När Europas Champions League blir alltmer strömlinjeformat, behåller det sydamerikanska klubbmästerskapet Copa Libertadores sin vildsinta charm. För lag som besöker Real Potosí – med världens högst belägna fotbollsarena – ingår spyor, syrgastuber och avsvimmade spelare i paketet. Offsides man i Rio reste med brasilianska Flamengo till världens svåraste bortamatch.
Eftermiddagsstressade måndagsresenärer på São Paulos internationella flygplats stannar upp när tjugotvåmannatruppen traskar genom avgångsterminalen i sina nya, vita pikétröjor. En prydligt klädd man i 45-årsåldern tvekar först, men rusar sedan fram till Juninho Paulista för att be om en autograf till sin son.
Två tonåringar krafsar ivrigt efter sina mobiltelefoner i fickorna. De hinner bara ta bilder av spelarnas ryggar.
Ett annat gäng buar.
– Lycka till i Bolivia! hojtar en kille i São Paulo FC:s trefärgade tröja. Indianerna kommer att äta upp er!
Flamengo må vara Brasiliens största fotbollsklubb och älskad i 26 av landets 27 delstater. I den moderna mångmiljonmetropolen São Paulo är den kaxiga klubben från Rio de Janeiro ständigt på bortaplan.
Den unga truppen fortsätter med bestämda steg mot det bolivianska flygbolaget Aerosurs incheckningsdisk i Terminal D.
– Ni har inte en chans, skriker en annan paulista. Vi har varit i final fem gånger. Fem gånger! Hur många gånger har ni ens kvalificerat er?
Flamengos sportchef, Isaías Tinuco, med stickad rapmössa på huvudet, kastar en stenhård blick mot den gapande supportern, innan han slänger upp truppens pass på incheckningsdisken. För första gången sedan 2002 har Flamengo lyckats nå det alla stora sydamerikanska klubbar drömmer om: spel i Copa Libertadores da América.
Tre dagar återstår till det första gruppspelsmötet mot Real Potosí, ett bolivianskt indianlag från gruvstaden Potosí i Anderna. På pappret ter sig premiärmatchen som Davids kamp mot Goliat. En av Sydamerikas absolut största klubbar ska möta en av kontinentens absolut minsta. Trots det är det ingen drömlottning.
Det är en mardrömslottning.
Den gamla kolonialstaden Potosí är belägen 4 090 meter över havet.
Klubben förlorade inte en hemmamatch under hela 2006.
Juninho Paulista drar sin rödsvarta Nikebag några steg närmare incheckningsdisken och låter ännu en supporter fota honom med sin mobil. Guldmedaljören från VM 2002 kontrakterades den 18 december för att leda Flamengos återkomst till Libertadores. Juninho är den ende i truppen som tidigare spelat i Anderna.
– Det jobbigaste är bollhastigheten. Luften är så tunn att det inte finns något motstånd. Minsta lilla tillslag får bollen att fara iväg som en ballong, säger den 34-årige spelfördelaren till mig.
Han vickar på huvudet.
– Och glöm att springa efter en förlorad boll. Gör du det är du över. Varje löpning tar minst det tredubbla att återhämta sig från. Det gäller att dosera.
Den kortväxte Juninho har spelat med det brasilianska landslaget i Quito på 2 850 meters höjd och i La Paz på 3 600 meters höjd. Matchen i Potosí blir hans höjdrekord. Real Potosí spelar sina matcher på Estadio Mario Mercado, världens högst belägna fotbollsarena, 3 960 meter över havet.
Han tar mig åt sidan.
– Ärligt talat, det finns bara ett sätt. Knipa igen bakåt och satsa på 0-0. Att anfalla är inte att tänka på. Om vi ska göra något mål så kommer det att komma på en fast situation.
I det laddade sydamerikanska klubbmästerskapet är bortamötet i Bolivia matchen de brasilianska och argentinska storklubbarna helst av allt vill slippa. Senast en argentinsk klubb tog tre poäng i La Paz var vintern 1970, när Boca Juniors lyckades vinna över Bolivias största klubb Club Bolívar med 3-2. Två veckor senare fick River Plate med sig 0-0 mot samma lag.
Det är den senaste argentinska poängen som bärgats på klassiska Estadio Hernando Siles i den bolivianska huvudstaden.
Brassarna har en minst lika komplicerad höghöjdshistoria. Under slutet av kvalet till VM 1994 var landslaget i desperat behov av poäng för att kvalificera sig till turneringen i USA. I La Paz vann ett mediokert Bolivia mot Brasilien med 2-0, varav ett av målen var ett självmål av målvakten Taffarel.
Förlusten ställde till det för Carlos Alberto Parreira, som motvilligt tvingades kalla in Romário för att fixa tre poäng mot Uruguay i VM-kvalets allra sista match. Romário löste uppgiften, men för CBF, det brasilianska fotbollsförbundet, sved nederlaget i Anderna. Förbundet beslöt sig för att försöka förbjuda alla matcher över 2 600 meters höjd. Fifa gick på CBF:s linje. Conmebol tillsatte dock genast en kommission, som fick Fifa att upphäva beslutet. Den händelsen har skavt i relationen mellan de olika fotbollsförbunden i Sydamerika sedan dess.
På de sju gånger Flamengo kvalificerat sig till Libertadores har klubben endast en gång hamnat i samma grupp som något av de bolivianska lagen. 1983 föll Flamengo med 3-1 mot Club Bolívar i La Paz.
