En gång i tiden var pastor Myer S Wesseh den elegantaste, coolaste mellanviktsmästaren i boxning som Monrovia någonsin hade sett. Vi sitter på hans betongveranda och blickar ut över de kaotiskt vindlande bakgatorna i en av den liberianska huvudstadens fattigaste stadsdelar. Han försöker övertyga mig om att en av hans unga släktingar borde ha gått i hans fotspår och satsat på boxningen.
– Det var verkligen synd, säger han och daskar till ett av sina smala lår för att ge eftertryck åt orden.
– Men som liten grabb hade han en dröm som återkom flera gånger, där han såg sig själv spela fotboll och göra mål, massvis av mål. Det var Guds sätt att visa honom hans öde. Och det ödet var han tvungen att följa.
Den »lille grabben« var George Weah.
Huset där Wesseh fortfarande bor, och där den unge Weah drömde om framgångar på fotbollsplanen, är ett gytter av sammanlänkade rum och korridorer. Det ligger i Claratown. I en annan stad skulle man kanske kalla Claratown för en arbetarstadsdel, men här, där bara en bråkdel av invånarna har jobb, passar den benämningen inte särskilt bra. Området är ett gytter av hopspikade bräder och rostig korrugerad plåt och det avdelas av smala gator som är leriga under regnperioden och dammiga under torrtiden. Det enda sättet att särskilja Weahs hus från de runt omkring är att spana efter var träfasaderna upphör och en betongfasad – byggd med hjälp av de pengar som fotbollsstjärnan tjänat på senare år – tar vid. Inget hus här har mer än en våning.
Några meter bort sitter fem unga män och spelar dam. De grälar tyst med varandra. På ett fyrfat puttrar en gryta med jordnötter. Några pojkar sparkar en boll mot en vägg. Det har slutat regna. Och sedan slutar även bollen att dunka mot väggen. Alla tittar upp. Det blir plötsligt tyst.
Sedan börjar varenda mansperson under 35 att gå mot huvudgatan. Och viskningarna når även pastorn och mig där vi sitter på verandan. George Weah – den första afrikanska världsstjärnan i fotboll, mannen som 1995 utsågs till Afrikas, Europas och världens bästa spelare, ligamästaren från Serie A, lagkaptenen i det nyligen segerrika liberianska landslaget, mångmiljonären, Unicef-ambassadören – har kommit hem.
Bara några sekunder senare kliver han in på den lilla gården med långa, avspända steg, föregången av en svärm av småpojkar. Han har en mössa i Tommy Hilfigerstil, solglasögon, svart Versacetröja och bälte, vita slacks och bruna lädersandaler som är öppna vid tårna. Kring ena handleden har han en guldkedja och ett armband med billiga pärlor, kring den andra en klocka som ser dyr men inte prålig ut. Han bär två släta silverringar på samma finger och ser slankare och spensligare och ungdomligare ut än jag hade väntat mig. Han rör sig lojt, så som mycket vältränade och mycket rika människor gör. Mjukt sjunker han ner på stolen bredvid min (det är den enda som är ledig), nickar till hälsning och skakar artigt hand, även om handslaget är sladdrigt nog för att markera att hans och min ställning här i livet inte kan jämföras. Verandan fylls snabbt av släktingar, grannar, förbipasserande, beundrare, storögda barn, gamla kompisar. Folk står i femdubbla led utanför och folkvimlet sträcker sig längs gatan ända till den plats där han har parkerat sin Porsche Boxster – med registreringsskylten »4 Me Only«.
»Sedan flyttade jag till Italien. De sa att det var världens tuffaste liga men jag dominerade där också.«
Weah skakar hand med sina släktingar utan att resa på sig. Han tar av sig Versacesolglasögonen. Det uppstår en paus och ingen verkar veta riktigt vad de ska göra eller säga. Jag tycker det är genant att han ska behöva komma hem och hitta en journalist som sitter och pratar med hans släktingar, så jag ber om ursäkt. Han höjer ett finger och skakar nästan omärkligt på huvudet för att visa att jag inte behöver förklara mig.
