När Janne Andersson vaknar i Minsk den 4 september gör han det som tvåa i VM-kvalgrupp A. Gårdagens 4–0-seger mot Vitryssland, där han ansåg att Sebastian Larsson var planens kung och lät TV-publiken veta det, var en snabb återupprättelse efter bortaförlusten mot Bulgarien. I den matchen led förbundskaptenen fortfarande av sviterna efter magsjukan som slog till i Sofia. Assistenten Peter Wettergren fick sköta presskonferensen före matchen, och när Janne vid ett tillfälle ställde sig upp för att reagera på ett domslut blev han alldeles yr och var tvungen att sätta sig igen. Nu är han både frisk och VM-aktuell. Med två kvalomgångar kvar håller Sverige fortfarande Holland bakom sig och har Frankrike inom räckhåll.
Peter Wettergren har vid fler än ett tillfälle sagt att om någon gett honom det här läget när kvalet drog igång hade han tagit det utan att blinka, och Janne förstår vad hans närmaste kollega menar. När de tog över som förbundskaptener efter EM 2016 meddelade sex spelare – Zlatan Ibrahimović, Kim Källström, Andreas Isaksson, Pontus Wernbloom, Erik Johansson och Erkan Zengin – att de inte tänkte spela mer i landslaget. Rutinen från sammanlagt 462 landskamper försvann från en dag till en annan. Det är därför Marcus Berg har gått från reserv till ledande forward med Ola Toivonen, som inte ens platsade i Erik Hamréns EM-trupp, bredvid sig. Det är därför Robin Olsen befordrats till förstemålvakt. Det är därför Jakob Johansson har tagit sig från anonymitet till ordinarie mittfältare.
Så visst, att landslaget mot bakgrund av allt det där nu ligger tvåa i en av VM-kvalets tuffaste grupper är rätt hyggligt. Det kan inte ens Janne Andersson förneka. Ändå är det något som gnager i honom denna septembermorgon i Minsk. Och det är inte bara den tidigare förlusten mot Bulgarien som irriterar. Sammantaget har samlingen helt enkelt inte varit tillräckligt bra. Spelarna var inte riktigt »där«, känner han.
Precis som inför alla tidigare landskamper har han upprepat sitt mantra »då är då och nu är nu«, men kanske, funderar han, borde han ha varit ännu tydligare den här gången. När spelarna befinner sig i inledningen av säsongen med sina klubblag har de alltid mer att tänka på än vanligt. Någon har just bytt klubb, någon håller på att programmeras in i ett nytt spelsystem, någon har fått en ny position, någon har placerats på bänken av en ny tränare, någon har … fan! Sensommarsamlingarna är de svåraste. Efter sin första samling som förbundskapten, den som slutade med en skakig 1–1-match mot Holland ganska exakt ett år tidigare, var Janne helt slut. Det kändes som om han skulle behöva krypa hem till huset på Lidingö.
Nu är han piggare, ja rentav revanschlysten. Medan spelarna tar tidiga flighter tillbaka till sina klubblag stannar Janne kvar på hotellet med de andra ledarna. Utvärderingen inleds omedelbart. Tränare, läkare, kommunikatörer: alla får chansen att säga sitt. Janne har läst att noggranna och regelbundna utvärderingar är en gemensam nämnare för högpresterande grupper – oavsett bransch. Men det viktigaste vet han redan.
Det kommer att krävas mer av alla om Sverige för första gången på tolv år ska ta sig till ett VM-slutspel.
Alla mötesrum på Svenska fotbollförbundets kansli i Solna har namn som på något sätt är inskrivna i den svenska landslagshistorien. Den här onsdagen i slutet av september leder Peter Wettergren in mig i São Paulo (Hasse Jeppson sänkte Italien med två VM-mål där 1950) och berättar att det första han gjorde när han kom hem från de senaste landskamperna var att se om Sveriges förlustmatch mot Bulgarien. Eftersom han pausade så fort han såg något intressant tog det lång tid, och när han var klar såg han om den en gång till.
– Man borde kanske ha en hobby, en ventil, för att inte bli en total fotbollsidiot, säger han. Men jag älskar ju det här. Att sitta och grotta i taktiska detaljer och mönster, för mig är det lugnande.
Ju mer noggrann han är, desto mindre risk att han drar förhastade slutsatser. Han säger att allt handlar om att upptäcka mönster. Vem som helst kan hitta en sekvens från en halvlek på en back som ligger fel i position eller press, men är det inget genomgående misstag som upprepas är exemplet lika mycket värt som det clementinskal Peter just nu är upptagen med att trycka ner i en tom pappmugg. Oftast nyanseras hans eget omedelbara intryck av en match i takt med att analysarbetet fortskrider. Så var det den här gången också. När Peter hade sett Bulgarien vinna med 3–2 fem gånger kände han att Sveriges spel inte var så dåligt som han först trott. Resultatet var framför allt en kombination av ett par mindre lyckade blågula ingripanden och bulgarisk effektivitet.
– Samma sak, fast tvärtom, hände när jag såg om matchen mot Vitryssland fem gånger. 4–0 låter ju grymt, men som helhet var det verkligen ingen lysande prestation.
Han ställer undan clementinskalsmuggen och slår sig ner bredvid Janne Andersson i mötesrummet. Där inne sitter också Paul Balsom, fysiolog och matchanalytiker, och hukar över en dator. Det är presskonferens om ett par timmar, Janne ska presentera truppen till matcherna mot Luxemburg och Holland. När jag frågar om han vet vad han ska säga svarar han »äsch, det blir nog bra med det«.
– Det här är viktigare. Det vi gör nu är att färdigställa presentationen som vi ska visa för spelarna första kvällen.
Han pekar på projektorduken som är ansluten till Balsoms dator och tar en klunk kaffe ur sin mugg. Det är en mugg man lägger märke till. »Bazinga!« står det på den, med knallgula bokstäver och spretigt typsnitt. Bazinga! Så ropar rollfiguren Sheldon Cooper i Jannes favoritkomediserie The Big Bang Theory när han vill föra fram att det han just sagt bara var ett skämt. Janne fick muggen i julklapp under tiden som tränare i IFK Norrköping.
– Okej, säger han. Var med nu, så ska du få se något häftigt.
På duken syns fotbollsförbundets sköld, omringad av 20 mindre klubbmärken. Varje klubbmärke representerar någon av landslagsspelarna. I kanten av bilden står det: »Landslagstänk in – klubbtänk ut!« Janne nickar mot Paul Balsom med ett pillemariskt leende.
– Tryck nu, »Pålle«.
