Kung för en dag

Om åtta år kan den här arenan vara ­platsen för både EM-finalen i fotboll och 100-­meters­finalen i OS. Men just denna dag liknar den mer en sovande jätte, där den ligger i utkanten av en stad med över tio miljoner invånare. Det är en  ­torsdagseftermiddag i maj. Jag skyddar mig mot regn och storm i ett litet skjul till­sammans med tre säkerhetsvakter, och vi är antagligen de enda i den här änden av staden som vet vilka som snart ska anlända till arenan.

»Atatürk Olimpiyat Stadi?« frågade taxichauffören mig gång på gång för att försäkra sig om att jag ville till ett ställe som ingen åker till i mitten av veckan. Inte ens turistande Liverpoolfans brukar besöka platsen för »miraklet i Istanbul« – Champions League-finalen 2005 mot Milan.

När bussen svänger in framför arenan pekar en av vakterna och säger:

Annons

– Irak. Zico.

Egentligen skulle jag bara semestra i Istanbul, men när en tidningsredaktör i mitt födelseland Brasilien berättade för mig att Iraks landslag var på tränings­läger i staden blev jag nyfiken. Det är ändå ett av ­världens mer svåråtkomliga landslag, från ett land som fortfarande plågas av det åtta år långa krig som satte punkt för diktatorn Saddam Husseins 24 år vid makten. Det är ett landslag som nu förbereder sig för den fjärde och sista fasen i det asiatiska kvalet till VM 2014, men som av Fifa för­bjudits att spela i hemlandet av säkerhetsskäl, och istället arrangerar hemma­matcherna i Qatars huvudstad Doha. Och framför allt: ett landslag som sedan september 2011 tränas av den brasilianska fotbolls­legendaren Zico, spelaren som charmade världen under VM 1982 och 1986. 

Zico har gått via de turkiska kontakter han skaffade sig under sin tid som tränare för Fenerbahçe för att arrangera lägret. 30 spelare är uttagna. I juni väntar kval­matcher mot Jordanien och Oman.

Tillsammans med sin assisterande tränare, brodern Edu, som på 60- och 70-talet var en talangfull spelfördelare i brasiliansk fotboll och som tidigare varit förbundskapten för just Irak, går Zico nu ut på träningsplanen intill a­renan. Jag presenterar mig och säger att jag är reporter, född i Rio de Janeiro men bosatt i Stockholm. Zico erbjuder en plats i avbytarbåset så att jag kan skydda mig för regnet.

– Det är mest spelare från irakiska ligan här, ­berättar Zico.

Han pekar på en ung kille ute på planen:

– Men du sa att du bodde i Sverige, va? Han där heter Ahmed Yasin. Han spelar där.

Edu nickar och tillägger:

– Han är en väldigt bra spelare. Vi såg honom i OS-laget och lyfte över honom till A-landslaget direkt. Han är snabb och kan använda båda fötterna. Vi har hög medel­ålder i truppen, de flesta från det lag som vann Asiatiska mästerskapen för fem år sedan är kvar. Vi behöver nya spelare och Ahmed är en av de mest lovande vi har. Han spelar i … heter det Örebro?

Jag nickar förvånat. Trots att jag följer Allsvenskan noga har jag aldrig hört talas om killen. Framför allt hade jag inte räknat med att stöta på en svensk spelare här nere, särskilt inte en som den brasilianska tränarduon anser vara landslagets mest lovande.

Edu drar jackans blixtlås hela vägen upp i halsen och frågar:

– Det där laget han spelar för, hur ligger de till i ligan?

– Det har gått dåligt för dem i år, säger jag. Men än finns det väl tid att vända på det.

Vändningen kom aldrig. Fyra månader senare sitter jag på ett kafé i stadsdelen Väster i ­Örebro tillsammans med Ahmed Yasin och hans vänner ­Mattias, Parosh och Bawan. Med fem matcher kvar av säsongen ligger ÖSK näst sist i Allsvenskan, nio poäng efter Gif Sundsvall på kvalplatsen. I somras fick ­tränaren Sixten Boström sparken. ÖSK har knipit fler poäng under den nya ­tränaren Per-Ola Ljung, men det kommer ändå att krävas ett mirakel för att undvika nedflyttning. Till att börja med måste de slå Sundsvall i kvällens hemmamatch på Behrn Arena.

