Kom igen, 799 spänn för en landslagströja? Dessutom en som krängs av Erik Hamrén. I den ena reklamfilmen håller han ett låtsasbrandtal till den svenska publiken, i den andra lattjar han med en trumma och ler som vore det 2002 och Afonso Alves just dansat in på Öis-gården. Det är svårt att säga vilken variant som känns mest krystad.
– Säljer ni många? frågar jag kvinnan bakom Intersportdisken.
– O ja, svarar hon. Fler och fler för varje dag nu.
Det är en dryg vecka kvar till EM-premiären när jag drar på mig min nya landslagströja. Det känns konstigt. Jag har »gjort« fyra mästerskap och mängder av landskamper – samtliga på pressläktaren. Varje gång Sverige spelat har jag tänkt jobb, jobb, jobb. Nervös har jag varit. Men aldrig över darriga mittbackspar eller tröga innermittfältare. Nej, min oro har varit rent egoistisk. Kan jag lita på internetuppkopplingen? Hur påverkas citatjakten i mixade zonen av resultatet? Lyckas jag sätta ingressen? Jag kan ärligt talat inte minnas när jag senast, reservationslöst, verkligen hejade på landslaget. Men det ska jag göra nu, och nog låter det som ett drömuppdrag: »Åk till EM och håll på Sverige, skriv sedan om dina upplevelser.«
Frågan är bara vad det är för grupp jag ansluter mig till. Inom supporterkretsar står de blågula landslagsvurmarna lågt i kurs, så mycket vet jag. Allsvenska fans raljerar gärna över vikingahjälmar, sponsrade tifon och Markooliosånger. Samtidigt: ingen som bevittnade 1–0-segern mot Paraguay i Berlin 2006 kan påstå något annat än att det var en mäktig läktaruppvisning. Och de enda som gjorde riktigt bra ifrån sig i Ukraina-EM 2012 var väl just de svenska fansen? I alla fall var det så jag uppfattade det på avstånd i Kiev. Kanske ser det annorlunda ut på insidan. Kanske är »de svenska fansen« överhuvudtaget en alltför svepande beskrivning när det rör sig om tiotusentals personer som, utgår jag från, tar fotbollen och festandet på olika stort allvar. För att inte låsa mig bestämmer jag mig för att träffa så många svenskar som möjligt under resan. Ge mig dem som under turneringen aldrig tar av sig landslagströjan, ge mig dem som endast bär den på matchdagar, ge mig dem som inte äger någon alls!
Men först: Borås.
Lena Hunt drar ett halsbloss utanför Café Viskan i centrala Borås. Hon är 56 år och ordförande i supporterföreningen Camp Sweden, och trots att vi aldrig har träffats tidigare ger hon mig en kram när vi ses. Inne på fiket talar hon om stoltheten hon känner varje gång nationalsången spelas i samband med stora landskamper.
– Kolla, jag får gåshud nu bara när vi pratar om det, säger hon och sträcker fram två knottriga armar.
Jag frågar om hon brukar vara nervös när Sverige spelar.
– Amen du, skoja inte, vännen.
Lena berättar om U21-EM i Tjeckien förra året. Hur roligt hon hade. Hur stolt hon kände sig. Hur orolig hon var inför straffavgörandet mot Portugal i finalen.
– Jag vågade inte ens titta, så jag vände ryggen till. Bredvid mig på läktaren stod André Pops sexårige son. Han tog mig i handen och berättade efter varje straff om det blev mål eller inte. Ja, jag hörde ju förstås på reaktionerna ändå, men det var ändå ett otroligt fint ögonblick som vi delade tillsammans.
Lena Hunt torkar sig i ögonen.
– Det är landslaget för mig, säger hon. Alla förenas för Sverige: stor som liten, kille som tjej. Fattar du? Jag bara älskar det!
Just nu är det bråda dagar för Lena. Camp Swedens bas under EM – »Camp Riviera«, utanför Nice – är fullbelagd och Lena försöker nu förhandla fram fler sängplatser. Sedan är det ständiga möten och telefonsamtal med Uefa och franska myndigheter. Terrorskräcken i Frankrike gör att Camp Sweden inte kan förbereda sig som vanligt. Den här morgonen har Lena just fått veta att tillstånd inte har beviljats för svenskarnas traditionsenliga marscher till arenorna.
– Dessutom har Uefa sagt nej till budskapet på vår banderoll, säger hon.
– Vad skulle det stå på banderollen? frågar jag.
Lena ler och säger:
– »Due–Due« på den mot Italien och »Sheep shaggers« på den mot Irland. Men du, nu behöver jag gå ut och röka.
Medan Lena plockar fram en cigarett tänker jag att det kanske var lika bra att Uefa sade nej till banderollerna. Fårknullare. Camp Swedens rykte hade knappast förbättrats med det budskapet. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla Lena Hunt. Hon känns så oförställd. På bred västgötska berättar hon hur Andreas Isaksson »vigglade på röva« framför Camp Sweden i den senaste träningsmatchen när fansen bad målvakten om en dans, och hon låter belåten när hon avslöjar att after skirockarna i Marmeladorkestern kommer att spela varje dag på Camp Riviera under EM.
– Nu har vi gjort klart med Tommy Ekman och »Micke Syd« också, säger hon. Det känns riktigt bra.
Men framför allt är det engagemanget. Varje kväll efter sitt ordinarie jobb på budfirman DHL ägnar hon åt att – oavlönat – hjälpa tusentals svenskar att få en så bra EM-upplevelse som möjligt. Just nu jobbar hon bland annat på att få landslagets spelare att skicka personliga videohälsningar till fansen mellan matcherna.
– De vill göra sitt bästa EM, och det vill vi fans också göra.
Hon spänner blicken i mig och knyter sin ena näve.
– Lova att ge järnet nu när du åker ner. Tillsammans är vi starka!
Jag noterar hur hon blinkar med ena ögat.
Åtta timmar efter att värdnationens Dmitri Payet sparkat igång EM med ett sent kryssavslut mot Rumänien plockar Guliganernas ordförande Glenn Holvik, 24, upp mig vid Delsjömotet i sin pappas Saab kombi. Med i bilen finns också Elfsborgsvännerna Linus Ternander, 28 år och lärare, och Ludde Andersson, 24-årig lagerarbetare. Glenn, till vardags IT-tekniker på landstinget, tar det första körpasset. Nu jävlar ska vi gasa mot Paris. Jag får lifta med mot att jag står för en full tank. Ludde, som sitter bredvid mig i baksätet, säger:
– Det känns så härligt att man har två veckor framför sig nu där man inte vet vad som kommer att hända. Hemma vet man precis. Man ska gå till jobbet, man ska handla mat, man ska laga mat, man ska äta mat. Det är samma sak hela tiden.
Det fnissas från framsätet.
– Du vet väl vad som kommer att hända nu också? säger Linus.
– Näe, säger Ludde. Nu kommer jag att vakna och undra: »Jaha, vad ska hända i dag?« Det kommer att kännas jättespännande.
– »Vilken McDonald’s-meny ska jag välja i dag?«, retas Glenn.
Ludde suckar:
– Nej, inte så. Mer att … vi har dagar framför oss nu där det finns alla möjligheter att … äsch. Det var inte meningen att det skulle bli djupt.
– Vad är det du försöker säga egentligen, Ludde?
Ludde tittar ut över kohagarna som vi susar förbi längs E6:an. För ett ögonblick tror jag att han är ledsen, men så rycker han på axlarna och ler.
