Gröngölingarna

En mörk vinterkväll mellan jul och nyår ligger Varbergs torg öde. Kyrkan är igenbommad. Korvkiosken håller öppet men saknar kunder. Stadshotellets lobby gapar tom. Följer man den kullerstensbelagda Kungsgatan fram – förbi JC-butiken, hälsoaffären och Brunnsparken – hittar man stadens tre pubar. Franchisekedjan Harrys har en lugn kväll – veckans höjdpunkt, musikfrågesporten med lokalkändisen »Geta«, ägde rum redan i onsdags. Till murriga Black Pearl har invånarna inte börjat hitta ännu – lokalen har bytt ägare och namn, för vilken gång i ordningen är det få varbergare som orkar hålla reda på. På sportbaren Nyfiket – där Jack Vegas-maskinerna är det stora dragplåstret – diskuteras det däremot intensivt i ett av lokalens mörkaste hörn: Jonas »Mullis« Rosell, Håkan Ålöv, Jonas Paulsson och Stefan Hansson ritar upp planerna för den nystartade supporterföreningen Klacksparken.

– Det är mycket nu, säger »Mullis«. Vi måste få till ett ordentligt medlemsregister, bestämma vilka ramsor vi ska köra, få fram flaggor och banderoller…

Männen runt bordet nickar medan de sippar på sina öl. Lokalens TV-skärmar visar musikvideor från 80- och 90-talet – en juckande Lenny Kravitz ersätts av en mimande Phil Collins. De inplastade torra frallorna från lunchen ligger fortfarande framme i disken intill baren.

– Har ni märkt hur det har börjat snackas fotboll i stan? fortsätter Mullis. Alla ska fram och tjöta. Jag var i simhallen i veckan och då var det någon som sa: »Va fan är inte Bois med i nya Fifa 12 för? Det hade varit grymt att spela Varberg mot Arsenal.«

Männen ler brett, de har inte vant sig vid känslan ännu. Alla är i 40-årsåldern och genom hela deras liv har Varberg handlat om allt annat än fotboll. Länge var det pingisen som lade beslag på uppmärksamheten – Varbergs BTK:s damer knep 13 SM-titlar, ledda av landslagskvinnan Ann-Christine Hellman på 70-och 80-talet. Sedan startade »käppakriget« – Warbergs Innebandyclub tog fyra SM-guld och tre Europacuptitlar under perioden 1998–2008; till och med Sportnytt uppmärksammade när tusentals varbergare åkte med det chartrade »Guldtåget« till Stockholm för att bevittna en av triumferna. Och så är staden sedan decennier ett vallfärdsmål för skandinaviska surfare.

Utrymmet för fotbollsklubbarna Varbergs Bois och Varbergs Gif har varit minimalt, särskilt som större och starkare fotbollsmakter ligger nästgårds. Halmstads BK har varit Hallands självklara elitklubb och en knapp timmes bilfärd norrut lockar alla Göteborgslagen till sig både supportrar och spelare. De senaste tio åren har till och med lillebror Falkenberg, några mil söderut längs kusten, haft ett lag i Superettan.

Här på Nyfiket har den enda supporterverksamheten bestått av ett gäng gamla boråsare. Sommartid invaderas staden av »ullharar« (ett nidnamn varbergarna sedan urminnes tider använt för turisterna från textilmeckat) och de mest seniora boråsarna har skapat supporterklubben Eleganterna som valt att följa sitt Elfsborg från den här puben. Inte ens när Mullis besöker Kallbadhuset, ett av hans stora nöjen året om, slipper han de gulsvarta – på en vägg i den anrika Varbergsbyggnaden hänger en inramad lagbild på Elfsborg från det allsvenska guldet 2006:

– Boråsarna är ju inte särskilt omtyckta här i stan kan jag säga, muttrar Mullis. Och Elfsborg… ja, vem fan bryr sig om dem av varbergarna? Det är inte det att det inte funnits intresse för fotboll i Varberg, men vi har ju inte haft några framgångar.

Själv började Mullis åka på Boismatcher redan som liten, i slutet på 70-talet. På den tiden låg laget i dåvarande division tre och supporterföljet bestod oftast bara av Mullis och vännerna Lino och »Dabbas«. De flängde Småland och Halland runt i en personbil, och hade en enda ramsa (»B-b-b, o-o-o, i-i-i, s-s-s, Bois, Bois, Bois«) som de eldade på laget med. 1985 upphörde det flitiga turnerandet i och med att Mullis drog till Thailand. Där blev han kvar i 15 år. Han drev golfhotell, festade och gifte sig med en thailändska. När han återvände med hustrun till Varberg för gott i slutet på 90-talet tog han jobb på Ringhals och fick barn. Och började återigen drömma om en ljusare framtid för laget i hans hjärta.

– Jag har ju alltid gått på matcherna när jag kunnat. Men för två år sedan började intresset vakna till liv hos andra i stan, och då arrangerade jag några bortaresor. Fredrik Björk, backen, sa det till mig förra året: »Mullis, det var när ni började åka med som vi började vinna.«

2010 tog Varbergs Bois hem division två södra Götaland. Mullis firade med att tatuera in klubbemblemet på sin högra vad. I fjol fortsatte segertåget – Bois säkrade en plats i Superettan redan i näst sista omgången. Mullis jublade på supportrarnas nystartade Facebooksida: »Det här är den mest underbara dagen i mitt liv!« För många andra fotbollsintresserade varbergare var det en revansch efter år av innebandydominans. »Kanske kan alla barn i Varberg få rätt bild av vilken sport som är något värd att satsa på, detta är 1 000 gånger mer värt än att Wic skulle ha 1 000 guld«, löd en av kommentarerna på sidan.

– Jag har inget emot innebandy, säger Mullis. Men fotboll är ju en riktig sport.

Han ser sig om i den ödsliga lokalen. Sedan säger han:

– Det var fan på tiden att vi blev ett elitlag. Det är det här vi har väntat på. Nu känns det som att det är upp till oss.

 

Tre månader senare har den kalla vintern ersatts av kall vår. Det är annandag påsk och Klacksparken dominerar ett ödsligt Varbergs centrum. Barn, pensionärer och lätt sliriga medelålders män tågar genom ösregnet i gemensam trupp mot järnvägsstationen. Alla bär grönsvart och om några timmar ska de se Bois första match någonsin i Superettan, premiären mot Värnamo.

»Vi kommer att få poliseskort till arenan. Frågan är varför. Däremot får vi inte dricka en d­roppe, då åker vi ut direkt.«

En av klackens mest oblyga medlemmar, Martin Rydberg, tar i från tårna och vrålar så det studsar mellan fasaderna:

– Viiiiisa… vita röven! Viiiiisa… vita röven!

– Stackars barn, de får lära sig det mesta av honom, muttrar någon i följet.

– Jo, det internet missar täcker Rydberg in, svarar Klacksparkens ordförande Jonas Paulsson med ett minspel som påminner om en härdad klassföreståndare på utflykt med stökiga elever.