Balsom klickar på datorn varpå klubbmärke efter klubbmärke suddas ut. När bara landslagsskölden återstår daskar Janne Andersson sina händer mot varandra.
– Så jäkla snyggt alltså! Otroligt. Det är en helt ny grej det här med klubbmärkena som försvinner.
Nästa del av presentationen visar en liten karikatyrbild av förbundskaptenen som hälsar spelarna välkomna. Det står också »då var då« intill Bulgariens och Vitrysslands flaggor, »nu är nu« bredvid Luxemburgs fana och »sedan är sedan« i anslutning till den holländska. När Balsom klickar på datorn förändras bilden igen. Janne knäpper med fingrarna mot mig.
– Titta. Först försvinner »då var då« och de lagen. Sedan försvinner Holland så bara »nu är nu« återstår. Fattar du?
Peter Wettergren himlar med ögonen och suckar.
– Ja, Janne, han fattar. Det kan han väl för fasen räkna ut själv?
– Och här kommer ledstjärnorna! fortsätter Janne.
Kanske överdriver han sin entusiasm något för att retas med Peter, men det finns ändå ett allvar i botten. Han tror på tydlighet. Han tror på rutiner. Han tror på upprepningar av till synes självklara saker.
– Vi talar ändå om spelare från 20 olika klubbar – från Al Ain till Seattle Sounders – som har sin vardag i helt olika fotbollskulturer. För oss gäller det att – pang! – få bort den vardagen när vi träffas. Därför drar vi den här grundpresentationen redan första dagen och den här gången kommer jag att vara ännu tydligare. Det fanns skäl till att det inte var tillräckligt bra senast, men vi måste upp en nivå på allt nu.
Det blir tyst i rummet i några sekunder. Janne verkar inte vara ett dugg stressad över den stundande presskonferensen. Han ställer ifrån sig Bazingamuggen, lutar sig tillbaka i stolen och låter nacken vila i handflatorna.
– Kör den där med klubbmärkena som försvinner en gång till.
När Sportbladets vassaste fotbollspennor, inspirerade av humorduon Filip och Fredrik, listade Allsvenskans 100 roligaste ögonblick på 2000-talet valde de Janne Andersson som frontfigur. Den dåvarande IFK Norrköping-tränaren stod också på egen hand för tio procent av listan. Oftast bestod det roliga av att Janne – eller »Party-Janne«, som han frekvent kallades av Sportbladets Robert Laul – i olika sammanhang hade tappat humöret. Alla som någon gång hört honom skälla ut en tränarkollega, sig själv eller en krånglande digitalskylt vet också att hans kraftiga halländska drar upp komiken ett snäpp. Man kan lätt föreställa sig honom spela rollen som den snarstuckne bonden i en sommarfars på den lokala parkteatern.
Samtidigt kan många vittna om att detta är en man som lever efter devisen: »Någon jävla ordning och reda får det vara!« Slarvig är det sista Janne Andersson är. I 13 år skötte han Halmstads BK:s ekonomi och hade koll på varenda krona som spenderades. När han blev svensk mästare med Norrköping var han både tränare och sportchef i klubben. Det klarar man inte av utan en utvecklad administrativ förmåga. Han har också en luthersk inställning till arbete. Under morgonpromenaderna från hemmet på Lidingö till kansliet i Solna (en sträcka på 1,3 mil) ser han gärna att det blåser motvind, »så att man får ta i lite«.
– Det ska vara lite kämpigt, säger han. Lite jävligt. Lättja är det värsta jag vet. Om jag ska någonstans och har två vägar att välja på, tar jag gärna den längsta.
Janne Andersson är ordningsman och skämtare i ett och samma tränarpaket. Den där knasiga Bazingamuggen han såg till att ta med sig till förbundets lokaler säger mycket. Omgiven av scoutrapporter, analysprogram och taktiska modeller signalerar den självdistans. Man ska inte underskatta det, särskilt inte i mötet med medierna. När Janne pratar på presskonferenser sprakar det sällan om citaten. Men mellan dessa kivas han gärna med presschefen Niklas Bodell, lagkaptenen Andreas Granqvist eller med någon journalist i publiken. Och när han maler sitt »då var då och nu är nu« gör han det gärna med ett snett leende, som en signal till reportrarna: »Hör ni? Nu är jag igång och tjatar igen.« Han kan säga tråkiga saker utan att uppfattas som tråkig – en konst Lars Lagerbäck aldrig behärskat. Samtidigt som ordningssinnet skyddar honom från att avfärdas som oseriös.
Dessutom besitter han ytterligare en värdefull tränaregenskap: tillräcklig nyfikenhet för att vara öppen för förändring. Som fotbollsjournalist har jag följt Janne Andersson på mer eller mindre nära håll i tolv år. En av de första gångerna jag träffade honom var vid ett försäsongsbesök i Halmstad. Då framstod han som en tränare som var fast cementerad i uppfattningen att fotboll var väldigt enkelt: spring mycket, ta inga onödiga risker och lägg inga fingrar emellan i duellerna. Vid ett träningspass fick jag bevittna hur den assisterande tränaren Jonas Wirmola drillade spelarna i konsten att blockera stenhårda skott utan att vända bort ansiktet – med resultatet att lärlingen Johan Svahn träffades i huvudet och tuppade av. Wirmola vrålade: »Härligt blockat, Svahn!« I efterhand har händelsen ofta använts för att beskriva Wirmolas benhårdhet, men övningen ägde trots allt rum med Jannes goda minne. Precis som sin assistent ogillade han när försvararna vände ryggen till när de skulle stoppa skott i en match, och medan Wirmola instruerade de förbryllade spelarna (»Lätt böjda knän, händerna på pungen«) stod han på samma träningsplan och betraktade spektaklet.
Faktum är att hela Janne Anderssons tid i Halmstad var starkt präglad av fysik, organisation och fasta situationer. Jannes HBK var framför allt tunga och jobbiga att möta, och ett tag kändes det som om han skulle stagnera på Örjans vall. Efter andraplatsen 2004 blev HBK stadigt sämre, och när han till slut lämnade klubben 2009 var det för att ta över Örgryte, som precis trillat ur Allsvenskan. Tiden i Göteborg blev en besvikelse. Ett ekonomiskt krisande Öis var aldrig nära någon toppstrid och tränaren checkade ut redan efter en säsong. När Norrköping, då en allsvensk nykomling, rekryterade honom pratade ingen om Janne Andersson som en framtida förbundskapten. Det var inget han funderade på själv heller. Istället slogs han snabbt av hur mycket bättre träningsmöjligheterna var i Östergötland. De fick honom också att uppdatera sin syn på hur fotboll bäst bör spelas.