– Jag är la bara glad att slippa gå till jobbet helt enkelt, säger han.
De tre Guliganerna har biljetter till Sveriges första och tredje match samt till mötet mellan Island och Ungern i Marseille. De åker till EM för att heja på landslaget, men ännu mer för att besöka nya arenor och ta del av andra länders läktarkultur. Camp Swedens bekväma boende på Rivieran är inget för dem. De planerar att kuska runt i Frankrike mellan billiga pensionat och Glenn Holvik, gruppens outtalade ledare, har i förväg planerat resrutter som undviker vägtullar. Han har också förberett sig genom att leta upp Elfsborgskopplingar till varje ort som trion planerar att besöka.
– Vi ska ju till exempel bo i Bremen i natt, säger Glenn. Den är extremt lätt.
– Denni Avdić var proffs där? säger jag.
– Jo, säger Glenn. Men också att Elfsborg spelade Intertotocupmatch där 1967. Och framför allt: Anders Svensson bodde där under VM 2006.
Anders Svensson har, inte helt otippat, en särställning i Saaben. Glenn har spelat fotboll i samma klubb – Hestrafors IF – som Anders, och det intresse som de tre Elfsborgarna lyckats uppbringa för landslaget går till stor del att härleda till den tidigare mittfältsikonen. När vi stannar på en mack utanför Helsingborg berättar Linus om sitt starkaste barndomsminne.
– Inför VM 2002 fick jag tio paket Paninibilder i present. Jag öppnade dem, ett efter ett, och gick noggrant igenom bilderna. Men ingen Anders. Det blixtrade och åskade ute. Så kom jag fram till den allra sista bilden, himlen lystes upp av en jätteblixt och där var han – Anders. Helt sjukt. Jag sprang runt med bilden i huset, så otroligt lycklig.
– Det man ska komma ihåg med Anders är att han slog igenom i landslaget först när han var 24, säger Glenn.
– Hur många landskamper kom han upp i nu igen? frågar Ludde.
– 148, säger Glenn. Så det är tur att Isaksson lägger av nu. Han hade kunnat hota annars.
På färjan mellan Rödby och Puttgarden träffar vi mängder av andra svenskar på väg ner till Paris och premiärmatchen mot Irland. Till skillnad från elfsborgarna bär de flesta redan landslagströja. Många har också mästerskapssmyckat sina bilar och husvagnar. Vanligast är de blågula sidospeglarna. Flera på båten berättar att de egentligen har flygbiljetter till Paris, men att de inte vågade vänta på grund av den pågående Sas-strejken. En supporter, iförd blågul solhatt, säger på grov östgötska att han känner igen mig.
– Det är ju du på Expressen.
Innan jag hinner rätta honom frågar han om jag känner Erik Niva.
– Kung han är, Niva! Har du sett hans videokrönikor nu? Alltså så jävla skön. Om landslaget är lika bra som honom i EM blir det ju fontänbad och grejer alltså.
På autobahn någonstans utanför Oldenburg nickar jag till i baksätet. Jag vaknar några minuter senare av att Glenn och Linus diskuterar Elfsborgs publiksiffror från säsongen 1961. Därefter nämner Glenn »den av en del bortglömda bortamatchen mot Strasbourg« 1978.
– Det var då vi hade det ljusblåa Järniastället.
Jag påpekar att matchen spelades elva år före hans födelse och frågar varför det är så viktigt för honom att titta bakåt.
Glenn rycker på axlarna.
– Jag är ganska historieintresserad, säger han. Och med Elfsborg känns det viktigt att ha hela paketet.
– Men så känner du inte för landslaget? frågar jag.
– Nej, landslaget är mer ångestfritt. Kul om Sverige vinner – inte hela världen om de förlorar. Ungefär så.
– Du avskyr väl dem som har den inställningen till Elfsborg?
– Inte avskyr, men ja – jag förstår vad du menar. Man är väl lite av en hycklare på så vis. Sedan hör det ju till att retas lite också. Jag har en Elfsborgskompis som åker på i princip allt med landslaget. Jag kan tracka honom för det, fast innerst inne är jag såklart imponerad också.
Det är lördagskväll när vi kör in i Bremen. På TV ser vi England och Ryssland spela 1–1, men huvudstoryn från denna EM:s andra dag är de supporterbråk som har föregått matchen i Marseille. På sina telefoner studerar Guliganerna noga byråernas nyhetsbilder på blodiga fans. Linus spår att svenska och irländska supportrar, som sedan länge har gott rykte internationellt, nu kommer att hyllas i medierna inför måndagens match på Stade de France och lyftas fram som en positiv kontrast till bråkande ryssar och engelsmän.
– Samtidigt ska man inte tro att alla svenskar som åker på EM är sådana som går omkring i gula peruker, säger Glenn.
Han berättar att han kände igen flera medlemmar från svenska huliganfirmor när han var på EM i Ukraina. Bland alla gula tröjor stack de ut med sina noga utvalda märkeskläder, men slogs gjorde de inte. Glenn minns ett tillfälle då några testosteronstinna engelsmän försökte ta över svenskarnas högkvarter »Swedish corner« i Kiev. Ingen av de svenska firmamedlemmarna grep in.
– Istället dök det upp ett gäng med typ älghorn och rosa Sportbladethänder för att försvara Sveriges färger. En märklig syn.

Till VM-semifinalen mellan Sverige och Västtyskland i Göteborg 1958 hade arrangörerna på Ullevi engagerat en hejaklacksledare. Denne sprang runt med megafon på innerplan och med hjälp från vissångaren Lasse Dahlquist och skådespelaren Håkan Westergren eldade han på publiken såväl före som under matchen. Organiserat supporterstöd var något nytt i Europa, och efter semifinalen, som Sverige vann med 3–1 sedan Kurre Hamrin haft uppvisning längs både högerkant och kortlinje, var tyskarna upprörda. Svenskarnas hejaramsor i grupp ansågs helt enkelt osportsliga. Den tyska fotbollsförbundsordföranden Peco Bauwens talade om »helvetet i Göteborg« och tidningen Saar Zeitung skrev om »hatet från ett folk som man måste förbjuda att dricka snaps för att de inte ska förvandlas till gränslösa drinkare«. När Offside 55 år senare intervjuade Uwe Seeler, dåtidens tyska anfallsstjärna, fick han fortfarande rysningar av minnena från Ullevi: »Det som retade oss var den där totala organisationen. Runt planen stod hejaklacksledare med små flaggor och megafoner och uppmuntrade publiken till de numera berömda ›heja-heja‹ropen. I dag skulle man förstås skratta åt det, men då var det något helt nytt. Det var ingen spontan stämning, ingen impulsiv känsla som levdes ut under matchen – det var kyligt kalkylerat och beräknat.«
Synkroniserade supporterinsatser utgjorde dock länge undantag i den svenska landslagshistorien, även efter hemmafesten 1958. När Sverige VM-kvalspelade på Malta 1973 delade Bosse Larsson och de andra spelarna charterplan med blågula fans, och totalt var upp emot 5 000 svenskar på ön för matchens skull. Ännu fler såg Glenn Hysén glidtackla till sig sex getingar på Wembley 15 år senare, men det var ännu inte fråga om något samlat stöd. I VM i Italien 1990 fick dessutom den svenska läktarinsatsen ett lika pinsamt slut som landslaget. Under den avslutande förlustmatchen mot Costa Rica syntes en blågul banderoll med texten »KEX OCH FLÄNSOST«, och när domaren blåste av tog sig en överförfriskad supporter in på planen för att visa sitt missnöje. På huvudet hade han en vikingahjälm, över bröstet en t-shirt med texten »Rör inte mitt land«.
