»Vi uppförde oss som bönder. Vi var oborstade och fula i mun.«

Toivonen: Vi låg illa till i tabellen inför derbyt. Under sommaren hade vi bytt tränare: Börje Andersson och Tord Grip ersatte L-O Mattsson. Men det startade halvknackigt. När vi förlorade med 6–1 mot Halmstad sa Grip till journalisterna: »Här finns mycket bra att bygga på.« Folk skrattade, men han hade upptäckt något. Han gjorde om Dusko Radinovic till libero, det lyfte vårt spel.

Sköldmark: Vi hade också bytt tränare under säsongen: Sven Dahlkvist kom in istället för Kent Karlsson. Hela året jobbade vi i motvind, det var mycket stolpe ut. Inför matchen i Degerfors var vi i stort poängbehov. Det var en överlevnadsmatch för båda lagen. Och Degerfors hade ett riktigt bra, spelskickligt lag. Vi var imponerade av dem.

Elofson: Jag hade aldrig dömt på Stora Valla tidigare, men det hade länge varit en dröm för mig att få komma dit. Det var en mytomspunnen, klassisk idrottsplats. Ungefär som K­opparvallen i Åtvidaberg. Jag såg fram emot matchen. Tidigare under säsongen hade jag dömt Skånederbyt mellan Malmö och Helsingborg, och klarat det bra.

Annons

Bolinder: Matchen mot Örebro var förstås otroligt viktig, inte minst för oss supportrar. Utöver poängen var det så mycket prestige inblandat. Vi tyckte att örebroare var snofsiga. De kom från storstan – vi var bönder. Eller, det var vi ju inte, men vi uppförde oss som bönder. Vi var oborstade och fula i mun. Vulkanerna hade bildats inför säsongen och det handlade mycket om att röja. Man spelade gärna på att vi var från landet. Det såg nog inte så snyggt ut alla gånger när vi drog fram.

Toivonen: Det har alltid funnits en hatkärlek mellan Degerfors och Örebro, mest från Degerfors sida. Det var mycket viktigare för det lilla samhället att hävda sig mot storebror.

Ottosson: Själv tyckte jag inte särskilt illa om Örebro, men från äldre degerforsare hade man fått höra mycket. Det fanns gamla profiler på kansliet som nästan var hatiska mot Örebro, som höll sig borta när laget var här och spelade.

Bolinder: Mycket handlar om att vi ser oss som värmlänningar – men ändå måste tillhöra Örebro län. Det gillade vi inte. Örebro var inget ställe man gärna åkte till på den tiden. Var det dans eller konsert var det Karlstad eller Karlskoga som gällde. Man höll sig helst till det värmländska.

Toivonen: Det var en speciell stämning i Degerfors IF i september 1993. Vi hade vunnit Svenska cupen tidigare på säsongen och bara några dagar efter derbyt mot Örebro skulle vi möta Parma i Cupvinnarcupen. Man kan nästan säga att vi spelade två parallella säsonger samtidigt: en allsvensk och en med cupfokus. Matchen mot Parma var ett äventyr där vi hade allt att vinna. Mot Örebro var det mer rivalitet och tabellångest.

Elofson: Jag körde upp från Halmstad i min Saab 9000 och hade sällskap av min bror. Min karriär hade gått spikrakt uppåt. Jag var Fifadomare och fick allt större uppdrag. Eftersom jag inte hade dömt just det här derbyt tidigare hade jag hört mig för bland kollegorna. De sa att det kunde smälla rätt bra. »Okej«, tänkte jag. »Då ska jag låta spelarna bestämma rätt mycket själva.« Vid slantsinglingen sa jag till spelarna: »Jag tänker inte springa runt och vifta som någon stins. Ni ska få spela så länge ni klarar av det.« Det var ett misstag, skulle det visa sig.