Det blir tyst igen, så jag frågar om han är glad över att vara hemma. Han nickar mycket lätt.
– Det här var mitt liv. Det här är mina människor. Det är underbart att vara här.
Det står minst 70 personer och tittar på oss nu. Bakom mig pressas rader av ansikten mot hönsnätet. De står tysta av vördnad.
Men längre bort hör jag hur folk sjunger och hur någon gång på gång blåser i en visselpipa. En storvuxen kvinna med hatt har nästan satt sig i knät på mig och jag balanserar mitt fuktiga stenografiblock på hennes högra lår. Fler personer tränger sig upp på verandan. En kyckling som blivit instängd och stressad av folkmassan börjar picka på min sko och svetten rinner nerför ryggen på mig. Weah ser visserligen fortfarande otroligt avslappnad ut, men jag blir löjligt glad när jag ser att det bildas droppar även på hans panna och att hans t-shirt från Versace har börjat bli mörk av svett.
Senare i veckan ska han enligt programmet vara med och lansera en fotbollsturnering för barn som anordnas av Unicef, FN:s barnfond. Projektet syftar till att höja medvetenheten om polio, HIV och aids i Liberia. Hur viktigt är välgörenhetsarbetet för honom?
– Jag kommer från en fattig familj. Jag gör vad jag kan.
Jag framhåller att det finns många fotbollsspelare som inte gör det.
– Människor prioriterar olika saker.
Kan fotbollen verkligen hjälpa Liberia, eller Afrika?
– Fotbollen talar till många människor. Den håller folk borta från gatan…
En ny tystnad. En kvinna med glesa tänder, klädd i en urgammal t-shirt från Hard Rock Café och med en otroligt smutsig handduk om huvudet, knuffar sig fram och ger Weah en kram. Efter henne följer vad som endast kan beskrivas som en gammal kärring med skrynkliga hängbröst. Hon nyper Weah i kinden, hötter med fingret och kramar sitt eget högerbröst, det som finns kvar av det. Trots att jag inte förstår hennes engelska framgår det tydligt vad hon menar:
– Jag minns när jag ammade dig och du inte var större än så här…
För ett ögonblick ser Weah ut som en generad sjuåring.
– Hon var min mormors bästa väninna, förklarar han. Alla de här kvinnorna är mina mostrar. De ville alltid ge mig stryk när jag sparkade in bollen i deras hus här på gatan. Vi fick verkligen lära oss att visa respekt. Respekt för dem som var äldre.
– Jag har tagit mig långt härifrån. Fotbollen har gett mig mycket. Alla har sitt öde men man måste också ta vara på möjligheterna. Jag har hållit mig på toppen i 15 år. Det gör mig lycklig. Jag älskar fotbollen. Jag älskar att göra mål. Men jag har alltid varit seriös. Det viktiga är inte vad man själv kan få ut av spelet, utan vad man kan tillföra. Det är där man har sitt val. Man måste jobba hårt och själv se till att det händer något.
»Han brukade spela med vad som helst. Till och med plåtburkar.«
Weah talar tyst, ledigt och utan känslor. Det märks att det han säger är ett potpurri av fraser som han har upprepat i tusen intervjuer. Han väntar inte ens på frågorna. Några dagar senare ser jag honom sitta på sitt rum på det hotell (hans eget, faktiskt) som landslaget använder som bas när det spelar i Liberia. Rummet är fullt av män med pengar, agenter, snyltgäster, kvinnor – som alla vill ha en del av George Weah. Men den store mannen har sträckt ut sin långa kropp i en fåtölj, med en Walkman och en trave hip-hopskivor som sällskap. Han iakttar de andra med samma likgiltiga, artiga överlägsenhet som jag såg på verandan i Claratown. Under vår vecka i Liberia ser jag honom bara höja rösten vid tre tillfällen. En gång i omklädningsrummet före matchen mot Kap Verde, en gång när laget kommer för sent till träningen och en gång när vi sitter på verandan till huset som han växte upp i och jag frågar honom om han alltid har känt att folk har trott på honom. Då får han plötsligt och oväntat något mörkt i rösten.
