Kasta loss!

Han är bäst i världen på ett av fotbollens vanligaste moment. Och du har inte hört talas om honom.

Det brukar inte ta lång tid innan frågan ställs. Det kan vara på en fest, eller på en middag. Ja, egentligen i vilket sammanhang som helst där han måste småprata med människor som han inte har träffat tidigare. Så som vi alla behöver göra ibland. Ganska snart är det någon som vill veta vad han jobbar med. Thomas Grønnemark är stolt över det han gör, så han svarar ärligt: »Jag är inkasttränare.«

Därefter sker alltid samma sak: personen som har ställt frågan börjar skratta, och tittar sedan på Thomas med förvånad, osäker min. Då gäller det för honom att bedöma samtalspartnern – hur står det till med fotbollsintresset? Verkar det vara obefintligt berättar Thomas att han faktiskt har kastat en fotboll längre än någon annan i hela världen och att han därför finns med i Guinness rekordbok. Det är ingen dålig isbrytare. Kanske råkade denna nya bekantskap till och med se Thomas när han i dansk TV kastade en fotboll över en sjö på Tivoli i Köpenhamn?

Fast det kan ju hända att samtalspartnern faktiskt vet ett och annat om fotboll och därför blir uppriktigt nyfiken när Thomas presenterar sig som »inkasttränare«. Då går han igång ordentligt. Han kan berätta att han för närvarande specialtränar spelarna i Viborgs Superligalag och att han tidigare hjälpt till i klubbar som FC Midtjylland och Hertha Berlin. Han kan upplysa om att en fotbollsmatch vanligen innehåller runt 40 inkast, men att få klubbar ägnar någon större träningstid åt momentet. Thomas kan säga att han har letat efter – men inte funnit – någon annan specialiserad inkasttränare i världen. Vidare kan han redogöra för hur endast två specialträningar kan öka en spelares kastlängd med upp till tio meter, och att han därför drar slutsatsen att inkastet är fotbollens mest underutvecklade del. Han kan till och med påstå att inkastet kommer att förändra elitfotbollen.

Annons

Så här långt in i utläggningen brukar Thomas känna att han måste fråga vad personen mitt emot honom jobbar med, även om han helst hade fortsatt att berätta­t om de tre olika typerna av inkast som han lär ut. Man måste ju vara artig också.

 

Det ligger dagg i gräset på planen vid Viborg Fodsports Forenings träningsanläggning. Thomas Grønnemark böjer sig ner över sin träningsväska och plockar fram ett 50 meter långt måttband, uppsnurrat på en tjock rulle. Han fäster bandets ände vid sidlinjen med hjälp av ett litet spett och börjar sedan rulla ut resten, tvärs över planen.

– En fin dag att träna inkast på, säger han och kisar mot den milda höstsolen.

Han är klädd i svarta fotbollsskor, röda strumpor, svarta shorts och en röd träningsjacka med texten »THROW-IN WORLD«. Bringan är bred och de muskulösa vaderna spänns när han efter 25 meter böjer sig ner för att kontrollera att måttbandet ligger rakt.

Fem og tyve! ropar han. Längre ska vi.

Thomas har nu nått en position i straffområdet där han med en bra nickskarv skulle kunna skapa bekymmer för en målvakt. Men han fortsätter vidare, förbi måttbandets 30-metersmarkering och straffpunkten.

– Den som kastar så här långt är riktigt, riktigt duktig. Jag når ungefär så här långt – när jag står på knä och kastar.

20 meter senare ligger hela bandet utsträckt i gräset. Thomas ler belåtet. Han står bredbent mellan den bortre straffområdesgränsen och den bortre sidlinjen. Det är svårt att föreställa sig att någon kan få iväg ett så långt inkast.

– Bandet är tyvärr för kort. Mitt världsrekord ligger på 51,33 meter. Men det är okej, spelarna som kommer snart når inte så här långt. Dessutom ska vi lägga rätt mycket tid på smart throw-ins i dag.

