»Good things happen to good people«

I Sverige var han hånad, kritiserad och anklagad för att ljuga om sin vänskap med José Mourinho. Fyra år senare coachar han Samuel Eto’o, Maicon och Esteban Cambiasso. Henrik Ystén åkte till Milano med dåligt samvete.

José Morais vandrar över gräsplätten som leder mot träningsplanen. Han bär en tränartypisk täckjacka, skuldrorna kutar där han går med händerna på ryggen. Han stannar, sätter högra foten på en boll och granskar pappret med dagens träningsupplägg. Jag känner igen posen. Senast jag såg den var på Bårsta IP en vindstilla junidag 2005. Assyriska var allsvensk jumbo. Den tryckande hettan – och ångesten hos alla i klubben – låg som ett lock över idrottsplatsen.

José Morais satte igång en matchövning på liten yta i hopp om att spelarna skulle göra många mål och därmed höja självförtroendet. Själv var jag där på uppdrag av Expressen för att se om försäsongens tips om att tränare Morais skulle få sparken först av alla nu äntligen skulle slå in. Som en gam vädrar liklukt.

Spelövningen gick uselt och efter fyra insläppta mål på grund av dåligt försvarsarbete fick målvakten Erland Hellström nog och skrek så att halva Södertälje hörde:

Annons

– Vad fan ska vi spela i det här laget för!

Sedan rusade han av planen och sparkade i läktarens plåtvägg på väg till omklädningsrummet.

Det var en spontan reaktion, inte mycket att orda om. Men tillbaka på redaktionen nämnde jag incidenten för chefen. Han sa åt mig att skriva. Tidningen drog upp det över en hel sida – med en pratbubbla från Erland Hellströms mun och citatet i feta bokstäver. Texten kryddade jag med elaka, väl utvalda, spelarcitat riktade mot tränare Morais. Dagen efter ringde Hellström och skällde eftersom han fått förklara sig för styrelsen. Från José Morais kom aldrig något samtal. Nästa gång vi sågs på match kom han fram och tog i hand – precis som vanligt.

När jag nu tittar ut över träningsplanen står Samuel Eto’o, Javier Zanetti, Esteban Cambiasso och Cristian Chivu och pratar med Morais. Morais får fatt i en boll och börjar kicka. Dejan Stankovic nickar uppskattande när tränaren efter den tekniska uppvisningen dämpar bollen och drar iväg en passning till Iván Córdoba.

Jag minns en intervju från sommaren 2005 då portugisen fick frågan hur ofta han talade med sin omskrivna vän José Mourinho. »Han är tyvärr svår att nå och han har mycket att göra. Därför pratas vi inte vid så ofta«, svarade portugisen. Expressen citerade och inflikade att »›samarbetet‹ mellan Assyriska och Chelsea kanske inte är så jättedjupt ändå«.

Jag minns att jag skrattade åt spydigheten. När Morais nu vänder sig om och garvar mot tränarkollegan Mourinho två meter bort skäms jag.

José Morais

Född: 27 juli 1965

Bor: Como och Malmö (har lägenhet kvar i Sverige)

Karriär: SL Benfica (U-verksamhet/B-lag) 1991-2001, Estoril-Praia 2001/2002, West-falia Herne 2002, Schalke 04 (juniorer) 2002, Dresdner SC 2002/2003, Academico de Viseu 2003/2004, Deportivo Santa Clara 2004/2005, Assyriska FF 2005, Al-Faysali 2006, Al-Shabab 2007, Al Hazem 2007, Stade Tunisien 2008, Jemens landslag 2008, Espérance Sportive 2008/2009, Inter 2009-

Risk för förväxling. José Morais träningskläder bär ­bokstäverna »DM« efter hans fullständiga efternamn:
de Morais. I Inter var initialerna »JM« redan upptagna.

José Morais kom till Sverige i januari 2005. Assyriska, som hade missat det allsvenska kvalet men fått en gratisplats på grund av Örebro SK:s usla ekonomi, letade ny tränare. Klubben hade dragit ut på tillsättningen. Två falanger stred om vem som skulle leda laget under den historiska första säsongen i Allsvenskan. Ena sidan förordade Edmond Lutaj, den andra mer etablerade namn som L-O Mattsson. Morais var en kompromiss de kunde enas om. Främst för att ingen av falangerna hade en aning om vem han var.

Portugisens namn hade kommit upp via agenten Innocent Okeke som var kund hos Cemils sko- och nyckelservice, en butik i Mörby Centrum ägd av styrelseledamoten Cemil Jacob. Vid ett möte mellan Morais och klubbledningen på fiket på Astrid Lindgrens barnsjukhus löstes de sista detaljerna. »Han ser ut att ha vinnarskalle«, motiverade ordförande Zeki Bisso klubbens val av den helt okända portugisen.

José Morais hade inga större meriter. Han hade tränat Benficas B-lag 2001 när José Mourinho hade hand om A-laget och blev därmed snabbt omskriven i svenska tidningar som »Mourinhos kompis«. Annars var det tränaruppdrag långt ner på statusskalan – Schalke 04:s juniorer, Dresdner SC i tyska regionalligan, Azorernas Santa Clara i portugisiska division två. Var detta mannen som skulle leda ett Assyriska som redan svajade organisatoriskt?

