Kör vi med flygande målvakt?

Med hjälp av siffror, rekordbrassar och en målvaktsdåre i Norrköping synar Offside framtiden för ­fotbollens mest utsatta position.

Gianluigi Buffon hann fylla 40 innan han blev av med sitt rekord. 

Medan priserna för världsfotbollens offensiva poängspelare trappats upp för varje transferfönster som öppnats och stängts, hade ingen målvaktsvärvning varit i närheten av de 488  miljoner kronor som Juventus betalade Parma för den 23-årige Buffon sommaren 2001.

När Liverpool 2018 spenderade 653  miljoner kronor på Alisson Becker bröt de slutligen den 17 somrar gamla barriären. Målvaktsrollen hade lyckats stå emot fotbollens ekonomiska utveckling, det hade alltjämt varit en position som de stora klubbarna inte lagt absurda summor på. Offensiv spets har alltid varit mer urskiljbar och högre värderad än den sista utpostens förmåga: Antingen räddar de bollarna eller så gör de det inte – hur stor skillnad kan det vara?

Annons

 

Att det blev just den 25-årige brassen Alisson som slog rekordet följde de engelska ligamästarna Manchester Citys handling en sommar tidigare. Den ett år yngre landslagskollegan Edersons 385-miljonersflytt från Benfica var den enda målvaktsövergång som ens närmat sig Buffons prislapp.

Liverpools tränare Jürgen Klopp handplockade Romamålvakten, Champions League-finalisterna skulle bara ha in Alisson, kosta vad det kosta ville. Varför? Sannolikt inte enbart för att han gick före Ederson i Brasiliens landslag, eller för att han med sin positionssäkerhet och höga räddningsprocent räddade Roma i flera viktiga matcher i   Serie A och Champions League. Att Alisson, som under sin sista Romasäsong uppmärksammats för ett gäng vågade dribblingar och lobblösningar, hade lyckats med 79 procent av sina passningar hörde också till saken. Bara just Ederson, 85 procent, hade bättre målvaktssiffror i Europas fyra toppligor. Precisionen i framför allt det långa passningsspelet passade Klopps vindsnabba anfallsspel perfekt.

Den tidigare rekordmålvakten Gianluigi Buffon.

Tre veckor efter Liverpools rekordköp kontrade en tredje Premier League-gigant. Som ersättare för Real Madrid-flyktade Thibaut Courtois löste Chelsea ut den 23-årige Kepa Arrizabalaga för 836 miljoner kronor från Athletic Bilbao. Trenden blev ännu tydligare: de tre dyraste målvakterna har en gemensam spetsegenskap i sin skickliga bollhantering med fötterna. För det är knappast en slump att samma tre spelare toppar listan över Premier Leagues mest passningssäkra målvakter när säsongen närmar sig slutet.

Samtidigt vore det naivt att tro att den statistiken enbart har med deras »fina fötter« att göra. Gemensamt har trion också att de spelar under tränare med spelsätt som drar nytta av en lika orädd som betryggande bolldistribution från eget straffområde.

När Pep Guardiola, en av världsfotbollens mest upphöjda tränare, hittar nya sätt att förädla sin fotbollsideologi i Manchester City lyssnar unga tränare lite extra. Även Klopp och Chelseas Maurizio Sarri tillhör en kategori tränare som gärna bryter mot konventioner om hur lag och spelare ska uppträda. Framtidens tränare ser upp till vad de gör och det experimenteras med målvaktsrollen även längre ner i storklubbarnas organisationer.

»I Sunday Times skrev reportern att han aldrig tidigare hade sett ett lag spela med elva utespelare.«

Paris Saint-Germains färska akademitränare Thiago Motta lanserade i vintras en mycket progressiv syn på målvaktspositionen. I en intervju med Gazzetta dello Sport berättade den nypensionerade mittfältaren att han skolar klubbens P19-lag i en 2–7–2-formation där målvakten räknas som en av sju mittfältare. 

Vi tar det igen: målvakten räknas som en av sju mittfältare. I intervjun förklarade Motta att det visserligen fortfarande är målvaktens uppgift att skydda buren när motståndarna anfaller, men att han vid eget bollinnehav var spelfördelande central mittfältare. Motta menade att det är så man naturligt kommer att se på målvaktens roll om några år. 

Har Thiago Motta förlorat förståndet? Lämna målet helt öppet? Till och med en gammal mittfältsgnuggare som Motta drivs alltså, när han får chansen att träna några av Frankrikes främsta bolltalanger, med i målvaktshajpen och spelar nu en sorts extremvariant av Guardiolafotboll.

Tiden då målvakten mest förväntades hindra bollar från att passera mållinjen är kanske förbi. Eller?

 

Att just Brasilien är hemland för de två starkaste symbolerna för nutidens »moderna målvakt« (ja, vad ska vi kalla dem, då!?), och som nu vaktar målet hos två av världsfotbollens mest hyllade klubblag, var knappast självklart.

