Laget som tappade tron – VM 2006

Med Henke, Zlatan och Ljungberg i laget hoppades alla svenskar på stordåd i Tyskland. En osvensk optimism spred sig till supportrar, spelare och ända upp till lands­­lags­ledningen. Men VM 2006 blev ett VM som belönade realister och straffade drömmare.

Tempot är så högt att jag bara väntar på att Lars Lagerbäck eller Roland Andersson ska blåsa av träningen. Det är den 7 juni och tre dagar kvar till VM-premiären. På den avkortade planen, där avstånden blir små och spelet trångt, trissar spelarna varandra i jakten på en plats i startelvan mot Trinidad och Tobago. Kim Källström flänger fram och tillbaka med luggen klistrad vid pannan. Olof Mellberg glidtacklar. Johan Elmander tar löpningar, om och om igen.  Zlatan bränner lägen, men går in stenhårt med sin tunga kropp i alla dueller.

Alla spelare som har varit med ett tag i landslaget kallar truppen de är med i nu, till VM 2006, för den bästa någonsin. Aldrig har talangen varit så stor, aldrig konkurrensen så hård.

Tidigare under träningsveckan i Bremen har Lagerbäck lagt in en ledig dag eftersom spelarna kört så hårt – hårdare än planerat – på träningarna.

Annons

Nu låter han uppenbarligen spelarna hållas.

Hårdast av alla är Henrik Larsson, trots att han borde vara den som är säkrast på sin plats. Först sparkar han Teddy Lucic i ansiktet med ett försök till cykelspark. Medan Teddy ses om vid sidlinjen sänker Larsson Ljungberg med en hård tackling. När Teddy kommer tillbaka in på planen får han genast en stämpling över foten av Larsson.

Sedan får Henrik Larsson skottläge mitt framför Isakssons mål. »Isak« går ut och gör sig stor, Larsson drar på för fullt med vristen. Med en dov duns träffar bollen Isaksson i bröstet från ett par meters håll. Journalisterna på läktaren sneglar på varandra. Skottet är så hårt att en normal person skulle ha gått i däck, och sedan kontrollerat revbenen så snart han kunde. Andreas Isaksson rör inte en min utan är snabbt uppe på benen igen och skriker på sina backar. I nästa anfall uppstår ett nytt skottläge. Kim Källström klipper till med vänstern, ännu hårdare än Larsson. Isaksson har gått ut för att täcka igen – och träffas rakt i huvudet.

Kim ser förbannad ut över att ha missat målchansen, spelet går vidare medan Isaksson ligger däckad på marken. En kort paus uppstår medan Andreas leds av planen. Rami Shaaban tar hans plats och den tuffa matchen fortsätter. Ingen vill tappa i träningstid, ingen vill missa sista chansen att imponera på förbundskaptenerna.

Jag tänker att om spelarna bara går helskinnade ur det här träningspasset ser det fantastiskt ut. Jag har aldrig sett landslaget träna med högre intensitet.

 

varje dag håller en av Sveriges tre stora stjärnor presskonferens i det stora vita tältet.

Zlatan säger att han ska ta mer ansvar nu.

Henrik Larsson säger att allt är OK.

Fredrik Ljungberg säger att hans skadade fot känns jättebra, att han har haft oerhört bra form i två-tre månader och att han gillar att solen äntligen har kommit till Bremen. Han berättar att han skickat SMS till Jens Lehmann, att han hoppas få möta Tyskland senare i turneringen och få sätta ett par mål på honom. Ljungberg drar samma slutsats som de flesta andra i och kring laget: Sverige har en stark trupp och ordentligt med erfarenhet i bagaget. Nu har Lagerbäck sagt att Ljungberg ska ha mera boll när Sverige går till anfall, att Ljungberg ska vara med och bygga upp spelet.

Lars Lagerbäck som förr försåg sina lag med både hängslen och livrem har bestämt sig för att försöka få ut max av sina offensiva stjärnor. Ja, hela truppen är mer offensiv än tidigare. Lagerbäck har tagit med sig sex forwards till Tyskland som alla har stor chans att få spela. Han har nu också bestämt sig för mittfältaren Niclas Alexandersson som högerback.

Lars Lagerbäck brukar beskriva sig själv som en »realistisk optimist«. Med det menas att landslaget ska vara optimistiskt nog att våga använda sina kvaliteter, det man är bra på. Men också realistiskt nog att inse sina begränsningar, dölja skavankerna. Lagerbäck har gott hopp om att det här landslaget ska kunna bli vassare framåt, utan att tappa det försvarsarbete som gjort det så svårt för motståndarna tidigare under 2000-talet.

 

Mats Enqvist, landslagets reseledare, är också fylld av tillförsikt. Normalt sett brukar landslaget se till att byta förläggning under ett mästerskap, för att inte tråka ut spelarna. Den här gången vet Enqvist att spelarna vill stanna i Bremen så länge det bara går. Det är inte bara det att hotellet är lyxigt, personalen är också så väldigt mån om att svenskarna ska ha det bra. Laget har en hel flygel för sig självt, och spelarnas uppehållsrum är utrustat med allt som behövs av TV-spel, biljardbord och pingisbord. Vill de lämna förläggningen breder den gigantiska Bürgerpark ut sig bakom hotellet.

Bremen, vars fotbollslag Werder kom tvåa i årets Bundesliga, fick till invånarnas stora besvikelse inga VM-matcher. Därför lägger de nu all uppdämd VM-vänlighet på det landslag som valt att kampera i staden. Nere på stan välkomnas svenska spelare och supportrar med flaggor i vartannat skyltfönster, av svenska menyer på en del restauranger och av Astrid Lindgrens, Henning Mankells och Marianne Fredrikssons alster på bästa plats hos bokhandlarna.

Annons

Den ende som hittar något negativt är Rami Shaaban – redan första dagen noterar han att hotellets espresso är dålig och serveras i stor mugg.

– Vad är det här för kopp? Det är såna som dagisfröknar dricker ur på fikarasten, suckar han.

Hans bordsgrannar – Ljungberg, Daniel Andersson, Elmander – bara skrattar åt honom. Rami Shaaban har nästan alltid en kopp kaffe på armlängds avstånd. Den elaka versionen är att kaffedrickandet är en talang han hade tid att utveckla under åren utan speltid i Arsenal. Men snart beställer också de andra »double espresso, in a small cup«.

 

Med två dagar kvar till premiär börjar nerverna ändå spännas. När spelarna går av träningsplanen måste journalisterna vänta bakom en grind som landslagets säkerhetschef Jan-Erik Hammarbäck drar ut över löparbanorna. Först när alla spelare har släntrat förbi får reportrarna passera. Men plötsligt hinner både spelare och ledare lämna planen innan Hammarbäck gjort sitt jobb. Han gormar så att Johan Elmander och Dagens Nyheter-reportern studsar bakåt båda två. Som om någon av murvlarna skulle kasta sig med sulorna före och kapa Henke.

Det är inte så lätt för fansen att nå sina idoler heller. På grusparkeringen utanför anläggningen står två svenska husbilar parkerade, en från Vetlanda med en motivlackerad Henrik Larsson på motorhuven, och en från Örebro.

De har stött på varandra längs vägen från Sverige och slagit följe. Nu har de kört en omväg förbi svenskarnas träningsort på väg till Trinidadmatchen i Dortmund.

– Vi försökte stoppa Henke här tidigare i dag. Vi tänkte att han kanske kunde signera bilden på bilen, kanske skriva »Tack för stödet« eller nåt, men det gick inte. »Nä, det kan jag inte, Lagerbäck står där borta och kollar«, sa han.

 

– Hur klarar sig Yorke och Lapaty här? Har dom helikoptertransport till Hamburg?

Peter Widing, Offsides fotograf, tittar ut från bilfönstret och kliar sig om hakan.

Han ser småvägar kantade av hundkex och grönskande träd, böljande sädesfält och åkrar med vindkraftverk. Vi har lämnat Bremen för att ta en titt på stackarna som snart ska bli överkörda av de blågula. Trinidad och Tobago har valt att ladda upp i landsortshålan Rotenberg, mellan Bremen och Hamburg. För alla som har läst om spelarnas vidlyftiga uteliv känns det som en ren bestraffning – eller möjligen en säkerhetsåtgärd.

– Precis så här såg det ut där Sverige bodde i Holland under EM 2000. Spelarna blev helt uttråkade, säger Peter.

