Jokern

»Nacka«, »Rio-Jocke«, »Limpan«, »Chippen« … landslaget har alltid haft en teknisk dribbler som publiken älskar i medgång och bespottar i motgång. Offside hängde på dagens upplaga för att under­söka: Har svensk fotboll plats för en Emir Bajrami?

Det börjar ju så bra. I andra matchminuten jagar Emir Bajrami ifatt Kasper Hämäläinen och stjäl bollen från finländaren. Bajrami passar vidare till Olof Mellberg och tar ny position på kanten, där han sekunder senare dämpar chippen från mittbacken perfekt på bröstet. Anfallet som följer resulterar sånär i ett Ola Toivonen-mål. En minut senare: Emir Bajrami tar ett nytt initiativ och löper inåt i planen, får en klack av Toivonen och spelar ut till Sebastian Larsson på andra kanten. Lustig fyller på från sin backplats och slår ett inlägg som Johan Elmander missar med någon centimeter framför mål. I nästa anfall rusar Bajrami längs vänsterkanten, nu med boll. Han väntar in Oscar Wendt och slår passningen i exakt rätt läge. Vänsterbackens inlägg missas återigen av Elmander.

Det har gått fyra minuter av EM-kvalmatchen mot Finland på Råsunda och Emir Bajrami har skapat tre målchanser. Sedan tar det stopp. Publiken jublar åt Kim Källströms 1–0 och Zlatan Ibrahimovics 2–0 och 3–0, men suckar när Bajrami gång på gång vänder hem och spelar säkert. Eller än värre: dribblar och ­tappar bollen.

På pressläktaren skakar journalisterna på huvudet när vänstermittfältaren missar en nedtagning och bollen retsamt rullar ut över sidlinjen. Där sitter Expressens Mats Olsson som några dagar tidigare skrev: »Jag tillhör dem som kampanjat för Emir ­Bajrami i lands­laget, men hittills har han inte levt upp till förväntningarna eller sin egen talang.« Nere på plan, vid norra kortsidan, står TV4:s Olof Lundh som på Fotbolls­kanalen.se meddelat att han tycker att Bajrami borde ha bänkats med tanke på insatsen mot Moldavien senast: »Ingen kan säga att Hamrén inte gett honom och andra nya möjligheter. Vilket är helt rätt, för de som har varit med måste få känna flåset och att det händer något i landslaget. Samtidigt kan man inte spela vidare om man inte glänser ens mot moldaver.«

Annons

Diskussionerna känns igen. Det svenska landslaget har alltid haft någon spelare som varit omhuldad av medier och publik för sin förmåga att göra det oväntade, men som lika ofta kritiserats för att han försvunnit ur matcherna. Så var det med Lennart »Nacka« Skoglund som under 1950-talet ansågs vara en av Europas bästa, men vars landslagsfacit slutade på ynka elva landskamper och ett mål. Så var det med Roger M­agnusson som i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet firade triumfer som utlandsproffs i Olympique de Marseille men aldrig satte några avtryck i landslaget. Så var det med Joakim Nilsson som i slutet av 1980-talet fick smeknamnet »Rio-Jocke« och var bäste man på plan när Sverige nådde sitt första mästerskap på tolv år tack vare den avgörande kvalmatchen mot Polen i Chorzow – men som sedan försvann ur landslaget efter VM 1990. Och så var det med Arsenals stjärna Anders Limpar som bara fick spela tolv minuter under Sveriges succé-VM 1994.

Fyra exempel från fem årtionden. Fyra spelare som aldrig fått ut sitt bästa – eller aldrig tillåtits visa sitt bästa – i landslagströjan.

På Råsunda tickar matchklockan upp mot 70 minuter och Emir Bajrami ser allt tröttare ut. Det offensiva spelet går enbart genom högerkanten, där Sebastian Larsson och Mikael Lustig forsar fram. Emir hamnar långt ner på egen planhalva, och får mest täcka upp defensivt. Han vrålar ilsket på innermittfältaren – och förre lagkamraten i Elfsborg – Anders Svensson för att han inte får några bollar att jobba med. Vid varje avblåsning hukar han sig över knäna för att hämta andan. Förbundskapten Erik Hamrén viftar vid sidlinjen några meter bort och undrar om vänstermitt­fältaren vill byta. Emir skakar bestämt på huvudet.

Så plötsligt, i den 83:e matchminuten: Lustig spelar in en boll från sin högerkant, Pontus Wernbloom hoppar över och Zlatan Ibrahimovic tar emot felvänd 15 meter in på offensiv planhalva. Från vänsterkanten kommer Emir maxlöpande bakom sin back och Ibrahimovic stöter med en distinkt yttersida bollen framåt. Emirs perfekta förstatillslag ställer honom fri med den utrusande målvakten. Han sätter till högerfoten. Chippen går i en båge över målvakten och in i nätet. 5–0 till ­Sverige. Kvällens vackraste mål. Och det från en spelare som många på läktaren inte ens mindes var kvar på planen.