Efter min hemkomst från Istanbul i maj insåg jag att det fanns en anledning till att jag inte hade hört talas om Ahmed Yasin. Han har bara spelat åtta av 25 matcher under säsongen. Endast fyra gånger har han varit med från start. Även den här dagen ska han börja på bänken.

– För Sixten fick jag inte spela en enda gång från start. Han gillade inte mig. Jag försökte prata med honom men han bytte alltid ämne, det gick inte att tala med honom.

Desto roligare har Ahmed haft i landslaget. Förbundskapten Zico lät honom tävlingsdebutera i september, i VM-kvalet mot Japan inför 60 593 åskådare på Saitama Stadium. Irak förlorade med 1–0 men Ahmed utmärkte sig som en av de bästa i bortalaget.

– Det var den största dagen i mitt liv, säger Ahmed. Ingenting jag har varit med om kommer ens i närheten av det. Zico visade att han tror på mig.

Om några dagar är det dags igen. I morgon drar han till Malmö för att ansluta till det irakiska landslagets samling inför träningsmatchen mot Brasilien på ­Swedbank Stadion. Mötet planerades in för bara någon vecka sedan och Ahmed har inte hunnit smälta att han snart ska ställas mot Neymar och Kaká.

– Ska du spela i dag?

Kaféets servitör viftar med sin tipslapp framför ­ögonen på Ahmed.

– Nej, jag ska sitta på bänken, säger spelaren. Men du har väl satsat på oss, va?

– Äh, ni har ju redan åkt ner.

– Inte alls. Om vi vinner i dag har vi fortfarande chans, förklarar Ahmed.

– Åh fan, jag ska kolla. Jag tror …

Servitören ögnar igenom tipslappen.

– Ah, jag helgarderade er match, så det är lugnt.

Det är tre timmar till avspark, Mattias ska skjutsa Ahmed till hans lägenhet. I bilen på väg hem säger Ahmed att han måste packa sin väska, eftersom han åker tidigt mot Malmö i morgon. Och efter det bär det av till Doha – och den viktiga VM-kvalmatchen mot Australien. Ahmed ler från sin plats i baksätet och säger:

– Tänk, om fyra dagar ska jag spela mot Brasilien. Och nu är jag på väg till en allsvensk match för att sitta på bänken mot Sundsvall.

Alla i bilen sitter tysta. Ahmed fortsätter:

– Men det är väl så fotbollen funkar här i Sverige.

Enligt Statistiska Centralbyrån finns det cirka 125 000 invånare i Sverige som är födda i Irak. De flesta har anlänt under Iraks tre stora emigrationsvågor i modern tid: Iran–Irak-kriget (1980–1988), Gulfkriget (i början av 1990-talet) och Irakkriget (2003–2011).

Ahmeds familj kom till Sverige i samband med den första konflikten. När kriget mot Iran lugnade sig återvände Yasins till Bagdad, men när Gulfkriget ­nalkades bestämde de sig för att flytta tillbaka till ­Sverige. Först anlände Ahmeds äldsta bröder Salah och Salar. Ahmed kom med mamma och pappa ett par år senare, 1992. Eftersom han bara var ett år gammal när han anlände minns han ingenting om svårigheterna i hemlandet.

– Min bror Salar kan vår historia, du får fråga honom, säger Ahmed.

