om du vill.

Geert: Jag tänker ta semester men jag tänker verkligen inte komma tillbaka hit. Ni måste verkligen skärpa er för det här fungerar inte!

Sensmoral enligt Geert: Du må vara drottning, men om drottningen uppför sig illa mot mig så tänker jag tala om för drottningen att jag inte accepterar det.

Sensmoral enligt mig: Geerts föräldrar kanske hade rätt. Det kan tänkas att den holländska kalvinismen är oförenlig med elitidrott.

Av alla länder i världen, hur kommer det sig att du hamnade i Sverige?

– Det är lätt att svara på: på två timmar kan jag vara hemma i Holland och kan stanna där i två dagar. Och det är ett europeiskt land, det är lätt att kommunicera.

Och i början gick det ju bra.

– Jag vet att jag hade stor del i att vi vann ligan. Men det berodde också på att klubben trodde på mig. Jag kunde prata med tränaren, Sören Åkeby. När jag kom var jag förstås inte fulltränad. Alla andra var i bra form eftersom de var mitt uppe i säsongen, men jag hade just haft semester i några veckor.

Geert spelar upp ännu en scen:

Geert: Jag kan inte göra den här övningen lika snabbt som de andra för då kommer jag att överanstränga mig.

Åkeby: Antingen tränar du i samma tempo som alla andra eller så tränar du inte alls.

Geert: Hm, ja, vi måste faktiskt prata lite om det, för jag kan inte träna max hela tiden.

[Åkeby övertygas om att Geert har rätt.]

Vilka var dina första intryck av Sverige?

– Det är väldigt vackert på sommaren, i augusti, september. Folk är utomhus, det gillar jag. Folk är väldigt gästvänliga. Men de är också slutna, en del är arroganta. Det är uppenbart att det handlar om olika samhällsgrupper. Man ser det särskilt tydligt i nattlivet: en del svenskar sätter näsan så högt i vädret att de skulle drunkna om det började regna. De är som bortskämda barn, som så att säga fortfarande måste bli påklädda trots att de är 18 år. Om folk inte känner igen en när man är ute går de bara förbi som om man inte existerade. Så är det inte i Holland.

Så kom vintern och med den Djurgårdens berömda dagliga träning utan boll.

– Det var en väldigt svår tid för mig. Att vakna varje dag och inte vilja gå till jobbet… Djurgården har ett speciellt träningssystem som jag inte gillar alls. Visst, det finns vissa styrkeövningar som vi kör här i Sverige som jag tycker är jättebra, men man får inte glömma bort fotbollen, och det gör man faktiskt här ibland. När vi kör olika övningar på träningen, till exempel sex spelare mot två, så kör vi med två tillslag. För mig är det helt otroligt. Tränaren säger att spelarna inte skulle klara av att spela med ett tillslag, men om man tränar så lite på det kommer de aldrig att lära sig.

– Under vintern var jag glad när jag kunde åka hem till Holland var tredje eller fjärde vecka. Jag räknade dagarna dit. I januari tränade jag dåligt, det vet jag. Jag pratade om det med tränaren och efteråt tänkte jag att jag skulle bättra mig. Jag försökte sätta punkt för den episoden. Ändå tog tränaren upp saken om och om igen.

Sensmoral enligt Geert:  När man har talat ut om en sak så ska den vara avslutad sedan. Så blev det inte i det här fallet.

– Allt eftersom tiden gick försämrades relationen mellan Lukic och mig, och det kan vara därför som han har satt mig på bänken nu. Vår tränare tycker att vi bara ska göra som han säger. De andra spelarna deltar inte särskilt mycket i diskussionen om taktiken. Om vi har en grupp-discussie eller ett snack i laget, så är det nästan ingen som säger något. Jag må vara den ende som erkänner att jag inte gillar vår träning, men jag vet att många av spelarna håller med mig. En skillnad är att svenskarna har vänner och bekanta omkring sig. Det gör det lättare för dem.

Sanningen, som Geert helst inte vill medge, är att han känner sig ensam i Stockholm.

Vilka tekniska skillnader har du lagt märke till mellan holländska och svenska spelare?

– Ett tillslag. I Holland tränar vi mycket på det, ett eller två tillslag.

Vad tycker du om de svenska backar som du har mött?

– Att de alltid är stora och starka … [paus] och att de inte kan spela fotboll särskilt bra.

Vilken är den bästa back du har spelat mot här?

[Lång paus.]

– Jag vet faktiskt inte. Jag har mött bra backar, men inte så bra att de har kunnat ta bort mig ur matchen. Nu måste jag tänka efter noga. Jag menar inte att det inte finns några, men …

Är det sant att svenska tränare först och främst ser till hur mycket en spelare kämpar?