I den mixade zonen en timme senare märks inget av den frustration och trötthet som Emir visade upp i andra halvlek. Journalisternas leenden växer sig allt bredare när vänster­mittfältaren håller hov med mikrofonerna uppstuckna framför ansiktet.

– Fotbollsgodis – ren klass från första touch, förklarar han sitt mål.

– Vad händer i kväll? frågar någon.

– Jag ska ut med Stefan Andreasson och Mathias Svensson från Elfsborg. Men Anders Svensson får inte följa med. Han är för tråkig.

En reporter frågar hur ofta han, som är så vänster­fotad, gör mål med högern. Emir flinar.

– Alltid i landslaget. Målet mot Skottland var också med högern.

Emir Bajrami

FÖDD: 7 mars 1988

LÄNGD: 178 cm

VIKT: 77 kg

Annons

KLUBBAR: Köpings FF –2006, IF Elfsborg 2006–2010, FC Twente 2010–

LANDSKAMPER: 10 A (2 mål)

Dagen efter sitter Emir Bajrami på Köpings Café och smuttar på en latte tillsammans med polarna. Irmin Oglecevac, som Emir lärde känna i Borås när han spelade för Elfsborg, såg matchen på Råsunda och hängde med ut i Stockholmsnatten för att fira. I dag har han skjutsat en trött Emir till barndoms­staden Köping, där Rany Saleem och hans bror Alaa har anslutit. De båda är gamla kompisar till Emir och bor kvar i staden som spelaren lämnade för sex år sedan.

Irmin bläddrar i dagens tidningar, som är fyllda av rapporter om triumfen mot Finland. Sverige har kopplat greppet om andraplatsen i kvalgruppen och EM-slutspelet känns inom räckhåll. Alla runt bordet är extra nöjda med 5–0-målet eftersom petningen av Emir till förmån för Tobias Hysén mot Moldavien, fyra dagar före Finlandsmötet, följdes av en debatt i media om huruvida vänstermittfältaren verkligen hålle­r landslagsnivå – de 50 minuter Emir fick mot mol­dav­erna lämnade inget större avtryck.

– Det är som om journalisterna först vill hissa dig och sedan ta ner dig, säger Emir. De vill att jag ska utmana mer men fan… jag har nästan alltid två man på mig. Jag kan ju utmana dem men då tappar jag bara bollen. Då är det väl bättre att jag håller den inom laget?

Tidningarna pendlar i betygen på hans insats. Aftonbladet ger honom en trea och beröm, Dagens Nyheter nöjer sig med en tvåa och kritiserar honom för att han tog för få initiativ.

– Jag hade satt en stark trea på mig själv, säger han. Det var min bästa landskamp hittills. Jag hade högre toppar mot Ungern och San Marino hemma, där hade jag kanske 30 minuter, men sedan försvann jag ju helt ur matchbilden. Nu mot Finland gjorde jag jobbet hela vägen in. Och jag fick mycket beröm av Erik efteråt. Jag har visat att jag är stark mentalt. I U21-EM sågade man mig efter första matchen mot Vitryssland. Sedan kom jag tillbaka och gjorde det bra mot Italien och var bäste man mot Serbien. Likadant nu i A-landslaget. Folk skrev att jag var kall och att det var rätt att peta mig och ta ut Hysén istället. Ändå går jag ut och gör ett grymt fräscht mål och en bra match. Man måste kunna koppla bort vad som skrivs. Jag läser allt men sedan tänker jag: »Okej, så tycker ni. Nu jävlar …«

Emir rycker mobilen ur fickan och tittar på displayen.

– SMS från Zlatan, säger han. »Fokus på fotbollen. Glöm inte.« Vad fan menar han med det?

Jag frågar vad han och Zlatan sade till varandra efter målet.

– Det var en grej vi skojat om före matchen. »Du kan inte göra mål«, sa han. »Hur många mål gör du på en säsong?« Jag svarade att det brukade bli sju, åtta stycken i Elfsborg och då skakade han på huvudet och sa: »För dåligt.« När jag gjort målet pekade jag på honom och sa: »Där ser du! Jag kan göra mål!«

– Har inte Zlatan lite rätt ändå – borde du inte göra fler mål? undrar jag.

– Jo, jag är ingen målskytt tyvärr … jag är ganska osjälvisk. Jag väljer ofta att spela till någon annan istället för att gå själv. Men jag jobbar på att komma mer till avslut. Zlatan har rätt … men inte i går.

En man i blåställ passerar förbi utanför kaféet och vinkar:

– Det var den sista träningen som gjorde susen!

Emir nickar åt mannen.