Ahmed har två yngre systrar och fyra äldre bröder. Samtliga bröder har satsat på fotbollskarriärer, och för Ahmed har det betytt att han kunnat se och lära av deras misstag. Salar, som nu är 34 år, debuterade för ÖSK i Svenska cupen 1998. Han lämnade Sverige tidigt för att testa lyckan i Grekland. Där gick ­karriären i stå och den tog aldrig riktigt fart igen. Araz, 31, har spelat i Superettan men också varit utomlands, bland annat en kort sväng i en vietnamesisk klubb. Nu är han tillbaka i Sverige för rehabträning efter en knäskada som han ådrog sig när han spelade i irakiska ligan. 26-årige Zeid »Zico« Yasin – som fick sitt smeknamn av sin ungdomstränare, eftersom Zeids frisyr liknande den nuvarande irakiske förbunds­kaptenens – försöker för tillfället starta om karriären i Dubai. Han presenterades för den svenska fotbollspubliken i ett Sport­nytt­inslag redan 2004, då han återvänt från en sex­månaders­period i Irak – där han hade spelat fotboll i ett halvår mitt under brinnande krig. »En dag exploderade polisstationen utanför arenan«, berättade han. »Alla affärer var borta nästa dag. Jag ­brukade handla av en person i en affär varje dag, men när jag kom dit dagen efter var han borta.« Zeids senaste klubbadress i Sverige var Assyriska Örebro, som han hjälpte upp i division fyra.

Vis av brödernas erfarenhet har Ahmed bestämt sig för att ha tålamod. Hans karriär påminner mer om några andra kända Örebrotalangers. För liksom Jiloan Hamad, Jimmy Durmaz och Dejan Garaca kommer Ahmed från BK Forward. Men där ÖSK gick miste om att värva dessa tre lyckades klubben inför säsongen 2011 locka över Ahmed. Då såg det ut som en perfekt flytt för 19-åringen. Han fick bo kvar nära vänner och familj, och han kom till en klubb som nyss placerat sig trea i Allsvenskan och skulle kvala till Europa League.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Redan i halvtidspausen verkar det klart: ­Örebro SK åker ur Allsvenskan. Gif Sundsvall leder med 2–1, och ÖSK har dessutom fått en man utvisad.

Publiksiffran, 3 071 åskådare, är den lägsta på Behrn Arena på hela säsongen. De som hörs mest under andra halvlek är den nystartade supportergruppen Neutrala klacken – ett gäng studenter som vill locka till sig fans till andra lag än de som spelar, bara för att »hålla på bra fotboll«. Det är extra överraskande med tanke på att den fina fotbollen har lyst med sin frånvaro.

Annons

Under hela första halvlek varvade Ahmed Yasin lätt uppvärmning vid sidlinjen med att sitta och glo på ­spelet från sin plats på bänken. Likadant har det ­fortsatt i andra. Först i 60:e minuten kallar tränaren Per-Ola Ljung till sig Ahmed för ett snack. Ytter­ligare nio minuters uppvärmning senare får yttermitt­fältaren hoppa in – som högerback.

Han gör det bästa av situationen. I den 75:e minuten dribblar han sig förbi Sundsvalls Mohammed Saeid och försöker sig på ett skott från långt håll. Bollen går högt över. Strax därefter väggspelar han sig fram tillsammans med Shpetim Hasani och passar sedan vidare till Alhassan Kamara. Sundsvalls backlinje motar bort lagkamratens skott.

I den 92:a minuten får ÖSK hörna, och målvakten Tomer Chencinski löper över hela planen för att förstärka hemmalaget i straffområdet. Hörnan läggs, Sundsvall vinner duellen och ställer om men slarvar bort bollen. Istället når den ut till Ahmed. Han slår en lång crossboll mot Samuel Wowoah som nicktouchar vidare till Kalle Holmberg. Medspelaren skjuter och bollen går i mål. Strax därefter blåser domaren Jonas Eriksson av matchen. Det oavgjorda resultatet betyder att ÖSK fortfarande har en teoretisk chans att hänga kvar i Allsvenskan.

På presskonferensen efteråt frågar jag tränaren ­Per-Ola Ljung hur han tänkte när han satte in Ahmed på högerbacken.

– Vi behövde mål, svarar han. Och istället för att ta in en defensiv ytterback som skulle gå framåt bytte jag in en yttermittfältare med defensivt uppdrag.