Två bussar är fullbokade enligt den modell supporterklubbens ledning kommit överens om – en lugnare och »en där Mullis sitter«. När Klacksparken bildades övertalades Jonas av Mullis att ta ordförandeskapet eftersom Mullis visste att »det skulle bli bättre ordning då«. Själv står Mullis mer för »hjärtat och tjötet«. När bussen lämnar stationen förstår jag vad de menar. Jonas räknar in manskapet medan Mullis greppar mikrofonen och hälsar alla välkomna med ett illvrål.

Redan efter 200 meter stannar vi utanför Pingstkyrkan.

– Sist vi gjorde ett stopp här var det för att hämta mer brännvin men nu är det för en banderoll, säger Mullis.

– Ta lite brännvin den här gången också, det börjar redan tryta, säger någon längst bak i bussen.

Sträckan Varberg–Värnamo tar drygt två timmar. En lagom förfest. De flesta hinkar öl. Någon har med sig eget glas och sippar på en årgångswhisky. Stämningen höjs för varje mil.

I trappan ned mot toaletten hänger Mullis son David och Martin Rydbergs son Hampus.

– Leker ni eller ska ni pissa? frågar en man med ostadig gång.

– Vi leker, svarar barnen.

– Flytta er då. Jag ska pissa.

Han går nerför trappan, öppnar dörren och flinar.

– Och så ska jag lägga en fis också, så ni inte kan vara här sen.

Martin Rydberg har varit framme hos busschauffören och pratat. Chauffören bad honom att återvända till sin plats.

– Så jag gör som förhuden: drar mig tillbaka, säger han.

En paus i Fegen resulterar i att en ilsken pizzeriaägare skäller för att det står ett gäng fotbollssupportrar och pissar på hans gräsmatta. I övrigt är det lugnt. När vi närmar oss Värnamo greppar Jonas Paulsson mikrofonen och säger:

– Vi har fått lite info från Finnvedsvallen nu. Vi kommer att få poliseskort till arenan. Frågan är varför. De sa också att vi får ha med oss paraply in. Däremot får vi inte dricka en droppe på arenan, då åker vi ut direkt. De hälsade i och för sig att vi gärna får dricka mycket innan…

Passagerarna jublar.

– I övrigt gäller reglerna som står på vår hemsida, säger Jonas.

Mullis sitter sammanbiten längst fram i bussen, bredvid sponsorn och mångmiljonären Mikael Jönsson. De pratar om bortamatchen mot Trollhättan förra året. På vägen upp ville Mikael satsa pengar på Boisvinst. En spelbutik ute i obygden förklarade att de inte tog emot insatser på så höga belopp som 5 000 kronor. Men 3 000 gick bra. Mikael satsade – och vann.

»Vi är ju supportrar i första hand. Vår uppgift på match är att heja fram laget, inte att stå och steka hamburgare.«

Mullis smuttar på sin grogg och gnyr av nervositet. Han avslöjar att han är extremt skrockfull. Dagen före match skickar han alltid SMS till tränarna Halda Kabil och Jörgen Gustavsson med budskapet »Lycka till i dag bäste«. De svarar varje gång. Och på matchdagen kliver Mullis alltid direkt ur sängen, går till ytterdörren, öppnar och vrålar: »Vilket jävla Boisväder!«. Vilket väder det faktiskt är spelar ingen roll. Det viktiga är grannarna får reda på att det är match, och att Mullis känner att han har gjort vad han kan för att ge Bois framgång på planen.

Men trots att han hållit fast vid rutinerna även under försäsongen har vintern varit en besvikelse. De dyra värvningarna med rutin från Allsvenskan och Superettan – som Joakim Sjöhage (Elfsborg, Trelleborg), Gabriel Altemark Vanneryr (Ljungskile), Jonatan Berg (IFK Göteborg) och Thommie Persson (Trelleborg) – har inte hittat rätt. Bois, som har vunnit nästan allt de senaste två åren, förlorade sju matcher under februari och mars.

– Får vi en bra start nu i Superettan är alla nöjda men går det tungt kommer det att börja gnällas, både på laget och Klacksparken, säger Mullis.

Jonas Paulsson tröstar:

– Jag känner mig faktiskt helt lugn. Jag tror att de vinner. Det blir snålspel och 1–0 till Bois.

När matchen på Finnvedsvallen startar visar sig Jonas vara rätt ute. Bois håller i bollen och uppträder tryggt, Värnamo ser virriga ut. I tolfte minuten träffar Jonatan Berg ribban. I 14:e minuten sätter Gabriel Altemark Vanneryr en boll i stolpen. På läktarplats börjar ramsorna ta fart:

– Här é boisarna, här é boisarna, här é boisarna – boisarna från Varberg!

– Vi som är från Varbergs torg, åker aldrig hem med sorg!

I början av andra halvlek trycker Altemark Vanneryr in 1–0 till Varberg. Trots en massiv Värnamopress blir det också slutresultatet.

När domaren blåser av matchen vrålar Mullis rakt ut:

– Jag är så jävla lycklig!

Miljonären Mikael Jönsson flinar från innandömet av en grön regnponcho:

– Jag fick 3,75 i odds på Boisseger. 2 000 plus! Jag tror jag ska lägga ner jobbet och bara satsa på spelet nu.

När Klacksparken, dyngsura och överlyckliga, lämnar arenan drar högtalarna igång musiken. Bono sjunger: »I have climbed the highest mountain, I have run through the fields, only to be with you…« Halvvägs till bussen gör Jonas halt:

– Helvete! Banderollen! Den hänger kvar där inne på reklamskyltarna.

Jonas skakar på huvudet:

– Det hade verkligen varit ett nybörjarmisstag. Den kostar ju flera tusen spänn.

På bussresan hem når dagens andra goda nyhet supportrarna. Falkenberg fick oavgjort mot Umeå och nynedflyttade Halmstads BK förlorade mot Hammarby. Jonas greppar micken och skriker:

– Då var det klart: Vi är bäst i Halland!

 

Frågan är om framgångarna har kommit för snabbt, för klubben och för Klacksparken. Varbergs Bois har pendlat mellan division två, tre och fyra i flera decennier. Publiktillströmningen har inte varit bättre än för andra gärdsgårdslag. Först förra sommaren blev planerna på en supporterklubb konkreta. Fler och fler fans anslöt till matcherna under segertåget 2011 (division ett-laget Varbergs Bois blev till slut det 28:e största publiklaget i Fotbollssverige med ett snitt på 1 863 personer) och i mitten av augusti stämde Klacksparkens blivande styrelse träff med Varbergs Bois ledning för att diskutera hur klubben ställde sig till en mer organiserad klack.

– Det kändes som en scen ur Reservoir Dogs när vi samlades på puben före mötet, berättar Jonas över en öl på Nyfiket som numera utsetts till »den officiella Klacksparksbaren«.

– Det var liksom: »Vad är du bra på? Hur fördelar vi uppgifterna?« Som om vi skulle ut och göra en stöt. »Stickan« var intresserad av klackverksamheten på läktaren, Håkan kunde sin grej med ekonomi och hemsida, någon annan kunde något annat… Sedan gick vi upp till kansliet som sex fördömda män.