Sköldmark: Det var två lag som spelade ganska olika. Degerfors hade tekniskt skickliga spelare och stod för en attraktiv passningsfotboll. Vi spelade mycket rakare, ett klassiskt 4-4-2-spel. Det var ju »Dala« som tränade oss.

Ottosson: Eftersom det var derby var det mycket känslor. Men i början var det inget överdrivet fult spel. Lite grinigt kanske.

Elofson: Första halvlek minns jag ändå som om den flöt på ganska bra. Inga allvarliga incidenter eller så. 0–0 i halvtid. Det var inte förrän efter paus som det brakade loss.

Sköldmark: Det blev rätt många fula efterslängar efterhand, och en allt hetare stämning på planen och på läktarna. Kanske tilläts det lite för mycket, jag vet inte. Man var så inne i matchen.

Ottosson: Det var några knepiga domslut i början av andra halvlek, bland annat skulle vi haft en straff.

Elofson: Milenko Vukcevic gick omkull i straffområdet, men det var ingen klar straff. Hur hade hemmapubliken reagerat om samma incident hänt i motsatt straffområde? De hade nog inte ropat efter straff. Min styrka som domare var spelförståelsen. Jag var totalt orädd och jag litade alltid på min första instinkt. En gång hade Kvällsposten en genomgång av de allsvenska domarna och då visade det sig att jag inte gav hemmalagen fler frisparkar eller straffsparkar. Det var precis jämnt fördelat mellan hemmalagen och bortalagen. Ett gott betyg, tyckte jag. Det visade att jag inte föll för publiktrycket.

Ottosson: Strax efter straffsituationen kom jag springande med bollen på bortre långsidan från huvudläktaren sett. Jag trampade förbi en motståndare, sedan fick jag bollen för långt ifrån mig men fullföljde ändå. Bra fart hade jag också. Hade jag varit mer rutinerad hade jag inte fullföljt, men nu var man ju ung och grön. Dessutom svallade väl derbykänslorna, man ville inte vika ner sig. Så det blev en fifty-fifty-situation med Örebros Lars Zetterlund. Det bara small till.

Elofson: Båda spelarna hade hög fart in i duellen. Men jag upplevde det inte som att Zetterlund var ute efter att skada Ottosson. Publiken upplevde det säkert annorlunda.

Ottosson: Högerbenet gick av på två ställen, jag kände det direkt. Men det gjorde inte så fasligt ont först. Lagkamraterna kom fram och jag var nog lugnast av alla. »Ta det lugnt, benet mitt är av här«, sa jag till dem. Ivan Djuric höll på att svimma. »Åh, fy fan, åh, fy fan«, sa han om och om igen. Han var helt blek, stackaren. Och publiken tjöt.

Toivonen: Zetterlund fick vara kvar på planen. Det gjorde förstås en del förbannade. Stämningen blev uppretad, kan man säga. Ottosson var ju en pojk från bygden och nu hade någon gjort honom illa. Man förstod att han skulle missa Parmamatchen också.

Elofson: Jag upplevde att stämningen blev hätsk först när folk förstod att Ottosson hade brutit benet, att skadan var så pass allvarlig.

Sköldmark: Det tog lång tid innan spelet kom igång igen.

Toivonen: Leif Olsson kom in som ersättare för Ottosson. Och det första han gjorde var att trycka till Zetterlund. Rött kort direkt och ännu mer liv på läktaren.

Elofson: Det var en ren hämndaktion. Och en klar utvisning.

Sköldmark: Zetterlund blev stämplad högt upp på ena låret. Huden punkterades, det blev ett hål och blodet pulserade ut. Men då var det fortfarande mer fokus på Ottosson, som låg vid sidlinjen med brutet ben. Man tejpade Zetterlunds lår, sedan spelade han vidare hela matchen.

Toivonen: Jag hade haft Leif som junior och det var en lugn pojk, så jag blev förvånad att han klippte Zetterlund. Han måste ha varit r­iktigt arg. Det var inte likt honom att gå in på det sättet i en närkamp.