På sitt första möte med spelarna sa José Morais: »Vi kan utföra mirakel tillsammans. Ni har någonting i era hjärtan som gör att ni kan åstadkomma en mycket överraskande säsong.« Den ratade tränaren Edmond Lutaj var mer skeptisk: »Jag tror inte att man kan trolla oavsett om man är från Portugal.«

Själv minns jag upptaktsträffen inför den allsvenska starten på Malmöteatern Palladium i början av april det året. På scen skötte Chris Härenstam, Ola Andersson och Jens Fjellström snacket. I lokalen satt sportjournalister från Sveriges alla hörn samt tränare och klubbledare från föreningarna i Allsvenskan och Superettan. Tränarna intervjuades på scen och turades om att leverera fyndigheter. När Nanne Bergstrand fick frågan hur beroende Kalmar var av Dedé Anderson svarade han:

Annons

– Vi står inte och faller med Dedé – och skulle man falla med honom då faller man tungt, det kan ni räkna ut.

Sören Cratz replikerade snabbt på frågan hur han förnyade sig som tränare:

– Byter lag.

Jens Fjellström riktade sig till HBK-coachen Janne Andersson:

– Ni brukar vara bra på att gräva i den halländska myllan. Vem kommer att överraska oss i år?

– Han heter Mamadu Bah och kommer från Sierra Leone. Vi hittade honom i Kina.

Det var internt, lättsamt och grabbigt. När José Morais – som inte hade förstått ett ord av de svenniga skämten –  kom upp på scen och fick frågan vem han egentligen var, svarade han med att rabbla upp sin meritlista från minsta pojklag han tränat i Portugal. Folk fnissade i bänkraderna. Sedan gäspade de. Till slut suckade de högt. Dagen därpå raljerade Sydsvenskans krönikör Åke Stolt: »Visst var det charmigt att höra José Morais imponerande meritlista – han har ju varit assistent till Chelseas José Mourinho bland annat. Det enda man undrar: Hur hamnar en så ambitiös och välutbildad man i – Assyriska?«

Ifrågasättandet blev en följetong den våren. Expressens Mats Olsson var skeptisk redan när Morais anlände i januari: »Låt mig se … Assyriskas nye tränare José Morais har flyttat koner åt Chelseatränaren José Mourinho. Det låter farligt mycket Richard Money Light.« Ett par omgångar in på säsongen fortsatte krönikören: »Efter matchen i tisdags vägrade Assyriskas tränare José Morais att uttala sig om domaren. Just det var nog ingenting han fått med sig av sin läromästare Mourinho.«

I somras återkom Olsson till Morais: »Den förre Assyriska-tränaren ljög inte när han sa att han var polare med José Mourinho. Nu är José Morais assisterande i Inter. Jag gillade honom, han verkade för intelligent för både Assyriska och Allsvenskan.«

Det var då. Under uppladdningen inför Allsvenskan 2005 flödade optimismen hos José: »Den eld som brinner i Assyriska brinner också i mitt hjärta.«

Ena kortsidan täcks av en enorm banderoll: »Vinci con noi« – segra med oss – och Champions League-hymnen sprakar igång i högtalarsystemet. Giuseppe Meazzastadion ligger inbäddad i en fuktig och kylig kvällsdimma när spelarna marscherar in på planen för matchen mot Dynamo Kiev.

José Morais går uppför trappan bakom avbytarbåset och tar plats vid bänken avsedd för de assisterande tränarna, några meter ifrån den tekniska zon där huvudtränare Mourinho får röra sig fritt. Det är slående hur många ledare de är. Giuseppe Baresi, Milanlegenden Francos storebror, bär titeln vice allenatore. Bakom honom har Mourinho skapat ett team med tre portugiser som han litar på: Rui Filipe Da Cunha Faria ansvarar för fysträningen, Silvino De Almeida Louro är målvaktstränare och José Morais är i första hand ansvarig för kartläggning av motståndare och fasta situationer. Sedan finns en hel stab med italienare: två rehabiliteringstränare, två som assisterar i övningarna på träningsplanen, tre massörer, en läkare, en läkarassistent, sjukgymnaster …

Merparten av gänget tar nu plats på de assisterandes bänk. José är den ende som har penna och papper i handen. Så fort matchen är igång börjar han anteckna. Det finns en hel del att anmärka på – sviterna efter helgens ligamatch mot Genoa sitter i benen. På topp vimsar en halvskadad Samuel Eto’o mest omkring. På mitten kommer Wesley Sneijder och Dejan Stankovic på mellanhand. Och i försvaret bjuder mittbacken Lucio motståndarna på läge efter läge.

I fjärde minuten gör Dynamo Kiev 1-0. Resten av halvleken blir en bergochdalbana. Fri med målvakten kvitterar Stankovic i 35:e minuten, Lucio gör självmål i den 40:e, Kievs Sjevtjenko är på väg igenom i den 42:a. Nere vid bänken söker Mourinho ständigt input från de assisterandes bänk. De säger sällan mer än några ord till varandra, oftast utbyts bara blickar. Det slår mig hur lugn huvudtränaren är – trots en mardrömshalvlek röjer han inte någon som helst oro. Det slår mig också att det ideligen är just Morais som Mourinho vänder sig till.