– Ja. Det finns till exempel en kille i Malmö, Niklas Skoog. Han skulle aldrig kunna spela i Djurgården. Och varför inte? Han är lite tyngre än de flesta, han är inte snabb, inte en sådan kille som jagar ända ut i hörnen. Alltså passar han inte i Djurgården. Men man måste värdera varje spelare efter hans egna kvaliteter.

Är det svenska landslaget lika tråkigt som alla säger?

– Mmmm. Jag har sett dem spela en gång, mot Lettland här på Råsunda. De förlorade med 1-0 och jag tyckte deras uppbyggnadsspel var förskräckligt dåligt. Och det mot ett lag som Lettland. För det mesta tjongade de två mittbackarna bara iväg bollen. Jag tyckte inte det var nödvändigt. I Holland vill vi göra mycket med bollen, här i Sverige jobbar man mer med försvarsspel och styrka. En blandning av Sverige och Holland skulle bli ett rätt bra lag. Folk anklagar alltid holländarna för att inte kämpa tillräckligt hårt, och det stämmer. Jag skulle bli förvånad om Holland vann EM. Jag är sådan, jag säger vad jag tycker.

Håller du med om det man säger i Holland, att Ruud van Nistelrooy och Patrick Kluivert inte kan spela tillsammans i anfallet?

– Här måste man tänka efter lite. Vilka är van Nistelrooys starka sidor? Jo, dem som man utnyttjar i Manchester Uniteds system. Om Advocaat [Dick Advocaat, Hollands förbundskapten] vill lägga upp taktiken på ett annat sätt tror jag att det blir svårare för van Nistelrooy att visa vad han går för. Han spelar 4-4-2 i United. Han är fri att röra sig både åt höger och vänster. Men om man spelar med kantspelare som Holland gör, 4-3-3, då får han en mindre fri roll. Det är mer stressande.

Till sist: vad tycker du om Sverige efter att ha varit här i nio månader?

– Min åsikt om Sverige är – hur ska jag uttrycka det? – att jag ibland har problem med mentaliteten här. Jag måste tänka igenom saker och ting mycket noga. Vinterträningen kommer tillbaka nästa år också. Och den ogillade jag verkligen i år.

Så du kanske kommer att lämna Djurgården?

Det har gått fyra omgångar av Allsvenskan. Geert svarar:

– Ja. Jag tänker gå till klubbdirektören någon av de närmaste dagarna och säga att jag vill flytta i sommar.

Det har helt enkelt inte fungerat.

 

Efter intervjun står Geert vid bardisken och pratar med någon i mobilen på enkel svenska. Jag tänker på hur tyst det är i resten av lokalen. I det här landet ligger Geerts röst på en fasansfullt hög decibelnivå.

Samma kväll spelar Geert i B-laget. Jag tar tunnelbanan till Ropsten och går vilse i skogen innan jag till slut får syn på planen vid foten av en backe. När jag traskar nerför slänten ser jag genast holländaren; det är han som är den stora fågeln som flaxar med vingarna. Man hör hans ensamma röst som ropar, mest på engelska:

– Hej! Keep it short, keep it short! Niclas! Hej hej! You’re so close now – make one-two!

Bland de omkring 200 åskådarna får jag syn på Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist, en knubbig karl med valrossmustasch. Samtidigt som jag går fram till honom gör Hammarbys B-lag mål. »Åååh«, säger Lundquist tyst.

Han säger att allt är bra med Geert. Jag kan knappt bromsa mig från att tala om för honom att Geert just har meddelat att han tänker lämna klubben.

När matchen äntligen är slut ger Geert domaren matchbollen och är på väg av planen när en lagkamrat ropar på honom. Det är dags för den obligatoriska nedjoggningen. Efteråt släntrar han bort till den gräsbevuxna sluttningen för att prata lite. Han luktar lätt av svett.

– Jag skulle hellre sitta hemma och titta på fotboll, säger han.

 

22 april, Park Hotel, Stockholm

I dag är min sista dag i Sverige. Jag brukar nästan alltid vara glad när jag ska åka ifrån Skandinavien, men den här gången känns det lite vemodigt. Här har vi ett medelmåttigt proffs som plötsligt blir firad målskytt och ligamästare i ett ganska stort land och som tjänar mer pengar än han någonsin gjort tidigare. Och nu måste han åka hem, bara för att han inte har en aning om hur man beter sig när man är utomlands och för att hans tränare inte förstår sig på holländare.

Jag ska äta frukost med Ronald Åman, en före detta spelare som numera sitter i Djurgårdens styrelse.

Åman är en man i min smak, en som hämtar mer mat när den första portionen är slut. Jag frågar hur skadliga Geerts ständiga uttalanden i media är för klubben.

– På lång sikt är de mycket skadliga. För båda parter: även för Geert. Om man har kritik att komma med är det bättre att hålla det inom klubben där vi kan föra en konstruktiv debatt. Som jag sa till Geert första gången han var i tidningen så riskerar han att bli en sorts Don Quijote-figur. Djurgården har inte varit så här framgångsrikt på 35-40 år, och det är tack vare vår nya filosofi som vi började med för fem år sedan.