I den lilla rondellen utanför byn vajar Trinidad och Tobagos flagga. Inne på torget – Pferdemarkt – pågår »Große Dribbelparty«. Några lastbilsflak med sand har skyfflats ut över kullerstenarna, ett par konstgjorda palmer vajar stelt i vinden och mellan stånden som säljer glass och öl hänger kulörta lyktor. Karibisk musik strömmar ur högtalarna, en scen står riggad för kvällens uppträdande, men de enda trinidadier vi ser sitter på en ölstuga två kvarter bort och dricker tysk öl.

Några kvarter därifrån är Trinidads landslagsspelare på väg till träningen. Leo Beenhakker, den holländske förbundskaptenen, har drivit igenom att det är cykling som gäller mellan hotellet och bollplanen. En efter en ställer spelarna hojarna i cykelstället. De ser ut som ett pojklag som just kommer från skolan. Stjärnorna – de gamla – Dwight Yorke, Stern John och Russell Lapaty kommer i en eftersläntrargrupp med fotbollsskorna i cykelkorgen. Medan spelarna masar sig ut på gräset slår sig en leende Leo Beenhakker ner på en trädgårdsstol och röker en cigarill.

Träningen blir loj i kvällsvärmen.Efter en stund sitter spelarna upp i sadeln igen, ut på grusvägen över en äng, in på villagatorna som leder fram till Hotell Wachtelhof. Yorke, John och Lapaty är sist igen, och vinglar i bredd på vägen.

Peter säger:

– Hur skulle Hammarbäck hantera det här? Cykling! På allmänna vägar! Utan avspärrningstejp!

 

Dan före dan. Bratwurst i magen och solsken i pannan. Inne i Dortmund har tyskarna – tyskar i landslagströja, tyskar i svart-gul-röd peruk, tyskar med flagga runt halsen – samlats vid TV-apparaterna på stans krogar för att se öppningsmatchen mot Costa Rica. Jag går förbi en av dem precis när Philipp Lahm skruvar in 1-0 från  25 meter. Vilken öppning på ett världsmästerskap!

Samtidigt börjar svenskarna ta över torg och uteserveringar. »In med bollen i mål« och »Vi e svenska fans allihopa« sprids mellan kvarteren, tillsammans med Zlatan-låten med Frans som pumpas ut ur en bergsprängare. På marken sitter en tjej med svart spritpenna i handen. Långsamt och noggrant skriver hon »SKÖVDE« i korset på en stor svensk flagga.

Gågatorna i centrum är trånga och svettiga. Ett tillfälligt uppmonterat pariserhjul har tryckts in mellan husen. När man är högst upp ser gatorna alldeles gulfläckiga ut. Henrik Larsson, i form av en pappfigur i naturlig storlek, bärs fram längs gatan. Ovanifrån ser det ut som om Henke crowdsurfar genom supporterhavet.

När Sverige tränar på Westfalenstadion – eller Signal Iduna Park, som nästan ingen säger – är Kim först ut på plan. »Det viktiga första målet!« ropar han, sparkar in en boll i nätet och gör en segergest mot den tomma Südtribune.

När Borussia Dortmund spelar här är läktaren Europas största ståplatsläktare, där 23 000 människor packas in vecka ut och vecka in. Nu ekar hammarslagen över den tomma arenan när vaktmästarna sätter fast de sista VM-mässiga stolarna.

Sverige nöter inlägg från kanterna – receptet för att besegra ett Trinidad och Tobago som förväntas backa hem. »Alex« och Edman slår bäst inlägg. Rosenberg ser tveksam ut, men Henke sätter flera avslut distinkt.

Det går att få till fantastiska skott med den nya VM-bollen. Tydligast märks farten när Rami Shaaban gör några utsparkar. Utan att han anstränger sig trillar bollen ner nästan vid motståndarnas straffområde.

Rami vet ännu inte om det blir han eller John Alvbåge som ersätter »Isak« mot Trinidad, nu på matcharenan är det Alvbåge som får börja stå på skottövningarna. Lars Lagerbäck bestämde sig emellertid redan på lägret i Sverige. Lagerbäck fick ett gott intryck, och backarna gillar Ramis sätt att plocka ner inlägg, den kortare Alvbåge litar hellre till sina reflexer. Dessutom lever Rami fortfarande på erfarenheterna från tiden i Arsenal, alla träningar mot världsforwards som Henry och Bergkamp. »Jag har spelat stora matcher förut. Att plötsligt bli inslängd i en stor match, det är väl lite av min karriär i ett nötskal«, säger han till mig. Han säger inte att de stora matcherna ligger fyra år tillbaka i tiden och bara var fem till antalet, men berättar däremot gärna att han hunnit med en kaffe med kompisen Jens Lehmann i Tyskland. Hans andre Arsenalvän, Fredrik Ljungberg, berömmer Rami för hans val av ny klubbadress: »Det är bra, nu spelar du i mitt lag: Fredrikstad!«

Lagkapten Olof Mellberg står ute på matcharenan och tänker att det är bra att börja med Trinidad och Tobago. Allt blir så mycket lättare om man får starta med en seger. Helst en stor, som mot Bulgarien i EM för två år sedan. Då får hela laget självförtroende som man kan bygga vidare på.

 

Efter bara ett par minuter av matchen plockar Rami Shaaban ner ett inlägg ovanför skallen på Dennis Lawrence, Trinidads tvåmetersman. Från de svenska fansen kommer en varm applåd och »Rami, Rami«.

Annons

Det är spänt som det brukar vara i en öppningsmatch, men Sverige har bollen nästan hela tiden och skapar halvchanser. Anders Svensson spelar fram Zlatan snyggt, men Zlatans inlägg går förbi Ljungberg. »Chippen« blir kapad av backen Avery utanför straffområdet. Alex, Henke och Zlatan samspelar fint på högerkanten, men Larsson når inte inlägget från Ibrahimovic. Henke nickar Sveriges bästa chans över efter inlägg från Ljungberg.

Men det är också långsamt och enkelspårigt. Mellberg tar ett onödigt skott från 30 meter. Zlatan halkar och druttar på ändan. Ljungberg tjatar på Edman att komma upp högre på kanten. Varken Henke eller Zlatan är i rörelse när uppspelen kommer. Kantspelet och inläggen som har nötts på träning syns inte till.

I pausen pratar svenskarna om att öka bolltempot och fortsätta ha tålamod.

Uppdraget underlättas av att Avery blir utvisad efter ännu en våghalsig tackling. Leo Beenhakker svarar med att ta ut en mittfältare och sätta in anfallaren Cornell Glen.

Sverige försöker kopiera frisparksvarianten mot Rumänien 1994 med Ljungberg i Brolinrollen, men Fredrik hinner inte upp passningen innan den rullar över kortlinjen.

Sveriges konstanta men ineffektiva övertag bryts av en långboll till inbytte Glen. Chansen ser ut att vara över när han drar sig ut mot högerkanten. Rami Shaaban har inte rört bollen på säkert tio minuter. Glen har ingen medspelare med sig och Shaaban hinner tänka: »Bara han inte drar på ett vristskott. Dom träffarna kan bli hur läskiga som helst med den här bollen.« Ett par tiondelar senare sjunger det till i kryssribban bakom Rami.

Sverige svarar med att ta ut Svensson, sätta in Allbäck och dra ner Henke på mitten.

Allbäck har ett par feta chanser, men träffar målvakten två gånger, och matchen börjar bli olidlig att se på. Ännu en långboll från Mellberg rinner ut över kortlinjen. Ljungberg och Zlatan gestikulerar.

Kim och Jonson kommer in för Linderoth och Chippen. En offensivare uppställning än så här kan Sverige knappast ställa på benen.

Kim, Zlatan och Henke samspelar så att Allbäck bör göra mål, men Shaka Hislop räddar. Kim slår en 40-meterscross till Jonson på högerkanten, som bara har att spela in den till Allbäck. Kim har visat sin stora fördel som fotbollsspelare – han slår de där passningarna utan att vänta på att någon ska visa att de vill ha bollen. Om ingen springer på bollen är det de andras fel. Den här gången är det ingen fara, Jonson springer alltid. Men något mål blir det inte. Jonsons passning går för långt fram.

Zlatan avslutar matchen med att försöka göra om sitt mål från Ungernmatchen i kvalet. Den här gången smiter bollen utanför krysset.