I alla år har målvakterna varit Brasiliens svaga länk. Trots varsitt VM-guld brydde sig ingen särskilt mycket om Félix (1970), Taffarel (1994) eller Marcos (2002), och den tvåfaldige världsmästaren Gilmar (1958 och 1962) nämns sällan bland historiens främsta målvaktsnamn.

Brassarna var där för att lira samba och göra mål, vem som stod längst bak var inte så noga.

Annons

Om de inte gjorde bort sig i avgörande VM-matcher, vill säga. Moacir Barbosas öde är en deppig historia i sig. Målvaktens chansning i finalmatchen i hemma-VM 1950 förföljde honom livet ut. 

174 centimeter kort var Barbosa en ovanligt aggressiv målvakt som gärna tog några steg ut från mållinjen för att, likt 2019 års alerta målvaktstyper som Marc-André ter Stegen, Manuel Neuer och Jordan Pickford, sätta press på anfallarna. Det var vad han gjorde när Uruguays ytter Alcides Ghiggia löpte ner mot kortlinjen för att slå ett inlägg i den 79:e minuten. En liknande situation hade fem minuter tidigare lett till Uruguays 1–1-mål, och den här gången tänkte Barbosa ligga steget före. Han klev ut från linjen för att nå inspelet. Men något inspel kom aldrig. Istället sköt Ghiggia in det avgörande 2–1-målet mellan Barbosa och den främre stolpen.

Att 29-åringen utsågs till mästerskapets bästa målvakt spelade ingen roll, Barbosa blev för evigt »mannen som fick hela Brasilien att gråta«, ensam beskylld för nationens dittills största VM-pinsamhet någonsin. Man ska inte underskatta att han var en av Brasiliens första svarta landslagsmålvakter och blev måltavla för rasism, men den lite mer rumsrena kritiken handlade om Barbosas positionsspel. Istället för att inspirera yngre målvakter att våga agera utifrån varje situations sannolika scenario – allt hade trots allt tytt på att ett inspel var att vänta – blev han ett långlivat varningsexempel för ungdomstränare att illustrera den ständiga uppmaningen: »Släpp aldrig första stolpen!« Eller mer konkret: »Ta inga risker!«

Ederson, världens näst dyraste brassemålvakt.

Men så, tre år senare, kom något som ändå borde ha gett Barbosa upprättelse: en orädd ungrare.

I en händelserik 6–3-match på Wembley avstyrde Ungerns  målvakt Gyula Grosics flera av engelsmännens långa djupledsbollar genom att ge sig ut från straffområdet och volleyrensa. Det här var något helt nytt, målvakten brukade ju stå nere på sin mållinje och agera först när motståndarna avslutade sina anfall. BBC:s matchkommentator Kenneth Wolstenholme visste inte riktigt vad han skulle tycka: »Oortodoxt men effektivt«, garderade han sig.

Den ansedda Sunday Times-journalisten Brian Glanville noterade att Grosics målvaktsstil var väl integrerad i Ungerns offensiva spelsätt med högt ställd backlinje och djupledslöpande mittfältare, och att samspelet med försvararna var något utöver det vanliga. För ungraren var det en självklarhet att målvakten skulle delta i utespelarnas träning och betraktas som en lagspelare bland alla andra.

Engelsmännen såg Gyula Grosics som en visionär och blev inspirerade. I början av 60-talet satsade Liverpools framgångsrika tränare Bill Shankly på en nykläckt målvakt som hade spelat mittfältare upp i sena tonåren. Tommy Lawrence hade en särskild förmåga att läsa spelet och tajma sina utrusningar. Om försvararna var uppe vid mittlinjen positionerade sig Tommy Lawrence på straffområdeslinjen.

I målvaktens första match framför klacksektionen på The Kop ropade hemmasupportrarna till honom: »Get back in your goal!« Brian  Glanville fascinerades på nytt. I Sunday Times skrev reportern att han aldrig tidigare hade sett ett lag spela med elva utespelare.

Med sin robusta kroppshydda och fallenhet för akrobatiska räddningar och utrusningar fick Tommy Lawrence smeknamnet »The Flying Pig«. 

»Målvakten blev en sorts gimmick som behövde spexa för att få uppmärksamhet snarare än att vara en del av ett framgångsrikt fotbollslags spelidé.«

Samtidigt hade en sovjet börjat revolutionera målvaktsspelet globalt. Vad Grosics hade påbörjat tog Lev Jasjin vidare. Med ännu mer vågade och vältajmade utrusningar, reaktionssnabba räddningar och en högljudd, auktoritär styrning av sina försvarare förändrade han kravbilden på hur en målvakt kunde agera. Likt Grosics fungerande Jasjin som en sorts libero. Än i  dag är han den enda målvakt som har utsetts till världens bästa fotbollsspelare (1963).