– I Halmstad var vi den enda klubben i Allsvenskan som inte hade konstgräs att träna på. Vi tränade på grus. Vi lyfte vikter, vi sprang på Galgberget, vi var i badhuset. Det utvecklade en viss form av spel och en viss typ av spelare. Att utveckla ett eget passningsspel där var inte lätt och jag var rätt cynisk i mitt fotbollstänk då. Det var rakt, långt och mycket kamp.
I Norrköping fick han spelare som inte alls var skolade i den miljön. Janne behöll sin tilltro till organisation och fasta situationer, men anpassade sig också till det nya.
– Vi kunde träna på Parken varenda dag, oavsett väderlek. Då kunde man utveckla spelet på ett annat sätt, och den processen var väldigt nyttig för mig. När vi vann guldet med IFK hade vi det yngsta laget och flest egenfostrade spelare. Vi vågade! Jag vågade! Jag kunde säga till en spelare: »Misslyckas du är det helt okej, men försöker du inte blir jag förbannad.« Den inställningen präglade vårt sätt att spela.
När han lämnade Norrköping tog han med sig nya bekantskaper därifrån till landslaget: målvaktstränaren Mats Elfvendal, fysioterapeuten Dale Reese, den fotbollspsykologiske rådgivaren Daniel Ekvall. Men han såg också till att ringa betydligt äldre vänner. Som motståndarbevakare ville han ha rutinerade ögon, ögon som han litat på länge. Ögon som granskade honom själv långt innan han gjorde allsvensk tränardebut.
Tom Prahl hittar en ledig sittplats på flygtåget mellan Malmö och Köpenhamn. 68-åringens bagage består av en svart rullväska och en lika mörk axelremsväska – båda med Svenska fotbollförbundets logotyp på.
– Så var man på väg till Minsk igen, säger han.
Det är tidig lördagsmorgon och dagen då Sverige ska möta Luxemburg på Friends Arena. Seger innebär att drömmen om förstaplatsen i gruppen, som Frankrike just nu har, och en direktplats till VM fortfarande lever. Seger med många mål betyder också att det ska väldigt mycket till för att Holland, som flåsar Sverige i nacken, ska kunna utmana om den andraplats som innebär playoff. Lagen möts i Amsterdam om tre dagar i den sista gruppspelsomgången. Det är därför Tom Prahl är på väg till Minsk och Borisov Arena. Holland ska möta Vitryssland. Som Hollandsspion är det hans uppgift att ge de svenska förbundskaptenerna så bra underlag som möjligt till nästa match.
– Jag trodde att jag skulle ha det rätt så lugnt, säger Prahl. Registrera Robbens aktioner och reda ut huruvida de har mittfältsspetsen fram eller bak. Men nu vete katten. Sneijder är petad och de har använt sex olika högerbackar. När de mötte Frankrike fick en ung högerback debutera. Nu är han inte ens med i truppen.
Prahl skakar på huvudet. Han har inte tränat ett lag sedan han lämnade Trelleborg 2011. Under åren som följde tyckte flera av hans tidigare kollegor att det var slöseri att den trefaldige SM-guldvinnaren levde pensionärsliv i södra Skåne. När jag var hemma hos honom för tre år sedan uttryckte han ingen större längtan efter att återvända till fotbollens hetluft. Det räckte gott med att se Malmö FF:s matcher och att hålla enstaka föredrag under rubriken »Min försvarsspelsresa«. Övrig tid lade han på trädgårdsarbete och barnbarn. Som fotbollsmänniska dömde han ut sig själv som »för ålderstigen«. När jag invände att han faktiskt inte var så gammal replikerade han kvickt: »Säg någon som är äldre än jag!« Sedan avslöjade han att han börjat spela golf.
– Men jag har slutat nu, säger han medan han tar sina väskor för att kliva av på Kastrups flygplats.
– Varför då? frågar jag.
– Jag fick se en tidningsbild på mig själv med en golfklubba och jag såg så oerhört fånig ut. Och så blev jag arg på mig själv för att jag inte var bättre. Då fick det vara bra.
Att han nu befinner sig i elitfotbollens tjänst igen, om än som perifer figur, är en överraskning. Men så var det heller inte vem som helst som frågade. Janne Andersson var tidigare Prahls assistent i Halmstad.
– Om herr Andersson vill ha hjälp ställer man upp. Han passar utmärkt för det här jobbet. Ambitiös så in i vassen. Och så har han ju den här lättsammare sidan utåt, den som jag själv kanske saknar. Såg du honom på Robins i SVT? Han var jättebra ju.
Vi checkar in och sätter oss vid gaten. Prahl berättar om sitt tidigare besök i Minsk, då han var där för att kartlägga Frankrike. Resultatet blev bra: Sverige var ett domarmisstag från att ta poäng i Paris och skrällde sedan på Friends Arena.
Hemmamatchen inledde Prahl från läktaren, men fem minuter före paus stegade han ner till förbundskaptenerna för att delge dem sina intryck. Sedan följde han med in i omklädningsrummet och pratade med Jimmy Durmaz om att ge högerbacken Mikael Lustig mer understöd. Prahl är noga med att inte överdriva sin insats, men han är samtidigt av den bestämda uppfattningen att detaljer spelar roll.
Jag frågar om det också är roligt att i sin ensamhet sitta och plöja gamla holländska matcher och leta efter mönster vid fasta situationer eller uppspel. Han skrattar och säger att nog fan är det lättare med dagens teknik när allt går att se och redigera i olika analysprogram. På 80-talet fick han hålla till godo med att spela in höjdpunkter som visades i Sportnytt, sedan kopiera dem till ett annat videoband och redigera själv.
– Men framför allt har det här landslagsjobbet varit ett lyft för mig personligen. Det är en alldeles lagom roll som också gör att jag måste hänga med i dagens fotboll. Det är lätt att bli mossig när det händer så satans mycket på kort tid. Hur kan Bayern München plocka in Jupp Heynckes, 77 år, som inte stått på en träningsplan på fyra år? Det undrar jag.
Planet lyfter och Tom Prahl somnar genast. Han behöver sin energi till senare. Kvällens match startar inte förrän kvart i tio.
Det vitryska fotbollsförbundet känner till vår ankomst och har skickat en chaufför till Minsks flygplats. Prahl berättar om Dmitrij, personen som körde honom senast han var här.
– Det var hemskt, kan körde som en riktig biltjuv. Låg i 160 i vägrenen. Jag var glad att jag överlevde. Hoppas det är en annan nu.
Det är det. Chauffören som möter oss presenterar sig som Jevgenij och pekar mot en minibuss på parkeringen. I den sitter redan en passagerare och väntar.