I halvtid går Inter över till 4-4-2 och får ett bättre tryck på motståndarna. Redan två minuter in i halvleken kvitterar Walter Samuel på nick. Resten av matchen pressar Inter på utan att få in bollen. När domaren blåser av sätter Morais händerna i fickorna och går ut ett par meter på planen. Han tittar upp mot resultattavlan. Det är Inters åttonde raka match i Champions League utan seger.

En timme senare ringer Morais. Han står nere i katakomberna under Giuseppe Meazza, täckningen är usel men jag hör ändå besvikelsen i rösten och den tryckta stämningen i omklädningsrummet.

– Ja, vad ska jag säga, säger han. Vi gjorde vad vi kunde, vi hade inte tillräckligt med kraft i dag helt enkelt. Vi får vara nöjda med oavgjort.

Jag frågar vad det var han antecknade under matchen.

– Äh, jag tar alltid anteckningar. Det är inte alltid Mister vill ha synpunkter men vill han det ska man ha något att säga, då måste det vara konkret. I dag läste de oss. Vi hade tränat på att de skulle spela 4-4-2 och hade en reservplan för om de ställde upp 4-3-3. Tidningarna skrev redan efter matchen mot Genoa hur vi skulle spela – att vi bara hade en forward tillgänglig. De nådde säkert till Kiev och i stället ställde de upp med fem på mitten för att låsa våra offensiva mittfältare – Stankovic och Sneijder. Då var det svårt att anfalla. Vi fick göra något åt det. Vi såg det allihop från bänken. I andra satte Mister in en anfallare till.

– Vad gör du i morgon?

– Jobb, jobb, jobb. Jag ska vara där redan åtta. Nu är det nästa match som gäller, i helgen. Och efter det är det match igen på onsdag i nästa vecka, sedan ska vi till Ukraina där vi måste vinna … Vi får inte vila. The obligation is to win everything.

Överraskade. Cristian Chivu och resten av spelarna i Inters backlinje går en tuff match mot Dynamo Kievs forwards. Morais kartläggning av motståndarna pekade på att de skulle spela 4-4-2 men Kiev startade med en 4-5-1-uppställning.

Efter att ha jagat skiten ur José Morais sommaren 2005 kontaktade jag honom igen för två år sedan – då han varit tränare i saudiarabiska Al-Faysali och precis bytt till ligamästarna Al-Shabab. På telefon berättade han hur han efter Assyriska rotade sig i Malmö där hans svenska flickvän Zandra, som han träffat på Azorerna redan före Södertäljeäventyret, bodde. Han hjälpte Malmö FF med en del brasilianska kontakter och var inblandad i klubbens värvning av Gabriel. Under samtalet råkade jag nämna att jag skulle tillbringa semestern i Portugal.

– Låna min bil! sa han.

– Va?

– Jag har en bil som bara står där nere. Ta den!

Jag grämde mig för att jag hade sagt något och såg framför mig hur han snart skulle börja be om gentjänst efter gentjänst.

– Vi har redan hyrt bil där nere så det är lugnt, försökte jag.

– Den kan du avboka. Ta min. Jag skickar förslag på bra restauranger också.

När cirkusen väl var igång gick den inte att stoppa. Jag och min fru Ann möttes av Josés ex-hustru på Lissabons flygplats. Om hon tyckte att det var konstigt att hon tvingats iväg från sitt jobb som fastighetsmäklare för att hämta upp ett svenskt par som José inte ens kände, och sedan köra dem till ett garage i Lissabons centrum, röjde hon det inte med en min. I  stället överlämnade hon ett visitkort utifall vi skulle förälska oss så i landet att vi ville köpa hus. I två veckor rattade jag Josés Smartcar i Lissabonområdet. Dagen före vår hemfärd bestämde vi träff med honom och Zandra för att återlämna bilen.

Efter middagen hamnade vi på en irländsk pub intill floden Tejo i Docas, ett hamnområde fyllt med restauranger och barer. Ur högtalarna dånade Time of my life från soundtracket till Dirty Dancing och på golvet bakom oss envisades några fulla, feta engelsmän med att försöka sig på det dödslyft som är Patrick Swayze grande finale i filmen. Jag var mosig efter att ha legat och slappat vid en pool i två veckor och tyckte engelsmännen var störiga. José bara skrattade åt deras tafatta försök och berättade hur mycket han gillade pubar som den här – med glada människor och levande musik.

Efter några öl frågade jag honom varför han fått för sig att låna ut bilen till folk han i princip inte känner. Han tittade oförstående på mig och sa:

Annons

Listen Henrik. Om jag kan göra någon en tjänst vill jag göra det. Det är så jag vill leva mitt liv. It is not because it makes you happy, it is because it makes me happy.

Jag tog in vad han sa men tänkte att »det kommer att komma något efteråt, snart ringer han och ber om en fet artikel eller hjälp med någon kontakt och då står jag där med min journalistiska integritet och mina moraliska dubier och vet inte hur jag ska göra…« Han ringde aldrig. Det enda livstecknet var ett julkort från Zandra och honom som damp ner ett halvår senare. Ann och jag hade inte haft en tanke på att skicka något till dem.

Tillsammans igen. Josés tid med José i Benfica tog slut när presidenten sparkade Mourinho och ersatte honom med det valfläsk han använt i val­kampanjen – Sven-Göran Erikssons gamla assisterande tränare Toni Oliveira.