Maskhållning. Alla vill se Zlatans leende. Alla vill se Zlatan i form. Inför turneringen upprepar både Ibrahimovic och Lagerbäck att Zlatan är på gång. »Det har varit en lång säsong, man känner sig lite trött. Men nu är det VM, då är det bara att köra. Det känns bra.«
Fotbad. De svenska fansen har intagit Dortmund och firar med att hälla schampo i stadens fontäner.
Överhettad. Fysioterapeuten Johan Allgulander och förbundskapten Lars Lagerbäck ser på när Fredrik Ljungberg svalkar sig. Den tyska värmeböljan överraskar spelarna i öppningsmatchen mot Trinidad och Tobago. Inte bara de missade målchanserna irriterar svenskarna. Planen har inte vattnats och bollen rullar för långsamt, tycker de. Dessutom är den stenhård och flera spelare har problem med fästet.
På tur. Trinidad och Tobago-Sverige, 78:e minuten. Kim Källström får äntligen göra sin VM-debut, till sin egen och de svenska supportrarnas glädje.

För fyra år sedan i Japan såg jag Lagerbäck sitta och mysa som coach för överraskningslaget efter matchen mot Argentina. Då var det han som med milt överseende ifrågasatte storlagets taktik.

Nu är det Leo Beenhakker som inte kan sluta skratta. Särskilt nöjd är han med att han bytte in en forward när laget fick en man utvisad.

– Det är så underbart att få göra sånt som coach! De var tvungna att stanna kvar med hela sin backlinje och mittfältaren, haha! Sverige spelar alltid likadant, de hade inga överraskningar och skapade inte särskilt mycket, faktiskt.

Bland alla journalister i den mixade zonen träffar jag Jon Brodkin, på engelska The Guardian. Han säger med ett snett leende:

– Jag antar att det är vad man kan förvänta sig när man sätter sitt hopp till Marcus Allbäck.

Min reflex är att försvara Allbäck. Ska någon gnälla på Allbäck ska det vara en svensk, inte någon engelsman som inte fattar hur underutnyttjad Allbäck blev i Aston Villa.

– Han är vår bäste straffområdesspelare, svarar jag. Han spelade i en halvtimme och hade fyra grymma målchanser. Larsson och Zlatan hade inte hälften på hela matchen.

– Men Ulf, han sumpar ju vartenda läge. Vad spelar det då för roll?

Jag inser att jag har ett väldigt svenskt sätt att se på saken. Vi ser till ambitionen, viljan och arbetet. I andra länder ser man till resultatet.

Jag kommer att tänka på en annan reporter som, några dagar tidigare, var ovetande om det svenska lagets, det svenska folkets, kollektiva optimism.

– Jag läste att ni inte har vunnit en enda match hittills i år. Stämmer det verkligen? undrade han.

Det blev tyst i tältet, innan Lars Lagerbäck svarade:

Unfortunately, that is true. Men vi hoppas ändra på det här.

Detta är den andra sidan av myntet. Det är länge sedan man såg landslaget spela riktigt bra. Under VM-kvalet föddes en ny sanning om att det nya offensiva Sverige nuförtiden vann enkelt mot sämre lag och malde ner hyfsade motståndare. Men slutet på kvalet var riktigt knackigt. Och efter det: 1-1 mot Saudiarabien, 0-0 mot Jordanien, 0-3 mot Irland, 0-0 mot Finland, 1-1 mot Chile.

Bottennappet mot Irland förklarades med att spelarna inte var riktigt koncentrerade.

Det dåliga spelet mot Finland ursäktades med att resultatet inte var viktigt, matchen skulle mest ge lite matchtid till spelare som inte varit riktigt igång i sina klubblag.

Sedan kom genrepet mot Chile. När jag såg den matchen blev jag å ena sidan lugn, för Fredrik Ljungberg, som aldrig spelar i oviktiga träningsmatcher, var klassen bättre än alla spelare på planen och gav Sveriges spel helt andra dimensioner. Å andra sidan rasade allt när han gick ut i paus.

Och inte hade träningsmatcherna gett något svar på vem som egentligen borde spela som offensiv mittfältare av Kim Källström och Anders Svensson.

Att Anders Svensson fick starta den matchen var ett tydligt tecken på att han var förbundskaptenernas förstaval. Det var på många sätt logiskt. Anders Svensson har spelat på platsen länge och levererat mål och assists i flera år. Anders gjorde en hygglig första halvlek mot Chile, men den som ville kunde också peka på att han enkelt tappade bollen två gånger för att han var för långsam, och en dråplig situation där han satt och knöt skon mitt i spelet när Linderoth passade honom. Han har också en halvdan säsong i Elfsborg bakom sig och ett självförtroende som inte är på absolut topp.

Kim Källström däremot är ännu mer  fullpumpad med självförtroende än vanligt efter en bra säsong i Frankrike och flytten till Lyon. Han har ett tungt skott. Han tar initiativ och slår avgörande crosspassningar. Däremot har han inte någon känsla för defensivt positionsspel och få lyckade landskamper i bagaget. När jag frågar Kim vilken landskamp som är hans bästa kommer han först inte på någon, sedan säger han 3-3-matchen mot Tjeckien 2002 (där han spelade defensiv mittfältare) och träningslandskampen mot Finland före VM.

Slutsats: valet står mellan en spelare som inte är så bra som han var och en som inte är så bra som vi vill att han ska bli.

När spelarna gick av Råsunda efter den oavgjorda matchen mot Chile buade en stor del av publiken. På läktarna satt också de allsvenska tränarna, specialinbjudna till matchen och till seminarier med Lagerbäck och Roland Andersson. Flera av dem var frågande till vad de såg. Laget såg oorganiserat ut, tyckte de. Backlinjen var darrig, inte bara Alexandersson som bekymrat sa att han skulle vilja ha 10-15 matcher som högerback för att känna sig redo. Mittfältet var utspritt. Högst upp var Henrik Larsson halvhjärtad och Zlatan… Zlatan, ja… han gick mest. Utan att någon verkade säga till honom att börja springa.

Istället för ett skönt avstamp mot Tyskland blev matchen en påminnelse om lagets sårbarhet.

Lars Lagerbäck såg också bristerna, men intalade sig själv att hans spelare var rutinerade. Han tog för givet att de siktade mot VM-premiären. Nog visste Henrik Larsson hur han skulle ladda för en stor turnering. Nog skulle Zlatan vara tänd och laddad när han gick in i en VM-premiär istället för en meningslös träningsmatch mot Chile.

Nu, efter matchen mot Trinidad och Tobago, fortsätter han att visa bergfast tro på sin linje och sina spelare.

– Killarna gjorde en riktigt bra match, säger han.

Strax efteråt, i den mixade zonen, tittar Kim Källström på reportrarna under lugg, står med armarna rakt utmed sidorna. Han ser ut som en liten skolpojke, och pratar som en, enstavigt och korthugget.

Hjältar. Dwight Yorke och Shaka Hislop kramar om varandra efter slutsignalen. Lars Lagerbäck tycker att Sverige gjorde en riktigt bra match. Fifas observatör skriver i sin rapport: »På det hela taget höll Sveriges lag inte ihop särskilt bra, vilket hjälpte Trinidad och Tobago.«
Vilsen viking. Trinidad-Sverige är slut, dags att resa sig och gå hem. En svensk supporter undrar om han har sett rätt.

Vad kände du när du inte fick spela?

– Som alltid. Besviken. Frustrerad.

Vad gjorde du när ni fick laguppställningen i går kväll?

– Vet inte. Inget speciellt. Gick till mitt rum.

Hur var det att sitta på bänken?

– Frustrerande.

Vad fick du för instruktioner när du gick in?

– Sätt fart på bollen.

Tyckte du att du hann visa nånting under tiden du var inne?

– En hel del. Några brytningar. Några bra passningar.

Kim Källström har anledning att vara ledsen över den korta speltiden. Den här gången fick han inte komma in ens när Lagerbäck bytte ut Anders Svensson. Då gick Henke ner istället.

Men ännu mer besviken är Anders Svensson.

Han förstår inte varför han blev utbytt – precis när det började bli lite ytor, när Trinidad började bli trötta och bara var tio man, när matchbilden började passa honom. Han känner att han har legat perfekt i position, ganska nära Linderoth, för att hjälpa honom mot Trinidads femmannamittfält. »Att kantspelet inte fungerade som det skulle kan inte vara mitt fel«, tänker han.