Trots uppmärksamheten som Grosics och Jasjin fick för sin aggressiva målvaktsstil var de mer tillfälligheter än en trend – något som står klart när jag pratar med några av Sveriges bästa målvakter från 70-, 80- och 90-talet. För Janne Möller, Europacupfinalist med Malmö FF 1979 och Guldbollenvinnare samma år, är det uppenbart att fokuseringen på målvaktens roll i speluppbyggnaden ökat kraftigt sedan hans egna glansdagar:

– Man pratade ingenting om spelet med fötterna på min tid, säger Möller. Min speluppbyggnad bestod av långa utsparkar.

Thomas Ravelli, sex år yngre än Möller:

– Vi målvakter höll oss för oss själva, vi hade knappt några målvaktstränare. Och vi kunde ju plocka upp bollen med händerna, vet du! Först när den nya bakåtpassregeln infördes 1992 började jag tänka på mitt spel med fötterna, men då handlade det mest om att skicka iväg bollen så långt som möjligt.

Nog fanns en dåtidens Pep Guardiola i form av fotbollsvisionären Johan Cruijff. Som spelare hade Cruijff varit planchef i Nederländernas »totalfotboll«, där landslagsmålvakten Jan Jongbloed med tröja nummer åtta stod som en signal för att han när som helst var beredd att operera utanför straffområdet. Som tränare för Ajax ville Cruijff integrera målvakten i lagets speluppbyggnad ännu mer (Edwin van der Sar stämplades som »den första moderna ›sweeper-keepern‹«), men för den stora målvaktsmassan gjorde det ingen stor skillnad. 

Förmågan att passa ­bollen till en medspelare blir allt viktigare för en modern målvakt. Kolla bara på Premier ­Leagues mest passnings­­säkra mål­vakter de senaste fem säsongerna.

Rejälare avtryck satte en skorpionräddande René Higuita, en bisarrt målfarlig José Luis Chilavert och den kortväxte Jorge Campos, som på egen hand sydde sina färgsprakande målvaktströjor. Den sortens utstickande målvakt fick rubriker för att de tänjde på gränserna för hur en målvakt kunde agera. Och för svensk del körde Ravelli sitt race i VM -94 genom att lekfullt larva sig framför kameran när han skulle hämta en boll vid kortlinjen. Målvakten blev en sorts gimmick som behövde spexa för att få uppmärksamhet snarare än att vara en del av ett framgångsrikt fotbollslags spelidé.

Det var först när Manuel Neuer i början av 2010-talet rusade ut i ytterkant av folks plattskärmar och avstyrde djupledsboll efter djupledsboll som det faktiskt hände något i det allmänna målvaktsmedvetandet. Så här aggressivt och förutseende kunde man också spela, och man kunde göra det utan att vara en pajas.

När folk började prata om Neuer som världens bästa målvakt var det delvis för att han tillförde något nytt och spännande, men att han gjorde det under en tysk VM-guldturnering (2014) och i ett bollinnehavdominerande Bayern München under Pep Guardiola ska inte undervärderas.

»Det är som en skidskytt, där ska du vara likvärdig med längdåkarna på skidåkning men också kunna skjuta.«

Visst hade Neuertyper kommit fram även under tidigare decennier, men det är svårt att påstå att de var något annat än anomalier. Det som krävdes för att den här sortens målvakt skulle accepteras på en bredare nivå var en VM-vinnande Pep-adept i ett mäktigt Bayern München. 

Och hur ser det ut i Sverige? När jag pratar med en handfull allsvenska målvaktstränare blir det tydligt att bollhanteringen med fötterna präntas in som en allt mer grundläggande egenskap för svenska målvakter. 

Men det finns också en sådan som Sven Andersson, målvaktstränare i  Helsingborgs IF, som ändå säger något som stannar kvar hos mig: 

– Man kan inte enbart falla in i nymodigheter.

 

Och så har vi Maths Elfvendal. IFK Norrköpings och det svenska herrlandslagets målvaktstränare är en av dem som använder sig av så mycket statistik, forskning och analyser som det bara går. I nästa steg selekterar han vad som är viktigt att förmedla vidare till sina adepter. Enligt egen uträkning är det ungefär fem procent.

– Alla tränare kan prata i generella termer om hur ett lag eller en spelare kopplat till en position ska vara, säger Maths. Till exempel målvakten. »Jag vill ha en målvakt som kan vara delaktig i  lagets speluppbyggnad.« Bra. Men hur formar man det, utifrån klyschan, till att vara konsekvent över tid?

Jag träffar Mats Elfvendal under en av många försäsongsdagar i Norrköping. Han sitter vid ett av lunchborden vid arenan och förklarar engagerat hur han jobbar.

För Maths är det viktigt att skapa digitala dokument, med utgångspunkt i undersökningar och forskning, för att se om det han predikar är hållbart och legitimt.

– På så sätt är det enklare att granska och analysera, snarare än att använda ett flytande språkbruk där de viktiga detaljerna försvinner mellan begrepp och slang.

Annons

Maths kallar det för »Decemberdokumentet«. Varje år samlar han löpande alla forskningsrapporter, analyser och tankar som han har tagit del av under säsongen i ett dokument på datorn. Där samsas korta matchnoteringar om hur laget försvarat sig mot IK Sirius med ett tiotal undersökningar kopplade till målvaktsspelet, men också ledarskapsartiklar som kollegan Daniel Ekvall har skickat.