José ringer:

– Jag är sen. Är du där?

– Ja, vi kom precis.

– Är den fin?

– Den är fantastisk.

– Det var Mourinho som tipsade mig om den. Jag har aldrig varit där. Jag har sparat den till dig.

Han skrattar och trycker av mobilen. Jag ser mig omkring. Restaurang Il Gatto Nero ligger på en klippavsats med utsikt över Comosjön. I de här trakterna bosätter sig många av Inters och Milans spelare. Det är undanskymt, vackert och på rätt sida Milano för den som vill nå träningsanläggningarna Milanello och Appiano Gentile. Morais bor bara några minuter nerför berget, Mourinho likaså.

Redan i entrén noterar Morais TV:n som visar kvällens Champions League-omgång och föreslår att vi tar det enda bordet där vi kan kolla på fotboll medan vi äter. Kyparen dukar upp och undrar vilken kanal vi föredrar – den med klipp från alla matcher eller den som visar Real Madrid mot Milan?

– Den som visar när Milan förlorar mot Real, säger José.

Kyparen skiner upp, avslöjar att han är interista och tar José i hand.

Över en flaska vin talar vi om gårdagen. José tycker att laget gjorde en hygglig match sett till förutsättningarna – spelare som var slutkörda efter helgens möte med Genoa, ont om anfallare vilket tvingade dem att spela med bara en man på topp…

– Eto’o var inte där, så var det bara, säger José. Och Lucio gör i vanliga fall inte sådana misstag. När han nu gjorde det så sänkte det både honom och de andra i backlinjen. Det är tuffa matcher, det är inte som att spela i ligan. Alla lag är riktigt starka.

Jag påpekar att det över huvud taget måste vara en helt ny miljö för honom – som för fyra år sedan bråkade med Andreas Haddad och försökte få Zoran Manovic att spela zonförsvar. Han nickar.

– De ska ju kvala nu, säger han.

– Håller du koll på Assyriska?

– Visst. Jag har fortfarande kontakt med några. Metin (Tasci), som var assisterande till exempel. Där fanns många bra människor. Alla som brann för klubben. Och alla de där gubbarna! De hade svar på allt, de sa att de kunde lösa allt.

Han börjar skratta vid minnet och skiftar språk till svenska – en tillgjord invandrarsvenska – i ett försök att härma styrelsegubbarna i Södertälje:

– »Vi fixar det. Inga problem. Vi fixar.« De sa så hela tiden! Om allt! Till slut tyckte jag bara att de ljög för mig. Jag litar på människor och när någon lovar mig något, så känner jag mig lurad om det inte blir så. Sedan förstod jag att de faktiskt inte ens förstod vad jag sa. Jag frågade om de kunde engelska och de sa »ja« – alla kunde engelska. Det var först långt in på säsongen jag fattade att det bara var fem-sex stycken som pratade engelska. De andra bara nickade och spelade med.

– Hade du gjort ett annat jobb i dag när du kan så bra svenska? frågar Zandra.

– Om jag hade haft ett språk som de förstod hade vi aldrig åkt ur Allsvenskan. Att inte kunna kommunicera som tränare, samtidigt som man tror att de förstår, det fungerar inte. Särskilt när det var så tufft runt omkring.

Jag minns hur jag själv hjälpte till att sätta fyr på brasan genom att jaga rubriker den sommaren. Som när anfallaren Andreas Haddad – som fick hybris efter att ha gjort två mål på IFK Göteborg i omgång två – petades från startelvan, struntade i träningar och till sist vägrade åka med till bortamatchen mot Elfsborg. Haddad meddelade tränare Morais sitt beslut via ett nonchalant SMS. Genom anonyma källor i truppen grävde jag fram citat som »det här är inga tränare som får de yngre spelarna att utvecklas direkt« och »du ska försöka få en kille att bli bättre och det gör du inte genom att trycka ner honom som det har gjorts i vissa fall«. Konflikten kulminerade med att någon vandaliserade en bil utanför Assyriskas hemmaarena och sprejade »Fuck to Portugal« över lacken. Budskapet var naturligtvis riktat mot José men förövarna visade sig ha dålig koll på mer än det engelska språket. Den förstörda bilen tillhörde inte tränaren utan reservmålvakten Thomas Thudin.

– Just det, jag kommer ihåg det. Stackars Thomas, säger Zandra.

– Det var många av de unga som kunde ha blivit riktigt bra om de inte bara rusat på och trott att de redan var bäst, säger José. Vårt stora misstag det året var att vi slog IFK Göteborg borta. Egot växte. Den matchen förstörde det vi höll på att bygga upp.

Han säger att det först var efter tiden i Assyriska han kunde sätta in allt strul i klubben i rätt sammanhang. Med tränartjänsterna i Saudiarabien, och med ett uppdrag som förbundskapten i Jemen, lärde han sig förstå Mellanöstern och mentaliteten där.

De säger alltid »ja«, jag märkte det när jag jobbade där nere. De vägrar säga att de inte vet eller att saker inte går att göra. Om du frågar om vägen så börjar de dirigera dig än hit, än dit, fastän de inte har en aning. Man kan hamna precis var som helst.

– Du kommer väl ihåg träningslägret med Jemen? säger Zandra.