Jag undrar om han sett någon utveckling hos Ahmed sedan han kom med i det irakiska landslaget. Ljung ler:

– Det kan han nog svara bättre på själv. Det finns mycket erfarenhet att plocka från sådana matcher förstås. Men det tar ju också ett tag innan man ser en sådan utveckling.

Ahmed Yasin kränger av sig kostymen och skjortan hemma i sin lägenhet, fem minuter från Behrn Arena. På kroppen skymtar jag en tatuering. »Only God can judge me«, samma gaddning som ­Zlatan Ibrahimovic bär.

– Jag gjorde den inte för att Zlatan har en sådan. Men jag gillade den när jag såg den. Budskapet betyder mycket för mig, förklarar Ahmed.

Det har bara gått en knapp halvtimme sedan matchen mot Sundsvall blåstes av. Brodern Salar har kommit förbi för att hämta upp Ahmed. Kvällen ska ägnas åt ­El Clásico på TV. I familjen Yasin är det tradition att följa stor­matcher tillsammans.

Bröderna pratar om mötet med Sundsvall. Ahmed är nedstämd.

– Nu blir det nästan omöjligt för oss, säger han. Vi borde ha vunnit.

Han berättar att han fortfarande följer BK Forwards matcher. Flera nära vänner är kvar i moderklubben, och han är orolig för att de kommer att spela i samma serie som han själv nästa år.

– Om Forward går upp i Superettan blir det tufft. Jag vill ju inte spela i samma division som de. För mig skulle det inte kännas som ett steg framåt. Fattar du?

Ahmed suckar och säger att det ibland känns väl tufft för en 21-åring som han att slå igenom i svensk fotboll. Han refererar till en annan ung talang som han såg på TV häromveckan, när Ajax tog emot Real ­Madrid i Champions League.

– Såg du Tobias Sana? Jag spelade mot honom här, Örebro mot IFK Göteborg. Med U-lagen alltså. Man kunde se hur bra han var. Han var deras bästa spelare, jag var vår bästa spelare. Men han fick aldrig chansen här i Sverige på riktigt. Nu spelar han med Ajax i Champions League. Vem kan säga att han inte var redo?

Jag påpekar att han måste ha känt något liknande när Zico lät honom spela mot Japan inför 60 000 åskådare.

– Precis! Zico struntar i hur gammal du är. De bästa spelar. Jag har aldrig sett så mycket folk på läktarna. Det var en konstig upplevelse bara att värma upp där. Men sen, när matchen började, tänkte jag inte på det. Jag koncentrerade mig bara på spelet.

– Hur mycket skiljer sig Zicos träning från den du får här i Örebro?

– Alltså, träning med Zico har ingenting med ­träning i Sverige att göra. Med Zico kör vi boll hela tiden. Han gillar det. Här i ­Sverige springer vi mest. Men jag kan hantera båda sätten, och jag kan inte säga vilket som är bäst. Jag har ju växt upp här och är van vid det svenska sättet att träna också.

Jag tittar mig omkring i lägenheten. Det är för­vånansvärt välstädat, det är svårt att tänka sig att det bor en 21-årig kille här. Mest uppseendeväckande är den oanvända mikrovågsugnen som står parkerad mitt på golvet. Ahmed förklarar:

– Jag har bott här i ett år och aldrig lagat mat. Jag kan inte. Jag äter alltid ute eller hos min familj.

Brodern Salar skakar på huvudet:

– Ja, jag kan laga mat i varje fall. Jag var ju tvungen att lära mig när mina föräldrar skickade mig och Salah hit mitt under kriget.

Han pekar på Ahmed och fortsätter:

– Men den här ungen, han är bortskämd.