Klubben var positiv men ville att klacken skulle ingå i föreningen, och därmed vara en extraresurs som kunde hjälpa till med matcharrangemang. De »sex fördömda männen« vägrade.

– Vi är ju supportrar i första hand, säger Mullis. Vår uppgift på match är att heja fram laget, inte att stå och steka hamburgare.

– Som supporter måste man också kunna kritisera laget, klubben och arrangemanget om det behövs, säger Jonas. Allt sånt funkar bara om man står utanför.

Samarbetet med klubben hade redan gnisslat en del. Förra sommaren – innan Klacksparken ens hade bildats – uttryckte klubben missnöje med att supportrarna förvärmde på Nyfiket och inte på grannkrogen Harrys, en av klubbens sponsorer.

– Supportrar och klubb ska inte vara på samma ställe, säger Jonas. Så funkar det inte någonstans. Jag jobbar på Varbergs Hamn, som sponsrar Bois, och har jag något kundarrangemang på match så vill jag inte ta med dem till stället där supportrarna är. Man måste kunna skilja på rollerna. Nä, det är bättre att styrelsen står inne på Harrys och dricker sina Dry Martinis så får vi hänga på Nyfiket och hinka öl.

Klubben och klacken tvistade också om logotyper. Redan 1971 hade en av stadens urboisare, Errol Flysjö, tecknat figuren »Nobby«, en robust parvel i Boiskläder, åt den tidens lilla supporterförening. När fansens engagemang dog ut med de dåliga resultaten, tog klubben över figuren i marknadsföringssyfte, innan den nästan helt glömdes bort. När Mullis sedan bad Varbergs Bois om att få väcka liv i Nobby sade klubben nej, de var oroliga för att deras varumärke skulle fläckas ner av stökiga fans. Lösningen blev att Flysjö tecknade en ny variant, den här gången en klacksparkande Nobby. Därmed var supporterklubbens namn givet.

Innan 2011 var slut hade supporterföreningen 200 medlemmar, till seriestarten var de 300. Och det fortsätter att komma in nya namn varje dag.

– Hittills har det handlat om att lära sig hur allt fungerar, säger Mullis.

Arbetet har underlättats av att flera personer i Klacksparken har vänsterprasslat med olika elitlag medan Bois spelat i gärdsgårdsdivisionerna. Mullis pekar på sin ordförande tvärs över bordet.

– Jonas är ju med i Gårdakvarnen, så vi har smygtittat lite på dem, mest på hemsidorna. Och ordningsreglerna för bortaresor har vi i princip snott rakt av från Öis. När det gäller ramsorna har vi tagit mycket från IFK. Jag och Stickan, killen som driver läktarklacken, åkte mycket med Änglarna på 90-talet, så det föll sig naturligt att titta på Blåvitts sånger.

Att medlemsvärvandet tagit sådan fart förklarar Jonas med att Varberg är en liten stad – alla känner alla – och att ingen exkluderas. Barn, pensionärer, ungdomar, medelålders par… alla har anslutit. Det sätter också sin prägel på klacken. Det är inte 300 adrenalinstinna killar i 22-årsåldern som kommer att svepa runt på Superettanarenorna.

– Vi är ju inga snorungar, de flesta är runt 40-årsstrecket och har familj, säger Jonas. Vi har skapat en policy om att man ska sköta sig. Man ska inte stå på läktaren och ropa »jävla fitta«. Det är klart att man får skälla på domaren men då gör man det en gång och sedan får det vara bra.

– Vi hade några Varbergskillar som är med i Wisemen, du vet Blåvitts firma, säger Mullis. De ville vara med oss men vi sa nej och tog bort dem från gruppen på Facebook. Vi vill inte ha något bråk. Jag minns när vi mötte Halmia för några år sedan. Då ringde någon av deras supportrar och sa: »Ska vi slåss?« Jag svarade: »Nä. Men vi kan ta en öl ihop istället.« De dök aldrig upp.

Jonas Paulsson lutar sig tillbaka i stolen och säger:

– Det jobbiga är väl att vi måste få ordning på allt samtidigt som vi växer hela tiden. Fan vet var det här ska sluta. Det känns som om vi har skapat ett monster.

 

I april anländer Klacksparkens dragplåster i värvningskampanjen – supporterprylarna. De nya medlemmarna har lockats med löftet att de ska få en halsduk och en matchtröja gratis.

– Som tack för allt stöd från er ska ni få det här, säger Mullis och räcker över två dokument om livslångt medlemskap i Klacksparken till bröderna Mikael och Martin Jönsson.

Vi är på JSM-gruppens kontor mitt i staden. Mullis och Jonas har under förmiddagen besökt Påskbergsvallens träning för att dela ut samma hedersutmärkelse till Boistränarna Halda Kabil och Jörgen Gustavsson. Nu drar Mikael och Martin på sig varsin matchtröja.

»Det ringde till och med någon från Göteborg och frågade om det stämde att jag hade satt 300 000 på att Varberg skulle gå upp.«

När bröderna meddelade Klacksparken att de kunde stå för tröjorna trodde Mullis och Jonas att det handlade om 50–100 medlemmar. När antalet passerade 200 vid årsskiftet frågade de bröderna om det ändå var okej. Det var det. I slutändan hamnade beställningen på drygt 450 tröjor. Umbro jublade, det var en order som var jämförbar med att ekipera alla lag i två hela serier.

– Det gick väl på runt 200 000 kronor till slut, säger Martin. Och det är ju skitbra! Vi har våra företags loggor på dem, och det kommer att vara 450 tokar som använder de här tröjorna. De slänger ju inte tröjorna heller, för det är bra kvalitet. Självklart kunde vi ha köpt någon billig skettröja men vi sa det från början: »Antingen gör vi det ordentligt eller så struntar vi i det.«

Jag frågar vad JSM-gruppen sysslar med. Martin tittar ner på sin tröja och börjar gå igenom logotyperna. Han pekar på den tecknade leende flickan mitt på bröstet:

– Cashbuddy lånar ut till privatpersoner, upp till 15 000 kronor. Det är vår pengatryckare. Förra året drog vi väl in 40–50 millar. Det är bra med bara tre anställda. Och med det i ryggen kan man göra mycket annat skoj.

Han flyttar fingret till nästa logga:

– Kontorsekipering är allt till kontor egentligen. Tradehawk är logistiksystem. Xelent är nytt, och där hade jag flyt. När vi skulle trycka tröjorna trodde jag att jag skulle köpa det här bolaget i Ängelholm. Så jag sa till ägaren: »Bara så du vet, om det skiter sig så har du reklam på 450 varbergare! Ni ska väl möta Varberg i år?« Affären gick igenom till sist. Det är en fristående mobiltelefonkedja. Vi kommer att omsätta 110–120 miljoner i år.

Martin vänder sig om och pekar med tummen över axeln på Cash2you på ryggen.