– Ha, ha. Ja, vi planerade att vi skulle på träningsläger i Turkiet. Jag frågade: »Hur gör vi med pass och visum?« De sa: »Vi fixar det, inga problem.« Jag frågade flera gånger om det var löst men varje gång var det »inte än, men det ordnar vi«. Det var väldigt likt hur det lät i Assyriska. Men så kom de dagen innan, med helt oskyldig min, och sa att det inte var löst. Jag blev förbannad och började skälla men de bara lugnade ner mig och sa: »Vi löser det här, oroa dig inte, vi fixar det.« Men det blev inget. I  stället ringde min agent som hade ordnat allt och klagade eftersom det turkiska hotellet var arga på oss.

José hämtar andan, tar en klunk vatten och fortsätter:

– Vet du varför det är så här?

Jag skakar på huvudet.

– Jag frågade dem varför de lovade saker de inte höll. De svarade att allt hade varit ordnat till 90 procent. Jag tyckte: »Men så är det ju inte – antingen har du gjort en sak eller också inte, man kan inte göra saker till 90 procent.« De förklarade att de litade på ödet, allt låg i Allahs händer. För dem kunde saker nästan vara klara men sedan var det upp till Allah och hans vilja att göra resten.

José medger att de också löste en del saker han aldrig trodde skulle gå i lås. Som när han under första passen med Jemens landslag insåg att kvaliteten var för dålig och frågade förbundsordföranden om det fanns några andra spelare i landet. Ordföranden svarade: »Inga problem, vi ordnar en testmatch och bjuder in några spelare från Etiopien.« José protesterade: »Men jag behöver killar från Jemen, som kan spela i landslaget.« »Om du hittar någon du gillar så ordnar vi pass och medborgarskap«, replikerade ordföranden. José valde ut tre spelare, som bytte nationalitet inom kort.

– Pengar var aldrig ett problem, säger han och skakar på huvudet. De vet faktiskt inte var de ska göra av alla pengar. Vi kunde ha matchpremier för vinst på 20  000 kronor, spela oavgjort och så fick man ändå 40  000. Och när pengarna skulle delas ut kom de i kontanter, i buntar. Zandra vet, ibland när jag kom hem bar jag högarna under armen, jag hade behövt en plastpåse att ta dem i.

»The special one.« Mourinho fick smeknamnet efter att han på en presskonferens med Chelsea sa: »Please don’t call me arrogant, but I’m European champion and I think I’m a special one.«
Räddade. Walter Sa­muels nick ger oavgjort mot Dynamo Kiev.

Tiden i arabvärlden gav inte bara ekonomisk utdelning. Goda insatser ledde till bättre uppdrag och sommaren 2008 erbjöds José Morais att ta över Espérance Sportive de Tunis, en av Tunisiens största klubbar. Några månader in på uppdraget ringde José Mourinho och frågade om han var intresserad av att bli en del av hans tränarstab eftersom en av hans assisterande, André Villas Boas, var på väg bort. »Du vet att jag vill vara ute i god tid. Tjänsten som assisterande är viktig och jag vill att du tar den.« Tanken var att José skulle träda in i staben först 2011. I somras meddelade Mourinho att det måste ske snabbare än så.

– Det var inget att fundera på, säger José. Självklart svarade jag ja.

– Har du haft mycket kontakt med Mourinho genom åren? Har du vetat att den här chansen skulle komma?

– Nja, han var alltid väldigt intresserad av vad jag gjorde. Han är en människa som är mån om att hjälpa folk han känner, vara tillgänglig om man behöver råd. När jag var i Sverige, efter Assyriska, och han tränade Chelsea sa han till mig att han gärna ville hitta en roll åt mig i framtiden på något sätt, men att det var fullt i staben just då.

TV:n i hörnet visar hur Milan överraskande står upp mot Real Madrid på Bernabéu. Real-ledning med 1-0 blir till slut till Milanseger med 3-2. José skakar på huvudet, väl medveten om att framgång för Milan betyder kritik av Inter. Morgondagens tidningar kommer att vara fyllda med jämförelser av de två klubbarnas insatser i Europa. Återigen kommer snacket att vara igång: Milan kan Champions League, turneringen sitter i deras DNA. Inter får däremot nöja sig med att vara bäst i Serie A.

– Milan i ligan och Milan här, det är två olika lag, säger José. För de här matcherna behövs ingen coach egentligen. Spelarna behöver inte motiveras.

Restaurangens ägare Fausto kommer fram och hälsar. Han har noterat att vi intresserat oss för fotbollen och säger att han håller på Milan. José ser besviken ut och Fausto parerar:

– Alltså, jag håller på både Milan och Inter. Det är Milanolag, jag väljer inte mellan dem. Är du spelare?

– Nej, nej, säger José. Allenatore assistente. I Inter. Jag kom till den här säsongen. Det var Mister som tipsade om restaurangen.

Fausto nickar, Mourinho har varit här. Han försvinner ett ögonblick och återvänder med en gigantisk bok fylld med hälsningar från kända gäster. De flesta finns på bild med Fausto. Utan att dölja stoltheten i rösten börjar han rabbla besökare han haft genom åren:

– Klinsmann, Matthäus, Rummenigge, Catherine Zeta-Jones, Britney Spears, Alanis Morissette, George Clooney, Avril Lavigne…

José bläddrar i boken och pekar på en bild av Mourinho:

– Ah, Mister!