– Leif Hirväle, assisterande i Köping. Jag körde ett pass med dem innan jag åkte till landslaget.

Mobilen surrar till igen. Emir flinar.

– Zlatan. Jag frågade vad han menade. Nu skriver han: »Det vi snackade om, tappa inte huvudet. Det enda du gjorde bra den här veckan var ditt mål.«

Det är första gången Emir är ledig sedan han förra sommaren flyttade till holländska Enschede för att spela i FC Twente. Nu har han två och en halv veckors semester innan laget samlas för försäsongsträning. Han säger att han verkligen behöver ladda batterierna, han har levt i fotbollsbubblan ett och ett halvt år i sträck utan semester. När han skadade foten i höstas fick han bara tillåtelse till en veckas rehab på hemma­plan i Sverige, resten av tiden ville klubben ha honom på plats i Enschede.

– Jag trivs bra i klubben men staden är inte den roligaste man kan tänka sig. Jag har ju verkligen valt mina platser i karriären: Köping, Borås, Enschede. Fan vet var jag hamnar nästa gång.

Kompisarna runt bordet påpekar att han inte har mycket att gnälla över. Han tjänar bra pengar »för att jobba någon timme varje dag«. Rany berättar att han inte ens har något jobb sedan han slutade hos sängfabrikanten Hästens för några månader sedan. Emir garvar.

– Rany är Köpings kung! Alla tror att det är jag men det är det inte. Han kom hit 2002 från Irak, kunde ingen svenska och började spela med oss i Köping. Tränaren sa att han var en oslipad diamant … Det är han fortfarande.

Rany skakar på huvudet och säger att det nog ­aldrig var aktuellt med en fotbollskarriär för hans del, hans främsta merit är att han gjort ett mål i Junior­allsvenskan mot Syrianska. Emir boxar Rany på axeln och skrattar:

– Jag minns det! Det var max 50 pers i publiken men du jublade som om du gjort mål på San Siro. Det var en stor dag. Man kan säga vad man vill – du har ändå gjort mål i den högsta juniorserien i Sverige.

– Det var öppet mål. Emir hade dribblat av hela laget innan, förklarar Rany.

Emir lägger ner solglasögonen från Louis Vuitton på bordet och ler. På gågatan passerar Köpingborna på väg tillbaka till sina jobb efter lunchen. Butikerna gapar tomma. Emir ler:

– Ah, vad gott det är. Du vet, här får jag energi. Det är som att äta en riktigt bra måltid, jag får nya krafter. Jag har alltid varit väldigt mån om mina rötter: min familj, mina kompisar…

Kontroll. Mot Finland fick Emir övertag mot sin ytterback direkt. »Det är ett psykologiskt spel. Skulle han ha tagit bollen av mig några gånger i början så hade han haft övertaget. Nu fick jag det istället och han blev osäker. Kanske var det därför jag fick luckan på målet.«

Emir Bajrami kom till Sverige när han var fyra år. Familjen lämnade Pristina i Kosovo 1992 för en flykting­förläggning i Västerås. De flyttades sedan över till Flen, där de fick besked om uppehålls­tillstånd, innan det bar vidare till Köping. Emir ­började spela fotboll när han var åtta, mest för att en ­kompis övertalade honom. Först när han märkte att han var betydligt bättre än de andra väcktes intresset på ­allvar.

Emir dominerade i sina pojklag och togs ut till Svealands­laget. Snart fick klubbar som AIK, Landskrona, Hammarby och Malmö upp ögonen för honom. MFF ville sätta honom på ett flyg direkt för att se honom i provträning. Emir tackade nej eftersom han tyckte att »Malmö låg för långt bort«. Han valde att satsa på Köpings FF, där han som 16-åring tog plats i A-truppen. Snart kom första motgången. Trots att Emir imponerade på träningarna ansåg ledarna inte att han höll för division tre-fotboll. Oftast satt han på läktaren och såg A-laget spela.

Annons

Vid ett påbyggnadsläger efter Elitpojklägret i Halmstad stötte Emir på Jonas Wirmola. Den förre MFF-spelaren och ett gäng andra tränare skulle klara av sista steget i tränarutbildningen och coacha varsitt lag på lägret. När Wirmola, som hade hand om Emirs lag, fick höra att vänstermittfältaren tillhörde en division tre-klubb men inte platsade i startelvan hajade han till: »Din teknik, din touch, det är inte division tre. Jag ska hitta en klubb åt dig.« Wirmola tipsade kollegan Peter Wettergren, assisterande tränare i Elfsborg och del­tagare på samma kurs.

– Efter att vårt lag mött Wettergrens lag kom han fram till mig, minns Emir. Han sa att han ville att jag skulle komma till Borås och visa upp mig i en U21-match. Och ja, sen vet ju du resten.