– Det måste vara en annan scout, säger Prahl. Kanske Frankrikes?
Rätt gissat. Frankrike ska möta Vitryssland om tre dagar i sin gruppavslutning. De båda scouterna hälsar och tar varandra i hand.
– So they sent you here too? säger Prahl.
– Yes, of course, svarar fransmannen. We are scouts, yes? This is what we do.
Prahl vänder sig mot chauffören och frågar om han tänker köra lugnt och säkert.
– Because last time it was so fast. It was dangerous!
– Don’t worry, säger Jevgenij. I am good driver.
– Det får vi allt se, muttrar Prahl och går över till att utbyta spelarinformation med den franska scouten.
En halvtimme senare släpper Jevgenij av oss vid hotellet. Vi kommer överens om att han ska hämta oss igen tjugo över sju. Efter en schnitzel i hotellets ödsliga restaurang följer jag med upp till Prahls rum. Han blandar till två koppar pulverkaffe, plockar upp sin lånedator från förbundet och drar igång analysprogrammet Wyscout.
– Nu ska du få se vad jag har plockat fram och antecknat hittills om Holland.
Digitala anteckningar som »Robbens låga utgångspunkt«, »sårbara vid fasta situationer« och »nummer nio trycker ner backlinjen« syns på skärmen. Han klickar fram en spelsekvens från Hollands senaste match, mot Bulgarien, och kommenterar vänsterbacken Daley Blind.
– Det finns stora hål bakom honom. Jag tycker i grunden att Blind är en dålig fotbollsspelare, om än ett offensivt hot.
Klockan är en bit över sex och Sveriges match mot Luxemburg har redan startat. Prahl verkar inte tänka på det. Samtidigt som Andreas Granqvist gör 1–0 på straff i Solna är scouten djupt försjunken i en sekvens som visar hur Holland agerar vid motståndarinkast (»Se, det är en extrem förflyttning«). Sedan klickar han fram en presentationsruta med rubriken: »Hur ska vi slå Holland?« Under rubriken har han antecknat en rad punkter:
• Koncentration och på tå, speciellt första 25.
• Undvik tillbakaspel och utkast från egen målvakt.
• Tryck ner deras innerbackar, skapa yta framför.
• Fokus på offensiva fasta.
Jag kommenterar att punkterna ser ganska simpla ut och skulle kunna sägas av en tränare inför vilken division två-match som helst. Prahl hummar och nickar.
– Men fotboll är heller inte så komplicerat, om man är tydlig. Jag skulle kunna lämna hur mycket material som helst, men det viktigaste är egentligen att sålla. Sedan ska Janne och Peter i sin tur sålla innan de går igenom Holland med spelarna. Det är en stor process.
Han stänger ner programmet och sveper sitt kaffe.
– Nu ska vi kissa. Sedan ska vi åka bil.
Jevgenij står och röker på parkeringen utanför minibussen. Han har tagit med sig ett par kompisar, två tystlåtna unga män i identiska svarta skinnjackor.
– Och där har vi »French Connection« också, säger Prahl och pekar på den franska scouten i baksätet.
Medan vi passerar Minsks centrala delar, med sina breda avenyer och pampiga regeringsbyggnader, kommer fler rapporter om svenska mål mot Luxemburg. 2–0, 3–0, 4–0. Prahl myser i takt med att målen trillar in.
– Nu känner sig herr Andersson oövervinnerlig. Och herr Jacobsson får en dag i solen.
Herr Jacobsson heter Lasse i förnamn. Han var assisterande tränare till Janne Andersson i HBK vid två tillfällen: 2004 och 2009. Däremellan tränade han bland annat Öster. Nu är han mannen som har scoutat Luxemburg. Precis som Prahl har han kontrakt över VM-kvalet och ett eventuellt slutspel i Ryssland.
– Berömmet till coacherna måste ju regna ner på Lasse också. Vi får hålla ihop lite, vi scouter. Men hur kör Jevgenij nu egentligen? Går det inte väldigt fort?
Vi är ute på landsbygden. Vägen är inte särskilt bred och den är kantad av packat grus. Hastighetsmätaren visar 125 kilometer i timmen. Prahl ropar till Jevgenij:
– Can you drive slower, please? I am not feeling well!
På knackig engelska svarar Jevgenij något om att han måste hinna ikapp en buss som har poliseskort. Prahl stirrar ut i det vitryska kvällsmörkret och citerar 1800-talsskalden Esaias Tegnér.
– Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Hur har vi det med French Connection där bak?
Fransmannen verkar inte heller särskilt förtjust över farten men byter samtalsämne och håller upp sin telefon.
– The lineups are here now.
Prahl ögnar snabbt igenom Hollands startelva.
– Tre nya namn i backlinjen! Otroligt. Och vem är detta: Karim Rekik? De låter minsann oss scouter jobba. Drive slower, please! Jag avskyr att sitta här och inte ha kontroll över situationen.
En dryg timme senare har han bättre kontroll. Sverige har krossat Luxemburg med 8–0 i Solna och Prahl slår sig ner på Borisov Arena med sitt lilla förbundsblock framför sig. Med prydlig handstil plitar han ner de holländska namnen. Två platser bort kämpar French Connection med de mer svårstavade vitryssarna. När något talande eller anmärkningsvärt sker i matchen gör de båda spionerna en tidsanteckning som ska underlätta analysarbetet när de i efterhand ser om matchen på sina datorer. Prahl fascineras av att vänsteryttern Ryan Babel ständigt vill ha boll centralt och överraskas av att Arjen Robben tar hand om ena stolpen vid en vitrysk hörna.
– Han fuskar ju rätt mycket i defensiven annars. Ligger helst och fiskar efter en kontring.
Han konstaterar ändå att Hollands offensiv till stor del står och faller med vad den 33-årige högeryttern hittar på. När holländaren på sitt patenterade sätt trippar in med bollen från kanten för att söka väggspel eller skottläge skrockar Prahl:
– Detektiv Robben undersöker alla möjligheter.
Holland leder med 1–0 i paus. French Connection meddelar att även Frankrike är i 1–0-ledning, mot Bulgarien, innan han frusen skyndar in till vip-avdelningen för att få sig en kopp te. Prahl drar kapuschongen över huvudet och gör sig redo för andra halvlek.
Själv undrar jag vad i helvete jag gör här, på en glest besatt arena utanför Minsk där en stormakt på dekis ger ett lojt intryck mot en svag hemmanation. Inget av dessa lag kommer att ta sig till VM, och Sveriges målfest mot Luxemburg innebär att Prahls spioninsats är av ringa betydelse. Min fru fyller 35 år i dag. Jag kunde ha firat henne nu, bjudit henne på restaurang eller teater. Istället sitter jag här och huttrar med Prahl och French Connection.