Fausto nickar och hjälper José att bläddra vidare. Fausto hejdar sig och pekar:

– Blanc.

José böjer sig fram. Han känner inte igen den gamla franska mittbacken. Fausto korrigerar:

– Nej, nej, nej. Fel av mig. Det är ju Cliff Richard.

Innan vi lämnar restaurangen den kvällen kommer kyparen med kameran. José lägger armen om Fausto och båda smäller av varsitt leende mot linsen.

– Jag är faktiskt mer förtjust i Inter än i Milan, säger Fausto.

– Det låter bra, säger José. Vi får försöka ta hit laget någon gång då.

 

Mycket har hänt på fyra år. När José kom till Assyriska vintern 2005 sa han att hans agent beskrivit klubben som driven av »väldigt kompetenta människor«. Sanningen var att Assyriska hade gjort 14 tränarbyten på tolv år, att de hade en trupp med bara åtta kontrakterade spelare och en organisation där det stod en strid mellan två falanger om hur allt skulle skötas.

Att åka till en så pass dålig liga som den svenska och misslyckas skulle inte stärka ett CV och jag minns att jag tyckte synd om José som lämnade fotbollslandet Portugal för ett kamikazeuppdrag i Sverige.

I dag kan ingen tycka synd om honom. Att jobba för Inter är en rejäl skjuts i karriären och José är inte den första som insett värdet av att ta assistentuppdrag i stora klubbar snarare än att klamra sig fast vid huvudtränarjobb i mindre fotbollsländer. Mourinho kickstartade själv sin karriär när han var tolk åt Bobby Robson i Sporting Lissabon, Porto och Barcelona.Carlos Queiroz klättrade några pinnhål som assisterande till Alex Ferguson i Manchester United. Och Rafael Benitez gjorde sina hundår i Real Madrids ungdomssektion och som assistent i klubbens B-lag. Eller ta André Villas Boas, som blev ett namn i tränarkretsar under tiden som assisterande åt Mourinho i Chelsea. Engelsk press kallade honom för »Mini-Mourinho« och huvudtränaren själv refererade till honom som »my eyes and ears«. Nu tränar Villas Boas Academia de Coimbra i högsta ligan i Portugal.

Att Mourinho, när han var tvungen att ersätta sina »eyes and ears«, ställde frågan till en tränare som hade kuskat runt i obskyra fotbollsländer som Sverige, Saudiarabien, Jemen och Tunisien säger en del om hur han tänker som tränare. José Morais är tillräckligt oetablerad för att se det här som sitt livs chans och därmed blir han fullständigt lojal mot huvudtränaren – som vis av erfarenhet vet hur viktigt det är att ha ett skyddande entourage i dagens storklubbar. Samtidigt har José Morais, efter tio års tränarerfarenhet på elitnivå i sex olika länder, all den kunskap som behövs för att fylla rollen som Mourinhos högra hand.

När Sydsvenskans Åke Stolt våren 2005 undrade vad en så »välutbildad man« gjorde i Assyriska var det avsett som en spydig kommentar. I dag hade frågan varit helt motiverad.

Protest. José reagerar mot ett domslut. I förgrunden Dynamo Kievs Andrej Sjevtjenko som gör sin första match på Giuseppe Meazza sedan han lämnade AC Milan tidigare i år.
Tolk. Samuel Eto’o har ännu inte lärt sig italienska, vilket gör att Josés språkbegåvning kommer väl till pass. Franska pratar han flytande.

Torsdag förmiddag. Tunga, gråa moln ligger som en våt filt över träningsanläggningen i Appiano Gentile. Samuel Eto’o ser olycklig ut. Lagkamraterna joggar fram och tillbaka mellan de uppställda konerna nere vid hörnflaggan medan kamerunaren linkar fram till sin assisterande tränare.

Ça fait mal, säger han och skakar på huvudet.

José vinkar till sig fystränaren och svarar anfallaren på franska:

?

Eto’o förklarar att smärtan sitter au cou-de-pied – »i vristen« – och formar högerhanden som en tänkt fot och pekar på översidan.

– Där. Varje gång jag sparkar till bollen gör det ont, säger han.

José översätter åt fystränaren och går sedan bort till Mourinho som övervakar uppvärmningen. Mourinho nickar. De ser bekymrade ut. Mario Balotelli är skadad, Diego Milito likaså och nu Eto’o. Snart har de inga forwardsalternativ kvar. José Morais återvänder till Eto’o, lägger handen på hans axel och ber honom att ta det lugnt och känna sig fram.

José talar sju språk, vilket han har nytta av i en storklubb som Inter där flera spelare hellre kommunicerar på sitt modersmål – franska, portugisiska, engelska eller spanska – än italienska. I somras, när Zlatan Ibrahimovic var kvar, talade han och José till och med lite svenska. »Vad tycker du? Ska jag gå till Barcelona eller?« frågade Zlatan halvt på skämt, halvt på allvar – förvissad om att ingen annan i truppen förstod det konstiga språket från landet långt uppe i norr.