Så, under EM i Portugal 2004, började saker hända. Det var det tredje raka mästerskapet med svenskt deltagande, vilket betydde att många supportrar hunnit skaffa sig turneringsvana. Landslaget var också ovanligt profilstarkt, med namn som Olof Mellberg, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimović. Nu började folk intressera sig för träningarna också. I Estoril väster om Lissabon följde en trogen gul skara Sveriges öppna träningspass. Spelarna tycktes uppskatta de enkla ramsorna (»Vi är svenska fans allihopa« var den mest populära) och applåderade stödet när de tränat färdigt. Förbundskaptenen Tommy Söderberg förklarade för alla som ville lyssna att fansen var »krigare, riktiga krigare«.
På campingen Guicho utanför Cascais, där många svenska fans valde att bo under turneringen, pratade en grupp ihop sig om att organisera sig även när det inte var mästerskap. Namnet på organisationen var givet. Redan i Portugal hade de börjat kalla sin supporterbas för Camp Sweden.





Nästa morgon går vi upp tidigt för att köra den sista sträckan till Paris. Guliganerna känns oväntat pigga, särskilt med tanke på att de var ute och doppade tårna i Bremens nattliv kvällen innan. Glenn tar upp sin telefon och visar mig ett färskt Instagraminlägg från Anders Svensson.
– Titta här, Anders är på väg till Paris. Han har lagt upp en bild på frukosten han åt innan han flög.
Mil efter mil avverkas. Vi korsar gränsen till Holland och gör ett matstopp i Maastricht. McDonald’s får duga denna transportdag. Mellan tuggorna inser Guliganerna att Elfsborgs omstart i Allsvenskan, Helsingborg borta den 10 juli, är samma dag som EM-finalen. Bussresan från Borås är redan planerad. Jag målar upp ett scenario där Sverige spelar EM-final samma dag och frågar vilken match de i så fall skulle välja.
– Elfsborg går alltid först, säger Glenn.
– Fast ändå, säger Ludde. Sverige i EM-final. Den vill man ju gärna se …
– Bortamatch har man ju gjort några gånger också, påpekar Linus.
Glenn suger i sig spurten på sin läsk.
– Elfsborg går alltid först, upprepar han. Förresten är väl inte matcherna samma klockslag? Vi kan streama Sveriges EM-final i bussen hem från Helsingborg.
– Som om Sverige ens skulle gå till EM-final! säger Ludde.
Alla skrattar åt den orimliga tanken. Snart haglar sarkasmerna runt snabbmatsbordet.
– Hamréns stora revansch.
– Camp Sweden erövrar Europa.
– Guidetti vinner skytteligan.
Det är tidig kväll när vi når Paris. Glenn tar en bild på Eiffeltornet och postar den på Instagram tillsammans med en text som bland annat tar upp att Elfsborgs gamle bänknötare Léandre Griffit minsann växte upp 14 mil härifrån.
För första gången under resan har jag på mig min landslagströja, och när jag i Fan Zone, de Uefakontrollerade supporterområdena i EM-städerna där alla matcher visas på storbildsskärm, köper en korv för tre och en halv euro pekar försäljaren glatt på förbundsmärket på mitt bröst. När jag sedan får min korv ser jag hur Uefas korvgubbe har skrivit »SVFF« på den med ketchup. En Svenska fotbollförbundetkorv. Går det ens att föreställa sig något löjligare? Jag slukar den snabbt i två tuggor och knallar tillbaka till boråsarna, som står framför storbildsskärmen och ser Tyskland besegra Ukraina med 2–0.
– Vi tänkte dra till Bastille istället, säger Glenn. Det är där det händer i kväll, verkar det som.
»När det gäller mästerskapen är det alla möjliga som åker. Många drar ner för att festa förstås, men det finns också nördar, klackfolk, barnfamiljer, firmamedlemmar …«
Redan när vi kommer upp från Bastilles tunnelbanestation hör vi den svenska varianten av 2 Unlimiteds gamla hit No limit eka från gränderna:
– John, John. John, John, John, John. John, John, John, John. John, John, JOHN GUIDETTI!!!
De gula tröjorna blir allt fler och när vi kommer fram till bargatan Rue de Lappe går det knappt att röra sig längre. Det är knökat med svenskar som sjunger och festar så hårt att man undrar hur de ska orka ta sig till Stade de France följande eftermiddag. Klockan är strax efter elva på kvällen och krogarna har redan, varenda en, slut på öl. Det är »Andra sidan, är ni klara?«, det är Gyllene Tider och GES på hög volym från barerna. Det är ett ständigt pissande mot kullersten och i portuppgångar.
Så plötsligt bryts den glada stämningen för en stund. Några kroatiska fans har letat sig in i svenskvimlet och vecklar ut en rödvitrutig flagga i korsningen Rue de Lappe och Rue de la Roquette.
– Vad fan! Ska vi rycka den, ska vi rycka den eller?
Frågan kommer från en hetsig kille i tjugofemårsåldern, klädd i blå vindtygsjacka. Vi drar oss undan några meter och Glenn förklarar att killen i jackan är med i Wisemen, huliganfirman som till vardags följer IFK Göteborg. Tillsammans med en kompis stegar killen fram till kroaterna med upprörd min. Det tjafsas fram och tillbaka, men just som man tror att bråket ska bryta ut på allvar ger sig kroaterna iväg. Sedan fortsätter festandet som om ingenting har hänt.
Vi tar oss till en tvärgata och hittar en nattöppen kiosk och köper ett sexpack Kronenbourg att dela på. Efter en stund får vi sällskap av Andreas Toll, läktarprofil i IFK Göteborg och tidigare ordförande i supporterklubben Änglarna. Han är en man som älskar sitt klubblag så mycket att han döpte sin förstfödda son till Hjalmar J:son Glenn, men till skillnad från de tre Guliganerna har han också en gedigen mästerskapserfarenhet. Andreas Toll har varit på varje stor turnering sedan EM 2000 och berättar gärna hur svenska fans »tagit över« gator i tidigare mästerskapsstäder som Porto, Innsbruck och Kiev.
Jag frågar Toll om han har allsvenska supportervänner som rynkar på näsan åt hans landslagsengagemang.
– Visst, säger han. Men när det gäller just mästerskapen är det verkligen alla möjliga som åker. Många drar ner för att festa förstås, men det finns också nördar, klackfolk, barnfamiljer, firmamedlemmar …
Han nickar bort mot bargatan:
– Där borta kunde man se hur folk från Wisemen, DFG, KGB och Frontline hängde mer eller mindre tillsammans. Det är ändå speciellt.
– Hur känner du i kroppen när landslaget spelar jämfört med när Blåvitt spelar? frågar jag.
– Det är mycket mer avslappnat att följa landslaget. Där skiter man lite i hur det går. Eller, inte skiter i, det är fel sagt, men jag deppar inte ihop om vi förlorar mot Irland i morgon.
Han torkar bort lite svett i pannan och gör en svepande gest mot Glenn, Ludde och Linus.
– Det kommer att kännas jävligt mycket värre om vi förlorar mot de här bönderna den 17 juli, när IFK möter Elfsborg i Borås.
