Ledare söker sin plats

På planen visste Patrik Andersson alltid vad han skulle göra och hur han skulle göra det. Utanför planen har det inte varit lika enkelt att hitta rätt.

Om en timme startar Malmö FF:s match mot Juventus, den sista på hemmaplan i Champions Leagues gruppspel 2014, och i Swedbank Stadions sponsorrestaurang bjuder bryggeriföretaget Heineken till fest. Ölflaskorna står prydligt uppdukade på vitklädda bord och gröna och röda lampor lyser upp lokalen. Närmare 200 människor har kommit och sorlet är konstant.

Så kliver Roy och hans hustru Solbritt in i restaurangen. Inplastade vipkort dinglar runt paret Anderssons halsar. Någon pekar mot Roy och får sitt sällskap att vända sig om, ett annat litet gäng tar lågmält ton:

Rooy, Rooooy, Roooooy …

Annons

För dem som var med när det begav sig är det ett bekant läte, så lät det ofta på Malmö Stadion när den bredlårade mittbacken, som spelade 623 matcher för MFF mellan 1968 och 1983, gjorde sig redo för att drämma till en frispark med sin högervrist. Roy ser ut att njuta av uppmärksamheten. Han ler, tar i hand och kramar folk. Solbritt skrattar mest. Någon meter bakom Roy står parets äldsta son Patrik med händerna i byxfickorna.

Två gäster i lokalen tänker att det är konstigt att det är Roy som får uppmärksamheten, när det egentligen är Patrik som har de riktigt tunga meriterna. Det är han som har tagit ett VM-brons, vunnit Champions League och varit lagkapten för det svenska landslaget. Den ene mannen frågar den andre om han vet vad Patrik egentligen gör nuförtiden. Den andre svarar att han inte har en aning.

Minuten senare står Patrik med en mikrofon i handen på en scen. Han intervjuas på engelska av en svensk man och efter varje fråga svarar Patrik kort, om MFF:s höst i Europa och om hans egna minnen från Champions League. Hans blick studsar runt i lokalen. Några åhörare känner igen den, de har sett flackandet förr, när Patrik har varit gäst vid sammanhang som detta, när han talat inför folk. Det är en blick som är långt ifrån den som man kunde se under så många år när han var fotbollsspelare – den bestämda, respektingivande och fokuserade. Det här är en blick som mer säger »jag vill egentligen inte vara här«. Och så är det. Egentligen vill han vara någon helt annanstans.

 

Patrik Anderssons vita tegelhus i Falsterbo är som man kan föreställa sig: enormt. De 400 kvadratmeterna ligger ett par hundra meter från golfbanan och ytterligare några hundra meter från havet. Även tomten är så välskött som man kan ana: häckarna är jämnt trimmade och rabatterna fria från ogräs. En stor Mercedes står på uppfarten och givetvis ser den ut att vara nytvättad. När jag kliver in i huset förstärks känslan av att Patrik är en pedantisk 43-åring. Julgranen framför brasan är oklanderlig, både i form och utsmyckning. Inget onödigt finns på bord, golv eller väggar, och det som finns hänger eller ligger i räta linjer.

Här har Patrik bott sedan han flyttade hem från Barcelona 2004. Varannan vecka delar han huset med sin sexårige son William och då »är det fullt upp«. Men just nu, när vi kliver in i det ljusa köket, är det knäpptyst. När jag besökte honom 2010 var det en annan känsla i huset, sakerna var fler. Det fanns också en hund som härjade runt. Sedan han skilde sig för ett år sedan förändrades atmosfären. Han står vid kaffemaskinen när jag frågar hur han fyller sina barnfria dagar.

– Det gäller att aktivera sig hela tiden, säger han. När inte William är hos mig är jag mycket i Stockholm. Men definitivt är det så att jag vill ha rutiner. En struktur över vardagen, något där hjärnan är med. Jag försöker träna mycket också. Varje dag nästan.

Nu är det inte så att Patrik inte har något att göra om dagarna förutom att träna. Stockholmsbesöken mynnar oftast ut i några intensiva jobbdagar, framför allt med investeringsbolaget Varenne, som han varit delägare i sedan 2001. Dessutom är han partner i ett utbildningsbolag som »arbetar mycket som konsulter mot skolor och föreningar«. Företaget äger också två idrottsskolor och har de två senaste åren varit med och arrangerat Barcelonas fotbollsskolor i Sverige. Då och då hoppar han in som studioexpert i Eurosports Bundesligasändningar. Han har också arbetat som ambassadör för Uefa och Fifa. Och så har han gått Svenska fotbollförbundets tränarutbildningar.