Nu står de inför den bolivianska utmaningen igen, och har dessutom fått pigga Paraná Clube, från den brasilianska industristaden Curitiba, och venezolanska Unión Atlético de Maracaibo i sin grupp.
Flamengos plufsige fotbollsdirektör, Marcos Braz, kliar sig i huvudet vid gaten.
– Först blev vi glada. Det såg ut som om vi hamnat i en lätt grupp. Sedan hörde jag av en kollega att den där bolivianska klubben var ett helsike. Peñarol mötte dem i Libertadores för några år sedan. De förlorade med 6-1. Fattar du? Klassiska Peñarol!
Han tittar ned på sitt boardingkort.
– Det här är ingen match mot ett fotbollslag. Det är en match mot naturlagar.
Direktören ursäktar sig, och plockar upp sin mobil för sjuttioelfte gången. Flighten är försenad. Han ringer till det bolivianska flygbolagets huvudkontor för att höra vad som händer.
Lagets tränare Ney Franco försöker koncentrera sig på en bok om drogkriget i Rio, men hinner inte många sidor innan han måste kasta ännu en blick på sitt armbandsur. Bredvid honom stampar den uppenbart frustrerade klubbläkaren Serafim Borges i golvet med armarna i kors.
Doktor Borges, som även ingår i det brasilianska landslagets läkarstab, är hjärnan bakom Flamengos Stora Plan.
I en hel månad har truppen förberett sig för bortamatchen mot Real Potosí. Två gånger om dagen, efter varje morgon- och eftermiddagsträning, har spelarna samlats i styrketräningsrummet på träningsanläggningen i Gavéa. Där har de kopplat på sig den speciella höghöjdsutrustning som professor Luiz Osório vid det federala universitet i Santa Maria hyr ut till brasilianska klubbar som ska spela i Anderna.
Hypoxiutrustningen har tagits fram av ett österrikiskt företag för att hjälpa bergsbestigare att öka sin prestationsförmåga på hög höjd. Hemligheten är att den simulerar syrenivån vid olika höjder och får kroppen att skapa fler röda blodkroppar för att öka blodets syreupptagning. Det gör att spelarna kan genomföra sin höghöjdsanpassning på hemmaplan.
Första veckan ställdes hypoxikatorerna in på 1 500 meters höjd. Veckan därpå sänktes syret till den nivå som gäller vid 2 600 meters höjd. De senaste veckorna har Flamengos trupp andats in samma luft som återfinns på 4 000 meter över havet.
Några av spelarna svimmade i början. Andra fick sprängande huvudvärk. De flesta mådde illa.
– Det var hemskt, säger anfallaren Obina. Du kände dig yr. Fattar du? Det var som om du höll på att kvävas. Du andades och andades men fick inte i dig tillräckligt. Usch, jag hatade det.
Det svåraste momentet var när doktor Borges beordrade spelarna att sätta sig på motionscykeln samtidigt som de andades in den tunna luften. Han ville testa vilka spelare som klarade sig bäst. Ney Franco behövde resultaten för att kunna ta ut den mest resistenta startelvan inför mardrömsmatchen.
– Vi skulle cykla i fem minuter, säger Obina. Det kändes som en evighet. Jag kämpade på som fan. Jag visste att min plats stod på spel. Det var bara att ge järnet.
Steg två i doktorns planering är att maximera anpassningstiden på plats. Därför väntar ett chartrat transportplan från det bolivianska flygvapnet i Santa Cruz de la Sierra på det fuktiga, bolivianska låglandet, så att brassarna slipper de onödiga mellanlandningarna i Cochabamba och La Paz. Man vill komma direkt upp i Anderna för att sova där två nätter i stället för en.
Tiden går. Trots att det bolivianska flygbolaget inte ens har ropat ut flighten, bildar doktor Borges demonstrativt en enmanskö vid utgången till planet.
När femtiomannasällskapet äntligen får gå ombord på Aerosurs försenade flight till Santa Cruz, är den en timme och fyrtiofem minuter försenad.
Copa Libertadores har sitt ursprung i världens första kontinentala klubbmästerskap, som arrangerades i Sydamerika 1948. Det kallades Copa de Campeones, Mästarcupen, och organiserades av den sydamerikanska fotbollsfederationen Conmebol. Varje medlemsland skickade vinnaren från sin nationella liga.
Sju klubbar anlände med fartyg till Chile, där mästerskapet avgjordes i huvudstaden Santiago i form av en turnering. Alla mötte alla och bara en klubb gick obesegrad genom mästerskapet – Vasco da Gama från Rio de Janeiro, som blev Sydamerikas första klubbmästare.
Turneringen tog en hel månad att genomföra. Det var för lång tid för klubbarna att vara borta från sina förpliktelser i sina hemländer. Den sydamerikanska fotbollsfederationen tvingades därför lägga världens första klubbmästerskap på is och kom inte på något nytt förslag förrän Uefa införde Europacupen för mästarlag 1956.
Fyra år senare svarade Conmebol med motsvarigheten Copa Libertadores da América.
Namnet är en hyllning till de sex befrielsehjältar som slängde ut de spanska och portugisiska kolonisatörerna under självständighetskrigen på 1800-talet. Pokalen fick namnet Sueño Libertador, Befrielsedrömmen, och är främst en hedersbetygelse åt Simón Bolívar, »El Libertador«, som lösgjorde sex latinamerikanska nationer från den spanska kronan.