Matchdag. Kaffet som jag köper för en euro i en kiosk i tunnelbanan och som serveras i plastmugg smakar godare än allt jag har druckit på tjusiga fik i Sverige. I vagnen trängs svenskar, irländare och Parisbor. De senare tittar fascinerat på de glada männen i gröna fotbollströjor som till tonerna av Go West skrålar »You’re shit, but your birds are fit« och på de gultröjade som svarar »Go home, to your ugly wives« enligt samma melodi.
Den svenska horden matchladdar i den jättelika Tuilerieträdgården i närheten av Louvren. Här fanns tidigare ett palats dit Napoleon Bonaparte flyttade år 1800. Hundra år senare samlades världens främsta fäktare i parken när Paris arrangerade OS. Numera är Jardin des Tuileries en populär mötesplats för turister – men just i dag är den framför allt en plats för burköl, brassestolar och svenska flaggor. Jag gungar försiktigt med till den nykomponerade ramsan »Den som inte hoppar är en Sas-pilot« men kan inte förmå mig att sjunga när Du gamla, du fria bryter ut.
»De gånger jag inte jobbar när det vankas match av stor betydelse vill jag normalt inte ha något sällskap alls. Jag vill analysera, muttra och gnälla i fred.«
I bakfickan har jag min matchbiljett som jag köpte för 55 euro. Platsen, långt ner på de svenska fansens kortsida, är perfekt, men det känns ändå konstigt. De gånger jag inte jobbar när det vankas match av stor betydelse vill jag normalt inte ha något sällskap alls. Jag vill analysera, muttra och gnälla i fred – möjligtvis med en pågående SMS-konversation med en lika muttrande fotbollskompis. Att titta på fotbollsmatch i grupp är, när jag tänker efter, något av det värsta jag vet. Alltid är det någon jeppe (ofta TV-soffans minst kunnige) som pratar sönder matchen och säger begåvade saker som »jag tycker Zlatan verkar dryg« eller »vore det inte roligare att spela utan offside?«. Det är lite som förhållandet till ens hemstad eller föräldrar: Bara jag får klaga, du ska vara tyst. Att du har rätt i sak är oväsentligt. Bara lämna mig och min match i fred.
Men detta är trots allt ingen TV-soffa. Detta är ett sjungande och gungande rapsfält, och att se en match omgiven av 20 000 personer som alla vill se samma lag göra mål måste trots allt vara en häftig upplevelse. Eller?
Jag tar tunnelbanan ut till Saint-Denis, norrförorten till Paris där Stade de France ligger. Jag säger också hej då till Guliganerna, som har platser på arenans övre etage. När jag letat upp min plats är det en dryg timme kvar till avspark, och de flesta svenskar har redan tagit sig in på arenan. På sociala medier ser jag att det skrivs om »den gula väggen« och att de svenska fansen redan »visar ruggig klass«. Mitt i den gula väggen känns den dock inte särskilt tät, eller ens gul. Bakom mig sitter två farbröder i 75-årsåldern. Båda har slitna, mörkblå kepsar täckta av pins från olika länder och idrottsklubbar.
– Hur ska vi komma hem sedan? frågar den ene.
– Jag sitter precis och funderar på det, svarar den andre.
Trots ramsor om Guidetti och sånger om Zlatan är det inget problem för gubbarna att tala i normal samtalston. Stämningen sabbas dessutom av en Uefapajas som kutar runt på innerplan och gastar i en mikrofon för att »hjälpa« lagens klackar att skapa tryck. Man litar alltså inte på att supportrarna klarar den biten själva.
– Are you here, Sweden!? Let’s see how high you can scream!
Den ena kepsfarbrorn bakom mig tar upp en näsduk ur fickan och snyter sig. Några platser bort formar en ung man i grå Fjällrävenparkas handen som en pistol och låtsasskjuter publikuppvärmaren från Uefa. Sedan tittar vi på arenans andra kortsida och lyssnar när irländarna sjunger Fields of Athenry, en storslagen folkballad om kärlek och vedermödor under öns svältår på 1800-talet. När irländarna är färdiga kontrar vi med att bränna av Markoolios Mera mål. Där fick de så de teg.
Lagens spelare marscherar in på gräset. Jag tar upp min telefon och noterar att Glenn Holvik från sin plats högre upp på läktaren har lagt ut en ny bild på Instagram, den här gången på Stade de France och med texten: »Här förlorade Matias Almeyda en Uefa-cupfinal med Parma. Det var Almeyda som fixade frisparken som Anders Svensson sköt in i VM 2002. Bara ett stenkast bort härifrån föddes dessutom Fabrice Fernandes som var Anders Svenssons lagkompis i Southampton.«
Det lustiga är att det är just Anders Svensson jag längtar efter under den första halvleken. När Oscar Lewicki passar i sidled eller fel och en temposvag Kim Källström inte hinner skapa utrymme för sin vänsterfot uppstår ett enormt behov av en innermittfältare som kan göra något konstruktivt med bollen. Överhuvudtaget verkar de svenska utespelarna, Martin Olsson undantagen, lamslagna. De saknar i princip allt som är viktigt för att vinna en fotbollsmatch: löpstyrka, kreativitet, passningsskicklighet. Micke Lustig drar sönder ljumsken. Zlatan slår irriterat ut med händerna. Flera på läktaren skriker efter Janne Andersson. Kepsgubbarna bakom mig är nu inne på att ta en taxi till Paris efter matchen.
»När matchen är över och Sverige, med flyt och tack vare Ciaran Clarkes självmål, fått med sig 1–1 ropar flera efter Erik Hamréns avgång. Ironiskt, kan man tycka.«
I halvtid pratas det illa om Erik Hamrén på läktaren och jag borde väl inte vara förvånad. Men förbundet, och även Hamrén själv, har varit skickliga på att förmedla bilden av att alla med en svensk landslagströja per automatik står bakom såväl förbundskapten som spelare, oavsett resultat. Hamrén har flera gånger svarat på journalisters kritik genom att påpeka att »mannen på gatan« minsann är betydligt mer positiv till hans tid med landslaget.
Mannen (och kvinnan) som befinner sig på Stade de France måndagseftermiddagen den 13 juni är definitivt inte positiv. När matchen är över och Sverige, med flyt och tack vare Ciaran Clarkes självmål, fått med sig 1–1 ropar flera efter Erik Hamréns avgång. Ironiskt, kan man tycka, eftersom han sedan länge meddelat att han slutar efter EM. Men frustrationen och besvikelsen behöver komma ut på något sätt.
I Sportbladet spekulerar Erik Niva i sin blixtkrönika om huruvida han just bevittnat Sveriges sämsta mästerskapsmatch under sin livstid. Övriga svenska medier är inte särskilt mycket gladare. Bara supportrarna applåderas. Expressens Noa Bachner skriver om hur de svenska fansen var som »ett koreografiskt långfinger till de läktarkrafter som har ockuperat rubrikerna under mästerskapets första dagar«.
Själv är jag mer imponerad av mängden fans än av deras faktiska aktivitet. Mitt i supportersmeten framstod inte volymen som särskilt hög och sångvariationen var direkt svag. 20 000 pers borde kunna låta mer. Samtidigt förstår jag den som inte reservationslöst i 90 minuter har lust att sjunga fram ett lag som ger så lite tillbaka. De som har tagit sig till Paris har betalat dyra pengar för biljetter, många har kört i flera dagar på grund av flygstrejken. De förtjänade helt enkelt något bättre.