Jag frågar Tom Prahl om han inte kan bli tokig av sådant här. Allt jobb som läggs ner i onödan. Alla förberedelser, alla tänkta scenarier, alla timmar som går åt till att försöka ta sig in i en motståndarhjärna. Vad ska man med dem till när matchen sedan avgörs för att någon halkar eller slår en usel passning i fel läge? Prahl svarar att det finns »en viss idiotisk charm« i det hela. Ja, det är möjligt att just denna arbetskväll inte påverkar Sveriges VM-jakt ett dugg. Men det kan inte uteslutas att den kan göra det. Holland kan plötsligt hitta ett gudomligt flyt i Amsterdam om tre dagar.
– Det var väl inte så många som trodde att Sverige skulle göra åtta mål på Luxemburg heller, säger han. Det enda jag kan säga är att noggrannhet lönar sig i längden. Så måste man tänka.
Vitryssland kvitterar efter paus och en prövad hemmapublik får glädjas fram till den 84:e minuten, då Holland tilldöms en billig straff. Prahl antecknar i blocket och en berusad vitryss i publiken misstar honom för en journalist. Med salivsprutande mun gormar mannen att detta är en skandal som måste rapporteras. Prahl svarar att han inte förstår och ser sedan hur Robben rullar in straffen. Sedan sätter inhopparen Memphis Depay 3–1 och så är matchen slut. På vägen till parkeringen småpratar Prahl om matchen med French Connection. Ingen är särskilt imponerad av Holland.
– Your team is better, säger fransmannen. You can lose six goals in Amsterdam and still go to playoff.
Prahl nickar, sätter sig i minibussen och ropar till Jevgenij:
– Slowly this time. Or I go home!
Klockan ett på natten är vi, helskinnade, tillbaka på hotellet. Prahl fiskar upp två karameller ur skålen vid receptionsdisken och tar sedan hissen upp till sitt rum. Innan han lägger sig laddar han ner matchen han nyss har sett. I morgon ska han avlägga slutrapport för Janne Andersson och gänget i Amsterdam.
Tisdagen den 11 oktober blir minnesvärd för Janne Andersson. Inte på grund av Sveriges möte med Holland, utan för att han i bussen på väg till Johan Cruijff Arena nås av beskedet att han blivit morfar för första gången. Han fäller några tårar och får gratulationer av de andra ledarna.
Själva matchen blir en parentes. Detektiv Robben behöver inte göra alltför stora efterforskningar för att hitta möjligheter i Sveriges defensiv. Han gör två mål och avslutar en 15 år lång landslagskarriär med en grann avskedsföreställning. Det är Robbens show mer än Hollands, som aldrig är nära att krossa motståndaren med de sju mål som krävs för att sno andraplatsen.
Ändå är det oroande att se Sverige, som har problem att göra något konstruktivt med bollen när de väl vinner den, och det är först när spelet hackar som man inser vilken kollektiv insats det här gänget har stått för i VM-kvalet. Spelare för spelare ser det sannerligen inte särskilt skräckinjagande ut. Robin Olsen har hittills den här hösten släppt in lika många mål i ett sladdande FC Köpenhamn som han gjorde under hela förra säsongen. Högerbacken Mikael Lustig är förvisso överlägsen med Celtic i skotska ligan, men klassen på den är svag. Mot Holland drar dessutom Lustig på sig en varning som innebär att han är avstängd i den första playoffmatchen. I mittförsvaret spelar lagkaptenen Granqvist bredvid Victor Nilsson Lindelöf, som upplever en hemsk höst i Manchester United med petningar och massiv kritik i de engelska tabloiderna. Vänsterbacken Ludwig Augustinsson vet ännu inte hur det känns att vinna en ligamatch med sitt Werder Bremen. Emil Forsberg, lagets stjärna i kvalet, har hittills haft ett tuffare andraår i Bundesliga: ännu har han inte gjort något mål för sitt RB Leipzig. Jakob Johansson är bänkad i AEK Aten. Sebastian Larsson spelar i ett bottenlag i den engelska andraligan. Viktor Claesson är lagkamrat med »Granen« i Krasnodar, Ola Toivonen är petad i Toulouse och Marcus Berg huserar numera i Förenade Arabemiraten.
Detta lag ska nu få en playoffmotståndare och landslagsledningen har skickat ut Prahls spionkollegor. Samma kväll som Sverige förlorar mot Holland är Lasse Jacobsson i Lissabon och ser Portugal–Schweiz. Dagen innan var han i Kiev för mötet mellan Ukraina och Kroatien. Jonas Thern såg Danmark bli playoffklart genom sin match mot Rumänien och tog sig dessutom till Albanien för att se Italien.
Italien – den uppenbara niten i playofflottningen. Italien med Immobile, som vräker in mål för Lazio i Serie A. Italien med Verratti, franska ligans bästa innermittfältare. Italien med Buffon, Bonucci och Chiellini. Italien som Sverige inte har besegrat i en tävlingsmatch på 30 år. Det får inte bli Italien. Det blir så klart Italien. Får vi börja borta åtminstone? Nähä, inte det heller. Då var då och nu är nu. Och nuet ser asjobbigt ut.
En vecka efter lottningsproceduren i Zürich tar Janne Andersson emot på förbundets kansli. Han ser pigg ut, har ett spinningpass inbokat senare och berättar att han planerade att utföra ett hyss under lottningen i Schweiz.
– Man har sett de där procedurerna på TV många gånger och det är alltid så stelt, samma stenansikten som inte rör en min. Så jag tänkte att oavsett vilka vi får ska jag knyta näven och bara: »Yes!«
Men du fegade ur?
– Alltså, de andra hade ju kanske missat humorn i det och blivit provocerade. Det hade förmodligen blivit ett jädra liv med missförstånd hit och dit. Därför backade jag ur. På ett sätt var det synd. Folk som känner mig hade älskat det.
Du var ganska återhållsam i intervjuerna efteråt också.
– De måste redan vara jättetrötta på mig internationellt. Jag fick en massa frågor om Italien av utländska medier, men sa bara att det var skönt att äntligen ha fått en motståndare och att vi nu skulle fokusera på dem.
Menar du verkligen att det inte fanns någon del av dig som kände att det var en pisslottning?