Thomas menar att det är minst lika viktigt att ha precision och variation på inkasten som det är att kasta långt. Han har döpt de tre olika inkasten till long throw-in, fast throw-in och smart throw-in.

Medan Thomas placerar ut koner, som ska prickas i en senare precisionsövning, släntrar Viborgspelarna Christopher Poulsen, Nicholas Gotfredsen och Jonas Thorsen in på planen. De morsar vant på Thomas och plockar upp var sin boll. Snart kommer också Viborgs 63-årige huvudtränare Ove Christensen fram till planen. Med sin seniga kropp och solbrända, väderbitna hy påminner han lite om Tom Prahl. Tränaren är besviken efter gårdagens förlust mot Ålborg, men kan ändå vara nöjd med sitt jobb då nykomlingen Viborg ligger fyra i ligan.

– Inkasten är en av förklaringarna till det, säger han. Vi är en liten klubb utan ekonomiska muskler. Vi måste hitta detaljer i spelet som vi kan göra bättre än motståndaren. Det finns inte mycket kvar att uppfinna inom fotbollen, men Thomas har fått mig att förstå att inkastet till stora delar fortfarande är ett outforskat område.

Christopher, Nicholas och Jonas värmer upp med några flacka, halvhårda inkast från sidlinjen. Thomas är framme och korrigerar när bröst eller höft inte spänns ut på rätt sätt. Ingen av spelarna har tränat inkast i tidigare klubbar. Jonas är den som längdmässigt har förbättrat sig mest i Viborg.

– Men smart throw-ins, alltså precisionskasten, är nästan viktigare att träna på, tycker han. Träffar man alltid precis där man vill har vi större chans att behålla bollen inom laget.

Annons

Thomas står bredvid och nickar belåtet.

– Kommer ni ihåg Champions Leaguefinalen mellan Barcelona och Manchester United 2011? frågar han. Barcelona var totalt överlägset och ledde med 1–0. Men så kastade Abidal ett oklokt inkast på egen planhalva. Fem sekunder senare hade Rooney gjort 1–1.

Att Barcelona sedan gjorde två mål till i matchen, och spelade skjortan av engelsmännen, gjorde inte Abidals fadäs mindre intressant, menar Thomas.

– Till och med Barcelona skulle bli bättre om de tränade mer smart throw-ins.

Annars är det den andra inkastkategorin, fast throw-ins, som han tror har störst utvecklingspotential. Ett sådant inkast ska helst kastas flackt och i djupled, direkt på löpande anfallare, gärna när motståndar­laget just har varit på väg framåt i planen.

– Kom ihåg att en spelare inte kan bli offside­avvinkad direkt på inkast, säger Thomas. Ett lag som övar mycket på fast throw-ins kan därför skapa målchanser ganska enkelt.

Han nämner Mikael Lustigs snabba inkast mot Holland 2011, det som resulterade i Ola Toivonens 3–2-mål som tog Sverige till EM.

– Fint jobb av bollkallen där också.

Det är sagt med allvar i rösten. En intränad kontrings­variant som bygger på ett snabbt inkast i djupled blir värdelös om motståndarna hinner samla sig.

– En omotiverad bollkalle kan få ödesdigra konsekvenser, säger Thomas. Hade jag varit spelare i dag hade jag peppat bollkallarna före varje match, jag hade gett dem läsk och choklad. För om din idol tar sig tid för dig och förklarar att du är viktig, då vill du hjälpa honom på alla sätt du kan.

Visionär. Inte helt oväntat har T­homas Grønnemark handboll som favoritsport. Men fotbollen går att utveckla mer, anser han. »Inkastet är det bästa exemplet på det.«

Redan som junior utmärkte sig Thomas med sina långa inkast. Tyvärr var han inte tillräckligt bra i övrigt för att stå sig i seniorkonkurrensen. Han började med friidrott istället, och var så snabb att han sprintade in i landslaget (hans personbästa på 100 meter är 10,61, och han har fyra guldmedaljer från danska mästerskapen i friidrott). När han tröttnade på ensamidrottandet satsade han istället på bob.