– En ren konkurrent till Cashbuddy, men det marknadsförs bara i Stockholm. Vi har lånat ut 100 miljoner men inte hunnit anställa någon ännu. Och här… BusinessLink är ett logistikföretag i Falkenberg. Vi har 38 000 kvadrat där nere, 300 pers som jobbar.

Han ler:

– Alltså, det vi gör är att köpa bolag. Men de måste ha över 100 miljoner i omsättning, annars är det inget riktigt bolag. Och det går att köpa mycket. Egentligen är det bara att ringa och fråga.

Bröderna har också ett bolag som heter JSM Idrott. Sedan flera år tillbaka har de sponsrat Frölunda Hockey Utveckling och när Mullis – som i fjol arbetade med Bois sponsring – vände sig till sin gamla vän Mikael Jönsson för att värva JSM-gruppen till klubbens sponsornätverk tackade bröderna ja. Våren 2011 gick de in med mer pengar i klubben än alla andra sponsorer sammanlagt. I gengäld har de nu rätt till avkastning på alla spelare som klubben säljer. Avtalet löper på fem år.

– Ofta går företag in och köper ett par specifika spelare till truppen, spelare som de sedan får en del av kakan på, säger Martin. Men i och med att varken Mikael eller jag kan fotboll så var det fan så mycket lättare att köpa hela laget. Då vet man att man ska hålla koll på alla de här grönsvarta jävlarna på planen. Det är enklare än att kika efter någon enskild siffra på ryggen.

Jag frågar om de, som två av Varbergs rikaste människor, stöter på någon avundsjuka i den lilla staden. Martin flinar och pekar på sin bror:

– Fråga han skogsskövlaren!

»Känslan är tyvärr att klubben är lite avundsjuk på oss. Vi fick snabbt in medlemmar, ordnade after work, fick våra supporterprylar…«

De senaste åren har Mikaels husbygge på Varbergs gräddhylla, Hästhagen, blivit en följetong i lokalpressen. Först för att han slog upp en vräkig trevåningsbyggnad som skymmer vyn över strandpromenaden för grannarna, sedan för att han krävde att kommunen skulle rensa buskar och snår framför hans hus – så att han skulle få utsikt över havet även från källarplanet. När kommunen vägrade gjorde han jobbet själv. Kommunen polisanmälde och Mikael dömdes att betala 100 000 kronor i böter.

– Men nu har kommunen varit ute och skövlat på samma ställe, säger Mikael. Jag funderar på att skicka en faktura till dem bara för att jävlas. Jag påbörjade ju arbetet!

Han skrattar och fortsätter:

– Det gick något snack om att jag vann en massa pengar på Bois förra året. Det ringde till och med någon från Göteborg och frågade om det stämde att jag hade satt 300 000 på att Varberg skulle gå upp i Superettan. Hur mycket var det jag skulle ha vunnit?

– Jag har hört allt från 12 till 24 miljoner, säger Martin. Fan, folk är så jävla dumma i huvudet. Men det är ju också småstadsmentaliteten…

Mikael ler:

– Jag sa det till dem som jobbar här: »Är det någon som frågar så säg att det stämmer. Det får de gärna tro.«

– Bois ville inte koppla sitt varumärke till Klacksparken. Är inte ni nervösa när fansen nu ska springa runt med era loggor på sig under året? frågar jag.

– Det finns en risk, visst, säger Martin. Nu när de är så många ingår det ju i leken att någon kommer att flippa, men det hade nästan varit värre om vi hade sponsrat 20 pers. Då hade man hade haft ett större ansvar.

Det stora medlemsantalet har samtidigt satt en helt ny press på Klacksparken. I flera veckor har de fått tackla medlemmarnas frågor om när matchtröjorna ska anlända. På Nyfiket har hejaramsor, bussarrangemang och grönsvarta flaggor diskuterats vilt. Idén att rita egna banderoller övergavs snart, nu har man fått in tillräckligt med pengar för att lägga ut arbetet på ett Göteborgsföretag.

– Det var faktiskt Martins förtjänst att vi blev en riktig förening, säger Klacksparkens ordförande Jonas Paulsson. Han sa att de gärna gick in med lite sponsring i Klacksparken under förutsättning att vi blev mer seriösa.

– Ja, eller lite organiserade i varje fall, garvar Martin. Och med tanke på att jag känner er: Lycka till med det! För er del spelar det väl mindre roll om det är fotboll eller boule, bara ni får komma hemifrån och dricka lite sprit.

 

Tuppkammen växer hos boisarna efter den historiska segern mot Värnamo. Dagen efter matchen publicerar Mullis en vits på Klacksparkens Facebooksida: »Eleverna ska berätta för klassen vad deras pappor gör. Lilla Pelle, som annars är mest talför, tvekar men drar sedan igång: ›Min farsa är erotisk dansör på homobar. Där tar han av sig näck och dansar för kåta män. Och de som betalar riktigt bra följer han med hem och blir påsatt av.‹ Läraren tar Pelle åt sidan och frågar om det verkligen stämmer. Pelle svarar: ›Nä, men farsan spelar fotboll i Varbergs Gif och det är så jävla pinsamt.‹«

Varbergsfotbollen har alltid handlat om rivaliteten mellan grönsvarta Bois och rödblåa Gif. Antagonismen har bidragit till att ingen av klubbarna har kunnat växa sig stor.

2008 rasade Gif ända ner i division sex efter att klubben gått i konkurs. Sedan dess har det inte rått någon tvekan om att det är grönsvart som är störst i stan. Rivaliteten finns förstås kvar (Jonas Paulsson gillar att skämta om att Klacksparken sysslar med »avGIFtning« och när Mullis son valde Gif för att alla kompisar spelade där skickade pappa honom till första träningen i ett Boisställ) men boisarna söker sig nu utanför kommungränsen för att hitta nya rivaler.

»Vi vill vara KK medan klubben vill något mer. Men vi bestämde oss tidigt för att köra vårt race och inte lägga energi på ältandet.«

Under vintern har spänningen mellan Hallandslagen byggts upp steg för steg. I mars dök FFF-klacken Yellow White Pride upp på träning och lät Falkenbergsspelarna käka tårta med HBK:s och Bois emblem på. Jonas Paulsson viftade bort tilltaget i Hallands Nyheter: »FFF:s fans kommer att veta var vi finns. Deras klack är ju ingenting, det har den inte varit på många år. Dem tystar vi lätt.« I träningsmatchen mellan FFF och Bois i februari hånade Falkenbergs assisterande tränare Håkan Svensson motståndarna, vid ledning med 3–0, genom att säga att Bois »kan byta in alla spelare ni vill«. Varbergstränaren Halda Kabil svarade ilsket: »Du ska bara hålla käft!« Känslorna inför vårens derby på Påskbergsvallen blir nu hetare dag för dag.