Det är inte heller som så att Patrik måste jobba för att överleva. Hans elva år ute i Europa har resulterat i 400 pampiga kvadratmeter i en av Sveriges mest välmående kommuner och troligen också ett bankkonto som det inte går någon nöd på. Men för Patrik handlar det om något annat än att bara vara sysselsatt eller att leva ett tillbakalutat liv. Han vill tillbaka till den hetluft han lärde sig att älska som fotbollsspelare. Han saknar kraven och pressen.

– I 17 år var jag fotbollsspelare på heltid på en hög nivå, säger han. På den högsta där är. Allt handlade om att prestera. Det blev en livsstil. Jag delade in dagarna i rutiner och strukturer, allt för att vara förberedd när det var match. Äta, sova, träna, vila – prestera. Så var varje dag. Så en dag trycker man på en knapp. Det man har levt för i halva sitt liv är över. Nu behöver jag inte göra något. Jag kan vakna på morgonen och inte veta vad jag ska göra. Det trivs jag inte med.

Redan under sin aktiva karriär anade Patrik att ett lugnt liv inte skulle passa honom. 2002, bara några veckor före premiärmatchen i VM i Japan och Sydkorea, presenterade Svenska fotbollförbundet samtliga svenska VM-spelare i korthet på sin hemsida. Om lagkaptenen och Barcelonabacken Patrik Andersson skrev man: »Patrik är truppens absolut mest rutinerade spelare, och är den ende i laget som gör sitt femte stora mästerskap i sommar.« Man berättade att hans »meritlista överträffar det mesta« och nämnde bland annat att han hade tilldelats Guldbollen två gånger, och att han vunnit såväl Bundesliga som Champions League.

Patrik Andersson

FÖDD: 18 augusti 1971

KLUBBAR: Malmö FF 1989–1992, Blackburn Rovers 1992–1993, Borussia Mönchengladbach 1993–1999, Bayern München 1999–2001, FC Barcelona 2001–2004, Malmö FF 2004–2005

LANDSKAMPER: 96 A, 3 mål

Annons

MERITER: VM-brons 1994, Guldbollen 1995 och 2001, tysk cupmästare 1995 och 2000, tysk ligacupmästare 1999 och 2000, tysk mästare 2000 och 2001, Champions League-mästare 2001, uttagen i Uefas världslag 2001, svensk mästare 2004

Förbundet ställde också ett antal rappare frågor. Vi fick veta att Patrik helst tittade på Nyhetsmorgon när han slog på TV:n, att Gudfadern var hans favoritfilm och att ett av hans intressen utanför fotbollen, vid sidan av familjen, var »(antika) böcker«. På frågan »Om du inte var fotbollsspelare, vad skulle du vilja syssla med då?« svarade den 95-faldiga landslagsspelaren: »Manager eller klubbdirektör i någon förening.«

Svaret var karaktäristiskt för Patrik Andersson. När Zlatan kort och gott svarade »business« på samma fråga, och många andra aktuella VM-spelare drömde om en framtid som »entreprenör«, visste Patrik vad han ville med sitt liv även efter spelarkarriären. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. 13 år har gått sedan dess och tio år har passerat sedan han avslutade sin spelarkarriär, och det enda som har hänt med koppling till hans ambitioner är att hans egen lillebror gått och blivit hyllad sportchef i Malmö FF. Själv har han utbildat sig och bidat sin tid, utan att särskilt mycket har hänt. Jag frågar om han känner sig förbisedd. Han skruvar på sig. Det blir tyst i några sekunder. Sedan säger han:

– Det måste finnas en mottagare som har förståelse för vad som ligger bakom det jag har presterat under åren. Vad det är som krävs för att vinna. Det har inte funnits hittills.

– Varför är det så, tror du?

– Det är en hypotetisk fråga, säger han.

– Det tycker inte jag.

Han tittar på de tre röda ljusen som han tänt i adventsljusstaken. Det är knäpptyst i huset. Jag försöker igen:

– Man kanske är rädd för dig, att du har för höga krav? Din pondus är …

– Det är inte amatörfotboll vi pratar om. Det handlar väl om att vinna? Då ska kraven vara höga. Jag är uppfostrad i en sådan miljö, höga krav har jag levt med i hela mitt liv. Dessutom är jag en lagspelare, jag var alltid en spelare som försökte göra mina medspelare bättre.

Han stryker handflatan över köksbordet i en rörelse som samlar upp smulor från en lussebulle.

– Jag saknar känslan av att åka till någonting där man är en del av en grupp, där man utmanar varandra att hela tiden bli bättre. Jag får några av de bitarna med mina nuvarande uppdrag. Men det är inte samma sak. Fotbollen är min hemmaplan.