Det första mästerskapet arrangerades 1960 enligt europeisk modell med gruppspel, semifinaler och final. Storspelande Peñarol från Montevideo tog sig till mästerskapets första final, besegrade paraguayanska Olimpia i Asunción med 1-0 och vann den första upplagan av Libertadores genom att spela 1-1 hemma i Uruguay.
I den i all hast påkomna Interkontinentalcupen mötte sedan vinnaren av Europacupen vinnaren i Copa Libertadores. Den gamla världen mot den nya. Segraren kunde kalla sig »världens bästa klubb«.
Den första finalen avgjordes ironiskt nog mot Real Madrid, mästarlaget från den forna kolonialherren Spanien. Efter 0-0 i Montevideo föll Peñarol med 5-1 i den spanska huvudstaden. Året därpå vann Peñarol Libertadores igen, och ställdes mot Benfica från den andra kolonialstaten Portugal.
Sydamerikanerna gick inte att stoppa, och rivaliteten mellan världens två största klubbmästerskap var född.
Mellan 1960 och 1980 delade de våldsamma fotbollsnationerna Uruguay och Argentina mer eller mindre på titlarna i Libertadores. De brasilianska klubbarna tappade intresset för mästerskapet. De var rädda att få sina spelare söndersparkade. Även de europeiska klubbar som mötte Libertadoresvinnarna i Intercontinentalcupen reagerade mot det råa och elaka spelet.
1975 lämnade Bayern München hellre WO än ställdes mot benknäckargänget Independiente från Argentina. Både Liverpool och Nottingham Forest fattade samma beslut, och världsfinalen hamnade i malpåse tills Toyota 1981 gav arrangemanget en fast, neutral plan i Japan.
Årets upplaga av Libertadores består av 32 lag, lottade i åtta grupper. Klubbarna kommer från alla de tio medlemsländer som utgör den sydamerikanska fotbollsfederationen Conmebol, plus Mexiko som sedan 1998 bjuds in för att öka konkurrensen. Varje klubb kvalificerar sig genom att vinna eller komma tvåa i sitt nationella mästerskap. Den tredje bäst placerade klubben i varje land går vidare till en kvalomgång.
För de mäktiga fotbollsrepublikerna Argentina och Brasilien har kvoten ökats till tre direktkvalificeringar och två lag som går till kvalomgången. Att lag från alla länder trots det är garanterade plats, oavsett om de kommer från en snustorr ökenhåla i Chile eller en otillgänglig bergstopp i Bolivia, gör att turneringen bevarat den vildsinta charm Europas allt mer strömlinjeformade motsvarighet förlorat.
Den före detta roddklubben Clube de Regatas do Flamengo debuterade i Libertadores som regerande brasilianska mästare 1981. Med Zico som stjärna tog sig Brasiliens största klubb till final, där de besegrade det chilenska överraskningslaget Cobreloa, från Atacamaöknen, världens torraste öken.
I världsfinalen i Tokyo ställdes Flamengo mot Europacupmästarna Liverpool och vann med 30.
Som världens bästa klubblag upplevde Flamengo sin främsta storhetstid någonsin och blev brasilianska mästare både 1982 och 1983. Samtidigt ingick ledningen märkliga överenskommelser med klubbar i Europa – spelare såldes, byttes och lånades ut. Pengar försvann och klubbpresident efter klubbpresident avslöjades för korruption.
2002 lyckades Flamengo för första gången sedan 1993 kvalificera sig till Libertadores genom att vinna Copa dos Campeões, Cupvinnarcupen, en turnering mellan vinnarna i de olika brasilianska delstatsmästerskapen. Klubbens dåvarande president, Edmundo dos Santos Silva, ville bli ihågkommen som den som vann klubbens andra Libertadorestitel och ingick ett avtal med det schweiziska riskkapitalbolaget ISL Worldwide.
På 180 dagar gjorde presidenten av med 826 miljoner kronor.
På planet till Bolivia minns Juninho den tiden:
– Det var kaos. Vi kunde inte göra något. Spelare kom och gick. Det fanns ingen plan eller förberedelse.
Flamengo hamnade sist i gruppen, slagna av både Once Caldas från Colombia, Universidad Católica från Chile och Olimpia från Paraguay. Juninho tröttnade på oordningen och återvände till Middlesbrough där han gjort succé under 90-talet. Med dem vann han Carling Cup, innan han avrundade sin andra europakarriär med sex misslyckade månader i Celtic.
– Nu har vi en plan. Många spelare är unga och vill visa att de kan. Vi har en ny president. Det ser mycket bättre ut nu, menar Juninho.
Advokaten Márcio Braga var president när Flamengo slog Liverpool i Tokyo 1981, och valdes förra året till att åter leda klubben mot de stora titlarna.
– Alla vill att vi ska upprepa bragden, säger Juninho. Det är det allt går ut på. Det är därför förberedelserna inför den här säsongen varit så noggranna.
Presidentens största dilemma är att Flamengo efter affären med ISL Worldwide och det bolagets konkurs har sämst ekonomi av alla de brasilianska klubbarna. Skulderna uppgår till nästan en miljard kronor – 507 miljoner kronor till privata fordringsägare och 455 miljoner kronor som den brasilianska staten kräver i uteblivna arbetsgivaravgifter och skatter.
Eftersom Flamengos huvudsponsor, den brasilianska oljejätten Petrobras, är ett halvstatligt bolag riskerar Flamengo nu att sponsorpengarna går direkt till statskassan i stället för till klubbens löpande utgifter.
– Ekonomi och Flamengo har aldrig gått riktigt ihop, säger Juninho. Men de har börjat betala av skulden. Vinner vi Libertadores kommer det att bli betydligt bättre. Det är mycket pengar i mästerskapet nu.