Men innan dess är det dags för hemmapremiär mot Assyriska. Återigen visar Bois att de håller Superettanklass. Laget tar ledningen i tolfte minuten och för spelet. Men i 82:a minuten tar den goda stämningen slut med en smäll. Tre personer har under den andra halvleken provocerat Assyriskas fans med rasistiska glåpord. Till slut får Assyriskas supportrar nog, gallergrindarna som skiljer hemma- och bortafans vräks omkull och slagsmål uppstår. Matchen avbryts. Det tar 20 minuter innan spelarna kommer in på planen igen. När domaren blåser igång har Bois tappat kommandot. Assyriska kvitterar direkt och sätter segermålet på övertid.

Klacksparkens medlemmar är bedrövade. Jonas går direkt ut i Hallands Nyheter och tar avstånd från det inträffade. Han påpekar att bråkstakarna inte är, och aldrig kommer att bli, medlemmar i Klacksparken. På Facebooksidan haglar invektiven om de tre varbergarna som startade bråket. »Sätt dem i stupstocken utanför inför nästa hemmamatch så får alla se vilka rötägg dom är«, skriver någon. »Nån som känner dom till namn får gärna posta dom här«, skriver en annan. Och eftersom Varberg är en liten stad, där alla känner alla, ligger namnen snart ute på sidan.

När aggressionerna lagt sig börjar diskussionen om Klacksparkens egen insats. Många gick innan domaren hade blåst av matchen och kritiken flödar: »Vi är dom som ska gå från Vallen sist av alla, oavsett resultat. Just nu känns det som att vi Klacksparkare inte riktigt är en klack utan snarare ett gäng supportrar. Jag menar, under matchen så sjunger halva delen ›Kom igen Varberg‹ och andra delen ›Heja, heja, heja Varberg‹.« Några för fram önskemål om att införa en trumma för att underlätta synkroniserad sång.

Stickan Johansson, som ansvarar för klackkulturen, konstaterar:

– Än så länge är det nog så att vi är ett gäng supportrar. Klacksparken är ett nytt fenomen för många varbergare. Jag är övertygad om att vi kan få igång en bättre klack men det måste få ta lite tid. Vi är några som är uppvuxna i olika klackar till andra lag, men Bois är laget i våra hjärtan så nu kommer Bois i första hand. Vad gäller trumma är jag personligen motståndare till det i en fotbollsklack, men om majoriteten vill köra trumma så testar vi självklart.

Medlemsantalet i Klacksparken fortsätter att växa. Inför derbyt närmar man sig 500 betalande, vilket gör att supporterklubben kan hävda att den tillhör Sveriges 15 största. Giganten Bajen Fans har över 6 000 medlemmar men organisationer som Black Army, Guliganerna och Balders Hage – som samlar runt 1 000 betalande – känns plötsligt inom räckhåll för Klacksparken. Samtidigt känner många av de drivande boisarna att entusiasmen och engagemanget inte tas tillvara.

»Varberg är staden vid Kattegatts hav, här finns hamnen där vindarna bor. Det är platsen med fästning och cyklar och skor….«

Bröderna Jönsson har velat sponsra ett läktartak till den ena långsidan på Påskbergsvallen. Men kommunen säger nej. Martin suckar:

– Först var det för att de höll på med belysningen, sedan för att de var tvungna att handla upp det via kommunen. Då föreslog jag att vi kunde arrendera, så att de utöver ett tak dessutom fick en intäkt, och så hade vi skänkt bort taket när arrendet upphörde. Men den här trötta, jävla kommunen sa att det inte gick för att de inte hade tid och råd att underhålla taket. Det var så hål i huvudet så det finns inte.

Överhuvudtaget har upprustningen av Påskbergsvallen varit sparsam inför debuten i elitfotbollen. Många fotbollsintresserade varbergare tycker att det är konstigt att man kan renovera biblioteket för 80 miljoner samtidigt som man förbiser sporten. »Kul för dem som ska låna böcker«, raljerar Mullis på Klacksparkens Facebooksida.

Inte heller relationen med klubben är på topp. Klacksparken har börjat kritisera matcharrangemangen – det klagas på långa köer vid insläpp och korvkiosker, dåligt säkerhetsarbete under Assyriskamatchen och varm och äcklig öl. Klubben anser å sin sida att de får för lite hjälp av supportrarna. När Bois bad Klacksparken värva volontärer till matcherna lyckades de bara få fram sex frivilliga.

– Känslan är tyvärr att klubben är lite avundsjuk på oss, säger Jonas. Vi fick snabbt in medlemmar, ordnade after work en gång i månaden, fick våra supporterprylar… Allt har rullat på medan de har slitit med att bli en elitförening.

– Och det har de inte riktigt fixat, säger Mullis. Jag förstår att det är svårt, det är mycket att ordna. Samtidigt tycker jag att de sköter det väl dåligt. Marknadsföringen är under all kritik. Folk i stan vet inte när det är match ens. Den vanligaste frågan vi får är: »När spelar Bois nästa gång?« Alla ska ju veta det. Och klubben hinner inte med att ragga sponsorer. Vi har sagt att vi i Klacksparken inte ska ta någon sponsor som klubben kan få, men nu har det gått så långt att sponsorerna börjat höra av sig till oss istället.

Jonas säger att mycket av konflikten faller tillbaka på den ursprungliga dispyten om varför klacken inte är en del av huvudföreningen.

– Ska man sammanfatta det så vill vi vara KK medan klubben vill något mer. Men vi bestämde oss tidigt för att köra vårt race och inte lägga energi på det här ältandet.

Varbergs Bois ordförande Conny Amselius tycker dock inte att ältandet har avtagit – tvärtom.

– Vi accepterar läget, säger Conny Amselius. De vill köra sin grej och då kör vi vår. Men jag tycker att det är konstigt att Klacksparken ger oss så mycket kritik. Vi har till exempel dragit in sponsring för 4,5 miljoner, den tidigare högstanoteringen låg på 1,4. A-laget går bra och på senaste hemmamatchen fick vi full pott när förbundet sa sitt om arrangemanget. Vi har 100 volontärer på varje match som sliter som djur. Jag tycker det är synd att de inte kan få vara stolta över sitt jobb.

Bois ordförande höjer också ett varningens finger: för mycket gnäll riskerar att slå tillbaka på klubben och laget.

– Vi kan ta exemplet med Harrys. De var vår sponsor förra säsongen och då skrev någon att det var den värsta jävla skitkrog som fanns i stan. I år är Harrys inte vår sponsor längre – och det var inte vi som tackade nej, det var de som inte ville vara med. Både lag och förening mår bättre om det blåser positiva vindar. Men jag har precis läst en bok om klackkultur och jag börjar förstå mer och mer att det är så här det funkar…

 

Svenska fotbollförbundet klassar derbyt mot Falkenbergs FF som en högriskmatch. I lokaltidningen Hallands Nyheter siar man om att hundratals falkenbergare ska invadera Varberg. Radio Halland ägnar hela matchdagens eftermiddag åt »årets derby«. En lyssnare ringer in och önskar Boishymnen för att »det skulle reta de där jävla falkenbergarna så jävligt«. På Klacksparkens Facebooksida uppmanar Mullis medlemmarna att sluta sig samman: »I dag skiljs agnarna från vetet. Enligt säkra källor så kommer det tio bussar från Falkenberg till kvällens match. Dessa småbönder kommer med ett mål i sikte, att höras mer än Klacksparken. För detta måste vi naturligtvis sätta stopp. Jag kan inte tänka mig något mer pinsamt än att bli överröstad av en skock Falkenbergsbor. Vi ska sjunga hundra gånger högre, klarare och starkare än vad dessa revytomtar förmår. Det ska eka av Boissång ner till Varbergs fästning. Förlorar vi denna läktarmatch så hör vår klack inte hemma i Superettan. Sjung, vråla och skråla för Bois i kväll – i morgon kan du vara tyst.«

3 548 personer kommer till Påskbergsvallen. Mullis står vid entrén och pratar med polisen om incidenten mot Assyriska.