När Camp Sweden kom igång på allvar 2005 var det inte första försöket att höja stämningen kring svenska landskamper. Men det hade då mest handlat om punktinsatser, och förbundet lade sig gärna i utförandet. När svenska fans ansökte om att få arrangera ett tifo inför mötet med England på Råsunda 1998 svarade förbundet: »I så fall måste ni göra ett engelskt tifo också.« 2005, alltså samma år som Camp Sweden jagade medlemmar, presenterades »Svenska fotbollförbundets supporterklubb«. I samband med lanseringen på den egna hemsidan skrev förbundet om hur man bör uppföra sig som supporter. Framför allt listades saker man absolut inte fick göra och elva olika lagöverträdelser räknades upp (däribland barnpornografibrott). Hela initiativet tycktes komma från någon som inte visste ett jota om supporterkultur. Den som ville heja fram Sverige framstod som ett potentiellt problem snarare än en tillgång. Dessutom fanns det något annat som skavde: supporterorganisationer ska inte sanktioneras från toppen, de ska växa från rötterna.
I Allsvenskans klubbklackar var ingen förvånad, där hade förbundet sedan länge varit synonymt med okunnighet om läktarlivet. Detta visste även den ursprungliga kärnan i Camp Sweden. För dem var det viktigt att markera sitt oberoende gentemot förbundet, men många som betraktade dem utifrån såg dem lik förbannat som pamparnas förlängda läktararm. Det spelade ingen roll att Petter Isakson, en av initiativtagarna till Camp Sweden, i samband med landskampen mot Bulgarien den 3 september 2005 på egen hand skramlade ihop 5 000 kronor till ett tifo för matchen mot Island en dryg månad senare. När tifot – jättelika flaggor, blågula remsor och konfettiregn – väl hade ägt rum på Råsunda kunde Petter och andra Camp Sweden-medlemmar på olika internetforum ändå läsa hånfulla kommentarer om »förbundets barnkalas«.
»Camp Riviera är så långt bort från rangliga tält och leriga ängar man kan komma. På bilderna syns flera olika swimmingpooler, tennisbanor, till och med en golfbana.«
Camp Sweden kämpade på ändå, och att Sverige återigen kvalat in till ett stort mästerskap – VM i Tyskland – var trots allt det viktigaste. Prästen Ingo Söderlund utsågs till supporterföreningens ordförande och på plats i Tyskland förfogade Camp Sweden över en helt egen camping. Två år senare blev svenskarnas EM-camping utanför Innsbruck snabbt fullbokad, och i Kiev 2012 hyste Camp Sweden som mest 5 000 gäster per dygn på sin bas intill floden Dnepr.
Samtidigt hade de inte fullt ut lyckats med den ursprungliga utmaningen: att vara ett konstant organiserat stöd till landslaget. Mästerskapen var både högljudda och festliga, men på många av landskamperna däremellan var det fortfarande lam stämning. Än i dag kan också ett hyfsat röststarkt bortafölje ganska enkelt sjunga ut svenskarna på Friends Arena om de bestämmer sig för det.
År 2016 består Camp Swedens ledning till största delen av personer som inte ingick i den ursprungliga kärnan. Ordförande Lena Hunts styrelse har också till viss del valt en annan väg än grundarna. Kritikerna kallar den för »mer kommersiell och förbundsvänlig« och broschyren över Camp Riviera, Camp Swedens EM-bas fem mil väster om Nice, är så långt bort från rangliga tält och leriga ängar man kan komma. På bilderna syns flera olika swimmingpooler, tennisbanor, till och med en golfbana som ligger på det enorma lägenhetshotellets område. Som Lena Hunt sade när jag träffade henne i Borås:
– När Zlatan fick se presentationen sa han »fansen bor ju bättre än vi«.
Hon berättade också att det skett en föryngring bland Camp Swedens medlemmar och att hon förväntade sig »rätt mycket party-party« under veckorna på Camp Riviera.
Vill man hitta några av de verkliga mästerskapsrävarna, de som snarare har statistikblock än bärs i näven, får man leta på andra ställen.
Några dagar efter Irlandsmatchen kör jag söderut, ända ner till semesterorten Sète vid Medelhavet, inte långt från den spanska gränsen. Där sitter Petter Isakson på en uteservering och följer Englands match mot Wales framför en TV. Han är inte aktiv inom Camp Sweden längre. Istället är han en av ledarna inom utbrytargruppen Los Babianos – ett blågult supporternätverk, lätta att känna igen tack vare deras egendesignade kläder. Deras logotyp, en blå babian med gula ögon, syns på kepsar, tröjor, shorts och linnen. Jag frågar Petter vad namnet kommer ifrån.
– Det var bara ett väldigt, väldigt coolt namn, svarar han.
I Sète har Petter Isakson sällskap av sex andra babianer: Martha Backlund, Fredrik Montgomery, Lameck Muwanga, Claes Durgé, Annelie Karlsson och Willem Matahelumual. De är mellan 30 och 45 år. Lugna och idylliska Sète är en perfekt bas för dem mellan Sverige-matcherna. Visst tar babianerna gärna en öl eller ett glas vin till matchen, men promillenivån blir aldrig särskilt hög. De är på EM för att titta på fotboll, analysera fotboll och svära över fotboll. Petter Isakson, själv gammal elitspelare i handboll, är fortfarande förbannad över att svenskarna sprang så lite mot Irland.
– Det var lite som mot Ukraina 2012, säger han. Fan, det är för lamt! Man måste ta tag i kopplet.







Petter mästerskapsdebuterade i Italien 1990. Sedan dess har han sjungit för Sverige i fem stora turneringar. Men kanske, säger han med visst vemod, blir det inga fler mästerskapsresor i framtiden.
– Frankrike blir kanske sista valsen. Efter det här väntar utspridda EM och VM i Ryssland och Qatar. Det låter inget vidare i mina öron. Att stå på en arena i Qatar och undra hur många som dog när den byggdes – nej.
De flesta i Los Babianos åker annars gärna kors och tvärs för att följa landslaget. En som sällan missar en landskamp är Willem Matahelumual, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att han varken är svensk eller kan språket.
– I live in Heerenveen, förklarar han.
Sommaren 2010 var Willem på semester i Stockholm. Samma dag som Sverige skulle spela mot Bosnien-Hercegovina på Råsunda stötte han på ett gäng från Los Babianos i tunnelbanan. De började prata och Willem övertalades till att följa med på matchen. Eftersom han höll på Heerenveen hade han sedan länge ett gott öga till svenska spelare, och efter Bosnienmatchen, som Sverige vann med 4–2, fastnade han även för landslaget. Nu, dagen före Sveriges EM-möte med Italien, är han precis lika upptagen som de andra av frågan om vem som bör starta bredvid Zlatan på topp.
– Mina känslor för Sverige är äkta, säger Willem. Det är ingen »rolig grej« för mig, jag gillar verkligen Sverige mer än Holland. Jag säger inte ens att jag kommer från Holland, jag säger att jag kommer från Friesland [regionen där Heerenveen ligger]. De holländska spelarna är för diviga för min smak. Sveriges framgångar har mer byggt på att kämpa som ett lag.
– Så du kommer att stå i den svenska klacken när Sverige VM-kvalspelar mot Holland i september? frågar jag.
– Javisst. Självklart.
– Vem är din favoritsvensk?