»Du vet, där måste man köa för allt. Man står i kö bara för att hämta ett papper, som du bara ska ha för att få göra ditt pass.«

Salar kör oss hem till sin lägenhet. När vi ­kommer in möts vi av bröder, systrar, en kusin från England, en svärfar, en svägerska … Lägenheten känns mer fullsatt än Behrn Arena ­tidigare på kvällen. De enda som saknas är Zeid, som är i Dubai, och Ahmeds föräldrar Yasin och Keireh, som är på besök i Bagdad. Ahmeds brorsdotter Lina bär en ÖSK-tröja med hans namn. Bror­sonen Eljas har en Real Madrid-dräkt med »Cristiano Ronaldo« på ­ryggen. Hela hemmet andas fotboll. Och doftar te och kanelbullar.

När matchen börjar gör Ronaldo snart 1–0 på Camp Nou. Ahmed jublar. Brorsan Zeid är inte den enda i familjen som fått smeknamn efter en fotbollsstjärna. I  Irak kallas Ahmed för just Cristiano Ronaldo.

– Folk där nere gillar sådant, säger han. Och han är min favoritspelare också. Jag gillar hans stil, jag ­kopierar honom lite i frisyr och så. För mig är han den bästa spelaren i världen. Jag gillar inte Messi, när jag spelar TV-spel är jag alltid Ronaldo.

Salar avbryter och pekar på sin bror:

– Men han ska bli Ahmed! Inget annat. Bara Ahmed.

Salar kallar sig »Ahmeds rådgivare«. Han vill försäkra sig om att lillebror får de möjligheter som resten av familjen aldrig fått. Men han är orolig för situa­tionen i ÖSK.

– Ahmed är den bästa spelaren i vår familj. Men om ÖSK åker ner så måste vi hitta en annan klubb. Annars kommer inte Zico att fortsätta kalla Ahmed till landslaget. Han kan ju inte spela i Superettan.

Ahmed har ingen agent. Salar säger att det inte ­brådskar, men medger i nästa andetag att det blir svårt att hitta en »bra klubb« åt brodern utan en riktig agent.

– Det har varit några som snackat med oss. Men du vet, ibland snackar de bara utan att visa något ­konkret. Fast det är säkert många som kommer för att se honom spela nu mot Brasilien.

– Salar sköter alla mina grejer, flikar Ahmed in. När förbundet hör av sig får han ta det, jag kan ju inte läsa eller skriva arabiska. Men nu pratar och förstår jag lite bättre, och jag kan skriva min autograf på arabiska … Fast det var ju inte helt nödvändigt att lära sig, irakier brukar inte be om autografer, de gillar mest att ta ­bilder. När ­Örebro spelar borta händer det att irakier kommer fram till mig bara för att prata efter matchen.

Det är paradoxalt. Hemma i Allsvenskan är Ahmed bara känd för den innersta kretsen, men i Irak – ett land han bara har besökt ett par gånger i livet – ­betraktas han som en framtidsspelare. I varje fall om man ska lita på hans bröder.

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Eftersom jag, ­liksom Ahmed, inte kan läsa arabiska har jag inte kunnat uttyda hur stor han egentligen är i Irak. Och om han nu är så lovande, varför platsar han då inte i ett allsvenskt bottenlag? Iraks landslag är visserligen bara rankat som nummer 80 i världen av Fifa, och det är svårt att bedöma vad den klassen betyder översatt i allsvenska mått. Men som jämförelse ligger Finland – ett land som har ett antal spelare i den svenska högstaligan – åtta placeringar bakom Irak på samma rankning.

Iraks landslag hade sina gyllene år på 80-talet, då de kvalificerade sig för tre OS-turneringar i rad samt till VM i Mexiko 1986. Sedan rasade landslaget ­samman. Saddam Husseins son Uday styrde elitidrotten och den irakiska olympiska kommittén med järnhand och beordrade bland annat bestraffning av idrottsmän som inte presterade vad han förväntade sig. Fot­bollen var inget undantag. Förluster kunde leda till att ­spelarna fängslades, pryglades med elkablar eller tvingades bada i öppna avlopp. 1996 nådde landslaget botten. Fifa rankade laget som 139:a i världen.