Höjdpunkt. Patrik Anderssons bästa ögonblick från karriären är hans frisparksmål på övertid som säkrade Bundesligatiteln år 2000. »Det brast helt för mig, jag gick in i något slags trans och sprang runt som en galning och firade.«

När Patrik växte upp i Bjärred under mitten av 70-talet var hans pappa Roy landslagsspelare och given startspelare i MFF. Några av Patriks första minnen i livet är från Malmö Stadion, när han drack cola och tuggade på kexchoklad samtidigt som hans pappa sprang runt ute på planen. Själv visste han inte om fotboll var något för honom, hans blyghet var i vägen. Eller, enligt Patrik är »blyghet« fel ord. Det var snarare en känsla av oro för vad andra skulle tycka om honom.

– Jag hatade till exempel att gå runt och knacka dörr och sälja julkalendrar, jag tyckte det var pinsamt och jobbigt om folk skulle säga nej, sade Patrik i en intervju med Offside 2004.

Han vet inte var det kom ifrån, hans bröder var framåt och hans föräldrar gav honom en trygg uppväxt, även om pappa Roy slet med att få tiden att räcka till eftersom fotbollen varvades med ett heltidsjobb. Till sist började ändå Patrik spela fotboll, och direkt förändrades allt. Ute på planen kände han sig trygg, bekymmersfri. Han blev tidigt en ledare, den som ropade ut direktiv. Hans uppenbara kvaliteter på planen gav honom bekräftelse i det vanliga livet. 14 år gammal debuterade han i Bjärreds A-lag, som då spelade i division fyra.

– Det är först i efterhand som jag förstått vad det innebar att ha en pappa som var fotbollsspelare, säger Patrik. Omedvetet sög jag in små detaljer här och där, jag hängde nästan alltid vid sidlinjen när han tränade. Man hörde hur de pratade, hur de hjälpte varandra ute på planen.

Efter tre år i Bjärreds A-lag skrev han på för MFF. Det var pappa Roy som tyckte att det var dags, hans son behövde nya utmaningar. Övergången ledde till att han plötsligt tjänade pengar på att spela fotboll, varje månad kvitterade han ut 1 800 kronor.

 »Det fanns tydliga hierarkier. Alla visste sina uppgifter, det var aldrig någon som tvivlade på sin arbetsroll, på vilken kravbild man hade på sig.«

Hans nya lagkamrater undrade vad det var för en gänglig tonåring som hade anslutit. Jonas Thern minns en 17-åring som nästan gömde sig i omklädningsrummet före deras första träning tillsammans, kinderna var röda och blicken flackade. Några minuter senare, när de var ute på planen, kunde Thern konstatera att samme 17-åring vrålade ut order till spelare som var 10–15 år äldre.

– Jag lärde mig tidigt koderna i omklädningsrummet genom att betrakta mina lagkompisar, säger Patrik. Det var som om jag gjorde snabbanalyser av min omgivning och anpassade mig efter det. Men blyg, det har jag nog inte varit. Bara mån om att andra tyckte om mig.

Patrik debuterade i MFF:s A-lag under Roy Hodgsons sista år i klubben, 1989. MFF vann Allsvenskan, men inte SM-guld (serien avgjordes genom slutspel) och Patrik blev under säsongen en allt mer tongivande spelare på mittfältet, antingen i par med Håkan Lindman eller med ynglingen Stefan Schwarz. Under Patriks sista säsong i MFF, 1992, var han så allsidig i sin tränares ögon att han spelades som anfallare, mittfältare och mittback. Totalt gjorde han åtta mål.

Samma år debuterade han i A-landslaget, som mittback tillsammans med Joachim Björklund. Några månader senare var det dags för EM i Sverige. Patrik, som skulle fylla 21 senare den sommaren, startade i samtliga gruppspelsmatcher, men missade semifinalen mot Västtyskland på grund av en avstängning. Riksmedierna intresserade sig allt mer för honom. Vem var han egentligen? Så otroligt trygg på planen, så tillbakadragen utanför. När Expressen skrev om honom 1992 inleddes texten med formuleringen: »Att beskriva Patrik Andersson från Bjärred som blyg och försiktig är ingen underdrift. När han pratar är det tyst, med korta meningar och på grötig skånska.« Reportrarnas försök att beskriva Patrik Andersson skulle pågå under hela hans karriär.