Bredvid honom bläddrar anfallaren Obina i en brasiliansk porrtidning med glättiga nakenbilder på några av årets karnevalsdrottningar. Flamengos främste målgörare är på strålande humör.
– Kul att så många tog adjö av oss i Rio i morse. Vi är på gång nu. Ingen är nervös längre.
I ett elektriskt söndagsderby spelade Flamengo
3-3 mot rivalen Botafogo på Maracanã dagen före avresan. Det var den bästa matchen hittills i Riomästerskapet, och Obina öppnade med att göra 1-0 efter 21 minuter. Dagens sportsidor hyllar den färgade anfallaren och det pånyttfödda Flamengo.
– Vi är sugna som fan på Libertadores. Inte många av oss har spelat i mästerskapet förr. Det här är vår chans, flinar Obina.
Han skickar porrtidningen över axeln till anfallskollegan Souza på stolsraden bakom.
Souza kommer från samma kåkstad som Ronaldo växte upp i, och är fostrad i farmarklubben Madureira. Efter två år i portugisiska ligan med Marítimo bytte den tunge centern till blygsamma Goiás EC från Brasiliens inland, och blev förra årets skyttekung i det brasilianska mästerskapet. Flamengo köpte direkt över 25-åringen.
När den tatuerade anfallaren i januari trädde den rödsvarta tröjan över huvudet sa han som de flesta av klubbens nyförvärv säger: »Jag har varit flamenguista sedan barnsben. Hela min familj är flamenguister.«
Enligt opinionsinstitutet Ibope har Flamengo 33 miljoner anhängare i Brasilien. Det är lika många som det finns invånare i Argentina. Flamenguisterna utgör en tillräckligt stor marknad för att Schincariol, Brasiliens femte största ölmärke, förra året skulle bestämma sig för att enbart rikta sig till dem.
Burkarna målades rödsvarta, flaskorna fick Flamengos klassiska emblem och Zico eldade upp supportrarna i reklamfilmen. »Tänk om alla Flamengosupportrar skulle bestämma sig för att hoppa samtidigt?« Bilder på ett jordbävningsdrabbat kontor i Japan klipptes in. »Tänk om vi alla skulle bestämma oss för att andas ut samtidigt?« Kabinhytten upp till Sockertoppen svajade till. »Tänk om vi alla skulle bestämma oss för att hjälpa Flamengo samtidigt?« Bilder på jublande supportrar i kurvan på Maracanã klipptes in.
Sedan kom bilder på ölen och texten »Hjälp din klubb«.
Nu är ölmärket Brasiliens fjärde mest sålda öl.
Rodrigo Souza, marknadsansvarig för Raça RubroNegra, Rödsvarta Rasen, Brasiliens största supporterklubb med 67 000 registrerade medlemmar, tycker att ölsorten är för blaskig, men att idén är perfekt:
– Vi måste börja använda att vi är Flamengo. Världens största supportergäng. Det finns många möjligheter där, säger han och petar i sig den torftiga flygplansmaten.
Rodrigos kraftiga, glänsande svarta hår har gett honom smeknamnet »Peruca«. Han är 30 år och brukar bli inbjuden av klubben för att rapportera om matchen på supportersajten när laget spelar på svåråtkomliga platser. Flamengo bjuder på flyg. Hotell, transfers och mat betalar han själv. Denna gång har även supporterklubbens kassör Abel och hejaklacksledaren Zé bjudits in.
Den storväxte 23-åringen, vars nacke vuxit samman med den bodybuildade kroppen, har aldrig varit utomlands förut.
– Fan, jag hatar det redan. Varför hamnade vi i den här gruppen? Jag vill fan inte åka till Bolivia. Jävla indianland. Jag har inte hört en enda positiv sak om det där landet. Kolla bara maten, säger han och hackar med plastgaffeln.
– Paté. Vad är det?
När Aerosurs Boeing 757 landar i Santa Cruz är klockan sex på kvällen. Flamengos sportchef vankar kvidande av och an vid passkontrollen. Militärplanet från det bolivianska flygvapnet får inte lyfta. Solen är på väg att gå ner och flygplatsen i Sucre, Flamengos basläger inför matchen i Potosí, saknar belysning.
– Helvete. Kan någon fixa hotell. Jävla Aerosur! Ring dem. De får ordna det här, skriker han till en av sina medarbetare.
– Och bussar. Vi behöver bussar in till stan.
Doktor Borges, iklädd jeans och finskjorta, ser otröstlig ut. Nu får spelarna endast en träning och en natt i Anderna.
Massören Dení väntar på bollarna, matchdräkterna och läkarutrustningen vid bagagebandet. Materialet kommer inte. Bagagebandet är sönder.
– Jävla dårar! Man kan fan inte landa förrän det strular till sig, suckar sportchefen.
Själv är jag på bättre humör.
Det är första gången jag återser Santa Cruz sedan »Gaskriget« i oktober 2003, då jag mellanlandade på Aeropuerto Internacional Viru Viru på väg till den belägrade huvudstaden La Paz. Stämningen var orolig. Regeringsstyrkorna hade skjutit ihjäl 83 revolterande indianer som ville nationalisera landets naturgas. En fransk journalist blev misshandlad av upprorsmakarna. De trodde att han var amerikan.