Ahmed var tio år när han för första gången återvände till landet han föddes i. Han minns mest att han besökte släktingar han tidigare bara hört talas om. Nästa gång han reste till Bagdad var det för att skaffa ett irakiskt pass, så att han skulle kunna spela i lands­laget. Han säger att han blev förbluffad över alla köer och säkerhetsrestriktioner.

– Du vet, där måste man köa för allt. Man står i kö bara för att hämta ett papper, som du bara ska ha för att få göra ditt pass. Det kan ta några dagar, eller ett par veckor. Men för mig tog det bara tre timmar. ­För­bundet fixade allting. Det fanns folk som väntade på mig.

– Special treatment for a star, skojar jag.

– Ja, lite så. Det kan man inte klaga på.

Från Örebro till Malmö, via Mjölby. Från All­svenskan till en viktig VM-kvalmatch mot Australien via Brasilien. På tåget ner mot Skåne träffar jag för första gången Ahmed utan bröder eller vänner i närheten. Med förväntansfull blick stirrar han på åkrarna som susar förbi utanför fönstret. Jag ­frågar om han inte är lockad av att bara lämna Sverige bakom sig och bege sig till Irak där han redan är ett stort namn.

– Jag vet att mina föräldrar vill tillbaka. Och att min bror Salah funderar på det. Han vill öppna restaurang i Bagdad. Det är mycket som händer där, mycket som har blivit bättre. Jag förstår att de vill tillbaka men jag tänker inte följa med. Åtminstone inte nu.

Han ler:

– Du vet, det ringer alltid irakiska klubbar och snackar med min brorsa. Några lag från Dubai har hört av sig också. Men jag vill försöka här i Europa först.

För tillfället verkar även det irakiska landslaget sträva västerut. Men det är inte lätt.

Krånglig byråkrati och svårlöst logistik gör det tufft för Zico att arrangera matcher mot europeiskt motstånd. När jag träffade förbundskaptenen på Olympia­stadion i maj berättade han att bristen på resurser i Irak inte var enda skälet till att han förlagt lägret till Istanbul. Irakier kan enkelt resa in i Turkiet, därmed gick det att kalla in spelare sent i truppen.

Inför matchen mot Brasilien måste Ahmeds lagkamrater ta en omväg till Malmö. Att landa på Kastrup och åka över bron var omöjligt, eftersom det skulle ta för lång tid att ansöka om visum i Danmark. Så istället reser Zico och hans spelare från Doha till Stockholm, där de tvingas vänta i fyra timmar på ett plan som ska ta dem ner mot Skåne. Lagkamraterna har inte ens landat i Stockholm när Ahmeds tåg rullar in på Malmö Centralstation.

Det är en molnig och blåsig måndag. Ahmed promenerar Södergatan fram. När han stannar vid ett rödljus nära Triangeln vinkar två män på andra sidan gatan åt honom.

– Känner du dem? frågar jag.

– Nej, jag har aldrig sett dem, säger han.

Vi traskar vidare. Snart möter vi två tonårstjejer. De fnittrar när de ser honom. Till slut tar de mod till sig och säger något på arabiska. Ahmed vänder sig om.

– Är du Ahmed Yasin, frågar den ena.

– Ja, svarar Ahmed.

– Nä, det är inte han, säger den andra tjejen.

– Jo, jo. Jag lovar, säger Ahmed.

Tjejerna fnittrar och ber honom posera för ett foto. När de gått ringer Ahmeds mobil. Han svarar på ­arabiska. När han några minuter senare avslutar ­samtalet förklarar han att det var hans pappa som ringde från  Bagdad.

– Han sa att alla fotbollsprogram på radio och TV pratar om mig nu. Det är stor uppmärksamhet på matchen mot Brasilien. Pappa sa att de pratar om att resten av spelarna inte förstår mitt sätt att spela riktigt.

Jag påpekar att det är en betydligt trevligare analys än om journalisterna hade sagt att det är han som inte förstår de andras spelsätt.

– Jag vet! De säger att eftersom jag spelar i Europa så måste de andra lära sig hur man spelar här borta.