Första gången jag träffade Emir var ett knappt år senare – i oktober 2005. Jag skrev en bok om Elfsborgs arbete för att bli en toppklubb i Allsvenskan. De hade vant sig vid åttonde- och niondeplaceringar men strävade efter mer. Under ett besök i Borås ville sport­chefen Stefan Andreasson och tränaren Magnus ­Haglund visa upp en av metoderna för att nå större framgångar – bra scoutning. De tog med mig till ett möte med en talangfull spelare som klubben ville locka över. På Alléterrassen väntade Emir Bajrami och hans storebror Avni. De hade åkt ner från Köping för att diskutera en övergång.

Då var Emir en blyg 17-åring som tuggade sin kebabpizza med sänkt blick. Brorsan stod för konversationen. Om Emir skulle flytta ner var kravet att de också ordnade jobb åt Avni – familjen lät inte Emir flytta till Borås ensam. Avni hade nyss varit på den anställningsintervju som Andreasson ordnat åt honom på en fabrik i staden. »Den lättaste intervjun jag gått på«, log Avni. »Chefen sa: ›Jag vill bara se dig i ögonen så jag vet om jag kan lita på dig. Nu har jag gjort det. Du får jobbet.‹«

Andreasson fortsatte att sälja in Borås och Elfsborg. Sportchefen föreslog att Emir skulle vara med i Mariedal Cup eftersom inomhusfotboll borde passa Emirs spelstil – »bara du inte är som Moses Nsubuga«, den förre Elfsborgsspelaren som Andreasson alltid gärna drar historier om. Och nu kom en till: »Moses sa alltid: ›Du vet, jag kan inte spela inomhus. Det är för litet. Jag är så snabb och springer så mycket att jag inte vet var jag hamnar. Rätt som det är kan jag vara uppe på läktaren, man vet inte.‹«

Avni siade om att det skulle gå sådana historier om Emir också om några år – grodorna kunde hoppa ur munnen på hans lillebror. Med facit i hand kan man konstatera att han fick rätt. I dag minns boråsarna roat när Emir fick äran att efter en match köra bil­sponsorns Porsche i en vecka. Han hann bara 200 meter från arenan innan han krockade i första rondellen. De minns också när han hade skrivit på kontraktet med Twente och i Aftonbladet sade att han skulle bjuda ut Elfsborgs­spelarna på restaurang och »strippa för dem«. Borås Tidning undrade om det var »moget sagt«. Emir replikerade: »Men det är ju jag. Jag är inte mogen.«

Boråsarna kommer naturligtvis också ihåg Emir för att han varvade fantastiska insatser på planen med mer mediokra matcher. Under Emirs första år i klubben – SM-guldsäsongen 2006 – spelade han bara en match. Året därpå blev ännu mer frustrerande. I bortamötet med Örebro petade han för första gången konkurrenten Daniel Alexandersson och gjorde ett mål. Veckan därpå satt han ändå på bänken och två omgångar senare var han till och med förvisad till läktaren. Förbannad på tränaren Magnus Haglund bokade han in ett möte med sportchef Andreasson.

– Jag sa att jag ville bli utlånad. Stefan svarade: »Det kan du glömma. När Alexandersson drar tänker vi inte värva in någon ersättare, du ska spela varenda match där.« Han är ju bra på att snacka Stefan, han pratade ner mig faktiskt. Och han höll ju sitt ord sedan.

Från 2008 var Emir given som vänstermittfältare i Elfsborg, och han var en av förgrundsfigurerna i det U21-landslag som charmade publiken under hemma-EM 2009. Utifrån sett har Emir har haft en perfekt karriärkurva: fostrad i en liten klubb fram tills han var 17, en mjukstart i Allsvenskan, sedan genombrottet i Elfsborg, landslagsdebuten och så en enkel biljett ut i Europa. Men Emir håller inte med: när han väl tog en stadig startplats i Elfsborg var det »den enes död, den andres bröd«. Emir var petad i bortamötet mot MFF 2008 men i bussen på väg mot Malmö blev Daniel Mobaeck magsjuk. Emir ersatte och gjorde ett mål.

– Jag anser att jag kunde ha tagit vissa steg tidigare om jag bara fått chansen. Jag har aldrig fått chansen – jag har tagit den. Jag kan lätt säga att jag inte har fått något gratis i min karriär.

Lön för mödan. Emir var trött i andra halvlek mot Finland. »Jag hade inte tränat på två veckor och så gick jag in och körde hårt i två matcher. Det är klart man tar slut. Men när Erik undrade om jag ville byta sa jag nej. Och det var väl tur det.«

Genom åren har jag intervjuat åtskilliga spelare som talat om vilket förtroende de getts av sina tränare. Lite hårdraget kan man säga att defensiva slitvargar hävdar att en plats i startelvan är något man förtjänar genom hårt arbete, medan kreativa spelare oftare talar om de chanser de fått – eller aldrig fått. Å ena sidan kan man raljera över känsliga dribblers som alltid har en tendens att känna sig orättvist behandlade. Å andra sidan: de har sina skäl att känna sig extra hårt granskade. Dribblar de för lite är de fega, dribblar de för mycket och tappar boll tar de för stora risker.

