»Jag spelade mot världens bästa spelare i går«

Det var sista omgången i Serie A i våras, jag var på semesterresa i Toscana med några kompisar och vi hade bestämt oss för att stanna till i vackra Siena för att se Inter jogga hem sin femte raka ligatitel. Nere på gräset löpte allt enligt plan – Inter ledde med 1-0 och spelade av matchen på sedvanligt säkert italienskt sätt mot sina redan nedflyttningsklara motståndare.

Plötsligt började en grupp biljettlösa bortafans klättra in på arenans ena långsidesläktare. På en halvsekund fick hemmaklackens ledare ett femtiotal personer på fötter, de hade alla sett vad som höll på att hända – och nu vrålade en hord av Sienasupportrar ut sin ilska. Här ska jävlar i mig inga Milanobor släppas in! Vill de ha krig ska de få krig! De rusade mot långsidan, lossade skärpen från sina jeans och surrade livremmarna hårt om sina händer för att använda spännena som vapen.

Publiken följde snart inte längre fotbollen, utan slaget bredvid. I trapporna upp från den slitna arenan, som ligger nedgrävd mitt bland bostadshusen i centrala staden, ramlade Intersupportrar över varandra när de försökte fly från bältesspännena som svingades mot deras ansikten. Från min plats på den skrangliga stålkonstruktionen till läktare noterade jag två säkerhetsvakter fyra rader nedanför. De flinade lätt medan de tafatt försökte lugna några män i 50-årsåldern som vädrade blod och ville ansluta till striden.

– Ja, här sitter vi ju bra, sade min vän Andreas och såg sig oroligt över axeln.