Överhuvudtaget är det stormigt efter matchen. Ljungberg är trött på Mellbergs dåliga uppspel. Mellberg är less på att lagets kortaste spelare alltid gnäller när bollarna kommer i huvudhöjd. Linderoth är förbannad på att alla inte tar sitt ansvar i defensiven. Zlatan är arg på Linderoth.

När uppgifterna om bråket läcker ut till den svenska pressen blir det krigsrubriker och förstasidor.

Spelarna förstår inte uppståndelsen.

»Om man har spelat med L-G Carlstrand i Frölunda var väl detta en piss i Atlanten«, tänker John Alvbåge. »Det är klart folk blir sura när vi inte vinner«, tycker Niclas Alexandersson.

Ändå: det var bland annat för att slippa sånt här som Olof Mellberg – och alla andra – önskade sig en start som mot Bulgarien i Portugal-EM.

 

För snart sju år sedan träffade jag Rosenborgs legendariske tränare Nils Arne Eggen. Han hade lanserat ett eget begrepp i sin fotbollsfilosofi – »godfoten«. I Eggens värld handlar allt om att utnyttja spelarnas »godfötter«, deras bästa egenskaper, och få spelarna att hela tiden sätta varandra i situationer där de kan göra det de behärskar bäst.

När Olof Mellberg får spela rättvänd och koncentrera sig på att bryta passningar och nicka bort bollar ser han ut som en mittback av världsklass. Om han tvingas röra sig i sidled är han sämre. Om han får ägna sig åt att spela upp bollen är han medioker.

På samma sätt är Fredrik Ljungberg en av världens bästa mittfältare om han får bollen på marken.

När Olof Mellberg drar i väg långa, höga bollar på »Ljungan« blir det därför ett dubbelfel, som smärtar att se.

Två dagar senare går hela Tyskland i partykänsla. Deras nya, unga landslag läcker visserligen lite bakåt, men krutar in bollarna i krysset. VM-städerna färgas varje dag i nya kulörer av supportrar som kuskar runt för att följa sitt lag. Tjeckerna har dammat till USA så det fortfarande ryker. Lilla Ecuador har fått en kalasstart. Australien och Japan har spelat en kanonmatch med dramatiskt avgörande i slutet. Mexiko hängde tre mot Iran. Franz Beckenbauer åker helikopter mellan arenorna för att se alla matcher. Pelé far runt som en maskot mellan Pumaevenemang och TV-studios. Krokodilen Schnappi sjunger en sång.

Hela världen verkar ha fest. Utom det svenska fotbollslandslaget.

Lars Lagerbäck sitter i det där som ser ut som ett stort partytät, med handflatorna ännu mer i armhålorna än vanligt, och försvarar sig och sitt lag efter Trinidadmatchen.

– Jag står fast vid att vi spelade bra, förutom att vi inte gjorde mål. Vi hade lite problem med att hitta fram med bollar på fötterna på våra anfallare, men vi hade 26 avslutningslägen, säger han.

Lagerbäck har lyckats sälja in budskapet till sina spelare. När de får höra att Leo Beenhakker raljerat över den lättlästa svenska taktiken svarar de – Linderoth, Edman, Teddy – med en mun:

– Jaså? Om vi var så lättlästa var det ju konstigt att vi skapade 26 målchanser.

 

Den officiella matchstatistiken visar på sex skott på mål och 18 utanför. Lars Lagerbäck räknar alltså in alla skott som Sverige slängde iväg mot Trinidads mål plus ett par chanser till.

Jag undrar vad Guardians Jon Brodkin skulle ha tänkt om han hörde Lagerbäck.

Under VM i USA 1994 tröttnade en amerikansk tidning på att det förekom så många matcher i turneringen där det sämre, eller minst underhållande, laget vann. En reporter hittade på ett nytt poängräkningssystem: mål gav tre poäng, stolpskott två, skott på mål ett. Bonuspoäng delades ut för grannlåt som klacksparkar och tunnlar. Sedan räknade han om matcherna och fick fram en alternativ – mer rättvis, som han tyckte – slutsegrare.

Alla i den upplysta delen av världen skrattar förstås åt ett sådant experiment, men nu känns det som om Lagerbäck, utan att märka det, är på väg åt ett liknande håll. Han säger inte att 26 avslutningslägen utan att göra mål är ett bedrövligt facit, eller att Trinidad, med sitt ribbskott, faktiskt var allra närmast segern.

Nästa frågeställning rör Olof Mellbergs uppspel. Är det verkligen meningen att Olof Mellberg ska stå för uppspelen i landslaget, som han så ofta fick göra mot Trinidad?

– Det var inte så det hände. Det stämmer inte att Olof hade särskilt många uppspel. Du måste se om matchen, säger Lagerbäck.

Då går frågan till Fredrik Ljungberg, som sitter bredvid Lagerbäck på podiet.

– Trinidad stängde vår vänstersida genom att flytta upp sin forward där och låta Olof ta uppspelen. Alla såg det. Det är ingen hemlighet.

Lars Lagerbäck tittar åt andra hållet, rakt in i den vita tältduken, medan Ljungberg ger sin version av matchen – och intermezzot i omklädningsrummet efter matchen.

– Det var en del saker som inte fungerade till hundra procent, och då måste man diskutera dem. Det är viktigt att lösa problemen och få gruppen att fungera. Men det ska sägas, att vi diskuterar de här sakerna för att alla i laget vill vinna. Det ska fansen veta.

Tysk öl, svenska fans. En vinnande kombination.

Det är inte utan att jag tycker lite synd om Lars Lagerbäck. En massa oförutsedda och oplanerade händelser poppar upp överallt. Sveriges och Lagerbäcks sätt, som har räckt till fyra raka mästerskapsslutspel, har alltid varit att lita till minutiös planering, för att minimera slumpen och undvika oförutsägbara händelser.

2001, när fotbollslandslaget var i Moldavien för att spela VM-kval, tyckte många i truppen att resan var den värsta någonsin. Hotellet var kasst, vädret uselt, omklädningsrummen trånga och huvudstaden Chisinau grå och ogästvänlig. Efter en träning överraskade kocken Mats Broström de hemvändande spelarna med semlor – och humöret steg direkt.

Många skulle dra slutsatsen att landslagsspelarna blir glada av överraskningar. Landslagsledningen drog slutsatsen att spelarna blir glada av semlor, och sedan den dagen bjuder Broström alltid på semlor minst en gång per samling.

Det här är landslaget där inte ens de glada överraskningarna får vara spontana.

Och så nu detta: Hjärnskakning på målvakten! 0-0 mot Trinidad! Bråk i omklädningsrummet! Laguppställningar som läcker till pressen!

Därtill denna ständiga Anders-eller-Kim-debatt.

Hemma i Sverige har Aftonbladet dragit igång en »In med Kim«kampanj, som når både supportrar och spelartrupp. Anders blir ledsen, Kim generad. Resten suckar.

Som en fin gest mot de svenska fansen har landslaget bjudit in till öppen träning. Äntligen ska supportrarna få se sina stjärnor på nära håll, kanske kan några glada hejaramsor höja stämningen i laget.

Det tar bara några minuter innan det blir uppenbart att planen har gått i baklås. Och det är inte för att fansen får se en träning där startelvan från Trinidadmatchen bara stretchar och joggar.

När Kim Källström springer ut på planen får han applåder och jubel från fansen – ett par hundra – i kurvan. När Anders Svensson kommer ut på planen möts han av burop. Från sina egna fans.

Det är bara fyra år sedan Anders Svensson var allas gullegris, svärmorsdröm och frisparkshjälte. Då var det Magnus Svensson som fick stå för det trista och tråkiga. Om Anders Svensson var omedveten om hur mekanismerna fungerar blir han smärtsamt medveten om det nu. Det blir en konstig träning, där Kim excellerar med löpningar och skott i reservernas småmålsmatch.

Efteråt säger han om fansen:

– De är en färgklick som man uppskattar, men man kan inte ha dem här varje dag. Vi i gruppen behöver vara i fred ibland. Det är kul och smickrande att de ropar mitt namn, men det viktigaste är inte vad dom tycker, utan vad Lasse tycker.

Nästan inga spelare går fram och tackar supportrarna för deras närvaro. När Lagerbäck får frågan om buropen mot Svensson svarar han:

– Jaså? Det hörde jag inte.