– När jag stack från Liberia sa alla att det var ett rent slöseri med tid.
Han nästan spottar, nästan morrar fram orden.
– Men de fick fel. Jag visade dem att de hade fel. Jag flyttade till Kamerun och dominerade där. Jag flyttade till Frankrike och folk tvivlade på mig då också men jag fortsatte att dominera. Sedan flyttade jag till Italien. De sa att det var världens tuffaste liga men jag dominerade där också.
Men så avbryter han sig och återgår till sitt tidigare uttryckslösa, vänliga sätt. Vi pratar lite grand om charmen med Chelsea Harbour, där han bodde när han spelade för Chelsea förra säsongen, och jag frågar vad han har för planer nu men det vägrar han säga något om. Sedan bjuder han in mig till landslagets träning samma eftermiddag. Vi talar om matchen mot Nigeria och om kvalmatchen till Afrikanska mästerskapen mot Kap Verde som ska spelas om tre dagar (Liberia måste vinna med två mål) och sedan räcker en kompis över en mobiltelefon och han skiner upp när han börjar hojta i den:
– Tjena brorsan, hur är läget? Jag har försökt ringa men det har inte gått att komma fram.
Liberia ligger på det som en gång kallades för Slavkusten. Från 1600-talet och fram till mitten av 1800-talet hämtades en stor del av de slavar som fördes till de västeuropeiska ländernas nya kolonier i Amerika från stammar som bodde i den täta tropiska djungeln längs denna del av Västafrikas kust. På grund av dess faror, som malaria, gula febern, kolera, ormar och fientliga stammar, kallades européerna området för »den vite mannens grav«.
När Nordstaterna i USA vände sig mot slavhandeln och idén om att repatriera »de svarta« till Afrika dök upp, så var det till Slavkusten de skickades. År 1822 ordnade en grupp filantroper och svarta aktivister så att femtusen frigivna slavar fick resa tillbaka över Atlanten för att bilda en ny stat. Den döptes snart till Liberia.
De nya immigranterna satte genast igång att underkuva den inhemska befolkningen. De byggde egna gods i bästa plantagestil och sålde till och med sin förslavade arbetskraft till utlänningar. Villorna de byggde i den nya huvudstaden Monrovia – döpt efter president Monroe – försökte efterlikna husen som tillhört deras forna ägare, som de nu hade undsluppit. De härskade obestritt över de lokala stammarna i mer än ett sekel. Så sent som på 1930-talet blomstrade slavhandeln alltjämt.
»Det sägs att Wenger flög ner till Afrika för att ta sig en titt på ynglingen och köpte honom på fläcken för 160 000 kronor.«
King George Oppong Weah föddes 1966 i en liten by utanför Monrovia. Han tillhörde Krufolket. Han hade tolv syskon och långa, starka ben, men knappast några tillgångar utöver det. Hans föräldrar följde den lokala sedvänjan och skickade honom till hans mormor inne i Monrovia, så att hon skulle få uppfostra honom.
Vi kommer till huvudstaden två dagar efter Lone Stars – landslagets – seger med 2-1 i en viktig VM-kvalmatch mot Nigerias Super Eagles. Segern var fullständigt otippad. Monrovia hade formligen exploderat, fick vi veta. Men på tisdagen är euforin från matchkvällen som bortsköljd. Det har regnat oavbrutet sedan matchen. Vägarna är en sörja av röd gyttja och stinkande avfall, och överallt syns pölar som är översållade med skräp. När vi kör in i Claratown delar sig människoströmmen framför oss. Alla går med sänkt huvud i ösregnet. Bara barnen tittar på vår bil.
När vi nämner Weah förändras atmosfären genast. Folk blir glada, självbelåtna, stolta, välkomnande, högljudda. Sampson Cole, 32, visar stolt vägen längs de trånga gatorna till huset där Weah växte upp, och berättar hur de två brukade spela med provisoriska bollar för 25 år sedan. Weah, som var lång för sin ålder, började som målvakt innan han flyttades upp i anfallet.