– Jag och tre andra danskar tävlade i världscupen under några år, berättar han. Som bäst blev det en femtondeplats, och om bara inte Danmarks olympiska kommitté varit så visionslös hade vi fått åka till OS i Turin också.

2004 började han fundera över sina inkast igen. Han hade kastat väldigt långt utan att egentligen ha övat. Hur långt kunde han kasta med mer träning? Och om han själv utvecklade en bättre teknik, borde han då inte också kunna lära andra att kasta?

Thomas besökte biblioteket i jylländska Skive, där han bodde, för att se om det fanns någon litteratur i ämnet. Det gjorde det inte. På internet hittade han visserligen några exempel på ovanligt långa inkast, men ingenstans fick han reda på tekniken bakom. Thomas tänkte att det kanske fanns en lucka att fylla och började, parallellt med bobåkandet, att träna inkast på egen hand. Han köpte en videokamera för att kunna filma sig själv när han kastade. Sedan analyserade han klippen i efterhand, antecknade och ställde frågor till sig själv: »Vad händer om jag skjuter fram höften så här? Finns det ett optimalt avstånd mellan fötterna? Hur brant bör vinkeln på bollbanan vara för att kastet ska gå så långt som möjligt?« Efter sex månader hade han utformat ett eget träningsprogram. Då ringde han till Viborg, Superligaklubben som fanns tre mil bort från Skive.

Thomas var rädd att bli avfärdad som knäppgök, men tränaren Ove Christensen lyssnade intresserat och bjöd in honom till en träning. Där blev tränaren så uppspelt över spelarnas förbättring att Thomas fick fortsätta komma till klubben med jämna mellanrum. När han lade ner bobsatsningen, efter att inte ha fått åka till OS, fick Thomas ännu mer tid för inkasten. Han började ta konsultuppdrag för olika klubbar och spelare och kunde dessutom ta upp jakten på världsrekordet i långkast.

Vid den här tiden kastade Thomas ungefär 43–44 meter när tekniken stämde. Det var långt, men ändå inte nära de längder som engelsmannen Danny Brooks kom upp i. Brooks, en idrottslärare och före detta gymnast, använde sig av ett voltinkast för att få maximal utväxling vid bollsläppet. Thomas förstod att han också behövde lära sig volttekniken. Efter ett halvår, och flera brutna fingrar, behärskade han den någorlunda. Men han letade fortfarande efter det optimala greppet på bollen. Thomas experimenterade sig fram. Att använda handbollsklister var tveksamt och dessutom för klibbigt. Att gnida in händerna i sviskon före ett kast gav en ganska bra känsla, men det var med engelsk lakritskonfekt som han verkligen hittade rätt.

– Man tar två bitar i munnen, spottar ut dem i händerna och gnuggar in lakritsen. Då blir fästet perfekt.

Efter ett misslyckat försök inför fullsatta läktare på Parken 2008, i pausvilan i landskampen mellan Danmark och Spanien, fick Thomas två år senare till en fullträff – vid en ungdomsturnering i Horsens kastade han bollen 51,33 meter. Det var en och en halv meter längre än Danny Brooks tidigare världsrekord och dessutom över drömgränsen 50 meter.

Tack vare världsrekordet fick Thomas publicitet och kunde bredda sin verksamhet. Numera åker han ofta runt till olika företag och föreläser om motivation med rub­riken: »Nå ditt mål!« Han brukar ta med sig en boll till föredragen, och finns det möjlighet demonstrerar han gärna sina jättekast. Åhörarna blir ofta imponerade och ber om att själva få prova. Varpå Thomas säger: »Jag kan inte lära dig dribbla som Messi eller skjuta som Ronaldo. Men jag kan lära dig att kasta lika långt som din favoritspelare i danska landslaget.« Den formuleringen har gett honom flera oväntade inkastkunder: advokater, skådespelare, affärsmän … Vissa ser det som en rolig och annorlunda träningsform, andra får helt enkelt en kick av att snabbt bli avsevärt mycket bättre på något.