– Sedan sitter jag och läser det på semestern i  december, säger Maths glatt.

De intressantaste detaljerna åker in i huvuddokumentet, kallat »Filosofin«. Filosofin innehåller Maths kunskap om hur det optimala målvaktsspelet ser ut och hjälper honom att så förenklat som möjligt förmedla kunskapen till sina målvakter. Alla teoritimmar han lägger ner är trots allt för att utveckla målvakter i praktiken. 

Tre fjärdedelar av filosofins utformning kom till efter ett studiebesök hos Swansea City sommaren 2014. Det var då han träffade spanjoren Javi García första gången. Maths blev så inspirerad att han direkt ville implementera lärdomarna i  sitt nya jobb i Norrköping. Årets förändringar i  filosofin är framför allt kopplade till den fysiska träningen, hur den ska »periodiseras« och bygga explosiva målvakter.

Maths lägger ner besticken och får något upphetsat i blicken.

– Jag kan inte hålla mig, jag måste visa! utbrister han och sträcker sig efter sin ryggsäck.

Medan Maths fäller upp sin laptopskärm slår sig Isak Pettersson – utsedd till Allsvenskans bästa målvakt i fjol – ner på stolen intill. Målvakten och målvaktstränaren  ska gå igenom klipp från förmiddagsträningen.

»Allting går snabbare och snabbare, så det bästa du kan göra är att korrigera positionen. Men du måste också veta hur.«

Maths bläddrar mellan powerpointbilder, worddokument och MP4-filer på datorn. Han gör en dragning av sin »filosofi« för att jag ska kunna hänga med. Det är cirkeldiagram, procentuella uppdelningar av straffområdet, sannolikhetsperspektiv, »triggers« och klipp från både Norrköpings, landslagets och internationella klubbars matcher. Ett par av klippen visar hur Hamburgs målvakt ibland står uppe vid mittlinjen när laget äger boll, några klipp illustrerar Isak Petterssons »sweeperroll« i Norrköpings speluppbyggnad.

Maths mobil vibrerar kort på bordet. I ett av klippen han nyss visade gjorde Hoffenheims Oliver Baumann en väl avvägd utrusning. Nu är det Baumanns målvaktstränare Michael Rechner som messar Maths. Han vill veta om en svensk målvakt är tillräckligt bra för Bundesliga.

I helgen var Maths i London och besökte kompisen Javi García, som efter sejourer i Swansea, Sevilla och Paris Saint-Germain nu målvaktstränar Petr Čech och Bernd Leno i Arsenal. Det var ett av de tre internationella studiebesök som Maths försöker hinna med varje år. Senare i år ska han få besök av en annan Premier League-klubbs målvaktstränare, Bournemouths Anthony White, som enligt Maths »är i världstoppen« på just målvaktsbelastning. Utöver White, García och Rechner har Maths regelbunden kontakt med ytterligare ett tiotal målvaktstränare i de europeiska toppligorna.

– Det är intressant, säger Maths. Att hålla igång med dem, snacka med dem. Ibland säger min sambo Elin: »Ska du snacka med honom igen nu?« »Ja, jag jobbar.« »Jobb? Du snackar ju bara målvaktsnörderi.« Ja, men det är ju det viktigaste jobbet!

Maths ler brett och svarar Rechner med ett SMS.

När han är klar frågar jag vad han tycker om den nuvarande trenden med de »spelande målvakterna« som kostar rekordsummor i Premier League.

– Vad som är kul är att målvakter överlag värderas högre, säger han. En utespelare som gör 17 mål istället för tio på en säsong har alltid bedömts göra stor skillnad. Det är samma sak med målvakter. En keeper som räddar fem skott mer än snittet per match gör skillnad. 

Han bläddrar i ett block med Svenska fotbollförbundets logga och illustrerar vad han menar.

– Edersons långa utsparkar gör att Manchester City kan »stretcha« planen ännu mer och få mer tid på större ytor. En målvakt som hjälper laget att spela sig igenom en hög press kommer att såra motståndaren mer, vilket i längden kan leda till ett par mål till. Då är det värt att lägga de där extra miljonerna. 

Tror du att trenden är här för att stanna?

– Jag tror att det kommer att fortsätta. Det är samma sak med försvarare, de börjar också kosta mer pengar. Det blir mindre och mindre skillnad, även om den stora massan alltid har enklare att se spelarna som gör flest mål. På djupet finns det däremot en massa skillnader.

Hur tror du att framtidens ultimata målvakt ser ut? 

– För att svara på det måste jag också veta hur framtidens fotboll ser ut. Det rör sig i samma riktning. Fotbollen har alltid varit cyklisk. Ett tag skulle varenda jäkel in i inre korridor, spelyta två, bli rättvända, och ett tag skulle alla komma ner mot kortlinjen och slå skruvade inlägg mot bakre. I framtiden tror jag att man ska vara anpassningsbar, och framför allt ruskigt smart. Alltså spelförståelsesmart. Allting går snabbare och snabbare, så det bästa du kan göra är att korrigera positionen. Men du måste också veta hur. Det är en nyckel.