 

1992 flyttade Patrik till Blackburn Rovers. Tränaren Kenny Dalglish hade haft ögonen på honom sedan MFF mötte Liverpool några år tidigare, men skotten såg inte Patrik som den mittback som Tommy Svensson redan börjat forma. Efter tolv starter som mittfältare i nybildade Premier League kände Patrik att han behövde röra på sig för att fortsätta sin utveckling. 1993 flyttade han till Borussia Mönchengladbach. Övergången blev början på några otroliga år. Först VM-brons i USA, sedan sensationell Bundesligafemma med Borussia och därefter – 24 år gammal – Guldbollenvinnare. Även om Patrik skulle vinna tyngre titlar senare i karriären är det de här åren efter VM i USA som han i dag anser var hans bästa. Var och varannan vecka togs han ut i veckans lag i Bundesliga och varje år ryktades det om övergångar till större klubbar. Men inte förrän sommaren 1997 kände han att det var läge att lyssna på intressenterna. Patrik var ute på Öresund och fiskade när det ringde i mobiltelefonen. Det var Real Madrids manager Jupp Heynckes. Tysken såg Patrik som den perfekta mittbackskollegan till Fernando Hierro. Svensken sade att han var intresserad och åkte till Mönchengladbach för att lösa detaljerna. »Inte en chans«, sade ledningen. Patrik blev besviken, här fanns möjligheten att gå till världens största klubb. Dessutom hade han den senaste säsongen känt att han var klar i Mönchengladbach, han behövde nya utmaningar, nya krav. Men Patrik ville inte bråka, innerst inne visste han att han hade ett kontrakt och att han var tvungen att respektera det. Det var en »hederssak«, och han, som alltid varit så mån om sitt rykte, ville inte skita ner sitt namn. Han stannade i Borussia. Ett år senare vann Real Madrid Champions League. Inom sig kände han besvikelse, det kunde ha varit han som lyfte pokalen. Det spelade föga roll att hans tyska klubb bättrade på hans lön rejält, nu ville han bara i väg. Våren 1999 åkte Mönchengladbach ur Bundesliga och klubben insåg att de var tvungna att släppa sin lagkapten. Ny klubb blev Bayern München. Tränaren Ottmar Hitzfeld hade redan Matthäus, Babbel, Kuffour, Lizarazu, Jeremies och Linke – konkurrensen i försvaret kunde inte vara tuffare. Men det var precis det här Patrik hade längtat efter, att få pressa sig själv, varje dag, i en miljö där endast »perfektion var accepterat«. Inte förrän Matthäus lämnade klubben i mars 2000 blev Patrik ordinarie. Två månader senare hade han vunnit både Bundesliga och den tyska ligacupen. Han hade också hunnit bli landslagskapten och laddade inför EM-slutspelet i Belgien med självförtroende.

Proffsig. När Tommy Söderberg pratade med Patrik om att han såg honom som landslagets nya lagkapten, sade förbundskaptenen: »En drake lyfter bara i motvind.« Patrik g­illade ordspråket så mycket att han tog med sig det under resten av sin karriär. »Inför VM 2002 ville S öderberg stämma av hela schemat med mig. ›Faxa över det‹, sa jag. Mitt i natten pep det till på min fax. Sedan sprutade m­askinen ut papper hela natten, det var otroliga mängder. Precis som jag alltid var noga med förberedelser, var Lagerbäc­k och Söderberg också det.«

Någon vecka före premiären mot Belgien publicerade Expressen en längre text om och med Patrik. Reportern Pamela Andersson inledde med att skriva: »Tystlåten och seriös. Det har alltid varit bilden av Patrik Andersson.« Det var ingen chockerande beskrivning, hans försiktiga personlighet utanför planen, historierna om hans blyghet och hans stundtals aviga svar, hade fortsatt att väcka reportrarnas nyfikenhet. I ett försök att beskriva privatpersonen Patrik åkte Göteborgs-Postens Olof Lundh till München. Lundh berättade att Patrik var en »familjefar« som fick sitt första barn redan som 20-åring och att familjen kom före allt annat. »Patrik har pondus, integritet och kan vara reserverad. Att intervjua honom i känsliga ämnen är varken lätt eller roligt«, skrev Lundh. När Patrik under intervjun plötsligt drog på sig en röd clownperuk för att skoja med sina barn var det en stor grej – så här hade vi inte sett vår landslagskapten tidigare: lekfull och spontan. Hustrun Jeanette citerades när hon sade: »När Patrik har varit borta en längre tid brukar de klä ut sig och springa runt och jaga varandra i huset.« Det var som om det fanns ett behov att understryka att Patrik kunde vara en helt normal människa.

