Det börjar ju så bra. I andra matchminuten jagar Emir Bajrami ifatt Kasper Hämäläinen och stjäl bollen från finländaren. Bajrami passar vidare till Olof Mellberg och tar ny position på kanten, där han sekunder senare dämpar chippen från mittbacken perfekt på bröstet. Anfallet som följer resulterar sånär i ett Ola Toivonen-mål. En minut senare: Emir Bajrami tar ett nytt initiativ och löper inåt i planen, får en klack av Toivonen och spelar ut till Sebastian Larsson på andra kanten. Lustig fyller på från sin backplats och slår ett inlägg som Johan Elmander missar med någon centimeter framför mål. I nästa anfall rusar Bajrami längs vänsterkanten, nu med boll. Han väntar in Oscar Wendt och slår passningen i exakt rätt läge. Vänsterbackens inlägg missas återigen av Elmander.
Det har gått fyra minuter av EM-kvalmatchen mot Finland på Råsunda och Emir Bajrami har skapat tre målchanser. Sedan tar det stopp. Publiken jublar åt Kim Källströms 1–0 och Zlatan Ibrahimovics 2–0 och 3–0, men suckar när Bajrami gång på gång vänder hem och spelar säkert. Eller än värre: dribblar och tappar bollen.
På pressläktaren skakar journalisterna på huvudet när vänstermittfältaren missar en nedtagning och bollen retsamt rullar ut över sidlinjen. Där sitter Expressens Mats Olsson som några dagar tidigare skrev: »Jag tillhör dem som kampanjat för Emir Bajrami i landslaget, men hittills har han inte levt upp till förväntningarna eller sin egen talang.« Nere på plan, vid norra kortsidan, står TV4:s Olof Lundh som på Fotbollskanalen.se meddelat att han tycker att Bajrami borde ha bänkats med tanke på insatsen mot Moldavien senast: »Ingen kan säga att Hamrén inte gett honom och andra nya möjligheter. Vilket är helt rätt, för de som har varit med måste få känna flåset och att det händer något i landslaget. Samtidigt kan man inte spela vidare om man inte glänser ens mot moldaver.«
Diskussionerna känns igen. Det svenska landslaget har alltid haft någon spelare som varit omhuldad av medier och publik för sin förmåga att göra det oväntade, men som lika ofta kritiserats för att han försvunnit ur matcherna. Så var det med Lennart »Nacka« Skoglund som under 1950-talet ansågs vara en av Europas bästa, men vars landslagsfacit slutade på ynka elva landskamper och ett mål. Så var det med Roger Magnusson som i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet firade triumfer som utlandsproffs i Olympique de Marseille men aldrig satte några avtryck i landslaget. Så var det med Joakim Nilsson som i slutet av 1980-talet fick smeknamnet »Rio-Jocke« och var bäste man på plan när Sverige nådde sitt första mästerskap på tolv år tack vare den avgörande kvalmatchen mot Polen i Chorzow – men som sedan försvann ur landslaget efter VM 1990. Och så var det med Arsenals stjärna Anders Limpar som bara fick spela tolv minuter under Sveriges succé-VM 1994.