På flygplatsen lade jag märke till att det var ovanligt många militärer på plats. Utanför såg jag hundratals soldater i en järnring kring terminalen. Det visade sig att den sittande presidenten Sánchez de Lozada hade lyckats fly från presidentpalatset i La Paz med helikopter, och befann sig på flygplatsen i Santa Cruz i väntan på kvällsflighten till Miami.
Jag blev först med en världsnyhet från Latinamerika. Santa Cruz har varit en speciell stad för mig sedan dess.
Utanför Viru Viru väntar fyra bolivianska TV-team som har fått reda på att Flamengo inte hinner vidare i kväll. Två bolivianska MC-poliser parkerar sina Harley Davidsons framför spelarbussen som Aerosur fixat fram.
– Det här är fantastiskt! säger en sportreporter på den privata TV-kanalen Bolivisión. I morgon landar Boca Juniors klockan två. Sydamerikas två största lag i Santa Cruz inom loppet av ett dygn. Det är inte dåligt!
Boca Juniors har haft oturen att lottas i samma grupp som Club Bolívar från La Paz, och ska återigen spela på den arena där klubben inte erövrat en enda poäng på 37 år. Bocas nyskapande plan för att undvika höjdsjuka är att bo nere i Santa Cruz, och sedan flyga upp i ett chartrat plan som landar endast 90 minuter före matchstart.
Den lösningen är inte ens teoretiskt möjlig för brassarna. Det finns ingen flygplats i Potosí. De sista 170 kilometerna måste man åka buss.
– Hälsa spelarna att de måste ta åksjuketabletter! skrattar den bolivianske reportern. Vägen är ganska ringlig.
Det hinner bli becksvart innan Flamengo tar in på hotellet.
Brassarna cirkulerar runt i miljonstaden i en timme innan de inser att MC-eskorten visar fel väg. När truppen väl anländer till fyrstjärniga Hotel Inn ser spelarna tärda ut. Endast Juninho ger en intervju till den bolivianska pressen. Han är den ende som förstår spanska.
Ingen orkar lämna hotellet. Inte ens poolen får något besök.
Morgonsolen färgar den bolivianska himlen i en nyans av orange och blått. Supportrar och journalister har tagit omvägen förbi La Paz för att nå Sucre med reguljärflyg. Luften i huvudstaden är så tunn att startbanan på flygplatsen byggts dubbelt så lång, så att planen ska hinna få tillräckligt med luftmotstånd för att kunna lyfta.
Efter en kvarts väntan på startbanan ber kaptenen oss att lämna planet.
Vädret på slutdestinationen Sucre är för dåligt. Vi kan inte flyga vidare.
I ett hörn av flygterminalen sitter »Peruca« Souza och hans kompisar i Rödsvarta Rasen och mår dåligt.
– Det här är för fan inte klokt. Jag vill hem. Jag kan knappt andas, säger kroppsbyggaren Zé och tar sig för huvudet.
– Jag har haft sprängande huvudvärk sedan vi landade.
Migrän är det första tecknet på höjdsjuka. Márcio Vargas, en av de ledande figurerna i Torcida Jovem, Flamengos mer våldsamma supporterkår, är ännu värre däran och ligger på flygplatsens sjukstuga med syrgas.
Abel från Rödsvarta rasen sträcker över en påse med inplastade gröna karameller.
– Ta de här. De ska funka, säger han.
– Det är koka. Sug på dem. Jag känner mig redan bättre.
Jag stoppar försiktigt in den gröna karamellen i munnen. Den smakar som en blandning av nyskördat gräs och socker.
Radioreportern Cláudio Perrout från den brasilianska radiostationen Globo FM vandrar förbi med ett obekymrat leende på läpparna. Han ser ut att ha fått tag på den förädlade produkten av koka.
– Gå lugnt och gör inga hastiga rörelser, säger han. Andas djupt. Och glöm inte karamellerna!
»Peruca« lutar huvudet i händerna.
– Jävla Aerosur slarvade bort vårt bagage i natt. Fattar du? Alla banderoller, tröjor, halsdukar. Allt. Vi grälade med dem tills vi fick lägga oss ner på golvet av utmattning. Klockan två på natten hittade de vårt bagage och vi kunde åka ner till ett billigt hotell. Varför gör Flamengo detta mot mig. Varför? Jag hatar det.
Den enda som kostar på sig ett leende är Abel.
– För att vi älskar Flamengo, säger han och kysser emblemet på tröjan.
»Peruca« är uppgiven. Det är killarnas andra resdag och fortfarande är de inte ens i närheten av stadion i Potosí.
Då sprakar det till i högtalarna:
– Alla passagerare med flight 157 till Sucre ombeds omgående gå till gate fyra. Planet lämnar inom kort. Jag upprepar. Alla passagerare med flight 308 till Sucre ombeds omgående gå till gate fyra. Planet lämnar inom kort.
Jag tar min ryggsäck och min nyinköpta påse med kokapiller och springer ut på landningsbanan. Det skulle jag inte ha gjort.
På väg uppför trappan känner jag hur allt börjar snurra. Räcket hindrar mig från att falla innan jag stapplar de sista stegen in i planet.
– Hur känns det? säger en framrusande flygvärdinna. Vill du ha syrgas? Hur mår du?
Jag skakar på huvudet.
– Te, tack. Kokate.
Flygvärdinnan återvänder snabbt med varmvatten och en påse med kokate. Det får duga. Jag förbannar min rusning medan jag sörplar i mig det andinska teet.
Yrseln släpper först efter en halvtimme i luften. En kvart senare tar vi mark i Sucre.