– Att ha världsrekordet på 100 meter smäller förstås högre, säger Thomas. Jag är inte Usain Bolt. Men jag är ändå bäst på något som väldigt många kan relatera till. Fotboll är världens största sport och i princip alla som har provat på fotboll har också någon gång kastat ett inkast.

För Thomas var världsrekordet bara ett delmål, hans stora dröm är att resa runt i hela världen och lära fotbollsspelare kasta bättre inkast. När han ser matcher från Premier League och Champions League slås han ofta av att även stora stjärnor har dålig teknik när de kastar. Eller så är de inte tillräckligt smarta, eller pricksäkra. Dessutom vill han förbättra inkastets rykte: det går hand i hand, tror han. Om bara fler klubbar inser vilken utvecklingspotential inkastet har kommer dess status också att förbättras.

– Fortfarande är det för många som inte ser inkastet som en naturlig del av en bra fotbollsmatch, säger han. Trots att det har funnits med ända från början.

 

Inkastet är äldre än både frisparken och straffsparken och fanns med i de allra första fotbollsreglerna som FA, det engelska fotbollsförbundet, gav ut år 1863. På den tiden fick spelarna även ta lyror på planen, influenserna från rugbyn var tydliga. Från början spelade det heller ingen roll vem som varit sist på bollen innan den gick över sidlinjen. Spelaren som först hämtade den fick kasta – oavsett lagtillhörighet.

Engelsmännen förordade ett enhandsinkast, likt det som dagens målvakter utför när de vill få iväg bollen riktigt långt utan att använda fötterna. Men i norr tänkte man annorlunda. Skottarna ansåg att ett riktigt inkast skulle kastas med två händer, ovanför huvudet. När England och Skottland möttes i en landskamp 1880 blev det tjafs om de olika stilarna. Engelsmännen förklarade för domaren att de vägrade spela om de inte fick kasta sina enhandsinkast. Domaren lyssnade och gjorde klart för spel, men när matchen väl var igång bestraffade han ändå engelsmännens inkast. Längdfördelen som enhandskastet gav var alltför tydlig, och 1882, två år efter landskampen, ändrade sig FA. De skotska inkastreglerna hade segrat.

Det långa inkastets första affischnamn var Chelsea­spelaren Ian Hutchinson, en storväxt festprisse som under träningarna i London utvecklat en ny teknik som gick ut på att han fullföljde hela kaströrelsen även efter att bollen lämnat händerna. Efter att först ha uppmärksammats i TV-programmet Match of the day i oktober 1968, då ett av hans jättekast nickades in i eget mål av en motståndare i Ipswich, låg Hutchinsons händer bakom Chelseas FA-cupseger 1970. På grund av sin yviga kaststil tilldelades han smeknamnet »The Windmill Action«, och hans specialitet väckte intresse även utanför fotbollskretsar.

I en intervju med The Times 2000, två år före sin död, berättade Hutchinson om hur »en professor« en dag tog sig till Chelseas träningsanläggning i förhoppningen om att få granska spelarens kropp närmare. För 500 pund gick Hutchinson med på att bli undersökt. Han fick klä av sig naken och hiva iväg inkast i en mörk hangar, samtidigt som »professorn« röntgade honom. När det ovanliga träningspasset var över fick Hutchinson reda på att han hade en förlängning av ryggraden, och dessutom dubbla leder i axlarna. Det förklarade de anmärkningsvärda kastlängderna.

Tre decennier senare fick Ian Hutchinson en arvtagare i irländaren Rory Delap, vars långa inkast hjälpte Stoke City till en överraskande tolfteplats under debutsäsongen i Premier League 2008/2009. »The Delap Special« låg bakom sju av Stokes 13 första Premier League-mål. För det blev Delap både hyllad och hånad. Efter en 2–1-seger över Arsenal (båda Stokes mål gjordes efter Delap-inkast) surnade gästernas manager Arsène Wenger till och menade att motståndarlagets långkastare hade »en orättvis fördel« eftersom han var duktig på något som »normalt sett inte är ett vapen i fotboll«. Wenger var så upprörd att han i en artikel på Arsenals hemsida till och med propagerade för att inkastet som sådant borde skrotas – och ersättas av sparkar.