När Anders Limpar äntligen fick speltid i USA-VM 1994, i bronsmatchen mot Bulgarien, var det efter att förbundskapten Tommy Svensson och hans assisterande Tord Grip enats om att »det står ju 4–0, nu kan vi inte förlora«. Jocke Nilsson, det sena 80-talets version av Bajrami, känner igen känslan:

– Generellt tycker jag att man borde stötta sådana här spelare bättre. Man måste inse att spelare har olika uppgifter i ett lag. Har man till uppgift att utmana så måste man känna trygghet. Jag minns själv när jag var proffs i Sporting Gijón och satt på bänken i en match och sedan på läktaren i nästa. När jag väl fick chansen igen skulle jag bara bevisa hur duktig jag var. Då blev det felaktiga beslut. Då dribblade jag i fel lägen.

När Jocke Nilsson tog plats i EM-truppen 1992 – för att förbundskapten Tommy Svensson trodde att han »kunde bli en joker« i turneringen på hemmaplan – höjde många på ögonbrynen. Spelaren, som hade slagit igenom i träningsturneringen i Berlin 1988, hade glansåren bakom sig. Men nu fick han chansen från start i den viktiga semi­finalen mot Tyskland. Och trots att ingen svensk överträffade sig själv var det Nilsson som fick bära hundhuvudet för förlusten. »Visade absolut inget av värde och borde bytts ut i halvtid«, skrev Expressen. »Direkt dålig, helt misslyckad både som dribbler och passningsspelare och en av orsakerna till förlusten«, betygsatte Aftonbladet.

– För en sådan spelare som jag var – och som Emir är – är gränsen mellan succé och fiasko hårfin. Lyckas man med en dribbling som leder till ett mål hyllas man enormt. Misslyckas man sågas man rätt rejält, säger Jocke Nilsson.

Numera tränar skåningen sin elvaårige son och sin 15-åriga dotter i Glumslövs FF. Han säger att han är mer upprörd i dag än under sin egen aktiva karriär över svensk fotbolls inställning till kreativa tekniker.

– Vi måste komma bort från synen att en spelare dribblar för att han är egoistisk. En spelare dribblar för att han har en idé om att kunna slå nästa passning från ett bättre läge. När jag var ungdomsspelare var det många som skrek på mig att jag skulle passa istället för att dribbla. Jag tror att det hämmar många. Du utvecklar inte spelarna tekniskt när du är så rädd för att tappa boll. En kreativ spelare måste vara stark för att fortsätta spela sitt spel. Man måste orka gå emot allt defensivt tänk som finns i Sverige.

Emir Bajrami har tagit striden. Han säger att han aldrig har försökt att bli »en annan sorts spelare«. Efter flytten till Borås upplevde han heller inte att någon ville ändra på honom. Elfsborgstränaren Peter Wettergren menar tvärtom att han och kollegan M­agnus Haglund uppmuntrade talangen att dribbla ännu mer.

– Vi skrek på honom i början att han skulle utmana. Det är lätt att man som spelare försöker anpassa sig för mycket när man kommer till en ny klubb. Det ville inte vi att han skulle göra. Men jag vet att det inte alltid är så i svensk fotboll, och det tycker jag är skrämmande. Modern fotboll handlar mycket om att få numerära överlägen på plan och har man inga spelare som kan slå ut sin motståndare genom att dribbla av honom så är det jävligt svårt. Är man en kreativ spelare måste man få missa då och då. Det måste finnas acceptans för det.

 

– Du vet att Emir inte kallas Emir i Köping va? säger Rany. Här är han Pinocchio.

– Vadå då? undrar jag.

Emir vänder sig i profil mot mig och skrattar.

– Vad tror du? Kolla min näsa! Du vet, när det gäller näsor är Zlatan kungen och jag prinsen.

Rany berättar om när han besökte Borås första gången för att hälsa på Emir. Det första han såg var en pizzeria som hette Pinocchio.

– Jag tänkte: »Fan, har Emir startat eget?«

– Mannen, jag har ju till och med en egen staty i Borås! säger Emir och berättar om den nio meter höga bronsskulptur föreställande Pinocchio som uppfördes 2008 – trots att de flesta boråsare undrade vad sago­figuren hade gemensamt med textilstaden.

Jag frågar Emir om han har någon kontakt med sina gamla lagkamrater i Elfsborg. Han nickar och berättar att Anders Svensson och Mathias Florén besökte honom i Holland i vintras. Och Fredrik »Bella« Berglund pratar han med regelbundet.