Han funderar i några sekunder och lägger till:

– Men också det uppenbara: om du kan vara lika bra med fötterna som utespelarna är det bra. Det är som en skidskytt, där ska du vara likvärdig med längdåkarna på skidåkning men också kunna skjuta. Som målvakt måste du vara lika bra med fötterna, men du ska också vara grym på att rädda och förhindra avslut. Och det senare kommer fortfarande att värderas lite högre.

Isak Pettersson

FÖDD: 6 juni 1997

KLUBBAR: Genevad/Veinge IF 2002–2013, Halmstads BK 2013–2017, Östers IF 2016 (lån), IFK Norrköping 2018–

MERITER: Årets målvakt vid Allsvenskans stora pris 2018

LANDSKAMPER: 4 U19, 1 A-landskamp

LÄNGD: 181 cm

VIKT: 83,5 kg

FÖREBILDER: Iker Casillas och Marc-André ter Stegen.

STYRKOR: »Framför allt har jag bra fötter och spelförståelse samt är snabb och explosiv. Därför kan jag relatera till Casillas och ter Stegens målvaktsstil.«

SVAGHETER: »Inga supertydliga som jag lägger extra vikt vid. Men min sämre fot vill jag gärna förbättra för att bli ännu säkrare på att fördela bollarna.«

Maths sveper med tummen över sin mobil och visar upp Whatsapptråden mellan honom och Isak Pettersson. I den råder det ständig aktivitet. Nästan dagligen skickar de målvaktsklipp och bilder till varandra, oftast på Isaks egna aktioner, och varje klipp som Maths skickar följs upp av frågan: »Kommentar?« Isak ger sin syn på aktionen och så bollar de sinsemellan.

När de ivrigt går igenom träningsklipp efter träningsklipp kan jag inte låta bli att tänka på hur Ravelli och Möller och gänget hade reagerat om de suttit här och hört på. Det som Maths och Isak sitter och pratar om hade ju inte 70-, 80- och 90-talets målvakter trott varit sant. »Expected saves«, »öga-hand-koordination« och »vinkelstatistik« – rynkad panna och bortfintad blick på Ravelli. Han som brukade börja förbereda sig mentalt tre, fyra minuter före avspark inför sina matcher.

Nästa klipp på skärmen: Sead Hakšabanović i  avslutsläge, Isak Pettersson kliver ut från linjen och utmanar honom, varpå Hakšabanović skjuter över.

– Vad är speciellt med den här, då? frågar Maths.

– Att jag tvingar honom att skjuta över genom att komma tillräckligt nära och stänga, säger Isak.

Maths nickar och börjar anteckna i sitt block. Han skriver »RÄDDNING« och ringar in.

– Ja, det blir en räddning i min bok.

– Kul, säger Isak och ler sarkastiskt åt Maths pedagogiska fyndighet. Men det tänkte jag faktiskt på där, för jag och Sead körde tävling. »Ska jag säga att det står 2–1 till mig nu?« 

– Ja, ja, det ska du, säger Maths säkert och  ler. Du vet vad jag tycker: räddningsprocentsiffror visar inte allt.

Efter en halvtimmes diskussion om vinklar, cutbacks, fotisättningar, blockteknik, »Italian style« och hundradelsmarginella tidsskillnader mellan direkt- och maxfrånskjut (Maths egna begrepp) frågar jag Isak om han verkligen kan ha alla de här detaljerna i huvudet samtidigt.

– Nu kan jag det, svarar han. Nu är det en vanegrej. Egentligen handlar allt om triggers: att läsa av var bollen är och hur skytten kommer till bollen. Utgår man alltid därifrån, oavsett om det är inlägg eller avslut, tar man utgångsposition efter det. Ju mer man tränar på det, och bara genom att se sådana här grejer och snacka, desto mer sitter det i ryggmärgen. Och allt är ju anpassat efter mina egenskaper, hur just jag behöver positionera mig. Det gör det lätt att relatera till.

 

Den 181 centimeter långe Isak Pettersson har en motpol i AIK:s tvåmetersmålvakt Oscar Linnér – och inte bara vad gäller fysiska förutsättningar. Jag träffar Linnér på klubbens träningsanläggning efter ett försäsongspass i Solna. Under träningen var Linnér och de andra målvakterna med övriga laget i uppvärmningsklassikern »Kvadraten«, annars var det mest isolerad målvaktsträning.

– Jag suckar lite när det är »kvadde« för det är naturligt att jag får springa lite mer än utespelarna, säger Oscar med ett leende. Men jag tror verkligen att man utvecklar spelet med fötterna genom att vara med i sådana sammanhang.

»När vi väl sitter tillbaks ska det vara stängt. Bolljäveln ska inte in.«

Hur mycket tränar ni i övrigt på spelet med fötterna?