– Det är ingen spelare, utan en ledare: Marcus Allbäck. Det är rent emotionellt. Han gjorde väldigt många mål för Heerenveen när han var där och gav alltid allt på planen. Det glömmer vi inte. När han blir intervjuad före landskamperna tar jag alltid en bild på storbildsskärmen och skickar till mina kompisar där hemma. Då blir de imponerade.
På kvällen går vi på restaurang, äter musslor och ser Polen och Tyskland spela 0–0. Nästa dag ska vi ta tåget till Toulouse och se Sverige–Italien. Petter och de andra försöker pressa mig, som trots allt kallar mig fotbollsjournalist, på information om startelva och taktik. Jag svarar att deras gissningar är lika bra som mina, kanske till och med bättre.
– Lindelöf fortsätter nog vikariera för Lustig på högerbacken, säger Fredrik Montgomery. Erik Johansson kör bredvid »Granen«.
– Ja, säger Petter. Och så Ekdal in istället för Lewicki på mitten eller?
Fredrik nickar.
– Blir säkert Guidetti istället för Berg också trots allt. Han vill nog ha in energi.
Petter skrattar till:
– Alltså, jag älskar Guidetti. Men kan någon ge en vassare analys än att han »bidrar med energi«? Det är Italien vi möter, fan i mig. Tror du att den backlinjen är rädd för energi? Det hade ju varit nice om någon, helst Hamrén, faktiskt har en mer avancerad plan för hur vi ska anfalla.
– Man får väl vara glad om det blir ett skott på mål, säger Martha Backlund.
Råa skratt kring bordet. Hamrén är inte populär här heller. Petter Isakson försöker sig på en sammanfattning av förbundskaptenens tid vid rodret.
– Alla var trötta på Lagerbäck 2009, alla ville ha något nytt och så kom Hamrén. Men det är ju som när man får en ny kollega på jobbet: ganska snabbt hittar man grejer att störa sig på. Och så längtar man efter något nytt igen.
Han smuttar på sitt vin och fortsätter:
– Hamrén ville göra Sverige till ett mer spelande lag. Trevlig tanke. Problemet var att han inte hade spelare till det. Och efter kallduschen i Amsterdam började han vackla.
På restaurangens TV ser vi hur alla de polska spelarna gemensamt tackar sina fans efter poängen mot Tyskland på Stade de France.
– Kolla, säger Petter. Där har du en annan grej. De knyter an till fansen på ett helt annat sätt. Precis som Sverige kryssade de på Stade de France, men jävlar vilken skillnad på hur man tackar för stödet.
– De är väl lite mer nöjda med sin prestation, invänder Fredrik.
– Men ändå, säger Petter. Kom ihåg U21-EM förra året. Fan, jag såg hur spelarna verkligen blev ett med den svenska publiken. Guidetti körde växelramsa med oss: »Vi är svenska fans allihopa!« Har någon A-landslagsspelare gjort det någonsin?
På väg hem till hotellet efter middagen känner jag mig marinerad i landslagsåsikter. Allt prat om den stundande Italienmatchen har också, något oväntat, gjort mig nervös. För att få något annat att tänka på ringer jag till Glenn Holvik och kollar hur Guliganerna har det. Efter Paris körde de, sedan Glenn googlat »pittoresk by Frankrike«, till Beaune i vindistriktet Bourgogne. Där planerar de nu att ta det lugnt i några dagar innan de gasar vidare med Saaben mot Marseille och Island–Ungern på Stade Vélodrome.
– Har du något på Beaune? frågar jag Glenn.
– Det finns en spelare härifrån som värvades av Lausanne, säger han. Och som du kanske vet spelade även Elfsborgs Ove Grahn i Lausanne.
Jag ler när jag lägger på. Tacksam för att det just nu i Frankrike finns såväl fanatiska elfsborgare med humor som landslagsnördar med blå babiankepsar på huvudet.
En djärv italiensk supporter smyger sig in i utropsburen på tågstationen i Sète. Snart hörs Italiens struttiga nationalsång över perrongen, där vi står och väntar på tåget till Toulouse.
– Vad i helsike! säger Petter Isakson.
Han har på sig en gul t-shirt med Guidettis ansikte på och citatet »Alla andra kan gå hem«. På tåget hamnar Petter bredvid en irländare på väg till Bordeaux för att se Irland–Belgien.
– Will you win today? frågar irländaren glatt.
Petter svarar med allvarlig röst:
– I don’t know. We are not playing with Berg, we have Guidetti. It’s, how do you say, emotional reason.
»Det är här Camp Riviera håller till, och när jag kör dit en eftermiddag vilar en tung ›jag var nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig‹stämning över semesterresorten.«
Själv hamnar jag bredvid Lameck Muwanga, Los Babianos kanske allra största fotbollsnörd. Han bor i Stockholm men har inget särskilt favoritlag förutom landslaget. Ändå går han på så många allsvenska matcher han kan varje säsong och ofta ställer han sig i klacken – oavsett om det är AIK, Djurgården eller Hammarby som spelar. Ibland ser han om matchen på TV när han kommer hem från arenan. Han förklarar det med att han är lika intresserad av supporterskapet som av det analytiska inom fotbollen. När vi nu närmar oss Toulouse frågar han mig vad jag tror om matchen som väntar. Jag spottar ur mig några klyschor.
– Jag kan berätta redan nu hur matchen kommer att bli, säger Lameck. Ska jag säga?
Jag nickar. Lameck fortsätter:
– En del tror säkert att vi blir utspelade eftersom Italien var så bra i sin första match medan vi var rätt kassa mot Irland. Det tror inte jag. Efter segern mot Belgien lär Italien nöja sig med att inte släppa till så många chanser mot oss, det här är en mellanmatch för dem. De vill kontrollera och kommer förmodligen inte att anfalla mer än vad de behöver. Vi kommer att stå upp hyfsat, men målchanserna lär bli lätträknade. Och slarvar vi någon gång så …
– Så smäller det, säger jag.
Lameck ler och nickar.
– Kanske kan vi kriga till oss en poäng, säger han. Kanske förlorar vi med uddamålet. Någonstans där hamnar vi.
Exakt där hamnar vi.
Sex timmar senare skjuter Éder 1–0 till Italien i den 89:e matchminuten. Sverige har, frånsett baklängesmålet, försvarat sig väl men har heller aldrig varit riktigt nära att hota offensivt. Italiens trebackslinje med Chiellini, Bonucci och Barzagli (som var så avslappnad före matchen att han tog sig tid att hjälpa en nyckelpiga av planen) har hållit Zlatan långt borta från målet och har utan problem kvävt Guidettis energi.
Jag, som inte lyckades få någon biljett till den svenska klacken i dag, sitter på pressläktaren, och medan de svenska fansen lommar ut från arenan efter den grymma förlusten tar jag upp telefonen och läser krönikörernas snabbanalyser. Ingen av dem är skarpare än Lameck Muwangas – och han levererade sin före avspark.
På tåget tillbaka till Sète undviker jag Lameck. Jag vågar inte höra vad han har att säga inför den stundande ödesmatchen mot Belgien i Nice.
Det är som en infekterad tand som måste dras ut. Få det gjort nu med detsamma! Tvinga mig inte att vänta! Sverige behöver bara vinna mot Belgien för att ta sig till åttondelsfinal, men ingen verkar tro på det. Därför känns det plågsamt att nu behöva vänta i flera dagar på att få sitt underkända betyg utskrivet.