– Vi snackades vid efter matchen i går. Det första han sa var: »Fan, jag fick stånd av ditt mål.«

Vi beger oss mot Zigenarbacken, där Köpings knatta­r ska ha kvällsträning. Emirs bror Ramush hjälper till i sin sons lag och Emir vill säga hej till syskonbarnet.

Adis Martinovic har anslutit till gänget, sommar­jobbet på Volvo är klart för dagen. Han berättar att det var här på Zigenarbacken som han och Emir tränade när de var små. Emir var överlägset bäst. Redan när de var åtta år pratade alla om den där Bajrami som dominerade i allt: hockey, pingis, bandy…

Adis vänder sig mot Emir:

– Kommer du ihåg han bandytränaren: »Vad fan är det här? Jag har aldrig sett en invandrare på skridskor!« Och sen när han hade sett dig spela: »Satsa på honom! Han kommer lyckas!« Jag frågade dig för något år sedan vilken sport du hade valt om det hade funnits samma pengar i bandy. Minns du vad du svarade?

Emir nickar:

– Bandy. Lätt. Jag älskade farten där.

Emir berättar att Adis var en »grym mittback«, på samma nivå som Dennis Boskailo, lagkamraten i Köpings FF som senare gick till Djurgården – men att en knäskada satte stopp för Adis karriär. Numera pluggar han på Örebro universitet.

– Statsvetenskap. Politik, du vet. Det enda vi från Balkan är intresserade av, ler Adis.

Han berättar att Emir hängde med honom till Örebro för att kolla in skolan för något år sedan.

– Emir bara gick där och tittade. »Fy fan, jag skulle aldrig orka plugga«, suckade han. Haha! Du vet, man får SMS från honom. »Till Spanien på fredag« och så. Själv känner man: »Okej, jag ska ha tenta.« Och så skickar han filmer från när han ligger och får massage efter träningen… Jag försöker få honom att prata in mig i landslaget men jag har inte ens fått träffa Zlatan än.

– Hallå! protesterar Emir. Du kommer ju aldrig till Stockholm när vi har samling. Vad vill du jag ska göra? Ta med honom hit? Säga till Zlatan: »Kom, nu ska vi på utflykt. Du ska få se Köping!«

Hela gänget garvar åt tanken när vi ni når fram till planen. Sjuåringarna, i Barcelona- och Manchester United-tröjor, har samlats i en halvcirkel i gräset framför tränaren Niklas Lundqvist. Barnen fnissar förtjust när de får syn på landslagsspelaren som de såg på TV kvällen före.

– Tyckte ni att Emir gjorde ett snyggt mål i går? frågar tränare Lundqvist.

– Jaaaaa, svarar barnen i kör.

– Ja, där har ni lite att lära. En sak Emir hade när han var i er ålder var stora öron. Han lyssnade på allt man sa till honom. Det är så man lyckas.

När barnen sprungit ut på planen slår Emir och jag oss ner i gräset. Han betraktar sin brorson som försöker få kontroll på bollen i kvadratenövningen. Jag frågar Emir om han upplevt det som ett problem att vara en teknisk individualist i svenska lag. Emir nickar.

– Många gånger har man hört det där snacket: »Du tar för stora risker.« Här i Köping var det inte så farligt i pojk- och juniorlagen, men när jag kom upp i A-laget blev det värre. I Sverige vill man ha spelare som man vet exakt vad man får ut av i varje match. En som gör sitt jobb och inte pendlar så mycket i kvalitet. En sådan spelare som jag… man vet toppen men också att lägsta­nivån är låg. Då är det många som hellre vill lära den killen ett annat spel. Då tappar man ofta honom istället.

– Men är inte det en tränares uppgift – att lära en ­spelare det han inte kan?

– Jo, men det är väldigt svårt att förändra en spelare. Det är som om Pontus Wernbloom skulle få för sig att bli teknisk. Det går inte. Han är en krigare och det är det som har gjort hans karriär. Jag är ingen krigare, jag kan inte ens glidtackla. Försöker jag det skadar jag mig bara. Det är bättre att jobba på det man är bra på, karriären är så kort att man inte hinner lära sig att bli riktigt bra på det man inte kan. Det är först när man ger en sådan spelare som mig förtroende som jag kan hitta högstanivån oftare.

En man kommer fram och ber om en autograf. När han gått säger Emir att han ibland känner sig extra utsatt på planen. Eftersom han ska skapa något med bollen vid fötterna – och publiken alltid följer bollen – är det lätt för folk att snabbt sätta betyg på hans insats.