Några fler öppna träningar blir det inte.

 

Skriverierna om den dåliga stämningen i den svenska truppen sprids snabbt över världen. I de tyska tidningarna talar rubrikerna om »en tickande bomb«, eller »Bullerbü ist anderswo« – »Bullerbyn är någon annanstans«.

Dagen efter tar Henrik Larsson, uppbackad av Teddy Lucic, Niclas Alexandersson, Marcus Allbäck och Petter Hansson, initiativ till ett möte med laget efter träningen. Det är inte så mycket bråket i omklädningsrummet i sig som stört stämningen. Men det har fått till följd att gränserna mellan landslagets olika grupperingar blivit tydligare, gnället högre.

– Nu har vi diskuterat bråket och lagt det bakom oss. Nu måste vi koncentrera oss på Paraguaymatchen. Det är det viktigaste – att vi får stå som ett lag gemensamt, säger Teddy Lucic.

– Nu vinner vi mot Paraguay så slipper vi fler såna här möten, säger Zlatan till de andra spelarna och möts av skratt.

 

Förbundskaptenens spelidé har alltid byggt på individernas förmåga att underordna sig kollektivet. Pondus i landslaget har man fått efter tjänsteår. Men många av de nya spelarna som kommit in i laget – Kim, Zlatan, Elmander – har inte tagit sig fram i karriären genom att stå med mössan i hand. De tar plats, ställer krav, vill synas.

Andra spelare i laget är som Henrik Larsson, som bara talar om lagets insats oavsett om han har gjort tre mål eller bränt en straff. Eller Erik Edman, som öppet talar om att självförtroendet ännu är dåligt efter den senaste skadan. Eller Mikael Nilsson, som efter en halvlek mot Chile recenserade sig själv: »I dag stärkte jag inte mina aktier. Jag tog en del felbeslut och var rätt dålig, faktiskt.«

De unga kaxiga pratar om sig själva i första hand och laget i andra.

Inte alla lagkamrater tycker om det.

 

Torsdag, matchdag. Jag står på en terrass på Olympiastadion i Berlin och tittar ut över omgivningarna. Det är ett vackert stadslandskap.  Vid horisonten skymtar man Berlin, en bit hitom ligger en liten skog. Till vänster gröna fält och till höger ett bostadsområde. I mitten: en stor vajande rapsåker.

Det är de svenska fansen som är på väg till arenan.

I två dagar har de festat med Wittenbergplatz som utgångspunkt. I två dagar har de målat stan gulblå och sjungit »In med bollen i mål«.

Denna massa av fulla, skrålande vikingahjälmsprydda svenskar har – faktiskt – charmat Tyskland.

Av alla landslagsföljen som kuskar runt mellan tyska städer är det svenskarna som märks mest. Det talas om »den blågula invasionen« som drabbade först Dortmund, sedan Berlin och som på tisdag ska komma till Köln. Om humöret har varit nedsatt i landslagslägret så har den snöpliga 0-0-matchen snabbt förskjutits ur medvetandet bland fansen.

Der Tagesspiegel intervjuar 79-årige Jochen Preußler, ordförande i tysksvenska föreningen i Berlin. Tidningens reporter är förundrad över hur 70 000 glada svenskar har festat loss i den tyska huvudstaden, och Herr Preußler får förklara att svenskarna inte alls är kyliga, utan eldiga festprissar.

– De kan festa som nästan inga andra. Framför allt sker det på ett väldigt trevligt sätt: vilt, men aldrig påträngande. Det finns hos detta folk en särskild grundstämning som har med landets historia att göra: svenskarna har en utpräglad nationalstolthet, men är extremt toleranta mot främlingar. Då är det också roligt att få fira med dem, förklarar Herr Preußler.

Folkets dom. Den dystra upptakten på VM kräver en syndabock. På landslagets öppna träning i Bremen vänder sig fansen mot Anders Svensson.

Det är många trötta spelaransikten som kliver på bussen mot arenan. De svenska fansen är inte de enda som har firat i Berlin under natten. Tyskarna är inte bortskämda med att få visa nationell stolthet. Efter Tysklands sena och åttondelssäkrande 1-0-vinst mot Polen förvandlades Kurfürstendamm till en bilkarneval. Fram till gryningen körde tutande, tjoande och flaggviftande Berlinbor fram och tillbaka förbi svenskarnas hotell Bristol Kempinski, där luftkonditioneringen inte fungerade. En del spelare kunde inte somna på grund av värmen. Andra väcktes av biltutor natten igenom.

När spelarna ser de svenska fansen från bussfönstret piggnar de till. Niclas Alexandersson har aldrig sett så mycket svenskar. De kantar bussens väg ända ut till arenan.

Spelarna är alltid noga med var supportrarna sitter. De brukar komma till Mats Enqvist och fråga inför matcherna:

– Hur många biljetter har dom sålt till svenskar?

– Var på arenan sitter fansen?

Den här gången kan Enqvist svara »överallt«.

Olympiastadion tar 72 000 åskådare. Ungefär 55 000 – fler än vad som går in på Råsunda eller Ullevi – av dem är svenskar som efter öppningsmatchen har ett enormt uppdämt festbehov. »In med bollen…« rullar igång 25 minuter före avspark. Olympiastadion är så stor att det blir en effektfull kanonsång.

Jublet för stjärnorna Ljungberg, Ibrahimovic, Larsson och Källström – från start! – får håren att resa sig på armarna.

Anders Svensson har haft det jobbigt sedan Trinidadmatchen. Två gånger har han pratat med förbundskaptenerna om varför han blev utbytt i premiären. Något bra svar har han inte fått. Anders Svensson är ingen man med pansarhud. Han säger själv att han vill vara omtyckt av alla och pratar ut om sin besvikelse med de svenska journalisterna.

Förbundskaptenerna tycker att Källström med sina träningar och sitt inhopp mot Trinidad har visat att han är värd chansen från start. Att Svensson inte tycker sig ha fått någon motivering tar de ganska lätt på. Kaptenerna tar ut laget, sedan är det inte mer med det. De tycker inte att Anders verkar vara riktigt i balans. »Varför ska han ha en motivering när inte Kim eller någon annan har fått det?« resonerar Roland Andersson.

Andersson är inte mycket för att förklara, pyssla om och klappa spelarna i baken. Han fostrades i Malmö under 1970-talet där »Puskas« Ljungberg utan pjåsk gick i bräschen för ett gäng egensinniga vinnarskallar som tog sig till Europacupfinal. Med Anderssons inträde i landslagsorganisationen har blågult fått en ledare som spelat fotboll på elitnivå och kan relatera till spelarna på ett annat sätt än tränarna Lagerbäck och Söderberg.

Kanske är det ett sådant ledarskap de unga, kaxiga behöver, men en del spelare tycker också att laget har förlorat något. Söderberg älskade att dunka spelarna i ryggen, göra high-fives och se till att killarna mådde bra – det var han som inte ville byta ut Allbäck i pausen i VM-åttondelen 2002 av rädsla för att Allbäck skulle bli knäckt.

Sprinter. Fredrik Ljungberg rycker ifrån Roberto Acuña och Denis Caniza. »Ljungan« blir målskytt och Matchens Lirare. »Vi har haft två jobbiga matcher. Vi har jagat mål hela tiden och inte kunnat slappna av en sekund«, säger Ljungberg efteråt.
Hemmaplan. Den svenska nationalsången ekar över Olympiastadion. Tusentals svenskar får tag på biljetter dagen före match och sträckkör till Berlin. Matchen på läktarna är avgjord långt före avspark.

Nu är det andra bullar. Laget – och Kim – rivstartar mot Paraguay. Efter tre minuter får Ljungberg sin back – Caniza – varnad. Efter fem minuter dras Chippen ner och får frispark. Efter åtta minuter fälls Kim. En minut senare tar Kim ner en bra nedbröstning av Zlatan och lossar vänsterdojan. Målvakten tippar till hörna. Alla gula ser grymt taggade ut. De löper på ett helt annat sätt än mot Trinidad.

Ändå: ibland blir avstånden mellan lagdelarna löjligt långa. I ivern att göra mål trycker Källström, Larsson och Zlatan på framåt alldeles för mycket, ibland är Ljungberg och Chippen där också. Laget klyvs på mitten. När Paraguay får tag på bollen vid eget straffområde ligger ett stort grönt hav mellan dem och svenska målet. En ensam gul Linderothboj guppar runt i mitten, men han kan inte göra mycket i de obehagliga kontringslägena.

