Neapel har alltid varit en stad där våldet legat strax under ytan, men aldrig tidigare har jag sett det så öppet och hämningslöst som nu. Det är krig i flera av stans fattiga förorter. På några veckor har 24 personer dödats i den napolitanska maffians, camorrans, uppgörelser om makten över drogförsäljningen i Scampia och Secondigliano. Oskyldiga förbipasserande har dödats. Folk är rädda och förbannade.
Jag går till en mässa mot våldet i San Pietro a Majella, en av mina favoritkyrkor i Neapels historiska centrum. Kyrkan är smockfull av människor i alla åldrar: studenter och pensionärer, arbetslösa och knegare, advokater och läkare – alla vill manifestera mot camorran, mot drogerna och mot arbetslösheten. Doften av rökelse fyller hela kyrkan. Den gamle prästen är lågmäld men intensiv när han läser ur Markus evangelium. Han jämför Neapel med den leprasjuka kvinna som i Bibelns berättelse desperat sträcker ut sin hand för att vidröra Jesu mantel i hopp om att bli frisk:
– Vår stad är som den kvinnan, sjuk, döende. Men liksom den leprasjuka kvinnan är vi också fulla av hopp. Vi sträcker oss alla efter ljus, efter någonting som skulle kunna rädda oss. Men det verkar inte finnas någonting där. Vi är övergivna av resten av Italien. Vi måste inse att Neapel bara kan överleva om vi napolitanare själva vill det. Om vi som sitter här inne i kväll också ger upp – om vi slutar törsta efter rättvisa, arbete, värdighet – då kommer Neapel att dö. Men så kommer det aldrig att bli. För det finns inga som kan hoppas på mirakler så som vi napolitanare. Därför finns det inte heller några som förtjänar mirakler så som vi gör.
Det är knäpptyst i kyrkan. Man ber för sin stad.