– Han brukade spela med vad som helst. Till och med plåtburkar, säger Cole. Men han var bra, otroligt bra.
Redan i de tidiga tonåren var Weah halvproffs. Efter skolan skyndade han sig hem för att spela match med sina kompisar i Claratown, och därefter hade han träning med sitt ligalag. Han brukade komma hem klockan sju och vara helt utmattad, dag efter dag. Livet var inte lätt. Hans mormor gick upp klockan sex varje morgon och gav sig ut för att sälja fisk. När det inte fanns tillräckligt med mat i huset – och det hände ofta – fick Weah något att äta av grannarna, »mostrarna«. Han började spela för det lokala laget i Claratown. Hela eftermiddagarna, varje eftermiddag.
Han var ingen ängel. Hans kompisar kan berätta om hur de brukade dricka och röka – inte bara tobak – på Shaolin Temple, en sorts ungdomsgård med bar och biljardhall som låg i kvarteret. Men snart började han inrikta sig helt på fotbollen.
Mellan 1981 och 1984 spelade Weah för Young Survivors. När han kom till klubben låg den i division fyra, när han flyttade var den uppe i tvåan. Parlee Dixon, som tränade Weah under hans första år i laget, berättade för mig att det genast stod klart att »han var ett geni«. I sin debutmatch för laget gjorde han två spektakulära mål, varav det ena var ett skott från så snäv vinkel att bollen gick in först efter att ha träffat båda stolparna.
Weah insåg uppenbarligen sin egen begåvning.
– Han pratade jämt om landslaget, sa Dixon. Han var helt säker på att han skulle komma med där.
Weah värvades snart till Bong Range United. Han fick börja som avbytare och hans forna lagkamrater kan berätta att detta, att han inte fick spela från start, gjorde honom så till den milda grad laddad att det verkade som om han gjorde mål på ren vilja när han väl kom in. Han bytte klubb till Mighty Barolle och därifrån flyttade han vidare till deras ärkerivaler Invincible Eleven, där han snart blev lagkapten och bäste målskytt. Han upptäcktes av en talangscout för det kamerunska laget Tonerre de Yaounde och efter en säsong där nämnde Claude Leroy, Kameruns förbundskapten, den unge stjärnans namn för Arsène Wenger, som på den tiden tränade Monaco. Det sägs att Wenger flög ner till Afrika för att ta sig en titt på ynglingen och köpte honom på fläcken för 160 000 kronor.
Wenger vakade noga över sin unge skyddsling. Weah tänkte inte svika honom. Han var noga med kosten, sov ordentligt och varken drack eller misskötte sig. Han stannade kvar efter träningarna och körde egna övningar. Snart blev han bofast i förstauppställningen och när han väl hade börjat göra mål slutade han inte.
»Vad menar ni med att komma så här sent? En del av er spelar i Europa. Ni skulle aldrig göra så där. Varför gör ni det här när ni spelar för ert landslag?«
Weah flyttade vidare till Paris Saint-Germain och sommaren 1995 drog han på sig AC Milans rödsvarta tröja. Under hans fyra år i klubben återtog Milan den italienska ligatiteln och Weah gjorde ett av fotbollshistoriens vackraste mål (mot Verona 1996: han satte bollen efter att ha lurat sju spelare i en fantastisk vals som sträckte sig över hela planen). Han blev också den förste som utsågs till årets spelare i både Europa, Afrika och världen under samma säsong. Han hade en fantastiskt vacker jamaikansk-amerikansk fru, två barn, fyra bostäder på tre kontinenter och löjligt mycket pengar. Pojken från Claratown hade uppnått det han föresatt sig.
John Jupilay är 34 år gammal, precis som Weah, men han ser 20 år äldre ut. Hans liv har blivit ganska annorlunda. Han var affärsman i Monrovia tills han fick ena benet bortsprängt av en mina 1994, när inbördeskriget rasade som värst. Vi träffar honom på en Unicef-finansierad protesklinik ute i skogen vid Liberias norra gräns.