Kim Källström kan vara svensk fotbolls mest intressanta talang, men landslagets defensiva spel – som också tog Anders många år att lära sig – behärskar han inte. Svensson har kanske förlorat lite av sin kreativitet, men ligger rätt i positionerna och gör livet som städgumma drägligt för Linderoth. När Kim spelar är det fler och helt nya ytor att täcka för Linderoth.

Det blir ytterligare en halvlek utan mål, men det känns inte lika dystert som mot Trinidad. Det räcker med att se sig om på arenan, denna jättestadion i betong, helt färgad i kycklinggult, för att känna tillförsikt. Ödet kan väl inte mena att alla dessa ska få åka hem utan en seger?

Efter att ha bränt ett friläge säger Zlatans ljumske stopp och Allbäck kommer in.

Då inleds en katalog av missade chanser:

Minut 57: Kim frispelar Allbäck som blir felaktigt avvinkad för offside.

58: Allbäck fri, lobbar över målvakten, men bollen hinner inte fram till mål innan en Paraguayback rensar undan.

70: Allbäck rycker loss och spelar in till Henke som nickar över.

77: Allbäck vänder om i straffområdet men får dålig träff  på bollen som dalar till målvakten.

Herregud. Allbäck? Vår »mest kliniske avslutare« håller på att bli VM:s store målsumpare. Italien 90 gick till historien som 1-2, 1-2, 1-2. Men vad sägs om 0-0, 0-0, 0-0?

Lars Lagerbäck står långt ute i det tillåtna området vid bänken. Han drar en rak höger mot en gul plastflaska, som far iväg över gräset.

Mats Enqvist hukar på bänken. Han har aldrig sett förbundskaptenen så arg.

 

Johan Elmander är en av de där nya offensiva krafterna som kommit med i truppen. Han har varit med i landslagsdiskussionen sedan han var 18, men ratats i sista stund tre mästerskap i följd. När truppen skulle tas ut den 10 maj var han så nervös att han inte visste vart han skulle ta vägen. När TV-sändningen av presskonferensen där Lagerbäck presenterade sina spelare började orkade Johan inte titta. Han gick ut och satte sig i bilen. Han förbannade sin dåliga insats i träningsmatchen mot Irland – »min sämsta landskamp någonsin« – och hoppades, hoppades att förbundskaptenerna inte skulle döma honom för hårt. Till slut kom hans flickvän ut från huset och gjorde tummen upp.

Nu har han kommit in i sin första VM-match.

Han har fått två bra bollar att jobba med. Istället för att utnyttja sin snabbhet har han stannat och slagit tidiga inlägg. Tredje gången han får bollen sitter jag och mumlar: »Utmana, utmana!«

Men Elmander stannar, måttar ett inlägg till mot Allbäck på bortre stolpen. »Mackan« nickar bollen tillbaka tvärs över straffområdet där Ljungberg dyker upp och nickar bollen i mål bakom en grundlurad målvakt.

Marcus Allbäck känner sånt glädjerus att han inte vet vart han ska ta vägen. Till slut ansluter han sig till högen av spelare ute vid sidlinjen, där Ljungberg och Elmander hamnat underst. Marcus vill bara ligga kvar. Inte för att klockan står på 89 minuter och tiden ska gå, utan för att han inte orkar något annat, han vill bara ligga där i en hög och känna glädjen i kroppen. »Det går bortanför att göra mål själv«, säger han. Att kunna ge detta tillbaka till fansen efter all frustration.

 

På natten återsamlas de svenska fansen vid Wittenbergplatz. De som fortfarande orkar. Efter en hel dags öldrickande börjar krafterna sina. Allt krossat glas gör att torget ser ut som en träningsplan för fakirer. Trötta, fulla svenskar försöker navigera hem mot hotell de glömt namnet på. Gyrosförsäljarna kränger sina sista rester. Längst in på torget, vid den enda uteserveringen som fortfarande har öppet, skrålar ett kärngäng av lyckliga svenskar. Kartong-Henrik, som jag såg i Dortmund, har bytts ut mot en kartong-Lagerbäck och en kartong-Roland. Förbundskaptenerna leviterar över den sjungande folkhopen.

Två tjejer har satt ny text till »I love you, ich liebe dich…«. »Jag är kär, jag älskar dej, Fredrik Ljuungberg!«

Segern är en lättnad för hela truppen. Men Lars Lagerbäck är oroad. Lagets positionsspel var inte bra mot Paraguay. Lagerbäck tycker att matchen mot Trinidad var bättre.

Lars Lagerbäck skickade ut ett lag mot Paraguay med Ljungberg, Källström och Wilhelmsson som offensiva mittfältare. Han kan gärna inte spela offensivare än så. Ändå blev det bara ett mål, med ett nödrop.

I medier och bland allmänt fotbollsintresserade har Lagerbäck genom åren beskyllts för att vara tråkig och för att han satsat på Magnus Svensson- och Håkan Mild-typer. I dag är det nästan bara Tobias Linderoth som kan liknas vid sådana spelare. Nu när Kim inte bara är med i truppen, utan spelar i 90 minuter, finns det ingen bolltrixande talang som folk ropar på och vill ha in i truppen. Alla är med. Lagerbäcks lag har blivit olagerbäckskt.

Med Guds hjälp. Ingo Söderlund är präst och fotbollsälskare i Göteborg. På Camp Sweden skänker hans bön hopp om framgångar för det svenska fotbollslandslaget.

– För den som vill har vi i dag smörjelse med olja, för den som vill förtydliga sin relation till Gud. När det gäller VM-bönen kommer vi att be den lite senare, för det är viktigt att vi kämpar på med våra röster, tifon och böner.

Det är söndag. Peter Widing och jag har tagit oss till Stove, utanför Hamburg, för att få lite andligt stöd.

Om Paraguay vinner mot Trinidad och Tobago är saken klar. Då går Sverige vidare även om vi förlorar med 10-0 mot England. Men kan man lita på Paraguay, som är ute ur VM?

Under EM i Portugal för två år sedan bokade supporterorganisationen Camp Sweden en campingplats utanför Cascais för att svenska fans skulle ha någonstans att bo och samlas.

Till årets VM har Camp Sweden vuxit till ett riktigt festivalcentrum. Vid Elbes strand kan svenska fans tälta, se på svenska TV-sändningar på storbild och äta tre mål mat om dagen i ett stort mässtält.

Ingo Söderlund, präst och fotbollssupporter, leder nu gudstjänst i tältet. Han har långt hår i tofs, bakvänd keps, ett kors runt halsen och en t-shirt med texten: »Be för Sverige!«

Ingo pratar om synden, om helvetet, men han är trött, församlingen är trött, efter två veckor i tält. Hans musikaliska assistent »Fisken« jobbar i köket, och kan spela lite trumpet. En handfull supportrar nynnar med i »Amazing Grace«.

– Ni sjunger inte med så mycket. Frimodigheten är kanske inte så stor i dag, säger Ingo medan TV4-sändningen på TV-duken bakom honom visar »Babar« utan ljudet på.

– Hursomhelst, VM-bönen är viktig för vårt landslag. En kille kom fram till mig i går och sa: »Ingo, jag stod på läktaren i går mot Paraguay och hade sjungit hela matchen utan resultat. Då drog jag till med en VM-bön, och då kom Ljungbergs mål!« Vi läser den tillsammans, de som vill.

Och så börjar vi:

»Gud Himmelske Fader

Tack för din gåva fotboll och dess glädje…«

Ett tyst mummel blandas med ljudet från de sista frukostätarna i tältet. Vi ber för Lars och Roland, för supportrarna och om en formtopp för spelarna.

»Ge slagfärdiga ramsor och kämpaglöd.

Påminn Herre om bönens möjligheter.

I Jesu namn – Amen!«

 

Det känns… bra, tror jag. Nu har vi dragit vårt strå till stacken.

– Det var synd att ni inte var här förra söndagen, säger Ingo efteråt. Då hade vi mer musik, och folk sjöng med bättre.

– Fast predikanten var nog i bättre form då också. Jag fick inte till det i dag.

Han har bott på campingen i två veckor. När han inte leder gudstjänst finns han till hands för de campinggäster som vill ha stöd och råd eller bara prata.