– Det fortsätter vi att jobba hårt med. Att kunna använda både vänster- och högerfoten, ha ett lugn när man får hemspel och våga spela igång bollen. Inte vara dumdristig men ta rätt beslut.

Pratar ni om att integrera era målvakter i lagets spel?

– Förra året spelade vi en fotboll som inte direkt var sambafotboll på egen planhalva. Det är inte Rikards [Norling, tränare] sätt. Därför har jag inte sprungit runt och väggpassat med mina mittbackar, förbi en forward, som vissa gör. Jag har en stabil passningsfot. Men man ska använda den när det behövs, och anpassa sig till vad tränaren vill. Vi har varit riskminimerande, fokus ligger på att hålla tätt bakåt, och då har vi inte råd med några slarvmål där målvakten ska spela igång bollen och sätter backen i en pressad situation. 

Oscar Linnér

FÖDD: 23 februari 1997

KLUBBAR: Stocksunds IF 2002–2007, FC Djursholm 2007–2009, IF Brommapojkarna 2009, FC Djursholm 2010–2012, IF Brommapojkarna 2012, FC Djursholm 2013–2014, AIK 2015–

MERITER: SM-guld 2018

LANDSKAMPER: 5 U19, 2 U21, 1 A-landskamp

LÄNGD: 200 cm

VIKT: 82 kg

FÖREBILDER: Thibaut Courtois, Gianluigi Donnarumma, Samir Handanović och Wojciech Szczęsny.

STYRKOR: »Du hör vilken målvaktstyp jag kollar på: långa målvakter som är extremt positionssäkra och har samma potential som jag i att fläka ut sin kropp och rädda bollar långt ute vid stolpen.«

SVAGHETER: »Att bli stabilare i kroppen, rappare och mer explosiv i mitt rörelsemönster. Där har jag det tuffare än kortare målvakter.«

Vad tycker du om den nya målvaktstrenden med aggressiva och »spelande« målvakter?

– Alla tränare har olika idéer om hur man ska vinna matcher och nå framgång. Under en possessioninriktad tränare är det klart att målvakten kan bli ett verktyg, som en extra utespelare. Och då ska man ha kvaliteten att kunna vara med och erbjuda ett passningsalternativ, sätta rätt passningar och ta rätt beslut i uppbyggnaden. Det är absolut inget fel, tvärtom är det coolt och bra att målvakten är delaktig med fötterna. Men det behöver inte vara ett krav, för vissa tränare har inte den idén.

Så vilka egenskaper behöver du förbättra?

– Att vara stabil i kroppen, rapp och explosiv i rörelsemönstret, jobbar vi mycket på. Där har jag det tuffare än de kortare målvakterna. De har bättre balans och mer explosivitet eftersom deras muskler är kompaktare. Jag kan absolut vara lika bra på den typen av grejer, men jag behöver jobba hårdare för att vara det. Precis som de behöver jobba hårdare på att bli lika bra som jag på att rädda skott utifrån.

Vad är en modern målvaktstyp för dig?

– En som har förmågan att kunna anpassa sig till laget han är i. Och tränarens spelsätt. Jämför med …

Oscar funderar i några sekunder.

– Kolla på Isak Pettersson i Norrköping. De vill spela igång bollen bakifrån, tränaren där värdesätter det, och då blir Isak viktig. Han har anpassat sig jättebra till det. Jämför du det med mig har jag anpassat mig till att vi som lag måste vara solida bakåt. Jag skulle säga att vi båda är moderna målvakter, men på vårt eget sätt. 

Du menar att olika sorters målvakter passar olika bra i olika lag?

– Absolut. Det är bara att kolla på Manchester City, ett possessioninriktat lag där en sådan som Ederson passar bra. Jag kan mer identifiera mig med målvakter i riskminimerande lag, som Jan Oblak i Atlético Madrid och Wojciech Szczęsny i Juventus, lag som sitter tillbaks och anfaller med kraft. Men när vi väl sitter tillbaks ska det vara stängt. Bolljäveln ska inte in.

Jag nämner Liverpools dyra handplockning av Alisson Becker som exempel på den andra sortens målvakt.

– Han är jättebra med fötterna, de spelar ett spel där de har nytta av en sådan målvakt, säger Oscar. Men jag vet inte hur mycket nytta Atlético hade haft av just hans fötter. De har mer nytta av en målvakt som är jäkligt bra på linjen. Kollar du på Ederson är inte han den hetaste målvakten på linjen, han släpper ganska mycket jämfört med Oblak, Szczęsny och Donnarumma. När det kommer ett skott drar den ofta in. Men City spelar en annan typ av spel, de är mer framåtlutade och gör några mål extra som gör att de har råd att släppa ett skott utifrån ibland. I AIK jobbar vi inte riktigt så.

Upplever du att målvaktens spelstil i förhållande till lagets spelsätt underskattas?