Ottosson: De körde mig i ambulans till Karlskoga lasarett. Jag fick smärtstillande och så där, och efter ett tag började det gunga. Fast jag tänkte inte så mycket på skadan ändå, jag var mest besviken över att inte få spela färdigt derbyt. Syrran var med mig och gav rapporter från matchen, och så lyssnade vi på radio. Krister »Hårding« Ericsson gjorde 1–0 till Degerfors, hörde vi. Då blev man glad. Yes, liksom.

Sköldmark: Det var ett riktigt bra skott han fick på. Självklart var det tungt för oss att släppa in ett mål när vi var en man mer.

Toivonen: Det såg ut som om vi skulle kunna greja seger trots att vi bara hade tio spelare på planen. Man började få upp hoppet. Men domaren ville ju aldrig blåsa av! Övertidsminuterna blev bara fler och fler. Till slut började klockan ticka upp mot 100 minuter. Vid varje spelavbrott buades det.

Bolinder: Det var tilläggstiden, mer än smällarna, som gjorde folk förbannade. Det var upplagt för att något jobbigt skulle hända. Jag kände det på mig.

Elofson: Jag gick bara efter klockan och det skulle faktiskt vara så mycket tillägg. Det var ovanligt, förstås, men med tanke på spelavbrotten var det korrekt.

Sköldmark: Ilskan från publiken riktades mot domaren, men också mot oss i ÖSK. När man hämtade bollen för att kasta inkast var det människor som skrek och kastade grus på en. Det var ju inte så roligt, men som lag blev vi nog bara starkare av det. Vi slöt oss samman ännu mer för att få in en kvittering. Trots att vi inte spelade bra gav vi aldrig upp.

Elofson: Vad jag tänkte? »Låt det nu få sluta 1–0 till Degerfors.« Men jag tänkte ju inte blåsa av matchen i förtid bara för att stämningen var hätsk.

Annons

Sköldmark: Vi fick en hörna. Och i röran efter den tryckte vår islänning, Hlynur Stefansson, in bollen. I och med hur matchen hade utvecklat sig kändes det som en seger.

Ottosson: Läkarna i Karlskoga berättade för mig att Örebro kvitterat på slutet. Då blev man ledsen. Sedan var det dags för operation för min del. Då började det också gå upp för mig hur pass allvarlig skadan var.

Toivonen: Örebro gjorde mål på matchens sista spark. Matchen tog slut efter kvitteringen. Folk blev som tokiga på Stora Valla! Jag klättrade upp på ett räcke och försökte lugna ner stämningen. Det var ingen som sa åt mig att göra det, jag reagerade på instinkt.

»Folk ringde hem till min f­amilj och h­otade. Mina barn fick höra att ›pappa skulle dö‹. Jag blev chockad. Jag hade aldrig varit med om något l­iknande tidigare.«

Bolinder: Det var lynchstämning, helt klart. Det kan inte ha varit roligt för domaren, även om han hade varit dålig.

Toivonen: Jag ropade till supportrarna: »Still er nu! Still er!« Men känslorna svallade något fruktansvärt. Ögonen som mötte mig … det var som att stirra in i svarta hål.

Elofson: Jag fick hjälp med att ta mig in till omklädningsrummet, det var tumultartat. Jag försökte hålla huvudet kallt och jag kom i alla fall in under läktaren och kunde pusta ut lite. Men det kändes förstås inget vidare, det gjorde det inte.

Toivonen: Det blev ingen plan­invasion, men många dröjde sig kvar efter slutsignalen för att de var förgrymmade. En gubbe försökte klippa till Elofson med sitt paraply. Själv var jag besviken över resultatet, men jag kände också ett ansvar att försöka lugna stämningen. Det var lite … konstigt alltihop.