– Jag skulle vilja stanna längre, men jag tror att jag åker hem efter gruppspelet. Om man på allvar ska kunna lyssna och hjälpa måste man vara närvarande själv, men jag börjar bli lite sliten efter att ha sovit i tält i två veckor.

Sedan campingen öppnade har 3 000 blågula gäster bott på området. Att vandra runt bland tält och husbilar är som att gå runt på Hultsfredsfestivalen. Istället för att kryssa mellan olika scener går folk mellan fotbollsplanerna och TV-tältet. Istället för svarta
t-shirts med bandnamn bär folk gult.

Anna, Jakob, Philip och Ole från Göteborg hänger utanför sin husbil och petar i en sen frukost. Några är sega efter en lokal fest i en lada någon kilometer bort. Andra kunde inte sova eftersom gänget i bilen intill sjöng sig igenom hela gångertabellen som en fotbollsramsa: »Sex gånger fyra! Vad blir det? Tjugofyra!«

Den tyska lokalbefolkningen befarade det värsta när det stod klart att svenska fotbollsfans skulle inta deras lugna campingplats, men invånarna i Stove har tagit svenskarna till sina hjärtan.

– Polisen här rustade för ett mindre krig, men de har inte haft något alls att göra. Massor av tyskar har hälsat på och undrat var man kan köpa gula tröjor, säger Ola Johansson, en av organisatörerna på campingplatsen.

På den fräckaste tröjan står det: »Sverige-Paraguay 1-0. Berlin 15 juni 2006.«

Det tog tre dagar att trycka en »jag var där-t-shirt« från en klassisk svensk fotbollsmatch.

 

Seger mot England i Köln och Sverige tar hem gruppen. Lagerbäck säger före matchen att »en poäng är bra«, men också att man ska ha direktkontakt från Paraguays match så att man har koll på vad som krävs. Kim har sagt att de ska försöka att inte tänka på om det blir Tyskland eller Ecuador.

Jag förutsätter ändå att Sverige inte vill möta Tyskland i åttondelen och att de ska satsa allt på seger, men efter ett par svenska anfall i början faller spelet ihop. Återigen blir laget långt och oregerligt.

Jonson är med i laget för att hjälpa Alexandersson att hejda Joe Cole, men de lyckas inte hindra Cole från att komma till ungefär hundra farliga inspel på en halvlek. Det känns som en lättnad att det bara står 1-0 till England efter paus. Återigen blir det bättre i andra.

Om det beror på Sveriges offensiv eller på att England känner sig trygga som gruppsegrare kan vi inte veta. Men Allbäck jobbar kopiöst, och nickar in kvitteringen på Linderoths hörna. Sverige spelar bra. Chippen oroar. Ljungberg jobbar kopiöst, Teddy städar upp framför »Isak«, Mellberg träffar ribban efter en av alla livsfarliga hörnor.

Gerrards 2-1 är en kalldusch, men när Henke kvitterar bryter jublet loss.

Jag förstår det inte riktigt. Det är fyra minuter kvar av matchen, Paraguay leder mot Trinidad och Sverige är ett mål ifrån att få Ecuador och sedan troligen Portugal i åttondel och en möjlig kvart. Istället för Tyskland och sedan förmodligen Argentina. Valet borde vara enkelt. Larsson borde hämta bollen i målet och rusa till mittpunkten. Lagerbäck borde beordra upp allt han har och laget mata inlägg under de återstående minuterna för att få till segermålet.

Istället spelas matchen av i sakta mak och de svenska spelarna jublar efter slutsignalen.

 

Efteråt pratar de om den där sviten på 38 år utan förlust mot England, och hur skönt det var med en kvittering i slutet. Jag förstår inte vad den där sviten betyder i ett VM överhuvudtaget, men spelarna har en annan syn.

De talar om vikten av att inte förlora, om att för andra matchen i rad ha tryckt in ett mål i slutminuten och om hur mycket det betyder för moralen. Och svenskarna älskar att få slå ur underläge.

Dagarna som kommer ägnar jag mig åt att övertyga mig själv om att resonemanget är riktigt. Jag använder Widing som bollplank.

– Zlatan och Henke är tyngre namn än Podolski och Klose, säger jag.

– Om dom är i form, kanske, säger Peter. Kolla mittfältet. Ballack, Frings och Schweinsteiger.

– Ballack spelar i Bayern München. Kim för Lyon. Det är samma nivå, säger jag, i ett anfall av realistisk optimism.

– Och förbundskaptenerna, fortsätter jag. Lagerbäck har suttit längst av alla. Klinsmann har aldrig tränat ett lag förut.

– Men han har varit en av världens bästa spelare. Och han har spelat i VM. Det gjorde aldrig Gimonäs CK.

Då slår jag till med spelarnas rutin, och det är den enda punkt där Widing inte genast säger emot mig.

Om Sverige någonsin ska dra nytta av erfarenheterna från åttondelen mot Senegal i VM 2002 eller EM-kvarten mot Holland 2004 är det nu.

Den vanligaste förklaringen till Sveriges dåliga EM 2000 i Holland och Belgien brukar vara att laget – både spelarna och lagledningen – saknade mästerskapsrutin, och inte visste vilka krav som ställdes under en lång turnering.

I dag har Sverige ett lag som fullkomligt dryper av erfarenhet. Tolv spelare var med i VM-truppen fyra år tidigare. Hela den förmodade startelvan mot Tyskland, utom Niclas Alexandersson, var med om strafförlusten mot Holland i senaste EM. Alexandersson har å andra sidan 88 landskamper att luta sig mot. Vi har spelare i laget som var med redan 1994, när Mertesacker, Lahm och Schweinsteiger kickade boll på skolgården.

Indiansommar. Marcus Allbäck fick en nytändning i Tyskland. Han arbetar hårdast av alla svenska forwards och får sin belöning när han nickar in 1-1 mot England.
Patrioter. För första gången på två generationer är det okej för tyskarna att visa stolthet över sitt land. De svenska fansen får kämpa för att göra sig hörda på Marienplatz i München.
Tysk glädje. Redan före matchen.
Början till slutet. Det har bara gått fyra minuter av matchen. Edman och Mellberg låter Miroslaw Klose få fritt fram mot Isaksson. Returen ligger öppen för Lukas Podolski att slå in i mål.

Tyskarna spelade fin och rolig fotboll under gruppspelet och fick välförtjänt beröm. Men hur brukar blivande finallag se ut i början av en turnering? Jo, de gör precis vad som krävs för att ta sig vidare. De bränner inte ut sig, de låter det ta några matcher innan de hittar sitt spel, för att sedan öka takten på vägen mot finalen.

Det var så Tyskland brukade göra på den tiden de var bra, men det var rätt längesen nu. I VM 1998, EM 2000 och EM 2004 åkte de ur i gruppspelet. Undantaget är finalen i VM 2002, men bara de mest patriotiska tyskarna hävdar att det var något annat än resultatet av en ovanligt tursam lottning och en bra målvakt. Om det är någon gång Lars Lagerbäck ska lyckas vinna en utslagsmatch i ett mästerskap är det mot just detta unga Tyskland.

– Ju mer jag tänker på det är hemmaplan och publikstöd faktiskt det enda som talar för Tyskland, säger jag.

– Ja, verkligen det enda, säger Peter med ett ironiskt leende.

Tyskland och den tyska pressen är inne i ett lyckorus och ett moln av högmod. De svenska spelarna kallas älgar och »Ikea-kickers«. Ingen tysk har blivit rädd av det Sverige visat upp hittills.

Inte ens Bild Zeitung, som redan 1974 skrev ett nidporträtt av Bosse Larsson för att psyka svenskarna, och som tidigare under årets turnering tagit heder och ära av David Beckhams familj, ids vara särskilt elak mot svenskarna. Istället konstaterar tidningen att laget är ganska dåligt, men spelarna snygga. Artikeln illustreras av modebilder som visar Ljungbergs och Zlatans magrutor – och ett vanligt porträtt på Niclas Alexandersson. »Som tagen ur en Astrid Lindgren-bok för stora flickor«, skriver tidningen. Det elakaste är att beskriva svenskarna som Ikea-möbler: Byrån Olof, Stormlyktan Fredrik.