– Ja, jag tänker inte så. Det är faktiskt sant. Jag ser möjligheter. Tänk att gå till VM och ha slagit ut både Holland och Italien. Det skulle vara häftigt. Det handlar också om hur inställningen påverkar beteendet. Går man omkring och pratar om hur bra Italien är, hur svårt det kommer att bli och fan och hans moster – den energin ger ju ingenting. Den bara tar.
Men det finns ändå en omgivning – medier, supportrar – som fortfarande talar om vilken otur det var att få just Italien. Kan det inte påverka er som lag?
– Man får gå till sig själv. Kan jag påverka vad några italienare tycker? Kan jag påverka vad journalister tycker? Nej, inte ett skit. Men jag kan påverka hur vi ska spela och agera som grupp. Bra! Då fokuserar jag på det.
Läser du det som skrivs om dig och landslaget?
– Nej, jag söker inte information. Min fru Ulrika läser tidningarna och refererar ibland vad som står om mig. Men jag säger till henne att jag inte vill veta, oavsett om det är hyllningar eller sågningar. Jag gillar att folk har åsikter om oss, det är inte det, men jag tror att jag gör mitt jobb bättre om jag inte fastnar i dem.
Han berättar att han och Ulrika nyligen var ute på stan och åt frukost. Av en ren slump hamnade de bredvid Sportbladets krönikör Simon Bank och hans familj. De småpratade en stund och Simons sambo berömde förbundskaptenen för hans sätt att hantera medierna. Janne tackade, men lade till att han »aldrig läser det Simon skriver«.
– Då hade det nog blivit svårare för oss att ha en trevlig stund. Då hade jag haft en massa hangups gentemot Simon där på fiket.
Som tränare i IFK Norrköping är man känd för en insatt fotbollspublik, som förbundskapten för en bredare massa. Hur har det påverkat dig?
– Fler ställer sig och glor på gatan nu, det har jag märkt. I morse blev jag stannad för att någon ville ta en bild. Men det ser jag som positivt, för det innebär att folk är intresserade och att landslaget har gjort något bra. Det handlar inte om mig som person. Jag är bara representanten.
Är du dig själv i samma utsträckning som tidigare?
– Ja, men första året var jag mer restriktiv med mina åtaganden. Jag gjorde mitt sommarprogram där jag fick chansen att presentera mig själv och min bakgrund för en bred publik. Efter det tackade jag nej till mycket, talkshower och sådant. Jag ville först skapa mig en trovärdighet som förbundskapten. Det var viktigt, att inte bli någon clown.
Att inte bli »Party-Janne«?
– Jag är faktiskt inte så mycket party, apropå Party-Janne. Jag är inte ute ofta. Jag umgås fortfarande helst med mina gamla kompisar som driver med mig och idiotförklarar mig varje gång vi ses. När jag väl har vunnit folks förtroende har jag inga problem att bjuda på mig själv offentligt heller. Det viktiga är att det tas i rätt ordning. Först ordning och reda, sedan skapa arbetsglädje utifrån det.
Du tog över landslaget sommaren 2016. Nu har ni kommit tvåa i kvalgruppen och mellan er och VM står Italien. Är du nöjd med det?
– Som tävlingsmänniska vill man alltid ha mer och det farligaste som finns är att bli mätt. Men rent objektivt borde jag väl vara nöjd hittills. Om någon sagt inför kvalet: »Ni kommer att slå Frankrike hemma, ni kommer att ha Holland bakom er och göra åtta mål på Luxemburg på ett fullsatt Friends.« Det hade ju låtit ganska bra.
Har du någon erfarenhet från den här typen av knock out-matcher som du kan dra nytta av nu?
– Folkungavallen 1996. Kval till division två. Mitt Laholm vann mot Linköpings FF med 3–0. Pelle Tornér, Stefan Rådlund, Mats Lundgren målskyttar. Det är väl den då, om vi talar avgörande kval. Sedan finns det ju matcher där allt har ställts på sin spets. Vår guldmatch med Norrköping i Malmö 2015 var en sådan. Likaså guldavgörandet 2004, när vi i HBK inte klarade av det. Så erfarenhet finns. Skillnaden nu är att vi har en motståndare vi ska möta två gånger.
Förutom speltekniska detaljer – vad blir viktigast?
– När vi lämnar Italien efter det andra mötet ska vi inte gräma oss över något vi kunde ha gjort annorlunda. Det är min största skräck, att i efterhand sitta och tänka att vi inte gav oss själva chansen. Att vi inte var tillräckligt förberedda. Att vi inte försökte påverka resultatet så mycket som möjligt medan vi fortfarande hade chansen.
Han kommer in på en annan gammal match med Laholm, borta mot Gislaved någon gång på 90-talet.
– Det stod 1–1 och de fick en utvisad. Men vi fick aldrig tag i matchen och vann inte. I omklädningsrummet efteråt säger Johan Larsson, en underbar granithård back: »Fan, varför gjorde vi inte så i stället?« Då brann det till i mitt huvud. »För helvete! Sitt inte och säg det nu när du har haft en hel match på dig att påverka! Nu kan vi inte göra ett skit ju!«
Janne Andersson berättar anekdoten med stor inlevelse. Bara minnet verkar göra honom upprörd. Han svär och bankar hårt med näven i bordet några gånger.
– Man måste göra något medan man kan!
Skit samma om det är på San Siro eller i Gislaved?
– Ja, det är exakt samma sak. Vi kan förlora. Vi kan ha oflyt. Men har du förberett dig så bra du kan och gett dig själv chansen, då kan du känna yrkesstolthet även om du förlorar. Då kan du titta dig i spegeln utan att vända bort blicken.
Du återkommer hela tiden till vikten av förberedelser.
– Kanske för att jag är den som måste vara mest förberedd. Det låter ju fånigt i efterhand, men inför Luxemburg satt vi ett antal timmar och diskuterade hur vi skulle agera om det stod 0–0 med tio minuter kvar. Skulle vi gå för det eller säkerställa ett kryss? Och inför Holland funderade jag mycket på hur Dick Advocaat [Hollands förbundskapten] skulle resonera. Tom var säker på att han skulle spela ungefär som vanligt, men så hade ju inte jag tänkt i hans läge. Om jag var Advocaat och behövde sju mål hade jag satt upp drasuten Bas Dost på topp och skickat långt, satt ett jävla tryck från start och spelat procentfotboll. Men Tom fick ju rätt förstås. Det blev ungefär som han trodde.
Det var första gången under din tid som landslaget lämnade planen mållöst.