Arsenaltränarens idé fick aldrig fäste och Delap fortsatte att kasta. Men klagomålen upphörde inte. Efter ett 0–0-möte med Wolverhampton på bortaplan 2010 skrev tidningen The Guardian i sin matchrapport att spelet, till stor del beroende på gästernas ideliga kastande, var så tråkigt att »till och med den mest uppeld­ade huliganen torde ha snarkat redan efter en halvtimme«. Statistiksajten Zonalmarking.net visade vidare att Delap under matchen passat bollen 16 gånger – och kastat den 27 gånger. Rubriken ovanför statistiken löd: »Rory Delap – a throw-in taker first, a footballer second«.

Delaps långa inkast stämde dessutom väl in i bilden av Stoke som ett primitivt spelande lag, beroende av långbollar och fasta situationer. Men på hemmaplan blev han givetvis populär. Stokes manager Tony Pulis berömde sin långkastare och verkade närmast road av kritiken. »Ju mer de klagar, desto mer ska vi använda det«, förklarade han för The Guardian. Delap själv noterade hur folk på stan glatt hälsade på honom genom att låtsaskasta en osynlig boll över huvudet, som en hommage. Spetsegenskapen gjorde också att folk ville se honom kasta andra saker än fotbollar. Delap skämdes inte över sina inkast, men när ett företag undrade om han inte kunde dyka upp på en julfest och kasta en engelsk pudding över en dubbeldäckarbuss tyckte han att det blev lite väl tramsigt. Trots allt var han en Premier League-spelare med meriter från det irländska landslaget. Det blev man inte om man inte var skaplig med fötterna också.

Annons

I dag spelar Rory Delap i Burton Albion i den engelska fjärdedivisionen. Han har blivit 37 år, och i spelarpresentationen på klubbens hemsida lyfts hans patenterade långinkast fram. Själv är han inte lika pigg på att framhäva sin spetsegenskap. Trots veckor av påstötningar – till klubben, lokaljournalister och bekanta – har Rory Delap inte svarat på min vädjan om att få höra honom tala om inkast.

Kastelev. Viborgs back Jonas Thorsen har förbättrat sig med sju meter sedan han började träna med Thomas. Men ligans bästa långkastare är Jonas Knudsen, Esbjerg.

På träningsplanen i Viborg avslutar Thomas Grønnemark passet med en tävling.

– Ni ser de gula konerna där, säger han till spelarna. De ska ner. I högt tempo! När ni har kastat springer ni snabbt till andra sidan och kastar därifrån. Först till tre träffar vinner, jag är också med!

Konerna står ungefär 15 meter från kastlinjerna och tränaren vinner, helt enligt sina beräkningar, tävlingen utan större problem. Han klappar om spelarna och tackar för ett bra träningspass.

– Ni gör stora framsteg, det är gott att se. Ju bättre ni blir på att kasta, desto större chanser för Viborg i ligan.

Tio minuter senare slår sig Thomas ner i Viborgs klubbstuga med en pappmugg svart kaffe framför sig. Han har fortfarande den röda träningsjackan på sig.

– Som du kunde se i dag handlar min träning om mycket mer än att bara kasta långt, säger han. Visst är det härligt att se en kille som Rory Delap kasta, men jag vill inte ha en massa pauser i spelet. Jag såg Norge i en landskamp, och det var inte kul när John Arne Riise tog en evighet på sig för att kasta sina långa inkast. Det ska gå snabbt! Som i handboll! Bam-bam-bam!

Han tar en klunk av kaffet och fortsätter.

– Det finns ett inkastklipp på youtube, från ett derby i Manchester. Ryan Giggs tar bollen och lämnar över den till Patrice Evra – som med flit kastar den i ryggen på Giggs och sedan får bollen vid sina fötter. För mig är det mer än bara ett »roligt klipp«. Det visar hur mycket man faktiskt kan göra med ett inkast, bara man tränar och använder fantasin.

Gäller det även långa inkast?

– I allra högsta grad. Jag ska ge ett exempel.