– Jag var ute och letade efter något att äta på åkern bakom mitt hus när jag hörde en våldsam smäll och kastades tre meter upp i luften. Jag kände ingenting. När jag kom till sans låg jag på sjukhus och benet var borta. Det var då det började göra ont, berättar han och gungar försiktigt fram och tillbaka på sitt nya plastben medan sjukgymnasten tittar på.
Det hade tagit honom ett år att spara ihop de pengar – ungefär tre dollar – som resan från huvudstaden kostade.
Man beräknar att inbördeskriget i Liberia – som utkämpades mellan skilda etniska grupper vilka var lierade med olika utländska makter – krävde 150 000 dödsoffer och gjorde miljoner människor hemlösa.
Idag är medellivslängden i Liberia 55 år, 80 procent av befolkningen lever under existensminimum och i större delen av landet finns ingen sjukvård, inga skolor och inga vägar. I juni 2000 fick ungefär en halv hektar av centrala Monrovia elkraft. I resten av Liberia finns ingen elektricitet alls. Landet är så fattigt att barn tar hand om överkörda djur på vägarna och försöker sälja dem till förbipasserande bilister, och så efterblivet att om ett spädbarn blir bitet av en babian så drar folk i omgivningen igång en häxjakt för att ta reda på vem det var som förvandlade sig till apa och utförde attacken.
»Här dör ett barn om dagen. Ett dussintal barn har de insjunkna, uttryckslösa ansikten som utmärker mycket svaga människor.«
Krigets segerherre hette Charles Taylor och var ledare för Liberias nationella patriotiska front. Han valdes till president 1995 av en befolkning som var så krigstrött att den gärna röstade på honom – den mest brutala av alla krigets gangsters – om det bara ledde till fred.
Kriget efterlämnade även ett annat arv. I kuststaden Buchanan, som ligger 13 mil från Monrovia, träffar vi Curtis och Moses och Junior, tre av de 15 000 barnsoldater som beräknas ha ingått i rebellernas styrkor. På ett annat ställe, ett rehabiliteringscentrum som även det drivs av Unicef, träffar vi ett dussintal pojkar som bevittnat och utfört ohyggliga illgärningar. En av dem såg sin egen familj bli innebränd när deras hus stacks i brand. De erkänner att de har dödat människor men hävdar att det skedde i strid. Sanningen är att rebellerna rutinmässigt genomförde massakrer på civila, våldtog flickor, torterade och avrättade fångar. Terrorn var deras taktik. Ofta var de yngsta soldaterna de värsta ogärningsmännen. Rebellernas Småpojksförband var ökända för sin grymhet. I ett hörn sitter en 13-åring utan händer. De amputerades i Sierra Leone av rebellerna. Han spelar dam med sina stumpar.
På Phebesjukhuset i centrala Liberia finns fyra stinkande avdelningar fyllda med ännu fler barn. Här dör ett barn om dagen. Ett dussintal barn har de insjunkna, uttryckslösa ansikten som utmärker mycket svaga människor. Deras huvuden och magar är enorma, armar och ben är smala. Det har inte härjat någon katastrofsvält här. Det är helt enkelt bara så att under tio års tid så har många människor i Liberia inte haft tillräckligt att äta. En liten bit bort ligger en treåring i respirator. Den har hållit honom vid liv. Men nu finns det ingen bränsle till generatorn så apparaten står stilla. Pojken flämtar desperat. Föreståndaren för sjukhuset berättar att de kommer att få ström igen om ett par timmar. Han hoppas att pojken inte hinner dö innan dess.
Två dagar efter matchen mot Nigeria och tre före mötet med Kap Verde, samlas Lone Stars för träning på nationalarenan. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och Weah har väntat i en och en halv timme på att alla i laget ska dyka upp. Sist kommer George Gebeo, en fenomenalt talangfull 19-åring som för närvarande spelar i Grekland. Han anländer i en bucklig gul taxi. Det har börjat regna igen.