– Det var en konstig match. Vi har alltid inställningen att vinna matchen och då är det svårt att »ha råd« att förlora med ett antal mål. Det är ungefär som för åkaren som går ut med en stor ledning på sista sträckan i en skidstafett. Man hamnar i en bevakande roll utan något att jaga. Med undantag för slutet av första halvlek tycker jag att vi hade kontroll bakåt, men vi var dåliga på att själva göra något med bollen. Vi blev för nöjda med att bara slänga iväg den och fick inget eget spel. Men jag är inte rädd att det blir så igen. Det var en unik match med märkliga förutsättningar.
Kan spelarna bli för förberedda?
– Ja. Det viktiga är att de är trygga med vårt grundspel, vi ska inte börja ändra en massa bara för att det är en avgörande match. Vad gäller Italiens spel sållar vi och väljer ut den information som vi tycker är viktigast. Jag och Peter har förstås en massa andra tänkbara scenarier i huvudet, om Italien till exempel plötsligt byter spelsystem, men mycket håller vi för oss själva. Spelarna ska inte bli splittrade. Då blir det ingen bra fotboll.
Vad kommer du att säga till dem?
– Att vi ska ta oss an Italien med lust och mod. Att vi kommer att spela inför ett fullsatt Friends och att vi ska gå ut där och köra. Att vi inte ska ångra något efteråt. Men om jag ber mina spelare om mod måste jag själv visa det.
Hur visar du mod?
– Genom att visa spelarna att jag tror på dem. Två av de landskamper som har glatt mig mest är faktiskt två träningsmatcher: Ungern och Portugal. Till båda de matcherna bytte jag hela laget efter en kvalmatch – båda gångerna vann vi och visade en härlig energi. Det är ett sundhetstecken för oss som grupp. De matcherna gjorde mig stolt.
Exakt en vecka innan spelarna samlas för Italienmatcherna slår sig Tom Prahl ner i mötesrummet São Paulo. De senaste dagarna har han, tillsammans med Lasse Jacobsson, noggrant gått igenom Italiens VM-kvalmatcher. Jonas Thern, som var den senaste landslagsspionen som såg Italien på plats, fick under oktober för mycket att göra i Värnamo för att hinna med. Därför föll det på Prahl och Jacobsson att dela på uppgiften. Först satt de på var sitt håll med var sin dator och betade av matcher, för att bli »rena« i sina omdömen. Sedan träffades de och sammanställde den slutgiltiga Italienrapporten. Och nu är Prahl i Solna för att presentera den för förbundskaptenerna. På ett blädderblock har han skrivit ner Italiens förmodade startelva. Datorn är fulladdad med klipp, grafiker och nyckelord. I handen håller han en laserpekare.
– Ni har verkligen jobbat ordentligt, säger Janne Andersson.
Janne sitter mittemot Prahl vid bordets långsida. På kortsidan sitter Peter Wettergren och bläddrar i sina anteckningar. Peter var Italienbevakare åt förre förbundskaptenen Erik Hamrén under EM 2016 och har bra koll på spelarna. Men när Gian Piero Ventura tog över som landslags-coach efter Antonio Conte har Italien återgått till en 4-4-2-uppställning.
– Tom, säger Janne. Om du vore Ventura och var ute efter 0–0 i första matchen – hur skulle du tänka?
– Nu är jag ju inte Ventura, retas Prahl, men håller sedan en utläggning som går ut på att det täta samarbetet mellan Italiens anfallspar kan skapa mycket bekymmer för en backlinje.
– De har nog stor respekt för oss också, säger Peter. Jag har hört att ingen där nere direkt hjulade av glädje när de fick Sverige som motståndare.
Janne berättar att han i veckan ska göra en intervju med en italiensk tidning.
– De hade bett att få tala med »Mr Jan Olof Andersson«. Först undrade jag nästan vem de menade.
– Måste du snacka italienska eller? frågar Peter. Jag var på ett bröllop där en kille höll tal på »italienska« i tio minuter – enbart genom att rabbla en massa italienska fotbollsspelare. Det var värsta showen. Den kan du köra, Janne!
Förbundskaptenen skrattar och Prahl drar försiktigt på munnen. Det märks att männen i rummet känner varandra väl och gillar varandra. Detaljfrågor om Giorgio Chiellinis rörelsemönster vid hörnor blandas med gliringar.
– Chiellini är hänsynslös i straffområdet! utbrister Peter.
– Det är »Granen« också, säger Janne. Nu lugnar vi ner oss.
Peter är inte bara den i trion som är mest intresserad av taktiska detaljer, han är också den mest impulsive. Flera gånger under Prahls klippvisning ropar han »stopp!« och ber om laserpekaren. Sedan berättar han om något som kommer att hända, varpå Prahl lägger en hand på hans axel och säger: »Om du väntar två sekunder så har jag ett klipp som visar just det.«
Tom Prahl övergår till att berätta om Italiens yttrar, Lorenzo Insigne och Antonio Candreva. Han tycker att de är »rätt så lika Norrköpings yttrar 2015«.
– Candreva har inte en fint i kroppen, men det är en företagsam herre som med sin fart kan skapa mycket på egen hand. Som jag skriver i min rapport: »Beredskap i försvarsspelet.« Men det går att såra Italien också, det har jag flera exempel på.
Janne tuggar på en vit bläckpenna. Peter ber om laserpekaren igen.
– Jag vet inte vad du säger, Tom. Men Janne och jag pratade om det: ska vi lura bort någon av mittbackarna med löpningar är det nog Chiellini.
– Mm, säger Prahl. Det är bra, Peter. Vi ser samma saker.
Nästa klipp visar ett snyggt uppspel från Chiellinis mittbackskollega Leonardo Bonucci. Prahl har identifierat honom som ett offensivt hot. Med sin fina högerfot har han förmågan att hitta djupledslöpande anfallare med långa passningar.
– Det gäller att ni talar med era backar att när Bonucci har bollen, då får de jädrar i mig vara med! Ni får skrämma dem lite.
– Men vi får inte bli för låga heller, säger Peter. Det gruvar jag mig för.
– Det är vanligt försvarsspel helt enkelt, säger Janne. Med en jäkla vaksamhet när Bonucci har bollen.
Tom Prahl tittar på sin gamla assistent och ler.
– Står man med sidan till ska det mycket till för att bli frånsprungen. Sidan till, Andersson! Har du hört mig säga det förut, Andersson? Nu måste jag gå på toa.
– Då ringer jag min fru, säger Janne.
Peter Wettergren slår ut med händerna och låtsas bli upprörd.
– Det är ju du som ska se det här! Är vi inte viktigare än så?
Janne sätter pekfingret för munnen i en hysch-gest och börjar sedan tala i telefon med Ulrika.
– Hej, Peter frågade precis om du är viktigare än han och Tom. Och det är du ju. Han är så jävla tråkig.