Den andra sidan av Patrik var den som antydde att han var en person med en sällsynt stor vinnarskalle. Den var lättare att beskriva. När Expressens Mats Olsson en gång besökte Patrik i Tyskland stod han och pratade med hustrun Jeanette. De väntade på att Patrik skulle komma hem efter en träning. När han väl kom var han arg som ett bi. Han sade knappt ett ord. När Olsson efter mycket om och men frågade vad det var med honom, svarade Patrik: »Träningen slutade med tvåmål, fem på var sida. Mitt lag förlorade.«

Europamästerskapet blev inte alls som Patrik eller Sverige hade tänkt sig. I öppningsmatchen mot Belgien låg han bakom ett av baklängesmålen innan han blev utvisad efter två varningar. Expressen gav honom en överkorsad geting i betyg. Efter att ha varit avstängd mot Turkiet var det också krönikörer som menade att det inte borde vara självklart att Patrik skulle starta i den sista gruppspelsmatchen mot Italien. Patrik blev irriterad och kunde inte låta bli att säga vad han tyckte. Han menade att det var oprofessionellt att tycka att han, som nyligen hade spelat semifinal mot Real Madrid i Champions League och vunnit både Bundesliga och tyska cupen, inte skulle få en chans till. Förbundskaptenerna gav honom nytt förtroende och det blev en betydligt bättre insats från Patrik mot Italien. Annat var det för lillebror Daniel. Med bara ett par minuter kvar av matchen tappade han bollen, varpå Del Piero kunde göra 2–1. När domaren blåste av matchen föll Daniel tröstlöst ner i gräset. I den mixade zonen efter matchen undrade reportrarna varför Daniel var så knäckt. Patrik svarade: »Vi är Anderssons. Vi har höga krav på oss själva.«

»Har ju alltid tänkt på hur jag framstår. Det gäller att hålla efter. I nästan hela mitt liv har folk bedömt mig, mina prestationer. Det har satt sina spår.«

Efter sommaren åkte Patrik tillbaka till München och fick uppleva sitt livs säsong. Inte nog med att han på övertid avgjorde Bundesliga med ett frisparksmål i den sista omgången, fyra dagar senare vann hans Bayern München också Champions League-finalen mot Valencia.

Själv känner han att Champions League-finalen slår allt annat han varit med om, trots att han än i dag har svårt att njuta fullt ut eftersom han missade sitt försök från elva meter under straffsparksläggningen. Han kunde inte ens njuta på festen efteråt, straffmissen var allt han tänkte på.

Annons

Ett par månader senare skrev han som förste svensk på för FC Barcelona. Övergången kostade spanjorerna 77 miljoner kronor och treårskontraktet skulle ge Patrik närmre 100 miljoner kronor i belöning. Livet lekte och i december samma år tilldelades han sin andra Guldboll. Dessutom blev han uttagen i Uefas världslag tillsammans med spelare som Beckham, Vieira, Zidane och Henry.

Så kom ligamatchen mot Deportivo La Coruña i februari 2002. Efter en duell med Diego Tristan vred han till sitt vänstra knä. Han fullföljde matchen med smärta. Efter en undersökning konstaterade klubbläkaren att båda ledbanden var av. Han opererades och hann göra en ligamatch i maj innan det var dags att flyga till Japan för fotbolls-VM. Men det blev inget VM. Den 13 juni höll han presskonferens på New World Hotel i Miyagi. Kroppen höll inte. Det var med glansiga ögon han berättade att han skulle tvingas lämna truppen. Han röntgades i Barcelona. Förutom problemen med knäet konstaterade läkaren också att en sena i den vänstra höften var av. Från att knappt ha varit skadad under hela sin karriär hade han nu tvingats till två operationer på mindre än ett år. Till råga på allt berättade hans fru Jeanette att hon ville vidare i livet. Plötsligt blev Patrik ensam vårdnadshavare för deras två små barn. Patriks liv kastades omkull. Roy och Solbritt, hans agent Roger Ljung och andra vänner avlöste varandra i huset i Barcelona för att hjälpa till med det praktiska samtidigt som Patrik försökte kämpa sig tillbaka i Barcelona.

Även om Patrik kom tillbaka från sina skador och gjorde några matcher i både La Liga och Champions League, höll det inte i längden. Han var tvungen att göra något åt sin situation. I december 2003 bröt han kontraktet med Barcelona. Han flyttade in i sitt nyinköpta hus i Falsterbo och såg fram emot att avsluta karriären i Malmö FF. Dessutom träffade han en ny kvinna, Johanna. 2004 vann MFF SM-guld. Den satsning som kom att kallas »Real Malmö« gav utdelning. Även om inte Patrik kunde spela varje match – det blev totalt tio från start – talade tränaren Tom Prahl sig ofta varm för honom. Tränaren menade att Patriks ledaregenskaper, men kanske framför allt hans höga krav, gjorde att övriga spelare höjde sig. Utanför planen flöt livet också på som det skulle – förhållandet med Johanna kändes så rätt att det bestämdes att de skulle gifta sig sensommaren 2005.