Han tar fram papper och penna, ritar en fotbollsplan och förklarar:

– Om ett lag verkligen tränar på det får de garanterat fram flera spelare som kan kasta riktigt långt. Låt säga då att mitt lag har inkast långt in på offensiv planhalva. Det naturliga då är att sätta din nickstarkaste spelare här för en skarv, eller hur?

Han gör ett kryss på papperet vid den främre delen av målområdet. Det ser ut som IFK Göteborgs vanliga inkastvariant 2013, där Lasse Vibe kastar till Philip Haglund som sedan har i uppdrag att skarva bollen vidare.

– Vad händer då? Jo, det andra laget placerar en eller två av sina bästa huvudspelare där också. Men mitt lag har tränat så mycket inkast att spelaren som kastar klarar av att komma längre än så. Vips så har vi satt motståndarnas två bästa huvudspelare ur spel! Längre in i straffområdet finns mina spelare, som vet att bollen ska komma dit. Motståndarna har inte en aning, och de har dessutom inte satt lagets bästa försvarare där b­ollen dimper ner.

Han lägger ifrån sig pennan med ett belåtet leende.

– Och detta är bara ett exempel. Det går att göra många andra saker också.

Hur stor är skillnaden på en bra slagen hörna och ett väl utfört långinkast?

– Ett inkast, bra utfört, kan mycket väl bli farligare än en hörna. Tänk på bollbanans vinkel. En hörna lagd med foten går först uppåt och sedan neråt. Ett hårt och flackt inkast får inte samma båge. Det är därför jag inte rekommenderar voltinkastet till spelarna som jag tränar. Det ser festligt ut, men eftersom bollen nästan får snö på sig innan den vänder neråt blir den ganska lätt att försvara sig mot. Dessutom blir precisionen lidande och skaderisken större.

Är det roligt att kasta en fotboll?

– Det är det bästa jag vet. Ett perfekt utfört inkast är något vackert, både för betraktaren och aktören. Det känns som ett perfect flow of energy in your body!

Du överskattar inte inkastets betydelse?

– Jag tror inte det. Att jag själv ser hur mycket spelarna förbättrar sig efter bara lite träning är ganska talande. Och Ove Christensen låter mig inte komma till Viborg bara för att vara snäll. Jag tror snarare att fler klubbar – även de stora – kommer att lägga mer tid på inkastet framöver. Eller, jag hoppas.

Thomas Grønnemark är en pratglad man. Enda gången han tystnar är när han får detaljerade frågor om det tekniska inkastprogram som han har tagit fram och använder sig av i klubbarna. Då blir han hemlighetsfull, som en julmustchef som vägrar avslöja sitt recept.

– Jag vill inte bjuda på det. Jag drömmer ju om att få komma till större, internationella klubbar. Och eftersom jag tycks vara den enda renodlade inkasttränaren vore det dumt att berätta för andra exakt hur jag gör. Jag konstaterar bara att det fungerar.

Är det rent av bra för dig att inkastet inte är högprioriterat i klubbarna?

– Ur en konkurrenssynpunkt är det inte dåligt. Men jag skulle älska om fler upptäckte inkastets skönhet. Det är nästan som en mission för mig. Jag vill att … jag vill få folk att förstå … jag vill …

Han snubblar på orden. Tar ny sats och börjar om.

– Det här är viktigt för mig, säger han. Fotbollen har kommit så långt i sin utveckling, men en av sportens vanligaste beståndsdelar är ännu inte fullt accepterad. Det är i alla fall min erfarenhet, jag vet inte hur man ser på inkastet i Sverige?

Nummer ett. När Thomas satte sitt världsrekord använde han sig av volttekniken. Men när han tränar sina spelare avråder han dem från att »leka akrobater«. Dels för att de kan bli skadade, dels för att siktet blir lidande.