Åman framhåller att klubben aktivt inbjuder till »konstruktiv kritik«. Lundquist sa ungefär samma sak kvällen före, och det gör till och med Lukic också. Åman uttrycker det så här:

– Vi för en öppen diskussion bland tränare och ledare om hur vi ska kunna utveckla en »2.0-version« av vårt spel.

Är det sant att ni blev inspirerade till 1.0-versionen av ett studiebesök hos Ajax?

– Vi tog också till oss influenser från andra sporter. Vi tyckte att svenska fotbollsspelare i genomsnitt var dåligt tränade. Hockeyspelare och till och med bandyspelare var bättre tränade. Vi ökade antalet träningstillfällen per vecka från fem eller sex till tio eller tolv. Vi har sett ett tydligt samband mellan styrka och snabbhet.

– När vi började för fyra eller fem år sedan skrattade resten av Sverige åt oss. Det här är inte ishockey, sa man. Ni kan inte bara kopiera hockeyns metoder och tro att det ska gå att överföra till fotbollen.

Är det inte lite korkat att träna utan boll?

– Det fungerar.

Vad tycker du om Geerts åsikt att laget borde kunna spela både 4-4-2 och 4-3-3?

– Jag håller med honom helt och hållet. Och det gör tränarna också.

En kompis till Åman kommer fram. Han är presschef för det svenska ishockeylandslaget, som har bott på hotellet. De ska åka iväg till VM i Tjeckien nu på förmiddagen. Kompisen var tidigare pressansvarig för fotbollslandslaget.

– Det här är lättare, säger han. De här spelarna är proffs. Fotbollskillarna är bara…

Han skakar menande på huvudet.

Åman och jag återgår till vår senaste portion och jag frågar hur Geert står sig i jämförelse med svenska spelare.

– När jag såg honom i fjol häpnade jag. Han var superproffsig på planen. Tekniken sitter så djupt i honom att han kan spela med ett tillslag när han vill, särskilt i straffområdet. En del av hans mål är såvitt jag förstår exempel på det som tyskarna kallar för Kleinkunst. De flesta svenska anfallsspelare brukar behöva två eller tre tillslag innan de skjuter. I Sverige är Geert definitivt en klasspelare, även om han kanske inte är det i Holland. För mig personligen är det väldigt positivt att han representerar något annat än det vanliga svenska sättet att nå framgång genom hårt kollektivt arbete.

Åman börjar med robotröst imitera en typisk svensk tränare:

– Om-vi-satsar-på-det-här-kommer-vi-snart-att-erövra-världen.

Han återgår till sin vanliga röst:

– Geert har fin balans mellan det individuella och det kollektiva. Han skiljer sig helt från Johan Elmander. Elmander har allt det som Geert inte har: han är oerhört snabb, aggressiv, nickar bra. Tänk dig att vara back och försöka bevaka Johan: det skulle inte dröja länge innan jag gav upp. Men han har inte Geerts känsla i straffområdet. Johan gör inte tillräckligt mycket mål. Tänk om man kunde ta Johan Elmander och Geert, blanda deras kvaliteter och korsa dem i en enda spelare. Då skulle man få en Ruud van Nistelrooy.

Lukic vill att Geert ska vara mer som Elmander?

– Ja. jag tror det, säger Åman.

Kan inte klubben säga åt Lukic att han bara ska låta Geert prata? Geert kan inte sluta prata och han vet inte hur man handskas med överordnade, men han är en duktig spelare. Om Lukic bara lämnar honom i fred och låtsas lyssna på honom så kommer allt att bli bra.

– Zoran har ett extremt öppet sinne, svarar Åman. Men den bild av honom som man får i media – och som han själv har skapat – är en helt annan. Låt mig berätta hur urbilden av den svenske elittränaren ser ut: han är 53 år, har gått steg fyra-kursen i fotbollsförbundets regi, har tränat minst två svenska elitklubbar, satsar på 4-4-2 och anser att kämpatakter och kollektivfotboll är enda vägen framåt. Zoran skiljer sig från detta på varje punkt.

 

Sedan håller Åman ett tal som handlar om hur Zoran och Geert i grund och botten kommer bra överens, att Djurgården kommer att lära sig mycket av Geert och att alla kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.

– Tänk dig Geert uppe i norra Sverige, skämtar han. Där skulle han vara som en rymdvarelse för där pratar inte folk över huvud taget.

Jag måste säga det.

– Jag tror att Geert vantrivs på riktigt. Mitt intryck är att han snart kommer att be att få lämna klubben, säger jag.

– Är det verkligen sant? frågar Åman.

– Jag tror det.

Översättning: Johan Nilsson