Den 10 augusti samma år låg Patrik och kved i gräset på Malmö Stadion. Matchklockan stod på 88 minuter, Malmö låg under med 1–0 mot schweiziska FC Thun i kvalet till Champions League. Patrik kände direkt att det var över. Ledbandet var av, likaså korsbandet. Smärtan var enorm. Det svartnade för hans ögon. Han bars ut på bår och skulle aldrig spela fotboll på elitnivå igen. Dagen efter opererades han. Nio dagar senare stod han i kyrkan med gipsat ben och med kryckorna bredvid sig och sade ja till sin Johanna. Ett nytt liv låg framför honom.

»Jag förstod att det inte var fullständigt förankrat i ledningen. Jag hade gått igenom en process på nästan ett år, skissat på förändringar. Och så blev det inget.«

Jag ser mig omkring i köket. Jag misstänker att han inte bara har städat för att jag är på besök, det ser troligen alltid ut så här. Det finns en berättelse som är talande för vem Patrik Andersson är, som har med hans strukturerade och professionella sida att göra. Landslaget hade spelat match i Wien och truppen skulle flyga hem till Sverige. När spelarna klev på bussen som skulle ta dem till flygplatsen var alla förutom Patrik klädda i lediga träningskläder. Patrik bar förbundets kostym. Och förbundets slips. När spelarna sedan intog sina platser i flygkabinen fortsatte Patrik som enda spelare bakåt i gången. Han, som alltid var ute i god tid, hade bokat sin flygbiljett tidigt och sparade därmed pengar åt förbundet. Övriga spelare hade bokat i sista stund och fick därmed de dyra biljetterna längst fram i planet.

Patrik ler när jag frågar om historien är korrekt.

– Ja, den är väl det. Där fick man sota för att man försöker sköta saker på ett snyggt sätt.

– Har du alltid varit pedantisk? frågar jag.

– Har ju alltid tänkt på hur jag framstår, svarar Patrik. Då följer det med ordning och struktur. Det gäller att hålla efter. I nästan hela mitt liv har folk bedömt mig, mina prestationer. Det har satt sina spår.

– Du låter väldigt tysk när du säger så. »Ordning och struktur.« Du gillade Tyskland, va?

– Det fanns en professionalism och noggrannhet som tilltalade mig, ja. Det har de kommit långt på, det har vi sett både på klubb- och landslagsnivå de senaste åren. Det fanns tydliga hierarkier. Alla visste sina uppgifter, det var aldrig någon som tvivlade på sin arbetsroll, på vilken kravbild man hade på sig. Det var brutalt ibland. Men det gav utdelning, det gav pokaler. Jag tog med mig mycket därifrån.

Därmed kommer vi in på det igen: vad ska han göra med alla sina lärdomar, alla sina erfarenheter? Han har verkligen försökt ta reda på det – han har skickat mejl, han har träffat folk, han har smitt planer, han har utbildat sig – utan utdelning. Det har dock varit nära.

Sommaren 2007 blev han kontaktad av MFF:s ordförande Bengt Madsen. Tränaren Sören Åkeby hade misslyckats och Madsen undrade om Patrik var intresserad av att hoppa in som tillfälligt ansvarig för A-laget om det gick så långt att de sparkade Åkeby. Patrik ställde gärna upp. Men så vann MFF några matcher och det rann ut i sanden. Några månader senare kontaktade Madsen Patrik igen. De träffades, med på mötet var även Lars-Christer Olsson, den tidigare generalsekreteraren i Uefa, som fått i konsultuppdrag att se över MFF:s organisation. Vid mötet pratade de tre om att Patrik skulle bli MFF:s assisterande sportchef, han skulle gå bredvid Hasse Borg. Patrik tackade nej.

– Jag ville inte vara andrafiol. Ska jag komma in krävs det fullständigt förtroende, jag måste ha helhetsansvar.

– Ångrar du i dag att du inte tackade ja?

– Nej. Jag analyserade situationen och tog ett riktigt beslut.

När Pelle Svensson anställdes som VD i klubben tog diskussionerna fart igen. Han satt i en handfull möten med Svensson under 2008. I december publicerade Sydsvenskan en artikel om att bara detaljer återstod innan Patrik var Malmö FF:s nya sportchef. Klubben dementerade uppgifterna. Även när Kvällsposten satte rubriken »›Bjärred‹ tar över i Malmö FF« menade klubben att det var felaktigt.

– Jag vet inte vad som hände där, det var så gott som klart. Men jag förstår att det inte var fullständigt förankrat i ledningen, någon motsatte sig. Det var en besvikelse. Jag hade gått igenom en process på nästan ett år, suttit i möten och skissat på förändringar. Och så blev det inget.

