Sifferlek. Med nummer 19 på tröjan gjorde K­ennet A­ndersson dunder­succé i VM 1994. Han höll fast vid numret även i sitt nästa m­ästerskap.

Hamrén tvingas hantera både siffermagi och tvångströjor

Stjärnspelare som markerar status och förbundskaptener som vill lägga ut taktiska dimridåer – J­esper Högström förklarar varför det är en hel veten­skap att fördela 23 tröjor på lika många spelare.

Dags att presentera en svensk mästerskapstrupp igen. Dags att nagelfara en namnlista som om bara någon månad kommer att vara ett monument över krossade drömmar eller oanade triumfer, men fram till dess utgör underlag för oändliga förhands­spekulationer.

En av kremlologernas bästa kaffesumpar är truppens numrering. Om Anders Svensson har nummer 8 och Kim Källström 16 på Erik Hamréns powerpointprogram, betyder det att det blir ytterligare ett mästerskap på bänken för stackars Kim?

Nja, i detta fall betyder det snarare att veteranen Svensson får samma nummer som i sina fyra tidigare mästerskap och Källström samma som i sina tre. Olof Mellberg, som tangerar Henrik Larssons siffra som svensk rekordhållare i slutspel, kommer troligen att välja samma nummer 3 som 2004, 2006 och 2008; i sitt debutmästerskap, EM 2000, bar Mellberg dock nummer 14 i sin egenskap av nykomling i truppen, och i VM 2002 hade han den ofrivilliga högerbackens nummer 2 på tröjan.

Annons

 

Tröjnumreringen lär ha uppstått i A­ustra­lien 1911, uppträdde i England första gången 1928 och i Sverige 1938. Men det var först i VM 1950 som den förekom i ett mästerskap; då numrerades lagen 1–11 i varje enskild match, från målvakt till vänsterytter. Till VM 1954 genomförde Fifa obligatorisk fast numrering för hela turneringen – och det är detta som skapat oro i leden sedan dess: storspelare vill ha sina »vanliga« nummer, förbundskaptener vill mörka tänkta startelvor och alla andra vill ha någon form av logik.

Det finns fullkomligt irrationella avvikelser – kan någon förklara varför Tomas Gustafsson bar nummer 8 under EM 2000? – men ofta kan man, när man betraktar gamla truppnumreringar, faktiskt se spåren av en förgången historia (precis som när 2-3-5-systemets gamla centernummer 9 länge bars av en toppforward). Eftersom VM- och EM-truppernas 1–11 förr oftast gavs till en tänkt startelva kan man se konturen av tilltänkta laguppställningar som kom att förändras av omständigheterna, an­tydningar till en alternativ landslagshistoria och namn på de landslagets olycksbarn som fallit bort längs vägen.

Ta bara VM 1958. Då bars nummer 5 av centerhalven och mångårige lagkaptenen Åke »Bajdoff« Johansson från IFK Norrköping, som petades när nummer 14, Bengt »Julle« Gustavsson, i sista stund kom loss från sin italienska klubb Atalanta. »Julle« spelade hela VM, inklusive Sveriges enda VM-final, »Bajdoff« reagerade med en bitterhet han aldrig helt kom över. Den ordinarie vänster­innerns nummer 10 bars av ett annat olycksbarn, Arne »Mån­strålen« Selmosson, då firad stjärna i Lazio. Selmosson var den ende av de fem hem­plockade proffsen som bänkades, han spelade enbart den betydelse­lösa sista gruppmatchen mot Wales och är av det skälet tämligen bortglömd.

Och vem bar nummer 8 i nästa hemmasuccé, EM 1992? Jo, samme Stefan Rehn som var mer eller mindre ordinarie under hela 1991, när Tommy Svenssons Sverige prövade sig fram med trebackslinje och femmannamittfält. Det var först när Stefan Schwarz klev in bredvid Jonas Thern i ett återupplivat 4-4-2 i den sista träningsmatchen före EM som Rehn försvann ut i kylan (inte en spelad minut under hela EM). Den välplanerade Tommy Svensson hade dock garderat sig en smula genom att dela ut numren 6–10 till fem mittfältare (Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Stefan Rehn, Jonas Thern, Anders Limpar). Nummer 11 bars av Tomas Brolin, då i första hand tilltänkt som forward, medan hans kollegor Kennet Andersson (som spelade inledningsmatchen mot Frankrike) och Martin Dahlin (som sedan tog över hans roll) bar nummer 16 respektive 17.

Och vidare, vem finner man med tröja nummer 7 i VM 1994 om inte Henrik Larsson? Ja, »Henke« startade faktiskt som höger yttermittfältare i flera av träningslandskamperna före VM och det var som sådan han byttes in i VM-matchen mot Kamerun där hans mäktiga ribbskott låg bakom Sveriges kvitteringsmål. Den mindre lyckade insatsen på samma position mot Brasilien i gruppspelet (hans sämsta landskamp någonsin, menar han själv) gör att man nästan glömt bort att Larsson ofta användes som mittfältare av Tommy Svensson.

Att Kennet Andersson däremot sprang om­kring i tröja nummer 19 i USA visar att han ännu inte var given i landslaget. Sedan behöll Kennet numret i det mindre lyckade EM 2000, vilket i sin tur visar att fotbollsspelare gärna är vidskepliga, eller i den trotsiga självupprättelsens anda kanske vill förvandla det nummer som en gång betecknade deras marginaliserade status till en symbol för särart och utvaldhet. Så resonerade ju en gång Gerd Müller när han höll fast vid olycksnumret 13 som han hade fått sig tilldelat när han kom till Bayern München, och Johan Cruijff när han etablerade det nummer 14 han degraderades till (när Gerrie Mühren tog över tröja 10 i Ajax) som sitt särskilda varumärke.

Kim Källström resonerar nog likadant.

Den väntade startspelaren som faller bort mot slutet – nummer 3 Patrik Andersson i VM 2002, nummer 4 Johan Mjällby i EM 2004, nummer 2 Mikael Nilsson i VM 2006, nummer 6 Tobias L­inde­roth i EM 2008 – kommer säkert att få sin efterföljare den här gången också. Förhoppningsvis får högnummersjokern som ersätter honom lika god utdelning som en gång vice V­M-skyttekungen Kennet Andersson. 

TRE LOGISKA TRUPPNUMRERINGAR

Holland, VM 1974.
Numrerades i alfa­betisk ordning, med undantag av Johan Cruijff som paxade sitt vanliga nummer 14. Målvakten Jan Jongbloed bar således nummer 8 medan ettan satt på anfallaren Ruud Geels, som inte spelade en enda minut. Cruijff hade alltså fått nummer 1 om han inte tvingat igenom sin vilja.

Argentina, VM 1978–1986.
Argen­tinas guldlag i VM 1978 förblir VM-historiens enda strikt alfabetiskt ordnade trupp. I VM 1982 var systemet detsamma, med undantag för superstjärnan Diego Maradonas 10. I guld-VM 1986 gällde återigen alfabetisk numrering – nu med undantag för tre högstatus­spelare: Maradona, Passarella och Valdano.

Sverige, VM 1990.
En så bisarrt rationalistisk numrering som anstod för­bunds­kapten Olle Nordin. Målvakterna tilldelades numren 1, 12 och 22 i bokstavsordning (ordinarie Thomas Ravelli bar alltså 22). Backarna fick nummer 2–8 efter samma princip, mittfältarna 9–16 (förutom målvaktens nummer 12) och anfallarna 17–21.

Annons