Mer seriösa tidningar beskriver Sverige som taktiskt och hårt kämpande, men med anfallare som verkar vara ur slag, ytterbackar som aldrig går över mittlinjen och med Kim Källström, som visserligen har ett bra skott, men är för långsam för att ge sig själv utrymme att avlossa det.

Återigen smärtar det att höra utlänningar säga sånt som man själv anar är sant men helst vill förtränga.

 

VM är slut efter 12 minuter av matchen. På planen och på bänken är spelarna chockade.

Jürgen Klinsmann hade gjort sin läxa väl: svenskarna är som mest sårbara i början av matcherna, innan de hittar sina positioner. Tyskland skulle sätta den svenska backlinjen under tryck tidigt i matchen. Klose och Podolski fick order att röra sig så mycket som möjligt framför den svenska fyrbackslinjen för att skapa oro och sidledsförflyttningar. Sedan skulle Ballack och Frings komma i en snabb andravåg för att skjuta.

Sällan har en taktik lyckats så bra. Hela backlinjen är passiv och undfallande. Två gånger stöter en stressad Mellberg på Klose. Ena gången blir Klose fri och Podolski slår in returen. Andra gången släpper Klose bollen i luckan som ingen svensk har täckt och Podolski slår in tvåan.

De rutinerade svenska spelarna ser förlamade ut. De som har spelat bortamatcher i Turkiet och Kroatien och gjort det bra står nu handfallna inför den helvita, heltyska publiken på Allianz Arena.

»O, wie ist das schön, so schön, so schön, so etwas hat man lange nicht gesehen«, sjunger den tyska publiken. »Så vackert, så vackert, något liknande har man inte sett på länge.«

Andreas Isaksson gör toppräddning efter toppräddning på tyska skott. Källström och Linderoth är inte i närheten av att hejda tyskarnas framfart på mitten.

»Jag har aldrig sett oss spela så här dåligt som ett lag«, tänker Isaksson efter att ha fått fingertopparna på ännu en kanon från Ballack.

Teddy Lucic blir utvisad efter att ha ryckt en tysk i tröjan – i ett farligt kontringsläge som kunde ha gett tyskarna 3-0. Och det är inte ens halvtid än.

Det finns en klassisk tysk läktarsång som storlagens fans brukar sjunga när kusinerna från landet kommer för att få stryk: »Ihr seid nur ein Punktelieferant«. »Ni är bara en poängleverantör«, som kommer till arenan, levererar tre poäng och åker hem igen. Nu sjungs ramsan för full hals i München, med ny text: »Ihr seid nur ein Möbellieferant, Möbellieferant, Möbellieferant…«

Från läktaren ser vi svenskar ett lag som trots sin enastående rutin viker ner sig när det gäller. Vi ser backlinjen göra klumpiga missar, vi ser vår äldste stjärna få årets snedträff på en av karriärens viktigaste straffar, vi ser vår yngste superstjärna stå still i både anfallsspel och försvarsspel. Vi ser ett lag som spricker i sömmarna.

Tobias Linderoth är högröd i ansiktet av ilska och trötthet. Hela jävla VM har han sprungit för att täcka ytor bakom folk som ofta inte täckt sina. I en sista kraftansträngning tar han två sinnessjuka löpningar – som för att visa, antar jag – förbi Wilhelmsson, förbi Larsson och Allbäck, ända till de förvånade mittbackarna Mertesacker och Metzelder som lugnt slår en extra passning för att bli av med den ilskne svensken. Sen rusar Linderoth tillbaka till sin vanliga plats. När slutsignalen går faller han ihop och kommer inte på fötter förrän Torsten Frings hjälper honom.

Henrik Larsson ser förvirrad ut när hans sista VM-match är slut. Han ser sig om med tom blick, tills Daniel Andersson kommer fram och lägger en arm om hans axlar. Larsson viker undan, och går raka vägen ut i spelargången.

Lagerbäck står vid bänken med armarna i kors. Framför honom ligger drickaflaskorna omkullvälta, som det brukar se ut på en fest som tagit slut.

 

Efteråt hyllar Lagerbäck sina spelare för en heroisk insats. Han gnäller på domaren som visade ut Teddy Lucic, och säger sedan:

– De får två tillfällighetsmål.

Det låter som när Anders »Lillen« Eklund skulle slå sig fram som boxningsproffs i USA. När han till slut fick sin stora match knockades han av Tim Witherspoon efter en och en halv minut. Lillens kommentar var: »Jag gjorde allt rätt i 91 sekunder, sen fick han in en slumpträff.«

Lagerbäck och Andersson har sett något annat än vi på läktaren. De har sett en dag när allt går emot. Utvisningar. Straffmissar. De har sett backarna göra misstag de nästan aldrig sett. De har sett Tobias Linderoths desperata springande på ett tremannamittfält, allt för att siffrorna inte ska springa iväg eller för att en slumpchans ska skapas. De har sett Ljungbergs kropp darra av trötthet i omklädningsrummet efter matchen.

Det är kanske inte en felaktig tolkning, men den är mer optimistisk än realistisk, och det känns som om det präglar Lagerbäcks syn på Sveriges matcher. När Sverige inte gör mål mot Trinidad är det tillfälligheter. När Sverige till slut gör mål på Paraguay är det frukten av hårt arbete. När Tyskland gör mål på Sverige är det tillfälligheter. När Englands Joe Cole oavbrutet kommer till inläggslägen tröstar sig Lagerbäck med att han i alla fall inte drev förbi Alexandersson mer än en gång.

Lars Lagerbäck har tagit Sverige till fyra mästerskap med sin fotbollsfilosofi byggd på realistisk fotboll, kollektivism och en stark tro på Systemet. I VM fick han se de bästa lagen spela mer realistiskt än Sverige, sitt eget lag brytas upp i fler grupperingar än någonsin och det tidigare så starka försvarsspelet rasa samman.

Både när det gäller taktik och analys kan VM 2006 ha varit mästerskapet där Lars Lagerbäck övergav realismen och gav efter för optimismen. Men Sveriges resultat i mästerskapen har varken blivit bättre eller sämre i takt med att offensiva individualister kommit in i laget.

 

En del av de äldre i landslaget tycker att landslaget har tappat lagarbetet. Niclas Alexandersson säger:

– Det är inget specifikt för landslaget, men i svensk fotboll generellt har det varit väldigt mycket snack om individualism och teknik i några år. Jag har stört mig lite på det. Om vi i Sverige, vare sig det gäller klubblag eller landslag, ska nå framgångar, måste det ske med lagarbetet som grund. De stora stjärnorna i VM för mig i år är spelare som Gattuso, Pirlo, Makelele, Vieira… spelare som spelar för laget hela tiden.

Frågan är vad som händer nu. Enligt godfotsteorin – att se till att alla spelare utnyttjas till det de är bäst på – skulle Kim Källström befrias om han fick två defensiva spelare bakom sig. Och Tobias Linderoths arbetsbelastning skulle bli rimligare.

Lars Lagerbäck säger:

– Vi har haft tanken på fem man på mitten ganska länge. Samtidigt känner vi att vi har blivit bättre offensivt… det är svårt att veta hur man ska resonera. Ska man se strikt resultatmässigt kanske vi hade förbättrat våra odds om vi haft två balanserande spelare i stället. Samtidigt tror jag inte att det hade gått så annorlunda med ett annat system.

Han fortsätter:

– Det jag har svårt för är att inte ha två forwards. Jag vill ogärna gå ifrån det eftersom jag tycker att man tappar för mycket i offensiv styrka med en isolerad spelare där uppe. När vi dessutom har haft så bra forwards har det känts som slöseri att inte utnyttja dem. Om man ser på de lag som spelar med en man på topp så skapar de ju faktiskt inte så många chanser heller.

I Lars Lagerbäcks ögon är Niclas Alexandersson det stora utropstecknet under turneringen.

Alexandersson säger själv att han har vant sig vid en tidigare ovan position – det behövdes inte 10-15 matcher. Men nöjd?

– Man får samma känsla som för laget. Vi hade förhoppningar om att gå längre men tyvärr hade vi inga riktigt bra dagar. Det är väldigt surt att inte få ut allt när det gäller som mest.

Efter VM drar Kim Källström hem för att packa väskorna inför flytten till Lyon, nästa steg i kärriären på uppåtgående.

Om VM säger han:

– Det var ju synd att vi åkte ut så tidigt. Men för mig gick det ju bra. Jag kom som reserv och åkte hem som ordinarie. Det är bra.