– Precis som fotbollen och utespelarna har blivit modernare i sitt spelsätt måste målvakterna följa med i den utvecklingen. Man får göra sina grejer som man tror är bra för laget, men samtidigt inte vara dumdristig. Komma ihåg sitt primära ansvar som målvakt: att hålla tätt bakåt. Det ska man inte glömma.

 

Ju mer jag pratar med insatta målvaktsaktörer och ju fler ingående målvaktsanalyser jag läser, desto mer inser jag att »duellen« mellan den explosiva, bollskickliga målvakten och den positionssäkra linjemålvakten med lång naturlig räckvidd är naivt framkrystad och alldeles för förenklad.

Som den fotbollsanalytiska sajten Statsbomb skriver i en fördjupande text som jämför Jordan Pickford och Thibaut Courtois: »Säg det inte högt, men det verkar nästan som om målvakter har olika egenskaper, och olika styrkor och svagheter.«

Även om Allsvenskans två mest framstående målvakter tydligt symboliserar varsin målvaktstyp, har båda anpassat sig till sin respektive kroppsbyggnad. Den ene, Isak Pettersson, är en av seriens mest explosiva målvakter men också en av de skickligaste med fötterna. Och Oscar Linnér fortsätter att förkovra sig i det som han har nytta av i sin miljö.

Thibaut Courtois, internationell symbol för den långa, luftrumssäkra linjemålvakten.

Förmågan att anpassa sig till sitt lags spelsätt är inte att underskatta. För medan Pep Guardiolas klubbar fortsätter att dominera matchbilder kommer det alltid att finnas lag som inte kan vara lika spelförande. I varje liga finns det lika många lag som riskminimerar och satsar på kontringar. Därmed kommer det alltid att finnas lika mycket plats för båda målvaktstyperna. Oavsett vilken av de olika skolorna som i stunden är mest spännande är det tydligt att målvaktsutvecklingen har nått en ny statusnivå i fotbollsvärlden, och inte minst professionaliserats i sin helhet. Och utvecklingen går snabbt. 

I vintras gav Polens landslagsduo Łukasz Fabiański och Wojciech Szczęsny en skrämmande inblick i hur slapp och destruktiv Arsenals tidigare målvaktstränare Gerry Peyton var under deras tid i den engelska storklubben. För den polska tidningen Przegląd Sportowy berättade Szczęsny att han inför en match mot Chelsea fick rådet: »Pass på. Hazard tar deras straffar och han kommer att skjuta åt motsatt håll som du slänger dig.«

Fabiański fyllde i: »Gerry brukade säga: ›Deras straffskytt skjuter åt antingen det ena eller det andra hållet, det bästa är att gå på din känsla.‹«

En dag kallade målvaktstränaren in lagets fyra målvakter för ett sällsynt videomöte på kontoret. Han knäppte igång ett klipp, fyra till fem minuter långt, på mål som Szczęsny hade släppt in. »Vi satt där och kollade utan att fatta någonting«, sade Szczęsny i intervjun. »Videon visade bara en massa misstag, enbart mina, och han förklarade ingenting. När videon var slut sa han: ›Du ser, du är inte perfekt.‹«

Ganska långt ifrån Maths Elfvendals decemberdokument, som involverar kommunikation och noggrant selekterade detaljråd. Vilken tur att sådana där dinosauriefigurer är på väg att dö ut så att den nya generationens målvakt formas utifrån moderna fotbollsmetoder, tänker man ju. 

Å andra sidan tänker jag på ett klipp som Jönköpings Södras spelande målvaktstränare Frank Pettersson länkade till på Twitter nyligen. I  träningsvideon sidledsskuttar en målvakt över ett kravallstaket för att rädda ett skott mot krysset. Klippet hade setts av nästan 200  000 människor, och med tillhörande fräsiga emojis spridits vidare som en innovativ träningsmetod att ta efter.

»Målvaktens ökade integrering i laget går helt i linje med fotbollens utveckling. Synd att det inte kom tidigare, för det är fan så mycket roligare att vara målvakt i dag.«

Frank Pettersson såg annorlunda på övningen: »Helt oförstående till att den här videon används som inspiration för målvakter«, skrev han. »Kan nog inte föreställa mig en övning med större skaderisk och dessutom en helt onaturlig teknik.«

Jag ringer upp Frank och ber honom att utveckla.

– Jag får ont i kroppen bara av att titta på det klippet, säger han. Det finns ingen verklighetsförankrad nytta i att hoppa med hopvikta ben över ett kravallstaket. Jag har aldrig sett en målvakt hoppa så högt. Det är en felaktig teknik, han följer inte bollbanan.

Jag frågar om han upplever att det ibland överarbetas i den ivriga jakten på nya, vassa moderna utvecklingsmetoder. Frank svarar innan jag hinner formulera färdigt frågan.

– Ja. Helt klart. Den jakten gör både gott och ont. Jag är rädd att sådana idiotiska övningar sprids och rotar sig i målvaktsträningen i vissa klubbar. Livsfarligt!

Däremot har Frank sett kravallstaket användas på smartare sätt.