Det fortsatte så i något år. Uppgifter sade att han var klar som sportchef, repliker sade att det inte stämde. Senaste gången som det var på tapeten var 2010. Patrik har till och med mejl som visar att han i princip var lovad en anställning som sportchef, dokumentation som han överlämnade till Sydsvenskan för publicering.

– Jag kände att jag ville visa hur det låg till. Att det sades saker till mig som aldrig förverkligades. Det var viktigt för mig att berätta hur turerna varit. Det var synd att det inte blev något, men nu har jag gått vidare. Det har MFF också gjort. Och det har blivit bra för dem.

Den 6 januari 2014 meddelade MFF att Daniel Andersson skulle bli klubbens nya sportchef. Jag frågar Patrik hur det kändes.

– Han hade en bra relation med Rikard [Norling], vilket underlättade hans väg in, som i sin tur gjorde att övergången till sportchef var naturlig. Han hade en mottagare som ville ha honom. Det var en bra rekrytering, han har varit med i tuffa miljöer under sin karriär och vet vad som krävs. Det är bra för föreningen.

Vardagsliv. När inte Patrik hämtar och lämnar sin son William på förskolan, och när han inte ägnar dagarna åt sina åtaganden i de bolag som han är delägare i, försöker han träna så mycket det bara går. Racketsporten padel är numera favorithobbyn.

Men inte för dig?

– Jag lever ju fortfarande med Malmö FF, jag vill att föreningen ska vara i goda händer. Det är den nu. Jag har siktet inställt på något annat, det har jag haft ett bra tag nu. Jag har snöat in på den här rollen som Stefan Lövgren hade i handbollslandslaget. Han var en general manager och hade det övergripande ansvaret för herr- och damlandslaget. Han satte ut riktningen, han ställde krav och han kunde göra det med pondus eftersom han själv hade en lång karriär bakom sig. Han visste vad som krävdes.

Du vill in i fotbollsförbundet?

– Ja. Jag har haft en del kontakt med dem. Och det är inte av egoistiska eller själviska anledningar. Jag vill göra vår elitfotboll bättre. Höja kraven.

Vill du ha den roll som landslagschefen Lasse Richt har i dag?

– Men vad har han för roll? Jag vet inte alltid. Man ser honom ofta i bakgrunden när Zlatan ska intervjuas. Vad gör han där? Det krävs någon som sätter ut en riktning för landslaget, en långsiktig plan som utvärderas med jämna mellanrum. Har man nått målen? Bra, då kör vi vidare. Har vi inte nått målen? Nähä, då måste vi agera. Den kulturen tycker inte jag finns i dag. I grund och botten handlar våra A-landslag om en enda sak – att vinna. Och vi vinner inte så mycket längre, inte på herrsidan. Finns det någon plan för hur vi ska vinna oftare?

Patrik är uppe i varv nu, så här energisk har jag inte sett honom tidigare. När han pratar om landslaget blir hans röst högre, han gestikulerar och är uppeldad.

– Hur ser Eriks [Hamrén] uppdrag ut? Hittills har han presterat … godkänt? Men hur ser hans plan ut för att prestera mer än godkänt? Han måste utmanas, precis som de runt omkring honom måste utmanas.

Vem är det du pratar med inom förbundet?

– Vår nya generalsekreterare, Håkan Sjöstrand. Det är bra, han har en fotbollsbakgrund, till skillnad från Santoft [Mikael, tidigare generalsekreterare]. Det måste ju ändå vara ett krav, kan man tycka.

Vad säger han då?

– Vi för en dialog. Men jag förstår ju att förbundet måste bestämma vad de vill. De måste komma fram till att de behöver en förändring om jag ska bli aktuell. Väljer de någon annan för den rollen, eller om de väljer att köra på som de har gjort, får jag respektera det, precis som jag respekterar att det inte finns någon ledig tjänst just nu. När jag pratat med dem vill jag bara att de förstår hur mycket jag brinner för den här rollen. Det är det här jag vill, jag vet att jag har mycket att bidra med.

Han reser sig igen, frågar om jag vill ha en espresso till.

– Tittar vi på hur det såg ut i landslaget för bara 10–20 år sedan, spelarna vi hade, framgångarna vi nådde … Vi kommer längre och längre ifrån de resultaten för varje år som går. Man kan sitta still och tycka att det är okej, men då ska inte förbundskaptenen prata om medaljer i mästerskap. Det är bara orealistiskt prat. Det måste finnas en verklighetsförankring, och när man har gjort den analysen måste man veta vad man ska göra för att utvecklas.

Jag frågar om han känner att han har rätt profil för att gå in och förändra i förbundet.