Det är det här José gillar. Kontakten med spelarna ute på planen. Av dagens alla uppgifter är detta favoritsysslan. I dag, liksom alla andra »vanliga träningsdagar«, var han här klockan åtta för att äta frukost. Efter det satte han sig på sitt kontor för att förbereda kartläggningen av helgens motståndare Catania. Klockan tio bröt han skrivbordsarbetet för att, tillsammans med resten av tränarstaben, få en brief om det här träningspasset som Mourhino planerat. Träningen startade halv elva. Efteråt brukar coacherna köra ett eget pass – ibland löper de i skogen runt anläggningen men i dag har de planerat in en match fotbollstennis.

Men den får bli utan José och José. Huvudtränaren har brutit handen efter att ha spelat basket med sonen och Morais är alldeles för stressad för att ha tid för lek. André Villas Boas plötsliga uppsägning och flytt till Portugal gör att allt kartläggningsjobb nu landar i Josés knä. Dessutom försvann kollegan utan att lämna kvar den information han redan hunnit samla på sig om Catania.

Så medan resten av tränarstaben monterar upp tennisnätet på träningsplanen sätter José sig vid klippbordet tillsammans med klubbens tekniker. Den information han har hämtat in – klipp från gamla Cataniamatcher, rapporter från Inters egna scouter – ska nu skalas ned till en analys av motståndarnas styrkor och svagheter. I morgon bitti ska allt ligga färdigt så att spelarna får informationen när de checkar in för uppladdningen – truppen och tränarna tillbringar alltid natten före hemmamatch här på anläggningen.

Det blir en lång dag. José ägnar eftermiddag och kväll åt att peka på bilder som teknikern ska plocka fram. Med Photoshop hjälps de åt att radera bort motståndare, flytta de egna spelarna i rätt positioner, skugga attraktiva områden och lägga in pilar för att peka ut önskvärda löpriktningar. Flera spelare förstår inte italienska och då är det viktigt att illustrationerna är så tydliga att det inte råder något tvivel om vad tränarna efterlyser.

Mourinho har framfört önskemål om seger genom minsta motståndets lag. Spelare behöver vilas, en av årets viktigaste matcher väntar runt hörnet: Dynamo Kiev borta lär behöva vinnas för att Inter ska kunna ta sig vidare i Champions League.

José fokuserar mest på de fasta situationerna den här kvällen. Där kan Catania hota. Interspelarna är trötta efter hårt matchande och då är det lätt att tappa koncentrationen. Han placerar ut spelarna på skärmen. Catanias långt ut i straffområdet där de brukar starta sina löpningar för att komma med fart. Zanetti ut på hörnläggaren. Eto’o på första ytan i målområdet. Córdoba på japanen Morimoto som troligen kommer att ligga och störa Julio César i målet. José är säker – om Inter klarar de fasta situationerna vinner de matchen. Framåt är de överlägsna.

 

Klockan blir nio på kvällen innan han är färdig. Vi hoppar in i hans vita Volvo och det dröjer bara några meter innan Appiano Gentile försvinner ur sikte bakom oss, in i mörkret och den täta dimman. Josés ögon är lätt rödsprängda. Han skakar på huvudet:

– Jag har varit så stressad. Den här veckan har jag bara suttit vid klippbordet, jag har jobbat konstant, halva startelvan är ny till den här säsongen. Men, men… de betalar dig bra pengar för att göra det jobb de ber dig om. Och det är inget snack om att jag har kunskapen för att göra de här analyserna. På ett sätt är det faktiskt lättare här i Inter. Vi är ett av de sex eller sju bästa lagen i världen, det finns en sådan individuell skicklighet. I Serie A är vi oftast bättre på varje position. Jag behöver inte planera för vad vi ska göra om någon inte klarar sitt uppdrag på planen.

Han plockar fram tre A4-ark med taktiska uppställningar som visar fasta situationer baserade på förra säsongens möte med Catania. Tillsammans med en DVD var det detta som kom ut av den 13 timmar långa arbetsdagen. Och då är det inte ens säkert att situationerna kommer att ha någon betydelse för matchens utgång. Jag frågar om det inte kan kännas lite tröstlöst.

– Nej, man måste förbereda sig så mycket det bara går. Det är ännu värre att sitta på bänken och veta att man har slarvat och inte förmedlat den information man kunde ha gett. Sedan har jag gjort annat i dag också. Jag har redan hämtat in information om Palermo och i morgon ska jag titta på matcherna därefter – mot Livorno, Roma, Dynamo Kiev. Vi börjar ju få tillbaka spelare snart och då blir det lättare. Balotelli ska tillbaka, Milito också. Då finns det mer att spela med.

Jag frågar om han trodde på det här efter Assyriska, att han skulle sitta och göra analyser för att se till att spelare som Eto’o, Maicon och Cambiasso får ut maximalt av sitt kunnande.

– Kände du aldrig att du hade sumpat karriären genom att chansa på en så svajig klubb i en okänd liga?

Han skrattar.

– Så här är det: Att vara huvudtränare är som att växa upp. Man lär sig bara av erfarenheter. Som assisterande har du inte samma press på dig, du behöver inte prata med media, spelare som inte får spela ser inte på dig som killen som avgör deras öde. Men som huvudtränare måste du växa. Enda sättet att förbereda sig för att vara huvudtränare är att vara huvudtränare. Och jag var inte rädd för att misslyckas i Assyriska. Samtidigt, du vet lika väl som jag att olika klubbar har olika starka organisationer och som tränare måste man hantera vissa saker. När du är ung kan du inte det. Om du inte är ett stort namn har du svårare att överleva i de miljöerna.