– Jag tror att det var Monacos målvaktstränare som lade ner ett staket och sköt bollar på det för att träna målvakten på att hantera bollens oförutsägbara studsar. Klockrent! Jag har själv testat liknande grejer med vattenfyllda petflaskor, 40–50 stycken som ligger på marken, och så studsar bollen kors och tvärs. Det är kul att prova den sortens spex, men det måste finnas en tanke bakom och inte bara se häftigt ut.

Medan målvaktsträningen, liksom fotbollen överlag, fortsätter att professionaliseras och optimeras på alla plan, är det oundvikligt att några test på vägen inte lyckas fullt ut. 

Flera av de pensionerade målvakterna jag pratar med gläds trots allt åt utvecklingen och önskar att de själva hade fått spela den roll som dagens målvakter gör.

Jönköpings Frank Pettersson växte upp i en målvaktsvärld och rundar nu av karriären i en annan.

– Fick man en hemåtpassning för tio år sedan skulle den bara bombas upp så högt som möjligt, säger han. Målvaktens ökade integrering i laget går helt i linje med fotbollens utveckling. Synd att det inte kom tidigare, för det är fan så mycket roligare att vara målvakt i dag.

 

Minns ni Thiago Mottas revolutionerande målvaktsupptåg med PSG:s P19-lag? En månad efter intervjun tonades fenomenet ner. Efter att ha studerat ungdomslagets matcher redde det fotbollsanalytiska Youtubekontot Tifo football ut vad Motta egentligen hade menat. Den nyblivna tränaren hade talat om 2–7–2 som en horisontell uppställning, alltså från långsida till långsida. Målvakten skulle förstås inte alls ta klivet upp som en av sju mittfältare. Han skulle stå kvar längst ner och, visst, vara en naturlig inledande del av speluppbyggnaden och agera som en libero, men inte på ett sätt som är konstigare än hur PSG instruerar sina A-lagsmålvakter.

Manuel Neuer, banbrytande Guardiola-adept.

Man kan bli förvirrad för mindre saker. Ena dagen: något symboliserar vart fotbollen är på väg. Andra dagen: det var bara ett missförstånd. Pendeln som signalerar att något nytt är på väg att hända inom fotbollen svänger fram och tillbaka i allt högre tempo för varje säsong som avverkas. Så, vad gäller frågan om vilken målvaktstyp som är mest lämpad för framtidens fotboll, vad ska man tro? Kanske finns svaret, som  så ofta, i gråzonen som vi lite luddigt kan kalla »mittemellan«. Sveriges bästa målvakt, han som tagit Alisson Beckers plats i Roma, rör sig i denna kategori. Robin Olsen är tillräckligt bra på allt för att hålla internationell toppnivå, men har inga omedelbara egenskaper som gör att han sticker ut det där lilla extra. 

Med sina 198 centimeter är 29-åringen i grunden en positionsstark linjemålvakt som har optimerat sin räckvidd genom att utveckla reaktionssnabbheten och styrkan – explosiva egenskaper som mest förknippas med Isak Pettersson-typen. Och även om Olsen sällan förknippas med ett utmärkande spel med fötterna, finns det ett perspektiv som ofta glöms bort när det gäller den sortens målvakt: hur det ser ut. Maths Elfvendal specificerar:

– En generell grej är att långa målvakter får mer kritik för sitt spel med fötterna, säger Elfvendal. Ofta orättvist. Robin har en av de bästa bredsidespassningarna jag har sett, men det ser inte lika kontrollerat ut som när en explosiv målvakt, typ Pickford, tar ett nätt steg åt sidan och så smäller det till i muskulaturen när han piskar iväg bollen. Är du längre är det alltså svårare att ha en kontrollerad kroppskontroll, men du kan fortfarande vara en väldigt bra passningsspelare.

Samma sak gäller en av världens bästa linjemålvakter, Thibaut Courtois. Kontrollerat ser det inte alltid ut, men tittar man på statistiken slår han för andra säsongen i rad mer än 70 procent av sina passningar till »rätt adress« (David De Gea har till exempel inte kommit över 60 procent de senaste två säsongerna). Belgaren är dessutom långt ifrån Neuertypen och lämnar ogärna sitt straffområde, inte heller briljerar han med läckra sidvolleyutsparkar som Jordan Pickford eller Ederson. Och hans namn har följaktligen dalat i diskussionerna om världens bästa målvakt. 

Lång eller kort, våghalsig eller riskminimerande. En sak har dagens målvakter åtminstone gemensamt: de har blivit snällare. När Ajax i mars slår ut Real Madrid ur Champions League kommer det sista målet på frispark. Madrids tvåmannamur (Luka Modrić och Marco Asensio) skyddar sämre än ihåliga fingervantar i snöstorm och ser håglöst på när Lasse Schöne skruvar in bollen. Ändå ser Courtois knappt upprörd ut när han hämtar ut den ur målet. Thomas Ravelli hade garanterat rusat fram till Modrić, utsedd till världens bästa spelare i fjol, och gett honom tinnitus.