Han lämnar rummet i någon minut för att avsluta samtalet med sin fru. När han kommer tillbaka tar han mer kaffe från pumptermosen på bordet.
– Jag såg Prahl där ute i korridoren – på väg åt helt fel håll.
Till slut lyckas Italienbevakaren hitta tillbaka till rätt rum.
– Helt otroligt, säger Prahl och kliver in. Jag har gått på toa tre gånger och tagit fel väg tillbaka alla gångerna. Så är det att bli gammal, pojkar.
– Det är lugnt, Tom, säger Janne. Så länge du har så bra koll på Italien får du gå hur mycket fel du vill.
Efter pausen handlar genomgången om Italiens försvarsspel. Prahl har antecknat några generella mönster: låg backlinje, brett avstånd mellan mittbackarna, markeringsinriktat försvarsspel.
– Det innebär att vi kan skapa ytor för varandra med bra rörelse. Och på offensiva fasta finns lägen vid bortre stolpen. Om man till exempel flyttar på De Rossi, tänk lite »screen«, så uppstår möjligheter. Vem vet, vi kanske kan avgöra matchen på det sättet?
Janne nickar intresserat.
– Kan vi verkligen göra. Bara att sopa in bolluslingen ju. Müche bra, Tom.
Peter pekar på målvakten Gianluigi Buffon, Italiens mesta landslagsman genom alla tider.
– Jag upplever att Buffon mest är en linjemålvakt, atletisk med grymma reflexer. Därför kan vi också sätta in en bra »serve« mellan backlinje och målvakt. För Buffon går inte ut och plockar så ofta.
Prahl nickar och fortsätter:
– De har som sagt en »bred« backlinje. Och det går inte särskilt fort när de här gossarna springer. Särskilt inte om de måste vända på sig först.
– Vi har inte den här riktigt djupgående forwarden, säger Janne. Men vi har Emil Forsberg som kan löpa bakom deras backlinje.
Prahl går igenom ytterligare några klipp och funderingar. När han är klar får han beröm av förbundskaptenerna. Janne ser belåten ut.
– När man väl börjar närstudera ett lag blir det som vilket lag som helst – en motståndare som ska besegras. Namnen spelar ingen roll. Man ser bara möjligheter att såra dem.
Prahl ler så att hans ögon blir som två smala streck.
– Nu börjar ni väl snart tro att ni kan slå dem också, säger han.
Så reser sig 68-åringen upp, skjuter in stolen och borstar bort några dammkorn från byxbenen.
– Nu måste jag på toa igen. Denna gång blir jag borta för evigt.
När Leonardo Bonucci sakta vandrar av planen på Friends Arena gör han det med brutet näsben. Det var den typen av match. Redan efter 30 sekunders spel däckades mittbacken av Ola Toivonens armbåge och när han väl kom på fötter igen buade publiken ut honom under resten av halvleken. Favoriten Italien ligger under med 1–0 efter första ronden, men Bonucci verkar ändå inte skakad. Precis innan han ska gå in i spelargången får han syn på en kille – elva, tolv år kanske – som tagit sig ner från läktaren. Killen jagas av två vakter och blir snabbt fälld till marken. Onödigt bryskt, tycker Bonucci, som gestikulerar till vakterna att lugna sig. Sedan tar han av sig sina svettiga shorts och ger dem till den nedbrottade pojken.
Peter Wettergren och Janne Andersson dröjer sig kvar längre på planen. Det här blev precis som de hade förväntat sig: en batalj. Aggressivt, rakt, på gränsen till grisigt. Definitivt mer Halmstads BK 2006 än IFK Norrköping 2015. Tillsammans identifierade de en tekniskt överlägsen motståndare, och en sådan kan inte passas sönder. Som Peter sade till mig redan i september, apropå balansgången mellan vad man vill och vad man kan.
– Jag älskar att se Spanien spela, men vi kan inte vara Spanien. Däremot kan vi vara bäst i världen på organisation. Och den som är bäst organiserad har alltid en bra chans. Det låter kanske osexigt, men visst finns det något häftigt där också? Att man även mot storlag kan hitta sätt att vinna.
Jag drar mig också till minnes en Jannemonolog från en av träffarna på förbundets kansli. Den handlade om hans djupa fascination för kollektivets kraft och hur ett plus ett alltid kan bli tre när det kommer till lagidrott. Svordomarna haglade. Han bankade med knytnäven i bordet och talade så snabbt att orden hoppade bock över varandra. Efteråt kände jag att utläggningen var för rörig för att citera. Men efter att ha sett Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Ola Toivonen och andra tidigare utdömda – stundtals hånade – spelare stå emot Italiens stjärnor tar jag fram den eldiga monologen igen och lyssnar på den med andra öron:
– För helvete! (bank) Du har 90 minuter på dig här och 90 i Italien att göra någonting. Vi har en plan, vi har en idé och våra roller. Jävlar i det. Jävlar i det! (bank, bank) Ge dig själv chansen genom att verkligen … (bank) gör alla det på en fotbollsplan så är min absoluta övertygelse att då går det att vinna, även om de andra råkar heta vad fan de nu heter. Hur bra de än är … i fotboll går det! (bank, bank, bank) I fotboll går det.
Med den uppfattningen reser Janne till Milano. Medveten om att det också krävs flyt. På matchdagen är Peter Wettergren så skakig att han stänger in sig på hotellrummet, rädd att hans nervositet ska smitta av sig på spelarna. På San Siro får laget byta om i Milans omklädningsrum och när spelarna reser sig från de rödsvarta skinnstolarna för att gå ut till avspark lovar de varandra att göra som Janne har sagt: Ge sig själva chansen. Inte ångra något efteråt. Kämpa som djur.
När de kommer in igen två halvlekar senare är de i VM. Där jublar Gustav Svensson, som så sent som i juni var långt ifrån ett VM-kval och som i Sportbladet skämtade om att han personligen var beredd att betala förbundskaptenens biljett till Seattle så att mittfältaren kunde få visa upp sig. Där firar Robin Olsen, som vaktade målet i division fem som 20-åring och funderade på att lägga av. Där myser Tom Prahl, som betraktat hela det mållösa dramat från läktarplats tillsammans med spionkollegan Lasse Jacobsson. Och när folk försvinner iväg för segerintervjuer och fortsatt firande i Milanonatten upptäcker Janne Andersson hur skräpigt det har blivit i omklädningsrummet. Han böjer sig ner, plockar upp några lösa tejpbitar och annan skit som hamnat på golvet. För även om han bara vill njuta och kanske till och med bli Party-Janne för en kväll igen – lite jävla ordning och reda måste det ändå vara.