Weah, som utsågs till teknisk direktör för landslaget genom ett personligt dekret av presidenten, ser ut som en illustration av begreppet undertryckt ilska. I fotbollsskor och fotbollsdress ser han mycket äldre och större ut än när vi träffades i hans hem. Han samlar spelarna mitt på banan och börjar skälla ut dem.
– Vad menar ni med att komma så här sent? frågar han. En del av er spelar i Europa. Ni skulle aldrig göra så där. Varför gör ni det här när ni spelar för ert landslag? Jag åkte från min familjs hus för två timmar sedan för att komma i tid. Var finns er respekt?
Spelarna skruvar generat på sig. De är klädda i tröjor från ett dussintal av Europas främsta klubbar och är tillsammans värda hundratals miljoner kronor. De ser malplacerade ut här på den slitna arenan med dess kulhål och den halvklippta gräsmattan som är full av ogräs. Christopher Wreh står tyst och lyssnar i Arsenals gulblåa bortadräkt. Jag undrar vad deras tränare skulle tänka om de kunde se sina spelare nu – här på det sträva gräset med strumporna nere, utan benskydd, utan massörer, utan lagledare, utan riktig tränare.
»Real Madrid betalade omkring 504 miljoner kronor för Luis Figo. Det är nästan exakt lika mycket som den liberianska statens årliga utgifter.«
Weah är nästan ursinnig. Den nätt och jämnt tillbakahållna vreden syns i varje rörelse. Det är uppenbart att han helt enkelt inte kan förstå varför inte de andra brinner för det här lika mycket som han. För trots att Weah är 34 och har större delen av sin karriär bakom sig så brinner han fortfarande.
De ber en snabb bön tillsammans och börjar sedan träna. Under 40 minuter dribblar de mellan koner och kör kortpassningsövningar. Stämningen är håglös, nästan dyster. Sedan börjar de spela tvåmål, nio man i varje lag. Och med ens börjar de le och springa och försöka briljera och göra olika trick. Weah har sagt åt dem att bara satsa 75 procent men efter en halvtimme har tränaren redan varit ute på planen tre gånger för att ta hand om följderna av rena benknäckartacklingar.
Bakom mig börjar de omkring 200 åskådarna som följer träningen att ropa. Weah har bollen vid hörnflaggan. Han har lurat en man med en nonchalant vrickning med högerfoten och nu slår han ett perfekt inlägg som skruvar sig längs med målet.
Avbytarna på bänken börjar räkna upp afrikanska spelare som har lyckats i Europa, som har bytt den lokala lönen på 20 dollar i månaden mot den moderna västerländska fotbollens jättesummor. De nämner nigerianerna Nwankwo Kanu och Celestine Babayaro, som spelar i Arsenal respektive Chelsea och tjänar drygt 500 000 kronor i veckan, och Shaun Bartlett, sydafrikanen som just nu spelar i Schweiz och värderas till 55 miljoner kronor.
En som också lyssnar på samtalet är Napoleon Japloe, teknisk direktör på Liberias fotbollsförbund. Vi pratar om Fifas beslut att inte låta Sydafrika arrangera VM 2006 och om framtiden för afrikansk fotboll.
– Det kvittar vem som arrangerar, säger han. Ett afrikanskt land kommer ändå snart att vinna VM. Det är oundvikligt. De kan inte stänga oss ute för evigt.
Han säger att Weahs framgångar har revolutionerat sporten i Liberia – andra afrikanska stjärnor har haft samma effekt i sina respektive hemländer.
– Fotbollen är ett yrke nu. Man kan jobba som fotbollsspelare. Man kan satsa på den banan och skapa sig en framtid där, få pengar, ett liv. Det har blivit respektabelt.
Jag målar hastigt upp en dystopisk bild av afrikansk fotbolls framtid, där en säsongsbiljett kostar 14 000 kronor, en spelare kostar lika mycket som ett mindre lands statsbudget och den oskuldsfullhet och entusiasm som man finner idag är borta. (Jämförelserna är inte gripna ur luften. Real Madrid betalade omkring 504 miljoner kronor för Luis Figo. Det är nästan exakt lika mycket som den liberianska statens årliga utgifter.)