– De som startade bråket kommer inte in i kväll, säger polisen. Vi har full koll på vilka de är.

När spelarna marscherar ut spelar högtalarna först Van Halens Jump – samma låt som Olympique Marseille tågar ut till på Stade Vélodrome. Sedan börjar Boishymnen, som klubbens ordförande Conny Amselius själv skrivit: »Varberg är staden vid Kattegatts hav, här finns hamnen där vindarna bor. Det är platsen med fästning och cyklar och skor, här finns myllan där Bois-andan frodas och gror. Man hör jubel och vrål, man hör jubel och vrål, uppå Vallen när Bois gör mål.«

Stickan tar tag i megafonen och vänder sig mot klacken:

– Hejsan klacksparkare! Vad tycker ni om Falkenberg?

– ILLA, ILLA!

De grönsvarta flaggorna vajar i luften. Martin Rydberg har dagen till ära fått tag på en grön sombrero som han är mäkta stolt över. När domaren blåser matchens första frispark efter en ful tackling från en av de gulklädda bortaspelarna skanderas det vilt:

– Gult är fult, gult är fult!

– Nu kör vi »Ett lag i Halland«, okej? skriker Stickan och får med sig gänget.

För första gången låter de som en riktig klack. Tyvärr gör deras placering på arenan – längst ner i ena hörnet, utan tak över huvudet – att ljudet drar in i Påskbergsskogen bakom dem snarare än ut på planen.

När klacken för ett ögonblick tystnar tar Martin Rydbergs nioårige son Hampus ton:

– In med bollen – ut med snorren!

Supportrarna garvar. Pappa Rydberg flinar och säger:

– Jag har inte helt accepterat faderskapet där än.

I 30:e minuten gör Bois 1–0. Mullis rusar ner mot reklamskyltarna, Jonas vrålar rakt ut, Stickan drar igång en ny ramsa och Rydberg lånar ut sombreron till läktargrannen.

Andra halvlek blir en pärs. Falkenberg trycker på. David »Lill-Mullis« Rosell och Hampus Rydberg turas om att kritisera domsluten med sina gälla barnröster:

– Ut med domaren, in med Nalle Puh! Ut med domaren, in med Nalle Puh!

När domaren blåser av matchen visar resultattavlan 1–0 och texten »Varberg äger!«

 

– Nu spelar det ingen roll hur det går, detta var årets viktigaste match, konstaterar Jonas en timme senare när ölen beställts in på Nyfiket.

– Och vi hördes bra i dag, säger Stefan Hansson som sitter tvärs över bordet.

– Ja… mer kan vi inte höras utan tak över huvudena, säger Stickan. Vi kan skrika tills vi dör och kommer ändå inte att höras så som vi vill med de förutsättningarna.

– Sedan vet i fan om vi inte skulle fokusera mer på att sjunga några få gånger istället för att sjunga hela tiden, säger Jonas. Vi har ändå kommit upp rätt mycket i åren. Vi har inte ork att sjunga i 90 minuter.

Stickan nickar.

– Problemet är alla juniorerna, säger Stefan. När vi är tysta börjar de gnälla: »Vad fan är det med er? Kom igen nu!«

Klaus, en före detta mittback i klubben, kommer fram och meddelar att »Jörgen och Halda är på väg ner«. Tränarna är före detta Boisspelare och nära vänner till många av Klacksparkens medlemmar. Sedan klubben tog steget upp i eliten håller ledarteamet sig dock borta från krogen. Men nu har de beslutat sig för att en derbyvinst är rätt tillfälle för att göra ett undantag.

Klaus lyser upp:

– Jag vet! Vi skramlar ihop pengar allihop. Tusen spänn! Så ber vi baren att blanda en stor jävla tusenkronorsgrogg till dem! Det är de fan värda.

Idén faller platt. När Halda Kabil gör entré välkomnar klacksparkarna honom istället med en sång:

– Varbergs Bois, Varbergs Bois, Varbergs Bois, Varbergs Bois…

Tränaren klappar händerna och sjunger med. Stefan berättar att han var assisterande tränare till Halda under flera år i den betydligt mindre Varbergsklubben Trönninge.

– Han har något som inte går att sätta ord på. Det är passionen. Ingen är lika bra som han på att skälla ut killar som inte gjort sitt. Han är så otroligt tydlig.

Spelarna fick det yttersta beviset på den tydligheten när tränaren efter försäsongens förlust mot FFF ställde in flera träningar med motiveringen att »jag vill fan inte se er på ett par dagar«.

– Jörgen är mycket mer taktiskt kunnig, inget snack om det, fortsätter Stefan. De kompletterar varandra bra. Jörgen är noggrann, Halda är grym på att få folk att dra åt samma håll.

– När vi gav dem hedersmedlemskap i Klacksparken blev Halda nästan tårögd, säger Jonas. Han frågade: »Är det på allvar?« Vi svarade: »Ja Halda, det är klart det är.« Han bara: »Tack så mycket. Jag menar det verkligen. Tack så mycket.«

Jonas sveper med blicken över lokalen. TV-apparaterna visar musikvideor från 80-talet, Phil Collins gör – precis som för fyra månader sedan – sitt yttersta för att se tuff ut för kameran. Vid ett bord sitter en äldre Boisfalang och dricker kaffe. Längre in i lokalen står shotsglasen på rad framför ett gäng 20-åringar.

– Andra supporterklubbar tycker kanske att vi är lite mesiga för att vi vill ha med alla – barn, familjer, par… Men det är vårt sätt. När Hallands Nyheter intervjuade mig efter att vi startat klacken var tredje frågan: »Ska ni börja bråka nu?« Fattar du? Kolla på oss. Det är inte direkt huliganmaterial.

Jonas ler. Med en bakgrund som copywriter är han van att uttrycka sig, och eftersom han i många år flängt till Göteborg för att stötta sitt Gais vet han också en hel del om supporterskap. Mullis har mer än en gång påtalat det kloka i att sätta honom på ordförandeposten. Själv säger Jonas att han gillar att »organisera kaos«.