Elofson: Jag kände att jag hade gjort bort mig. De omdiskuterade situationerna kunde jag försvara, men jag hade förlorat kontrollen över matchen. Nivån blev alldeles för hög, jag skulle ha stävjat den tidigare. Det sa jag till journalisterna efter matchen också. Jag var alltid väldigt självkritisk som domare. För självkritisk, menade en del av mina vänner.

Sköldmark: Vi fick vänta ganska länge i omklädningsrummet efter slutsignalen för att det skulle lugna ner sig där ute. När vi sedan åkte fick vår spelarbuss poliseskort och vi tog en annan väg ut ur Degerfors än den vi brukade ta. Man ville tydligen inte riskera att köra genom centrum.

Elofson: Min bror och en polis körde min bil till en parkering några mil utanför Degerfors. Sedan blev jag skjutsad dit av polisen och kunde köra hem mot Halmstad därifrån. Jag kände att det hade gått åt helvete, men då förstod jag fortfarande inte vad matchen skulle innebära för mig. Jag såg mest fram emot att få komma hem.

Toivonen: Det var en märklig stämning efter matchen. Vi hade en fotbollsfest mot Parma att se fram emot, samtidigt var man lite skakad efter derbyt. Men jag tycker ändå att vi lyckades se till att det inte spårade ur fullständigt.

Elofson: Folk ringde hem till min familj och hotade. Mina barn fick höra att »pappa skulle dö«. Jag blev chockad. Jag hade aldrig varit med om något liknande tidigare och ställde mig frågan »Är det värt det här?« Jag tyckte om att döma fotboll och då får man också räkna med att bli kritiserad. Men när ens familj drabbas … det kändes hemskt.

Bolinder: Dagen efter derbyt var TV-sporten i Degerfors och gjorde ett reportage. Eftersom jag var ordförande i Vulkanerna skickades jag fram till kameran, inte medietränad direkt. Man var fortfarande besviken och sa väl inte så jättesmarta saker.

Toivonen: Det var löpsedlar som skrek om »Skandalen på Stora Valla«. Men vi var tvungna att ladda om inför matchen mot Parma. Utan Ottosson, som fort­farande var kvar på lasarettet.

Ottosson: Zetterlund skickade blommor till mig, har jag för mig. Jag var egentligen inte så värst arg på honom – man var mer besviken över skadan. Från att ha varit ledsen över Örebros kvittering började jag tänka mer på min egen situation och på allt roligt jag skulle gå miste om. Matcherna mot Parma hade jag sett fram emot länge, och nu var hela säsongen körd för min del.

Elofson: Jag dömde en ny match bara några dagar efter derbyt. Men det kändes inte roligt. Det tog nog ett år innan jag kom över det som hände i Degerfors. Inför säsongen 1994 tänkte jag lägga av, men min fru och mina vänner sa till mig: »Låt dem inte vinna!« Jag fick en del psykologhjälp också. Det handlade mycket om att förstå att folk inte var arga på personen Lennart Elofson, utan på domaren Lennart Elofson. Lyckades man hålla isär de begreppen blev det lite enklare att gå vidare.

Ottosson: Till slut klarade vi oss ändå kvar i Allsvenskan det året, via kval mot Hässleholm. Så Örebros kvittering i derbyt blev trots allt inte avgörande. Det var nog skönt för många.

Sköldmark: Vi kvalade oss också kvar hösten 1993. Säsongen efter vann vi nästan SM-guld med i princip samma lag. Fotbollen är märklig ibland.

Elofson: Efter Degerfors lovade jag mig själv att aldrig släppa iväg en match för långt igen. Det lyckades jag med. När jag senare dömde Wimbledon i Intertotocupen delade jag ut ett kort till en tokig engelsman redan efter tio sekunder. Tre varningar senare var de fromma som lamm. Då tänkte jag: »Fan också, så här skulle jag ha gjort i Degerfors.« Min sista allsvenska match gjorde jag 1996. Men jag återvände aldrig till Stora Valla.