Från stolsraden framför mig reser sig tre män i gula slipsar och mörkblå kostymer. De har Fifamärken på väskorna. De visar sig vara den peruanska domartrio som ska döma i matchen mellan Flamengo och Real Potosí. Trojkan är inkallad för sin vana vid att döma på hög höjd.
– Jag bor i Arequipa. 2 500 meter över havet. För mig är det här inget, säger Perus mest anlitade domare, Víctor Hugo Riviera.
– Jag var huvuddomare för en match med Sverige tidigare i år, säger hans assistent Victor Carrillo. I Cuenca. Ni hade också problem med höjden.
Jag visar huvuddomaren våra kokakarameller.
– Räknas de som dopning?
Han skrattar.
– Det är godis. Men jag råder inte spelarna att testa. Minsta lilla koka i blodet är dopning.
– Akta er! Akta er!
En säkerhetsvakt schasar undan kokatuggande indianer utanför Capital Plaza Hotel i Sucre.
– Ställ er där borta!
Indianerna lyder, och en minut senare puttrar två korta bussar med Jungfru Maria- och Jesusfigurer dinglande i backspeglarna upp mot torget. I släptåg kommer en vit Nissan pickup med träreglar. Den ser ut som en djurtransport.
Flamengos sportchef Isaías Tinuco är första man av.
– Säg för fan inget!
Han går med bestämda steg mot hotellobbyn.
Efter honom kommer spelarna.
– Hittade ni inga andra bussar? skrattar en av de brasilianska reportrarna på plats.
Spelarna ler.
Sportchefen hör frågan.
– Du, om det fanns andra bussar här uppe, tror du att vi hade hyrt de här då?
Han skakar åter på huvudet och pekar mot lokalbussarna.
– Alla lag i gruppen måste gå igenom det här. Inte bara vi.
Klockan är nästan fyra, och spelarna har fortfarande inte fått i sig någon lunch där de också suttit och väntat på att vädret skulle klarna i Sucre. Irritationen sprider sig.
Klockan sex ska laget göra sin enda träning inför morgondagens match.
– Jag vet inte vad jag ska säga, säger Flamengos långe målvakt Bruno. Det är bara att hoppas på det bästa.
Han vet att han har en tuff uppgift framför sig. Skotten kommer att komma mot honom i en hastighet han inte är van vid. Hans utkast kommer att bli betydligt längre, och håller han inte igen vid utsparkarna kommer bollarna att hamna på parkeringen. Hans två enda chanser att förbereda sig på den tunna luften krympte till en, och nu påverkas också den enda träningen av att näringsplaneringen havererat.
– Det är bara att bita ihop. Jag är mest rädd för att jag ska bli helt utmattad och inte vara lika snabb, säger Bruno.
I matsalen på det fyrstjärniga kolonialhotellet där Flamengo hyrt 38 av de 41 rummen skruvar tränaren Ney Franco, en mörkhårig, lugn man på 40 år, av korken på en flaska mineralvatten.
– Det är ju ingen drömpremiär precis, säger han. Men vad ska vi göra? Det viktiga är att vi inte åker på storstryk. Vi måste hålla igen. Klarar vi oavgjort är jag nöjd.
Han kommer från byn Vargem Alegre i Minas Gerais och har aldrig tidigare tränat ett lag i förstadivisionen. Hans enda merit innan han tog över Flamengo var att han lyckades nå semifinalen i Copa do Brasil med division trelaget Ipatinga i maj 2006.
Där ställdes laget från det lilla gruvsamhället 15 mil öster om Belo Horizonte mot Flamengo. Ipatinga lyckades få 1-1 i hemmamatchen. På Maracanã föll de med 2-1 och efter matchen knackade det på dörren till omklädningsrummet.
– En man som representerade Flamengo ville prata med mig. Han undrade om jag var intresserad av tränarjobbet om det blev ledigt. Vad säger man? Man avfärdar inte direkt ett anbud från landets största klubb.
Fyra dagar senare ringde Flamengo.
– »Hej, vi har precis sparkat vår tränare. Vill du komma?« Jag sade: »Okej, om jag får ta med mig min stab från Ipatinga.«
Klubben gick med på hans krav och gav honom hans första uppgift: att vinna Copa do Brasil. Cupen höll upp under VM i Tyskland, och Ney hade gott om tid på sig att spela samman laget. Flamengo besegrade Vasco da Gama, och erövrade sin första nationella titel sedan Cupvinnarcupen 2001.
– Hade vi förlorat hade jag fått sparken. Det visste jag. Det var bara att satsa allt på ett kort och försöka få laget att spela stabilt. Du vet ju hur det gått för de andra, säger han och skakar på huvudet.
Flamengo har haft 19 olika tränare sedan 2002. Bara under 2005, när Flamengo höll på att åka ur förstadivisionen, kom och gick fem tränare under en och samma säsong.
– Snittet på en tränare i Flamengo är mindre än fyra månader. Jag har varit här i över åtta. Det är rekord! skrattar Ney Franco.
När laget åker iväg till träningen på betongstadion Patria följs de av ett sextiotal Sucrebor som stått utanför hotellet och sjungit. De bolivianska killarna är klädda i rödsvarta tröjor och viftar med rödsvarta banderoller. De sjunger Flamengosånger på spanska, ackompanjerade av panflöjter i olika storlekar.
»Peruca« och de andra killarna i Raça RubroNegra betraktar karavanen med vidöppna munnar.
– Det är fan inte klokt. Vart man än reser har Flamengo fans. Otroligt, säger Abel och närmar sig klungan.