– På en match förra året hade vi en kille som skrek »jävla svartskalle« åt en motståndare. Då vände sig alla i klacken och tittade på honom. Han skämdes som en hund. Man måste fråga sig själv: »Vad är en supporter egentligen? Hur vill jag vara som supporter? Hur ska vår klack vara?«

 

Dubbeldäckaren utanför Varbergs station går på tomgång medan resenärerna väntar på »Blixten«. Klockan är åtta på söndagsmorgonen och alla supportrar är på plats utom den väldige kranföraren som egentligen håller på Varbergs Gif. När han anländer bär han på en Ica-kasse fylld med dagens färdkost: en limpa cigaretter, en flaska Grants whiskey och ett gigantiskt köttberg med olika korvar.

– Hampus, nu tar du hand om pappa i dag, säger Martin Rydberg och vänder sig om mot sin nioårige son.

– Och mig med, säger styrelsemedlemmen Anki Söder.

Klacksparken laddar för den viktigaste resan under året. Hammarbymatchen har varit ett samtalsämne ända sedan avancemanget till Superettan blev klart. De flesta i bussen är ense om att det är den största matchen i Varbergs Bois historia: 11 000 åskådare väntas till Söderstadion.

På bussens nedervåning korkas ölen upp så fort vi börjar rulla. Mullis håller sig en trappa upp.

– Går jag ner vet jag hur det blir, då blir det grogg direkt. Vi har ändå sju timmars resa framför oss. Det är ett tufft liv nu, match varje vecka.

– Vi har ju ett speluppehåll i sommar, säger kassören Håkan Ålöv.

– Men då är det ju semester med grillning och uteserveringar. Det här börjar ta all min tid, jag hinner knappt jobba längre. Såg du min bil i dag? Bagageluckan och baksätet har varit fulla med halsdukar, banderoller och tröjor i flera veckor nu. Jag har inte fått in barnvagnen. Och knappt barnen heller.

För några dagar sedan uppmärksammades Klacksparken på en affisch som cirkulerade i Stockholm. Under ett lagfoto på Varbergs Bois stod: »Nu tar vi över 08-land och spöar Pundarbajen. Varbergs Bois är flest, bäst och vackrast, nu visar vi det för lilla bortglömda Bajen Fans.« Avsändare var »Varbergs Bois Fotboll och Klacksparken«. Efterforskningar visade att det i själva verket var en Bajensupporter som tryckt upp den för att hetsa inför match. Mullis ringde Danijel Milovanovic, tillsammans med Stefan Selakovic 90-talets stora fotbollstalang i Varberg och numera polis i staden, och frågade hur hotbilden såg ut. Milovanovic, som på grund av sin fotbollsbakgrund utsetts till supporterpolis, gav lugnande besked.

– Men flera bestämde sig för att de inte ville följa med på grund av det här. De var rädda att vi skulle bli attackerade där uppe, säger Mullis.

Mullis har också ringt lagledningen för att höra var de planerar att stanna på sin resa mot Stockholm.

– Deras buss skulle lämna Varberg samtidigt som vår. Det är ju inte så jävla bra om vi dyker upp på någon vägkrog aspackade, och så sitter de där och äter. De behöver ju ladda hela vägen upp. När vi spelade den avgörande matchen mot Sylvia i höstas krypkörde vi sista milen till matstället så att laget hann iväg innan vi var framme.

På resan hem från Norrköping den gången – med Superettankontraktet bärgat – tappade man bort Martin Rydberg i Ödeshög. Tio minuter efter stoppet ringde Mullis telefon. »Vart fan tog ni vägen?« undrade kompisen. Mullis beordrade spelarbussen att hämta supportern när laget passerade vägkrogen en halvtimme senare. När laget anlände till Varberg den natten för att firas på torget smög Rydberg ut först av alla, i hopp om att ingen skulle se honom. Förgäves.

– Alla stod ju där och jublade men det var svårt att ta till sig. Det kändes inte som att jag hade så mycket med den segern att göra direkt, muttrar Rydberg, som sedan sin fadäs kallas »Ödeshög«.

En Bajensupporter är också med på bussen till Stockholm. Mullis plan var att man skulle få med alla medlemmar i Bajen Fans Varberg för att stärka vänskapsbanden. Bara 18-årige Karl Alberoth nappade.

– Jag tror vi är runt 15 betalande medlemmar i Varberg, säger Karl och dricker av ölen som Mullis bjudit honom på. Några åkte upp redan i går, jag drar till Gröne Jägaren och träffar dem där så fort jag kommer fram.

I höjd med Linköping ringer Mullis upp sjukhuset i Varberg. »Lino« – en av gubbarna som Mullis på 70-talet flängde runt på Boismatcher med – fick en hjärnblödning veckan före Falkenbergsmatchen och har legat inne sedan dess. När Lino får luren skanderar hela bussen: »Lino, Lino, Lino!«.

Mullis lägger på och berättar att vännen var tagen av kärleksförklaringen:

– Jag tror att tårarna rann. Han sa bara: »Hälsa dem att vi ses nästa match!«

När bussen rullar över Västerbron drar Rydberg på sig sin gröna sombrero. Högtalarsystemet spelar AC/DC:s Thunderstruck; under det klassiskt eggande gitarrintrot byter Klacksparkarna ut ropet »Thunder« mot »Varberg«. Vi rullar Sankt Eriksgatan fram. Söndagsflanerande stockholmare kikar häpet mot bussen där en man i grön sombrero står bredvid chauffören med en ölburk i handen och mässar: »Här é boisarna, här é boisarna, här é boisarna – boisarna från Varberg!«

En kvart senare snubblar gänget in på krogen Cliff Barnes. En varbergare i Stockholmsexil jobbar på stället och har öppnat exklusivt för de grönsvarta supportrarna. Ett 50-tal boisare är redan på plats – många av dem anlände till huvudstaden för flera dagar sedan. Totalt räknar Klacksparken med att över 200 varbergare kommer till Söderstadion den här eftermiddagen.

Ännu mer öl rinner ner. Mullis inser faran med ytterligare en timmes festande. I bussen på väg mot Söderstadion vädjar han i mikrofonen:

– Kom ihåg att vi representerar Bois! Alla är fulla men vi kan väl försöka skärpa oss lite nu när vi går in på Söderstadion.

 

Varningen kom för sent. Utanför arenan får fem personer beskedet att de inte är välkomna in. En av de drabbade är ordförande Jonas som trots idoga försök att visa att han kan sköta sig får nobben av ordningsvakterna. Han lommar bort till en kinakrog för att följa den största matchen i Bois historia på TV istället.

Inne på läktaren breder boisarna ut en stor banderoll med texten »Ett lag i Halland«. Martin Rydberg greppar tag i den största av de grönsvarta fanorna för att få igång publiken. Men den hårda vinden ställer till det, tyget fastnar i sombreron och hela Rydberg lindas in i den gigantiska flaggan. Några kompisar får hjälpa honom att komma loss.

Bajenfansen vrålar så det dånar över hela området:

– Hammarby de är de bästa, Heja, heja, heja Bajen!

Boisarna nickar imponerat. Någon säger:

– Ja, nu blir man lite ödmjuk.