Ahmed frågar fotograf Daniel Nilsson, som bor i Malmö, om han känner till någon »bra arabisk restaurang« i staden. Trots att Örebro ligger 50 mil bort vet han att lagkamraterna kommer att betrakta honom som lokalinvånare, de lär vilja ha några tips från honom. Sedan vänder sig Ahmed mot mig med en helt annan fråga. Några lagkamrater har undrat om en sak som Zico ofta säger på träningar och matcher: »Porra, caralho«. Ahmed frågar om det är portugisiska. Jag svarar att det är det. Rakt av kan det första ordet översättas med »fan« och det andra med »kuk«. Ahmed skrattar och frågar om det är något man bara använder när man är förbannad.

– Inte nödvändigtvis, svarar jag. Det beror på hur du säger det. Du kan använda det både när ditt lag gör mål och när ni missar mål.

Tyvärr kan jag inte hjälpa honom med hans andra fråga. Han vill att jag ska fixa så att han får Neymars tröja. Jag säger att det kan bli tufft, efter AIK–Dnipro på Råsunda berättade den brasilianska mittfältaren Giuliano för mig att hans ukrainska medspelare bett honom om samma sak.

– Äh, det är lugnt, säger Ahmed. Är jag nära ­Neymar kan jag fråga honom. Annars tar jag bara den  tröja jag får.

Fem timmar senare har uppmärksamheten i Irak spridit sig via Malmös kabel-TV-nät till stadens gator. Utanför Hilton Hotel fylls trottoaren med folk. De ­viftar med irakiska halsdukar och flaggor. I Malmö bor cirka 13 000 invånare med irakiskt ursprung, och nu verkar merparten av dem vara på fötter.

Den ensamma säkerhetsvakten utanför hotellet berättar att han bett om förstärkning.

– De trodde inte på mig när jag sa att det skulle komma mycket folk hit i dag, säger han. Jag försöker snacka med fansen så att de håller sig lugna men om alla vill komma in är det inte mycket jag kan göra åt det.

Ute på gatan passerar bilar med unga män som hänger halvvägs ut genom fönstren samtidigt som de viftar med irakiska flaggor. Vakten skriker för att överrösta biltutorna:

– De kommer nu!

Landslagets buss anländer men folksamlingen ­håller spelarna kvar på sina säten. Jag hör hur hotell­receptionisten ringer polisen för att ge besked:

– Nej, de är lugna. De bara dansar och spelar ­trummor. Men de är jättemånga och vi behöver hjälp.

Ahmed står i lobbyn, osäker på om han ska möta lagkamraterna på gatan. När han till slut bestämmer sig för att gå ut rycker några män tag i honom. Säkerhetsvakten gör en ansats att hjälpa till.

– Det är lugnt, det är lugnt, säger Ahmed.

Några fans lyfter upp honom och paraderar sedan med spelaren rakt ut i gatan. När resten av supportrarna får syn på honom skanderar de:

– Ahmed, Ahmed, Ahmed, Ahmed!

Zico, Edu och fystränaren Moraci Sant’anna – som var en del av laget som vann VM 1994 – är de första som lyckas ta sig genom folksamlingen och in i lobbyn. De ser trötta och roade ut på samma gång.

– Kan vi inte spela här varje vecka? säger Edu. Under förutsättning att det inte alltid är så här kallt förstås.

Jag frågar Zico om de någonsin fått sådana här hyllningar förut.

– Nej, oftast är det precis som det du såg i Istanbul. Två människor som glor på träningen. Ibland är det så på matcherna också. Vi har fått bra mottagande i ­Jordanien och Förenade Arabemiraten, men inte på det här sättet.

 

På Swedbank Stadion tre dagar senare är merparten av de 14 000 åskådarna irakiska fans. Bland dem sitter Ahmeds bröder. Tidigare på dagen hängde de utanför hotellet för att få bilder på de ­brasilianska spelarna. Knäskadade Araz, som har lämnat kryckorna hemma, lyckades till och med smita fram till stjärnorna när de väntade på hissen. Nu kan han stolt visa upp foton på sig själv tillsammans med Real ­Madrids Marcelo och Chelseas David Luiz.