– Det vore fantastiskt, svarar han. Det är precis vad vi drömmer om.
På lördagen har det slutat regna. Nyheterna domineras av rapporter om häftiga strider mot upprorsmän i norra delen av landet – inte långt från sjukhuset som vi besökte i början av veckan – samt av redogörelser för presidentens göranden och låtanden. Och så handlar det förstås om eftermiddagens match mot Kap Verde.
Bortamatchen i Praia förlorade Lone Stars med 2–0. Nu behöver de vinna med två mål på hemmaplan för att kvala in till afrikanska mästerskapen. Folk har varit på väg ut till stadion sedan tidigt på morgonen. De går, åker med överfulla taxibilar eller tränger ihop sig på lastbilsflak.
Vid arenan samlas de som har biljett i täta skaror. De som inte har det klättrar över det skrangliga staketet runt stadionområdet och rusar så fort de kan över den övervuxna betongen. Mellan staketet och läktarna står hundratals poliser och soldater utposterade. De är beväpnade med vad de kunnat komma över – pistoler, batonger, brädbitar, sina egna grova bälten. Deras uppgift är att stoppa dem som strömmar över staketet och de är inte nogräknade med hur. De som fångas in misshandlas grovt.
– Smärta är det enda språk som de här människorna förstår, säger en fet, genomsvettig polis.
Inne på stadion är stämningen en helt annan. Till och med medicinmännen vid sidlinjen är glada. Långt inne under huvudläktaren är Weah i färd med att peppa upp laget. Han säger åt dem vad de måste göra, varför de måste göra det och att de kan klara av det. Sedan samlas de i en klunga och ber en kort, innerlig bön. Som verkar ha nått fram. Efter bara tre minuter stänker Weah in bollen i Kap Verdes mål. När Lone Stars gör ett mål till strax efter halvtid är laget vidare – och publiken nästintill hysterisk. Efter 77 minuter gör Weah sitt andra mål och matchen verkar avgjord. Men så, på övertid, en straff. Om Kap Verde sätter den är de vidare. Under fem sekunder är det tystare på denna stadion än någon annanstans på hela den afrikanska kontinenten. Och så räddar Clayton. Han slänger sig åt vänster och motar bollen utanför stolpen med handflatorna. Saken är klar. Publiken blir sjövild och stormar planen. Spelarna klättrar på varandra. Clayton gråter, medicinmännen viftar med alla möjliga konstiga saker i luften. Och alla sjunger. Och dansar. Och sjunger.
Jag tänker på en replik som jag hörde i Claratown några dagar tidigare. Två unga män stod lutade mot ett ruckel 50 meter från Weahs hus. De drack sangria och såg på när folk svärmade kring den store mannen. Jag ställde mig bredvid och började prata med dem. De var bröder, båda två spelade fotboll i division ett och var barndomsvänner till Weah. De tänkte inte betyga sin vördnad för en man som de hade kickat kicka boll med på samma oasfalterade gator som de nu stod på.
Istället väntade de tills han kom förbi på väg tillbaka till Porschen.
– Manne, ropade de och tilltalade Weah förtroligt med hans stamnamn. Du har väl inte glömt oss?
Weah stannade, gick fram till dem och hälsade som de häftiga grabbarna i stan gör: med ett handslag följt av en knäppning med fingrarna.
– Spelar ni fortfarande? frågade han.
– Javisst, svarade de och sedan pratade de tre om hur det gick för deras respektive lag en stund.
Sedan var Weah borta, han försvann i mängden och återvände till sin bil (pris 5,5 miljoner kronor), till kändisskapet, till reklamkontrakt värda tiotals miljoner kronor, till gästsoffan i olika tv-program, till rollen som FN-ambassadör, till en annan värld, en annan planet.
De såg efter honom när han gick, åtföljd av hundra trasiga ungar.
– Han kommer att leda dem till det förlovade landet, sa Jackson, den äldre brodern, när han såg hur barnen knuffade fram Porschen genom leran och smutsen och ut på huvudgatan.
Översättning: Johan Nilsson