Jag ringer till den svenska elittränare som mer än någon annan gillar att tala om framtidens fotboll. Det är lätt att missta sig på Nanne Bergstrand. Med sitt gråa hår och sin sävliga Markarydsdialekt ser han varken ut eller låter som en fotbollsvisionär. Men den som lyssnar noga får ofta ta del av tankar som sticker ut från den gängse fotbollsnormen. Det var Nanne Bergstrand som tidigt under sin tid i Kalmar FF började använda sig av Kaizen-metoden, ett japanskt tankesätt med »ständig förbättring« som ledord. Det var han som flera år innan Spanien uppträdde så i EM 2012 talade om hur framtidens storlag skulle komma till spel utan renodlade anfallare. Det var han som inför säsongen 2013 ofta placerade Kalmarspelarna i teorisalen istället för på träningsplanen – och blev belönad med en överraskande fjärdeplats.

– Fotbollen är så sabla konservativ, säger Bergstrand. Jag blir intresserad när jag hör vad som händer i Viborg. Jag tror att de är inne på rätt spår.

När Kalmar FF för sex, sju år sedan steg mot toppen av Allsvenskan var det långa inkastet inte oviktigt. Allra längst kastade Rasmus Elm. Redan när han slog igenom i klubben var hans inkast ett effektivt anfallsvapen.

– Men efter ett tag blev de andra lagen skickligare på att försvara sig mot vårt långa inkast. Då började vi fokusera mer på annat.

Till skillnad från Thomas Grønnemark tror inte Nanne Bergstrand att det »går att göra så väldigt mycket mer« med det långa inkastet. Däremot med det snabba, och det smarta.

– Här ser jag en stor utvecklingspotential. Att driva upp tempot är lösningsmedlet för att slå sönder en organisation. Och de flesta målen i Allsvenskan i dag sker efter kontringar. När ett lag kastar inkast tappar de bollen till motståndaren alldeles för snabbt. Då blir det väldigt ofta farligt.

Så varför tränar lagen inte mer inkast? Nanne Berg­strand tror sig ha svaret.

– Ja, det är väl ganska självklart. Inkast, och fasta situationer överlag, anses inte som en vacker del av fotbollen. Där har du det. Men vid ett inkast har du fördelen av att själv välja när spelet sätts igång. Det skapar stora möjligheter. Säkert borde vi träna mer på det.

Kanske är det också så att en del lag faktiskt lägger tid på inkast, men att den övningsformen sällan når publik och medier. En tränare som säger att han vill utveckla kortpassningsspelet låter häftigare än den som säger att han vill få spelarna att kasta bättre inkast. När Offside frågade Hammarby IF:s dåvarande tränare Tony Gustavsson, själv en duktig kastare under sin spelarkarriär, om han ville ställa upp på en intervju om just inkast, svarade föreningen kort i ett mejl: »Hammarby IF vill inte förknippas med inkast.«

I ett annat mejl till redaktionen berättar AIK:s Andreas Alm hösten 2013 att han »från första dagen som chefstränare« som en av tio punkter lyft fram inkastet som »en highlightad del« i AIK:s spelstil. Hur många kände till det? Men Alm aktar sig också för att lyfta fram inkastet för mycket. På frågan vilka de andra nio »highlightade« punkterna är svarar AIK-tränaren kort: »Betydligt större delar av vårt spel.«

 

På parkeringen utanför Viborgs klubbstuga packar Thomas Grønnemark in sina träningsredskap i bakluckan på sin bil. Han ska köra hem till Skive och arbeta på sin hemsida. Än så länge innehåller den mest information om Thomas, men inom några månader hoppas han kunna nå ut till betydligt fler. Planen är att lägga ut inkastkompendier och träningsvideor för klubbar att köpa, och kanske kan sajten, tror han, framöver fungera som ett nätverk för personer som delar hans passion.

– Jag minns när jag började spela fotboll som liten pojke, säger han. Jag fick lära mig att slå bredsidor, jag fick lära mig att nicka, jag fick lära mig att skjuta. Allt var väldigt noggrant. Men när jag skulle kasta inkast sa de bara: »Båda fötterna i marken, Thomas!«

Han slår igen bakluckan och ler.

– Är det inte typiskt? Till och med när jag stod med bollen i händerna fokuserade de på fötterna.