Redan i fjärde minuten får Klacksparken hjälp av sina egna spelare för att göra sig hörda – Gabriel Altemark Vanneryr tystar hemmasupportrarna genom att nicka in 1–0. Därefter blir matchen en kamp för Varbergs Bois, såväl för spelare som fans. Laget håller spelet hyggligt uppe och hotar flera gånger i första halvlek, men i andra är Hammarbypressen konstant. Klacksparken sjunger sig hesa för att höras och vid enstaka tillfällen lyckas man väl. När Bajenfansen skanderar »spela fotboll bonnjävlar« svarar Klacksparken unisont med »Varberg från landet, ja, vi är Varberg från landet, Varberg från laaaandet, ja, vi är Varberg från landet«.

I den 74:e minuten kvitterar Sebastian Castro-Tello. Den sista kvarten är Mullis nära att bryta samman. Varje optimistisk kommentar från läktargrannarna viftas bort.

– Fan Mullis, vi kan få oavgjort på Söderstadion!

– Håll käft! Det är långt kvar.

– Äh, de håller det här. Du ser ju att de är grymma.

– SLUTA, sa jag!

När slutsignalen går ser det för ett ögonblick ut som om Mullis ska svimma. Han vänder blicken mot resultattavlan: Hammarby–Varbergs Bois, 1–1. Han säger ingenting, han bara skakar på huvudet. Tårarna rinner längs kinderna.

 

Nästa dag skriver Aftonbladets Kristoffer Bergström om varbergarnas banderoll: »Före avspark undrade jag om Varbergs fans var en omvänd separatiströrelse. Inför TV-kameror och 11 000 stockholmare manifesterade de hur fint det vore om 108 föreningar klumpades ihop. Allt från Ränneslövs Gif till Halmstads BK, kloff-kloff, ihopmosade till en lycklig dunderklubb. Sedan begrundade jag slagorden igen. ›Ett lag i Halland.‹ Varbergarna menade inte att de 107 andra skulle försvinna, utan att de minsann är ett lag och att de är från Halland. Lika anspråkslöst som Flens kommunslogan ›en kommun‹.«

Hemmasupportrarna har noterat den gröna sombreron på bortaläktaren. På Hammarby Fotos Facebooksida skapas en lång tråd om Rydberg, som snabbt tilldelas smeknamnet »Nacho-bonden«. Några kallar slentrianmässigt varbergarna för »pajasar« och »bönder«, desto fler berömmer bortaföljet för att de hördes bättre än de flesta gäster på Söderstadion. En person föreslår till och med att de hädanefter bör häckla AIK och Djurgården med ramsan »sämre klack än Varberg, ja, ni har sämre klack än Varberg«. Rydberg går själv in och bidrar till tråden: »Tack Hammarby för en trevlig söndag, hoppas vi ses igen. Hälsningar Nacho-bonden!«

Boisarnas framfart passerar inte heller obemärkt i Fan-TV:s program 08 Fotboll. Programledaren Björn Johnson presenterar flyern om »Pundarbajen« som cirkulerade före matchen. »Ett härligt sätt att försöka tagga till«, säger han. Gästerna runt bordet fnissar och AIK-aren Christoffer Bodin förundras: »Heter de verkligen Klacksparken? Det är ju helt fantastiskt.« Hammarbyaren John Holmström konstaterar: »De var faktiskt det största bortaföljet på väldigt länge. Och det var ett bra gäng. Det är ju kul att det händer någonting, till skillnad från när bortasektionerna är helt tomma.«

 

Apelviken badar i sol. På en uteservering alldeles intill den långa sandstranden summerar Mullis och Jonas Klacksparkens första tid som supporterklubb. Det har gått åtta månader sedan deras första styrelsemöte och medlemstantalet har passerat 500 med råge. Under året har de upplevt mycket av det som varje supporterklubb någon gång ställs inför: konflikter med klubben, bråk på läktaren, fylla på resorna… Dessutom har de hyllats av Sveriges största supporterförening, Bajen Fans.

– Jag tycker att vi ska vara stolta, säger Jonas. Självklart finns det barnsjukdomar men på det stora hela har det funkat riktigt bra.

Mullis nickar.

– Vi har haft minst en buss på alla bortamatcher. Det är ändå bra gjort. Förhoppningsvis blir vi fler och bättre med tiden.

Både Mullis och Jonas anar att sviten med bortaresor kommer att spräckas någon gång under året. Kanske vid bortamatchen mot Brage. Till den längsta resan – Umeå – tänker de föreslå medlemmarna att köpa flygbiljett.

– Jag ringde och kollade vad det kostade att chartra ett flyg, ler Mullis. Men det gick på 185 000. Ett tag tänkte jag fråga Jönssons om de ville stå för det. De hade en bra vecka för ett tag sedan och drog in 25 millar eller något.

Jonas garvar.

– Det är också kul att vår stil börjat smitta av sig. Före säsongen hörde vi av oss till alla supporterklubbar i serien för att berätta vilka vi var och för att säga att alla är välkomna till Nyfiket när de kommer till Varberg. Nu får vi igen det, vi blir inbjudna till deras krogar på bortaresorna. Så ska det funka. Före match ska man kunna umgås och snacka, under match är det krig och efteråt ska man kunna umgås igen.

Jonas viftar med mobilen.

– Jag har en bild på Falkenbergs klack här. Eller vad man ska kalla det. De är sju, åtta stycken. Det är ju pinsamt, laget har legat i Superettan i evigheter. Så något har vi ändå lyckats med på den här korta tiden.

Mullis berättar att han har en dröm – att Klacksparken en dag lyckas finansiera en spelare åt Bois. Jonas ler:

– Tror du inte att Zlatan är sugen på att gå till Bois när han flyttar hem?

Mullis lutar sig tillbaka i stolen och skrattar:

– Fan, jag minns när vi mötte sketlag som Långås långt ner i gärdsgårdsserierna. Visst, det var roligt då, men nu njuter jag av varje match. Det känns som att Klacksparken har vunnit lite respekt på vägen. Hammarbyarna sa ju snälla saker om oss efter matchen på Söderstadion och så…

– Jag har funderat på det där med att jag stöttat Gais i alla år, säger Jonas. Det gör jag ju fortfarande men i dag kan jag säga att om Bois skulle gå upp i Allsvenskan, eller Gais ramlar ner i Superettan… då är det inget snack. Jag har faktiskt bara sett Gais i derbyt mot IFK hittills i år.

De båda männen blickar ut över stranden där surfarna packar ihop för dagen. Uteserveringen är full med folk, sommaren har kommit till Varberg och sommarstugeägarna från Borås med den. Men nu behöver boisarna inte längre smyga längs väggarna och sura när ullhararna samlas på huvudgatans krogar för att se Elfsborg på TV. Mullis skakar på huvudet och säger:

– Tänk, dagen efter Söderstadion ringde det en kille från Gais supporterklubb. De hade sett våra grönsvarta flaggor på TV och frågade var de var inköpta. De ville ha exakt likadana.