Han kan några ord spanska och går försiktigt fram för att ta i hand. »Peruca« är lika entusiastisk:
– Fattar du nu vad jag menar. Flamengo har internationell potential. Vi har över 70 000 unika besökare per månad på vår supportersajt. Tänk om vi kan dra in det här gänget också! Och andra gäng.
Kroppsbyggar-Zé vägrar att ryckas med. Han kan inte förstå att det ska finnas bolivianer som är flamenguistas.
– Vad fan håller de på med? Släng den där jävla panflöjten, säger han på tung Riodialekt.
De senaste dygnens samlade jäkelskap tycks ha gjort honom helt immun mot alla försök till boliviansk charm.
Runt stadion har mer än femhundra stimmiga personer samlats för att se stjärnorna i Flamengo.
– Vi är så glada att de kommit hit. Äntligen, äntligen! jublar en av de mest högljudda i mitt öra, och sträcker armarna i luften.
I över 40 år har Flamengo haft en systerklubb i Bolivia utan att huvudklubben brytt sig om det. Club Atlético Flamengo startades 1966 av några Sucrebor som såg upp till storklubben från Rio de Janeiro. Tio år senare nådde den förstadivisionen i det professionella regionmästerskapet i Sucre. 1979 åkte den ur. Numera är proffsverksamheten nedlagd och klubben ägnar sig mest åt futsal.
Vaktmästaren hittar knappen till strålkastarna och den slitna stadion skiner upp i störtregnet. Lagledningen huttrar i svarta regnjackor. Efter en resa som mer eller mindre pågått oavbrutet i 48 timmar, måste spelarna nu trilla boll i oväder.
– Regnet är bra för dem, säger en boliviansk reporter som står under ett paraply. Dropparna bär med sig syremolekyler. Det gör det lättare för dem att andas. Du ser. De kan springa på rätt bra, säger han och pekar.
Hopkurad inne i avbytarbåset gnäller den samlade brasilianska pressen över logistiken. För att komma till baslägret i Sucre tvingades de ärrade sportreportrarna byta plan tre gånger och tillbringa en natt på hotell. Eric Fária, reporter på Brasiliens största sportkanal SporTV, anlände några dagar tidigare och har redan varit uppe i Potosí.
– Hur var det? Berätta! säger kollegorna.
Eric lutar sig tillbaka.
– Först kände vi inget. Vi bara körde på. Det är klart, man kan inte gå som vanligt. Måste stanna och vila var femtionde meter. Det blev värre när vi kom hem.
Han nickar åt kameramannen.
– Han spydde. Spydde! Hela natten.
Efter en dags filmande hade Reinaldo Menezes gått in på Potosís bästa stekhus och beställt en ordentlig biff. SporTV:s kameraman kände uppenbarligen inte till att matsmältningen inte fungerar normalt på 4 000 meters höjd. Biffen kom aldrig förbi magsäcken.
De köttälskande brasilianska reportrarna blir likbleka.
– Jag äter ingenting i morgon, säger Globo FM:s Cláudio Perrout. Jag vill fan inte spy i direktsändning.
På kvällen sätter sig doktor Borges tillrätta i matsalen. Spelarna har gått upp på sina rum. Några har kopplat upp sig på internet, andra spelar dataspel i Juninhos rum. De flesta försöker vila.
Serafim Borges, en vithårig man som påminner om en förläst professor, tittar mig in i ögonen.
– Jag ska säga dig att det bästa sättet att förbereda sig på, är att tänka på spelarnas hälsa och förbjuda de här matcherna. De är livsfarliga. I förra veckan pratade jag med det argentinska fotbollsförbundet. Tillsammans med doktor Runco på CBF ska vi tillsätta en kommission och försöka få Fifa att förbjuda sådana här matcher. Det är inte mänskligt att utöva fotboll på dessa höjder.
Den 57-årige läkaren, som varit anställd av det brasilianska fotbollsförbundet sedan 1984, ser allvarlig ut.
– Vet du vad som kan hända om du anstränger dig för mycket på den här höjden? Kärlen i hjärnan spricker. Vad händer då? Hjärnblödning. Du kan också få lungödem. Trycket blir för högt, pressar ut vätska ur kärlen och in i lungorna. Vad händer då? Hjärtinfarkt. Kroppen fungerar inte normalt här uppe.
Han går och hämtar en pärm.
– Titta här. Jag har varit i kontakt med Jiri Dvorak, Fifas chefsläkare. Vi vill att han hjälper oss att förbjuda de här matcherna. Det är inte sportsligt att spela på sådana här absurda höjder.
– Varför vänder ni er inte till Conmebol i stället? undrar jag.
Doktor Borges skruvar på sig.
– Låt mig säga så här. Det finns krafter inom federationen som vill behålla de här matcherna. Bolivia, Peru och Ecuador lever på de här matcherna. Framför allt när det gäller VM-kvalet. De kan mycket väl förlägga sina landskamper till kusten eller låglandet, men det gör de inte. De förlägger alltid matcherna så högt upp de kan.
Han tar fram bilder som visar Flamengospelare som tuppar av under höghöjdsträningen på anläggningen i Rio de Janeiro.
– Är det normalt? Ska man utsätta professionella idrottsmän för sådant? frågar han, och pekar på en bild av mittfältaren Leo Medeiros som svimmat vid motionscykeln.