Botemedlet mot ångesten finns i bergen i Agay, en liten badort fem mil väster om Nice. Det är här som Camp Riviera håller till, och när jag kör dit en eftermiddag vilar en tung »jag var nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig«stämning över den gigantiska semesteranläggningen. Svenska flaggor med olika ortsnamn skrivna i de gula korsen hänger från balkongerna. Vansbro. Västerås. Sollentuna. Sala. Falkenberg. Ödeshög. Motala. Osby. Arvidsjaur. Hudiksvall. På uteplatserna dricks det öl och grogg. Medelåldern är låg. De typiska gästerna är ett grabbgäng från någon småstad och vars medlemmar har tagit ledigt från sina industrijobb för att följa Sverige i EM. Eller kanske framför allt, om vi ska vara ärliga, för att festa och ha skoj. Fotbollen verkar mer komma på köpet.
– Andra balkongen, är ni klara!?
Stämningen på området stiger i takt med att klockan närmar sig kväll.
– Jajamensan fattas bara!
– SKÅL FÖR FAN!
Los Babianos fotbollsanalyserande känns långt borta på Camp Riviera, likaså Guliganernas intresse för supporterkultur. De cirka 3 500 gästerna här traskar runt mellan poolerna och restaurangerna med särskilda betalningsarmband på sig. Varje gång man handlar något blippar man bara chippet i armbandet. När man har badat färdigt för dagen och förfestat på balkongen tar man på sig skjorta och beger sig ner mot »festivalområdet«. Där dricker man Norrlands Guld i plastglas, äter köttbullar med mos (Camp Sweden har låtit frakta ner 180 lastpallar med 60 ton mat från Sverige) och ser någon av kvällens EM-matcher på storbildsskärm. Eller så garvar man åt den inhyrda komikern Al Pitchers skämt, diggar till någon gammal dänga som Marmeladorkestern river av på scenen, hånglar med en ny bekantskap, kräks för att man blir för full … ja, ungefär allt som hör en medelstor stadsfestival till. Det är bara det att stadsfestivalen råkar ligga i södra Frankrike det här året.
Men folk är glada och trevliga. Folk är faktiskt häpnadsväckande glada och trevliga. Alla vill prata med en, alla vill bjuda på en öl och det är i princip omöjligt att lalla förbi en uteplats utan att snart sitta på den och skåla med några nyfunna vänner från Arboga. Det skämtas en del om att Sverige ännu inte har haft ett avslut på mål i turneringen, men ingen verkar särskilt arg eller besviken. Man är glad över att vara ledig och i solen. En del har inte ens biljetter till Sveriges matcher utan knallar bara ner till festivalområdet när det är dags och ser Sverige därifrån.
På en höjd ovanför resortens tennisbanor står ett gäng husvagnar och husbilar parkerade. Här uppe påminner stämningen mer om traditionellt campingliv. Anton Rickardsson från Kalmar står i kalsonger och duschar under en trädgårdsslang när jag säger hej och frågar om vattnet är kallt.
– Nä fan, det är rätt skönt. Så kan man torka i solen sedan.
Tillsammans med kompisarna Jesper, Sebastian och Stoffe köpte Anton några månader före Frankrikeresan en begagnad husvagn från 1974 för 8 000 kronor. De renoverade den invändigt och under hela EM-vistelsen är den deras hem.
– Den gick bara i 80 kilometer i timmen först, säger Sebastian. Den var för lätt lastad. Men i Puttgarden fyllde vi på drickaförrådet och lastade pallarna längst fram i husvagnen. Efter det gick den som ett skott!
– Vad betalar ni för att stå med husvagnen här? frågar jag.
– 13 000, tror jag, säger Anton. Så det är kanon.
– Det är ju mer än vad ni köpte husvagnen för, säger jag. Är det verkligen kanon?
– Ja, är det inte det?
– Du står och duschar dig själv med en trädgårdsslang.
Anton skrattar till:
– Jamen, kolla utsikten! Vilken view alltså. Man kan bada, titta på fotboll och så är det fest på kvällen. I går hade vi femkamp med ett annat husvagnsgäng. Skitkul var det. Det är glada svenskar överallt här.
Anton slår sig ner på en plaststol och lutar sig tillbaka, fortfarande bara klädd i kalsonger. Han greppar en öl och tittar ut över bergen och Agaybuktens azurblå vatten. Solen står lågt på himlen.
– Visst, säger han. Det hade ju varit skoj om det där landslaget lyckas skjuta på mål någon gång. Men den här resan är grym ändå. Helt jävla grym alltså.
Alla som bor på området är dock inte svenskar. Lägenhetshotellet är så stort att Camp Sweden inte har kunnat abonnera hela, så ibland träffar man en besökare från något annat land. Det är inte utan att man undrar hur det känns att ofrivilligt ha hamnat mitt i denna svenska bira-bira-bärs-fest. Strax innan jag ska lämna Camp Riviera och köra in mot Nice träffar jag Chiara och Stefano från Turin. De berättar att de är här på semester med sina två barn och att ingen i familjen är särskilt fotbollsintresserad.
– Vi åker hit varje sommar, men i år är det lite … annorlunda, säger Chiara. Det stod på hemsidan att det skulle vara ett »event« här i år. Vi tänkte att det kanske var en konferens. Det är väldigt speciellt. Alla är klädda i gult, sjunger och dricker mycket öl.
– Är det jobbigt för er? frågar jag.
– De flesta är snälla, säger Stefano. Och på dagen är det bara roligt att de sjunger. Det är värre på natten när barnen ska sova.
Stefano berättar om sången som han har hört mest.
– Den handlar om någon som heter John. Hela tiden sjunger de om John. John. John, John. Han måste vara väldigt populär.



John Guidetti släntrar ut från entrén till AC Mariott, landslagets hotell i centrala Nice, med blicken riktad ner i marken. Ett femtiotal svenska supportrar står utanför hotellet och applåderar när Guidetti och de andra spelarna kliver på landslagets buss. Anfallaren nickar kort och sammanbitet innan han försvinner in i bussen. Eftersom hans kroppsspråk i princip alltid avslöjar hur han mår förstår man att Guidetti just fått reda på att han inte ska starta mot Belgien.
De senaste dagarna har Nice sakta men säkert färgats gult och blått. Nu är det matchdag: av allt att döma den sista för Zlatan Ibrahimović, Kim Källström, Andreas Isaksson och Erik Hamrén i landslagssammanhang. Nice känns ändå som en okej stad att avsluta i. Även när det inte är EM är det lätt att hitta svenskar här. Längs hela Rivieran – från San Remo i öster till Perpignan i väster – bor mellan 10 000 och 15 000 svenskar permanent. En av dem heter Anders Jönsson. Han föddes och växte upp norr om Paris med sina svenska föräldrar, flyttade sedan till Sverige i de sena tonåren – bara för att i vuxen ålder återvända till Frankrike. Sedan slutet av 90-talet arbetar han som tolk för myndigheter och företag på Rivieran.
– Men egentligen är jag inte så förtjust i den här delen av Frankrike, säger Anders när vi på matchdagen träffas över en café noisette på en av serveringarna längs Promenade des Anglais.
– På många sätt är jag mer fransk än svensk, fortsätter han. Men det finns en främlingsfientlighet här som jag ogillar starkt. Nationella fronten har opinionssiffror på uppemot 30 procent runt Nice.
Han smuttar på sitt kaffe.