– För mig handlar det om att ha alla verktyg i lådan, säger han. Har man det kan man plocka fram rätt verktyg vid rätt tillfälle. Det är en avgörande match, hur bör vi lägga upp uppladdningen? Det handlar om att blanda noggrannhet inför detaljer med erfarenheter och starkt ledarskap. Egenskaper som jag skaffade mig under min karriär.

»Om inte alla var helt överens om vad vi skulle göra, vad som förväntades av var och en, när det var skarpt läge, gick det inte att prestera.«

Men du kanske saknar andra egenskaper? Det var kanske därför du inte fick jobbet som sportchef i MFF?  

– Ja, jag vet att jag har brister precis som alla andra. Och kanske är det så att det finns de som är misstänksamma gentemot mig, att de tror att jag är en för stark ledartyp. Men i de klubbar jag spelat för har det alltid varit starka ledare, det har varit en röd tråd.

Han ler.

– Som lagkapten var min viktigaste roll att stämma av med mina lagkamrater, att se om något låg och pyrde i gruppen. Det handlade mycket om att identifiera potentiella problem, att läsa av. Om inte alla var helt överens om vad vi skulle göra, vad som förväntades av var och en, när det var skarpt läge, gick det inte att prestera. Min roll var att säkerställa att de här bitarna var på plats.

Han sveper sin espresso.

– Jag vill bygga ett team som kompletterar mig. Så var det ute på planen när jag var spelare. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste att mina lagkamrater var medvetna om mina styrkor och svagheter.

Att du redan som 14-åring skrek direktiv till dina lagkamrater, att du med sådan självsäkerhet vågade ta så mycket ansvar, var kom det ifrån?

– Jag vet inte, det bara fanns där. Någon var ju tvungen att ta ansvar om vi skulle prestera. Jag kände väl att jag kunde se saker från min roll på planen, då var det mitt ansvar att förmedla detta. Det var som om jag flyttade brickor framför mig, så såg jag min roll som mittback. Det var som ett fältspel. Jag var generalen som flyttade brickor för att stänga ytor för motståndaren, för fienden. Ingen skulle komma förbi vår linje.

 

Efter att ha suttit i Patriks kök i två dagar är det inte svårt att konstatera att han har bestämt sig – han vill verkligen ha det där jobbet på förbundet. Han är övertygad om att han kan göra skillnad. Den ibland försiktige och fåordige Patrik som flackar med blicken förvandlas så fort vi kommer in på hans drömjobb. Då blir han självklar och självsäker. Jag frågar om han kan hålla med om att det finns två olika Patrik Andersson.

– Jag har alltid känt att när man säger något ska det också betyda något. Annars kan man lika gärna vara tyst. Det har kanske spätt på bilden av mig. Men det stör mig inte. När det handlar om fotboll är jag i en comfort zone. Det spelar också in.

Vi reser oss upp, vi ska snart skiljas åt. Patrik ska hämta William på förskolan. Innan jag går vill jag titta på hans medaljsamling. Han tar med mig till sitt bibliotek. Bokhyllorna går från golv till tak och många av böckerna är gamla. Det var Joachim Björklund som fick honom intresserad av gamla, inbundna böcker. Det fanns något i känslan av att de varit med om mycket som tilltalade Patrik. Att de hade en historia. Det blev mittbackarnas tradition, när de var på landslagssamlingar besökte de alltid antikvariat. På senare år har intresset för gamla böcker avtagit. Istället har han blivit allt mer intresserad av krigshistoria. Många av de övriga böckerna i bokhyllorna handlar om världskrigen eller om kända slag i historien. Jag säger till honom att jag inte är förvånad, att jag noterat att han ofta använt sig av krigsföringsretorik när vi har pratat om fotboll och om ledarskap.

– Jo, där finns nog likheter, säger han.

Han plockar fram sin Champions League-medalj. Sedan sitt VM-brons.

– Står du här och minns tillbaka ibland? frågar jag.

– Nej. Jag har alltid varit dålig på att njuta av mina framgångar. Det har hela tiden handlat om att blicka framåt, att sätta upp nya mål.

– Samtidigt är du väldigt intresserad av historia, där man blickar bakåt. Varför tror du att det är så?

– Kanske har det att göra med att jag känner att man så lätt glömmer bort vårt förflutna.

Jag tittar på de gamla kartorna som hänger på ett par av väggarna, kartor över hur Sverige och Skåne såg ut förr i tiden. Han går fram till en tavla.

– Den här är jag lite extra stolt över, säger han.

Han pekar på en man som sitter på en häst.

– Det är Gustav II Adolf, när han intar München.

– Svensken som intog München, säger jag.

Han skrattar.

– Precis!