– Det är på gott och ont. När jag lyckas blir det tydligt, när jag misslyckas blir det tydligt. Men jag gör faktiskt också saker som inte alltid märks från läktaren…

Han berättar om landskampen mot Finland. De första tio minuternas briljans och målet var det som folk förväntade sig av honom, men de såg inte att han vid ett tiotal tillfällen tog emot bollen på sin kant och väntade tills Finlands back kom intill honom för att då spela tillbaka till vänsterbacken Oscar Wendt och sedan gå på djupet. Initiativet märktes inte, eftersom Wendt aldrig slog bollen på ytan bakom backen som Emir hade öppnat upp. Istället vände Wendt tillbaka till de egna mittbackarna gång på gång.

– Tyvärr. Det kan vara för att jag och Oscar inte har spelat ihop så mycket. Det kommer säkert. Men det som man ser från läktaren är ju att jag bara spelar bollen tillbaka istället för att gå framåt. Hade jag fått ­bollen i djupet i det läget hade jag i princip varit fri. Då hade alla tyckt att jag var en smart spelare. Nu tycker man istället: »Ah, nu fegspelar han igen.«

Emir kisar mot solen:

– Någonstans tycker jag… en spelartyp som jag kommer alltid att misslyckas under en match. Om man utmanar tio gånger och misslyckas nio men lyckas den tionde, och gör en assist eller ett mål, då måste det vara okej. Men det är inte okej i svensk fotboll och det är synd. Vi går miste om många duktiga spelare.

Hemmaplan. På besök i området där Emir växte upp – på samma gård där gruppboendet som porträtterades i TV-dokumentären I en annan del av Köping ligger. »De och jag – stadens två stoltheter«, flinar Emir. Bröderna Alaa (längst fram) och Rany (i svart tröja längst bak) hänger med på nostalgitrippen.

Det är som om svenskens lutherska själ å ena sidan längtar efter förändring men å andra sidan inte är beredd att betala priset. Lite som när vi slår upp ute­serveringar precis som på kontinenten – men sam­tidigt sätter upp stränga förbudsskyltar om att gästerna inte får stå utanför avgränsat område med en öl i handen. Eller som när vi inför flextid på jobbet – och ändå bligar ilsket på kollegan som kommer in tio på förmiddagen.

Svensk fotboll törstar efter tekniska spelare men vill ogärna att de tappar bollen. Emir säger att han ändå tycker att det där börjar förändras. Framför allt har han känt stort förtroende från tränarna i de landslag han spelat i. Tommy Söderberg och Jörgen Lennartsson litade på honom i U21. Även Erik Hamrén har gett honom gott om chanser i A-landslaget.

– Jag känner stort förtroende från Erik. Han poängterar alltid hur viktigt det är att våga vända upp med bollen: »Har vi kommit förbi mittfältet, varför ska vi då vända tillbaka? Fortsätt gå framåt istället.« Och vi tränar mycket smålagsspel, snabba touch. Det är så han vill att vi ska spela. Nu har vi blivit mer samspelta i landslaget också. Vi känner igen varandras löpningar. Som Zlatan och jag till exempel. Det målet jag gjorde … vi har haft det samarbetet i flera matcher nu. Han tar emot och jag sticker. Vi gjorde det mot Ungern där jag kunde ha gjort mål. Samma sak mot Moldavien hemma där jag spelade fram honom och han kunde ha gjort mål. Just Zlatan känner jag att det funkar riktigt bra med. Jag vet inte varför, vi tänker nog fotboll på samma sätt.

En skillnad mellan Lagerbäcks landslag och Hamréns landslag är viljan att ta tag i matcherna. Ni går ut och öser på från första minuten istället för att känna er fram.

– Ja, och det tycker jag att vi har skött bra. Det gjorde vi mot Moldavien hemma också, även om vi dog sedan och tappade energi. Vi går bara ut och kör. Det är något som Erik ska ha cred för, han är väldigt pushande när det gäller just det.

Men mot Holland blev det lite väl mycket framåt­anda …

– Jag sa faktiskt det redan före matchen i en intervju. Man får inte ta sig vatten över huvudet. Vi gjorde helt fel där. Holland var bättre på det spelet som vi försökte spela.

Hur var snacket efter matchen mot Holland? Större försiktighet?

– Ja, det var det. Speciellt Tyskland i Göteborg. Jag var inte med där men jag har hört vad de har pratat om. Det var viktigt enligt Erik att vi inte skulle gå för mycket framåt utan istället försöka ligga rätt och kontra. Någonstans får man lära sig att acceptera det. Ibland möter man bättre spelare och då kan man inte bara köra på. Man måste vara realist. Men vi har gjort det väldigt bra i kvalet, förutom Hollandsmatchen. Inga dörrar är stängda.

Stolthet. Emirs föräldrar lyssnar när landslagsspelaren svarar på KFF-knattarnas frågor. »Det är Emir Bajrami, han var på TV i går«, viskas det i gruppen.