– Men som svensk märker man knappast av det. Skepsisen riktar sig mer mot nordafrikaner och muslimer.
Vi pratar en lång stund om patriotism och nationell identitet. Jag berättar om alla svenska fans jag har träffat under min resa och säger något om att idrotten kanske är det enda facket där en svensk kan måla sig gul och blå och nästan enbart uppfattas som charmig. Jag berättar om Camp Riviera, om alla flaggor på balkongerna och om känslan av att befinna sig i ett svenskt reservat.
– Om man leker med tanken att det inte hade pågått en fotbollsturnering hade det varit obehagligt, säger jag.
Anders nickar intresserat.
– För utlandssvenskar blir det ju ofta viktigare att markera sin svenskhet, säger han. Jag får själv inte ut någonting av att gå runt här nere och fira midsommar, det känns bara konstigt. Men för många är högtider otroligt viktiga. På samma sätt hejar de på Niklas Hult när han spelar i Nice, eller på Zlatan när han kommer hit med PSG. Och på landslaget nu givetvis.
Ett par tusen av de bofasta rivierasvenskarna är medlemmar i Svenska Rivieraklubben. Genom den anordnas vernissager, allsångskvällar, boulemästerskap, midsommarfirande och vinresor. Fotbollsevenemang är mer sällsynta, men till Belgienmatchen erbjuds medlemmarna vipbiljetter. Priset: 1 000 euro styck. Champagne ingår.
– Det är inget för mig, säger Anders. Fotboll ska vara enkelt. Jag ser nog matchen hemma.
Anders telefon ringer. Det är polisen i Nice som vill att han ska komma till stationen och tolka. Två svenska supportrar som just har sovit ruset av sig i fyllecellen behöver kunna göra sig förstådda.
Samtidigt som de svenska och belgiska spelarna tågar in på Allianz Riviera, arenan några kilometer utanför centrum, sjunker jag ner på en stol på Brasserie L’f, mittemot det svenska konsulatet i Nice. Mitt sällskap består av ett gäng medlemmar från Svenska Rivieraklubben som har valt att inte lägga dyra pengar på en vipbiljett. Restaurang och TV duger bra för dem. Medelåldern kring vårt långbord är hög och flera av de svenska damerna har tagit med sina franska män till restaurangen. Till vänster om mig sitter Elisabet Flambart som till vardags är sekreterare på svenska konsulatet. Hennes man Dominique, som visar sig fylla år i dag, sitter mitt emot och blickar mot TV-skärmen där spelarna nu radar upp sig. När det blir dags för Sveriges nationalsång ger alla rivierasvenskarna vid bordet hals.
– Det var fint, säger Elisabet.
När matchen kommer igång är intresset för det som utspelar sig på TV-skärmen inte längre på topp. Konversationerna runt bordet handlar mer om gruppens kommande aktiviteter än om svenska landslagets allt mer desperata jakt på tre poäng.
Marcus Berg bränner en bra chans från nära håll.
– Kommer ni till Villa Ingeborg på midsommar?
Albin Ekdal får ett fint skottläge.
– Hur gör ni med Provencegolfen i år?
Zlatan gör mål men blir avblåst.
– Vilket datum börjar jazzfestivalen?
Jag märker att jag inte är alls lika nervös som under Italienmatchen. Kanske är det rivierasvenskarnas måttliga intresse som smittar av sig, kanske är det för att jag inte längre förväntar mig något av Hamréns lag. När Radja Nainggolan i den andra halvleken vristskjuter in 1–0 till Belgien får heller ingen runt bordet ens chansen att deppa. Bara ett par minuter senare kommer nämligen servitören ut med en jordgubbstårta till födelsedagsbarnet Dominiques ära. Vi sjunger Ja, må han leva för honom och mumsar i oss tårtan samtidigt som Sverige misslyckas med sin slutforcering och åker ur turneringen. Sedan är det dags att bryta upp.
– Det var tråkigt att de inte spelade bättre, säger Elisabet.


Jag lämnar brasseriet och knallar ner till strandpromenaden, där Nices nattsuddande ungdomar nu har ersatt svenskarna och belgarna som skrålade i kapp här för några timmar sedan. Jag tänker på Lameck Muwanga i Los Babianos. Han hade förmodligen kunnat berätta exakt varför Sverige är utslaget efter bara tre matcher i ett EM där det var lättare än någonsin att ta sig vidare från gruppen. Jag tänker på de glada festprissarna i husvagnen från 1974 som stod parkerad utanför Camp Riviera. Nu ska de packa ihop stormköket, brassestolarna och piltavlan och inleda den långa resan hem. Börjar de köra redan i natt är de kanske tillbaka i Sverige lagom till midsommarsnapsen. Jag tänker på Guliganerna Glenn, Linus och Ludde som alla är på plats på Allianz Riviera denna kväll. Senare ska Glenn berätta för mig att den svenska supporterinsatsen mot Belgien var överraskande imponerande, att »stämningen var grym«, att hammarbyarna i E1 Ultras styrde läktaren med variation och längd i ramsorna, att Guliganerna stod längst ner med klacken bakom sig och med några firmakillar från DFG bredvid sig, att alla sjöng med även i de töntigaste Sverigeramsorna, att det var en kväll att minnas, att Elfsborgs-Glenn faktiskt njöt och tänkte att fan, om bara Hiljemark fått starta hade vi vunnit också.
Själv slänger jag en ryggsäck sprängfull med smutstvätt i baksätet på en lånad bil. Landslagströjan är svettig och luktar illa, men den är trots allt mitt luftigaste plagg, så jag har den ändå på mig när jag kör ut genom Nice. Det är en het kväll på Rivieran. Det har snart gått fyra veckor sedan jag undrade hur det skulle kännas att bära landslagströjan under en turnering och hur jag skulle trivas i de svenska fansens sällskap. Och nu vet jag: det var inte så dumt. Den enda matchen jag såg med andra journalister var den mot Italien i Toulouse. Där ropade Dagens Nyheters krönikör Johan Esk till mig: »Fan, Orrenius – du ska ju vara med pöbeln!« Jag garvade tillbaka, men faktum är att pöbeln på många sätt var trevligare än pressläktaren. Framför allt var den spretigare och – faktiskt – mer svårinringad än jag väntat mig. De bärshinkande vikingar som du förmodligen fick nog av under TV-bolagens otaliga supporterintervjuer i samband med Sveriges matcher var onekligen lätta att hitta runt arenorna. Men där trängdes också allsvenska supporterrävar, Hamrénhatare, skinntorra analytiker, mästerskapsdebutanter och turneringsveteraner. Någon störde man sig på, någon bytte man mejladress med och någon fick man inte ens namnet av trots att man i en toalettkö enades om det orimliga i att Martin Olsson, skicklig framåt men darrig bakåt, spelar back och inte mittfältare.
Mitt i juninatten, fyra timmar efter Sveriges förlust, kör jag in på en bensinmack utanför Genua för att sova ett par timmar i bilen innan jag fortsätter norrut.
Jag stapplar ut för att borsta tänderna och får syn på en annan man i svensk landslagströja. Han nickar mot mig, jag nickar tillbaka. Mer behövs inte. Elisabet Flambert, sekreteraren på svenska konsulatet i Nice, har redan sagt allt som behöver sägas om landslagets insats, och om någon framöver ber mig sammanfatta hur det kändes att heja på spelarna istället för att ställa frågor till dem ska jag låna hennes ord: Det var tråkigt att de inte spelade bättre.