– Känner du dig naiv som gav dig in i Assyriska?

– Det var inte fråga om att vara naiv. Jag kunde faktiskt ha hjälpt dem mer än jag gjorde. Troligen insåg de inte att jag hade så många möjligheter genom mina kontakter, jag hade kunnat hjälpa dem att bygga ett helt annat lag.

– Men det måste ha gjort ont att vara ifrågasatt? Många pikade dig för att du sa att du kände Mourinho.

– Alltså, jag har glädjen att känna honom men det innebär inte att jag kan be honom om en massa saker. Jag kan inte be honom ringa upp folk och berätta att han känner mig. Och jag ställde mig inte på gatorna och ropade: »Jag känner Mourinho.« När jag fick frågan svarade jag bara ärligt – »ja, jag känner honom«. Om folk inte tror på mig måste jag respektera det. Varför lägga energi på att bevisa sådana saker? Och jag tänkte alltid: »Sanningen kommer att komma fram.«

Kontraktet med Inter skrevs på två år men José Morais ser bara det som en siffra på ett papper. Om Mourinho lämnar, drar han också. Lojaliteten finns med huvudtränaren. När Morais tackade ja beslutade han sig för att han skulle vara assisterande till Mourinho fram tills den dag de båda slutar eller tills Mister säger att José inte duger längre.

– Jag hoppas självklart att den dagen aldrig kommer. Men den kan göra det, för han ställer höga krav. Nu jobbar jag med världens bästa tränare, i ett team där alla har så mycket erfarenhet och bra idéer att man vågar gå egna vägar. I en klubb som den här har du möjlighet att förändra synen på fotboll. Det är något du bara kan uppleva på högsta nivå, i de bästa klubbarna i världen. Man kan ge något tillbaka till fotbollen. För mig är den möjligheten viktigare än att vara huvudtränare någonstans.

– Vad är det som gör Mourinho så bra?

– Han tänker inte som en normal man gör. Han överraskar dig alltid. I de senaste matcherna har han förändrat matchbilden totalt med några byten i halvtid. Ibland kommer du dit till träningen och tror att han ska ha förståelse och reagera lugnt, och då exploderar han. En annan gång kommer du hit och tror att han ska explodera. Då är han lugn och glad.

– Det låter som att han håller folk på tårna genom att kräva mycket av dem när pressen är som minst, och avlasta dem när pressen är som störst?

– Självklart gör han det medvetet. Jag tror han har en medfödd talang att upptäcka saker, att läsa av situationer. Redan när vi träffades i Benfica 2001 märkte man att han var annorlunda. Han kom med nya idéer, hade ett nytt sätt att arbeta med människor. Han var bra på att motivera folk. Med bara några ord kunde han få materialförvaltaren att känna sig oerhört viktig. Folk vill bara göra ett bra jobb för honom.

Sen kväll. José jobbar till nio för att kartlägga Catanias fasta situationer. Två dagar senare får motståndarna bara tre hörnor – ingen av dem är farlig. Inter vinner med 2-1.

Bilen rullar genom den lombardiska landsbygden. José har hittat en väg mellan hemmet och träningsanläggningen som gör att han kan smita undan vägtullen, trots att han kör en snutt på den avgiftsbelagda motorvägen.

– Tiden i Assyriska gjorde mig faktiskt till en annan människa, säger han och tittar på mig för att försäkra sig om att jag lyssnar.

Han berättar om svenskarnas fokus på familj och spelarnas välbefinnande, om hur man i Sydeuropa alltid sätter klubben i första rummet medan man i Sverige alltid tar hänsyn till familj, barnafödande och spelarnas lediga tid.

– I Assyriska var jag irriterad över det där. Om en spelare var sjuk stannade han hemma. Om en portugisisk spelare är sjuk måste han till anläggningen, undersökas av läkare och först när läkaren säger att han borde ligga i sängen får han åka hem och lägga sig.

José ler och säger att han insåg att han förändrats när han flyttade till Saudiarabien.

– Jag förstod att jag inte kunde gå omkring och vara förbannad på det svenska sättet att leda. Det var ju bra saker. Man ska ta hand om människor, bry sig om dem. Jag är en ganska vänlig människa privat, jag gillar att göra folk tjänster. Plötsligt insåg jag att jag kan vara sådan som coach också. I Benfica var man tvungen att vara hård och straffande. I Sverige lärde jag mig att det inte behövde vara så. Och i Saudiarabien fick jag ihop pusselbitarna, där fick jag bestämma allt själv och då fattade jag att jag kunde locka folk till deras jobb med glädje i  stället för att tvinga dem dit. Då nådde jag också bättre resultat.

Vi har nått fram till Como. Det är torsdag kväll och gatorna i det lilla centrumet är tomma. Dimman ligger tät över sjön. José säger:

– Sedan jag insåg de här sakerna har min karriär bara gått uppåt. Förra året var jag i den största klubben i Tunisien… så ringde »Mourin« och berättade att det här väntade. Och nu är jag här. Det är stort. Jag är lyckligt lottad.

Good things happen to good people, säger jag.

Han klappar med händerna på ratten. Jag noterar att han rodnar. Han nickar:

– Jo, de säger det. Jag försöker bli bättre. Det gör jag verkligen.