– Vi har en landslagsspelare här i dag, en målskytt från landskampen mot Finland. Kan vi be Emir Bajrami komma upp hit på scen.

Konferencieren, TV-programledaren Rickard Olsson, söker med blicken över Hedens konstgräsplaner. Det är lördag för­middag i Göteborg och fotbolls- och kändissugna göteborgare har samlats för att följa Kennet Cup – förre landslagsspelaren Kennet Anderssons turnering för att samla in pengar till forskning om prostatacancer. I lagen spelar sponsorer och före detta idrottsstjärnor som handbollsspelarna Ljubomir Vranjes och Magnus Wislander och fotbollsspelarna Pontus Kåmark, Thomas Ravelli och Marcus Allbäck. Emir Bajrami är en av få deltagare som fort­farande är aktiv på högsta nivå. Han spelar i laget Watch it live – förre lagkamraten Mathias Svenssons fotbollsreseföretag – tillsammans med bland andra »Bella« Berglund.

– Får man verkligen vara med och spela här när man är proffs? frågar Rickard Olsson och sträcker över mikro­fonen till Emir.

– Nej, det får man nog inte, svarar han.

– Men vad händer om klubben får reda på det?

– Inget … tror jag. Jag får väl en utskällning.

Rickard Olsson konstaterar att det åtminstone är för en god sak och frågar hur Emirs sommarplaner ser ut.

– Jag ska till Rhodos i morgon.

– Aj, aj, aj! Får man åka på semester till Rhodos för klubben då?

– Antagligen inte, jag skulle nog få en utskällning för det också.

– Hur många blir det på en säsong?

– Tre. Så jag har en kvar efter det här.

Efter matchen mot BMW slår Emir sig ner i en solstol i skuggan. Mathias Florén kommer fram och hälsar. Hans IFK Norrköping är i stan för att möta BK Häcken. Efter matchen ska han ner till Landskrona. Ajax Rasmus Lindgren gifter sig och Florén är inbjuden. Han har placerats vid det holländska bordet eftersom han sedan sina år som proffs i Groningen kan språket.

– Jag känner inte någon av de där gästerna, suckar han.

Emir tipsar om några artighetsfraser på holländska och garvar.

– Lägg av, flinar Florén. Du, hur går det med min båt förresten?

– Båt? säger Emir.

– Ja, vi slog ju vad. Den som blev proffs först skulle köpa en båt åt den andre.

– Visst, det var ju en bra deal för mig. Du hade ju knappt någon karriär kvar då. Hur skulle du kunna komma ut igen?

– Jag tycker jag förtjänar båten, säger Florén. Om jag inte hade skavt på dig så på träningarna hade du aldrig kommit så här långt.

Emir flinar. Jag ­frågar honom vad han har lärt sig sedan han flyttade till Holland.

– Jag har blivit smartare på plan, mest i spelet utan boll. I Allsvenskan är det alltid zonmarkering och folk håller sina linjer. I Holland är det man-man och då ska du komma ifrån din back hela tiden. Det har jag utvecklat. Jag tar fler initiativ nu för att komma med i spelet.

Jag säger att det måste vara lättare att lyckas för honom när han har duktigare spelare runt sig – han får bättre bollar att jobba med, laget kan backa upp honom mer…

– Så har jag faktiskt aldrig känt, säger Emir. När jag var i Elfsborgs A-lag var jag inte bäst från början, då jobbade jag för att bli lika bra som de. Det blev jag. Sedan blev jag bättre än alla. Då tog jag nästa steg. Och nu är jag inte bäst i Twente, jag jobbar mig uppåt. Den dagen jag är bäst där kommer jag att gå därifrån också. Man hinner aldrig bli för bra för sitt lag. Om man inte heter Messi. Han är bäst i världen och spelar i världens bästa lag. Nästa steg för honom är att sätta sig i en raket och flyga ut i rymden. Det finns ingenting annat.

Om två veckor ska Emir Bajrami tillbaka till Enschede. En ny säsong väntar och sedan en höst med avgörande landskamper mot Ungern, San Marino, Finland och Holland. Han har bara ett par dagar till på sig att umgås med vänner och familj. Äldsta brorsan, 33-årige Avni, har han redan hälsat på i Borås – brodern blev kvar i stan efter flytten ner med Emir 2005. De två andra syskonen – 32-årige Ramush och 28-åriga ­Violeta – ska han ägna tid åt när han kommer tillbaka till Köping efter veckan på Rhodos.

– Det är rätt kul, säger Emir. Jag är ett riktigt sladdbarn. Mamma och pappa trodde de var färdiga med bebisar när jag kom. Och nu, nu är jag familjens ansikte utåt.

Han ler.

– Där ser du. Det är som i fotbollen. Man vet aldrig vad som händer. Även ett misstag kan bli en succé.