Bröderna lyser upp när de får reda på att Ahmed ska spela från start.

– Zico gillar verkligen honom, säger Salar.

Ahmed spelar vänstermittfältare med nummer 13 på ryggen. Under större delen av första halvlek får han ägna sig åt att hålla ordning på högerbacken Adrianos offensiva räder. Det dröjer 21 minuter innan Brasiliens Oscar gör första målet. Sex minuter senare sätter han också 2–0. I andra halvlek blir det än värre för Irak. Kaká sätter 3–0, hans första mål i landslaget sedan  juni 2010. Därefter hittar även Hulk, Neymar och Lucas nätet.

I den 60:e minuten lämnar Ahmed planen, strax efter att han skapat Iraks bästa målchans – ett skott utanför straffområdet som smet precis utanför mål­vakten Diego Alves stolpe. När Ahmed går ut mot sidlinjen möts han av rungande applåder från ­publiken. Och entusiasmen på läktarplats håller i sig hela matchen. Trots att den slutar 0–6 är svenskirakierna så lyckliga över att se sina landslagsmän på nära håll att några till och med stormar planen när domaren blåser av.

Inte ens Zico verkar nedslagen när jag talar med honom efter matchen:

– Jag skulle varit orolig om vi förlorat med 6–0 mot Fijiöarna. Men det här var ändå Brasilien.

Malmö centrum ligger öde. Den kyliga höst­kvällen har övergått i råkall höstnatt. Klockan har passerat ett, och utanför Hotel Hilton pratar Ahmed och två av hans lagkamrater med några fans som aldrig verkar vilja gå hem.

Jag frågar Ahmed vem han bytte tröja med efter matchen.

– Ingen. Brassarna drog ganska snabbt, så jag fick ingen chans. Jag försökte med Marcelo, men han ville inte. Men det är lugnt.

– Hur kändes det att spela mot dem?

– Oj, det var jättejobbigt. De är för snabba, det var tufft mot Adriano alltså. Men så är det. Vi visste att de var bättre och vi är inte vana vid sådana här matcher. Det var som Zico sa till oss: »Det här betyder ingenting. Det viktigaste är VM-kvalet.« Det var bara att njuta av chansen.

För fyra dagar sedan frös han på avbytarbänken i ett allsvenskt bottenmöte och deppade efter 2–2. Nu är han ett enda stort leende, trots utklassning. Han har fått spela för sitt ena hemland i sitt andra hemland, han var kvällens huvudperson i förhandsdiskussionerna och nere i Bagdad är mamma och pappa numera »Ahmed Yasins föräldrar« med hela Irak.

Jag frågar om det är en skön känsla att ha blivit ­hyllad även i Sverige.

– Det känns annorlunda, säger han. Men jag gillar det. Mest för min familjs skull. De är det viktigaste för mig, de är allt jag har. Familjen har gjort jättemycket för mig och jag vill ge dem något tillbaka, så att de kan vara stolta över mig.

De två lagkamraterna huttrar vid hans sida. De vill gå in. Ahmed säger något på arabiska till dem och ­vänder sig sedan mot mig:

– Du vet, trots att det här är rätt kallt för dem så är alla glada över att vara här. Fansen var lyckliga, spelarna också. De har till och med bett förbundet om att få spela VM-kval här. Så vem vet …

Han avbryts av en supporter som vill ha en bild på honom. Någon annan frågar om de kan bli vänner på Facebook. Dagen därpå ska han sätta sig på planet till Doha för att ladda inför matchen mot Australien. Det kommer att vara varmt i Qatar, men också folktomt på läktarna.

Ahmed ser lagkamraterna söka sig in mot lobbyn. Han ler:

– Jag hoppas verkligen att vi får spela här igen. ­Spelarna sa det till mig efter matchen: »Det här känns som hemma.«