Flamengos läkare demonstrerar några diagram som visar hur syret tunnas ut vid olika höjder. Den normala syrenivån i luften nere vid kusten ligger på 20,8 procent. Vid 900 meters höjd börjar syret successivt att minska för att på 3 200 meters höjd vara nere på 14 procent. På 4 200 meters höjd är syrenivån nästan hälften av den normala, 12,5 procent. Risken för akut höjdsjuka är överhängande.
För att klara av höjdsjukan måste kroppen vistas minst en månad på den aktuella höjden för att anpassa sig.
– Hade vi haft tid hade det inte varit några problem. Men vilka klubbar har det i dag?
Doktor Borges största oro inför morgondagen är att få ihop tillräckligt med syrgasflaskor. Flamengo skickade in en begäran till det bolivianska fotbollsförbundet om 20 flaskor: en till varje spelare i startelvan, plus reserverna, tränaren och en till honom själv.
Han fick sex stycken.
– Hotellet har lovat att jag kan ta med mig två av deras flaskor. Och Real Potosí kommer att ställa ytterligare två flaskor till vårt förfogande. Jag får köra runt till sjukhusen i morgon och tigga ihop fler, säger läkaren med ett frampressat leende.
Vid lunchtid nästa dag glider två lokalbussar upp utanför Capital Plaza Hotel i Sucre. Flamengos stjärnor springer in i den ena bussen. Ledningen åker i den andra. Sportchefen har garderat sig. Om en av bussarna går sönder kan den andra användas.
En boliviansk polisjeep med fyra polisbefäl och två MC-poliser på Harley Davidsons ansluter, och den 17 mil långa klättringen från 2 850 meters höjd upp till Potosí på 4 090 meter kan börja.
Efter en halvtimme hakar ytterligare en buss på karavanen. Rödsvarta flaggor fladdrar från fönstren. De bolivianska flamenguisterna har hyrt en buss för att hjälpa storebror från Brasilien. Av någon anledning är deras buss mycket modernare och rymligare än de som Flamengos sportchef Isaías Tinuco fick till sitt förfogande.
– Vi blev lite sena, förklarar en supporter vid en vägtull. De ringde från hotellet. Doktor Borges hade glömt syrgastuberna i lobbyn. Vi fick köra tillbaks och hämta dem.
I spelarbussen är stämningen lägre.
– Du, kan inte du gå in till ledningen och höra om det finns plats för mig? gnäller Obina för mig. Det finns inget utrymme för benen här.
Hans vädjan får inget gehör.
Klubbledningen vill utnyttja Boliviaresan till att svetsa samman den nya truppen. Under våren har Flamengo kontrakterat 13 nya spelare. De flesta kommer från Ipatinga och har fått chansen tack vare Ney Franco. Andra har lyfts upp från ungdomslagen. Klubbens ekonomi tillåter inga utsvävningar längre.
Det börjar bli kallt. Rutorna stängs igen. Andernas majestätiska toppar tecknas mot den blå himlen. En del är snöklädda, andra är kala och skapar en stark kontrast till de gröna odlingsmarkerna med potatis, klen majs och taniga får som betar längs vägkanten. Då och då traskar en väderbiten indian förbi med en mager åsna i släptåg.
Längre upp får merparten av Flamengos trupp uppleva snö för första gången. Den ligger längs vägrenen och täcker fläckvis betesmarkerna bredvid oss. Obina tar på sig vantar och toppluva och öppnar fönstret för att föreviga ögonblicket med sin nya digitalkamera. För merparten av truppen är detta den första fotbollsresan utomlands.
Många av spelarna har inte varit utomlands överhuvudtaget. Brassen skämtar ofta om sina grannländer och ser de spansktalande länderna i Latinamerika som en enhet. Det kvittar om det rör sig om Peru, Ecuador, Bolivia eller Colombia, för brassen är det samma sak: musiken är sämre, brudarna fulare, människorna fattigare, fotbollen brutalare och sanden mer grovkornig. Brassarna ser sig gärna som en del av något finare, som att de tillhör en högre stående kultur.
Historiskt sett har de brasilianska fotbollsklubbarna haft svårt att hävda sin överlägsenhet i Libertadores, men de senaste två finalerna har varit helbrasilianska: 2005 ställdes överklasslaget São Paulo FC mot överraskningen Atlético Paranaense från Curitiba; förra året stod slaget mellan São Paulo FC och Internacional.
Som regerande mästare är Internacional direktkvalificerade i år, liksom Flamengo, São Paulo och Grêmio. Santos och Paraná lyckades kvala in. Det är första gången ett land har sex klubbar med i Libertadores samtidigt.
De brasilianska klubbarna har också blivit bra på att klämma till vinnarna av europeiska Champions League i Japan. De två senaste världsfinalerna har São Paulo och Internacional kämpat ner Liverpool respektive Barcelona. Statistiken är numera till Sydamerikas fördel: Europa har 21 vinster mot den nya världens 24 segrar.
Inne i ledarbussen kan Flamengobossarna läsa om hur fattiga Bolivia ändå envisas med att mopsa upp sig mot deras stolta nation.
Dagstidningarnas huvudnyhet är att Bolivias president Evo Morales är på väg till Brasília för att förhandla med Brasiliens president Lula. Vänsterradikale Morales, som förra året förstatligade landets naturgas, vill att den brasilianska oljejätten Petrobras betalar mer för Bolivias mest värdefulla råvara.
Stämningen mellan regeringarna är spänd. Halvstatliga Petrobras, som är Brasiliens största arbetsgivare, har tre raffinaderier och fem gasanläggningar i Bolivia. De menar att de skapar arbetstillfällen och att bolivianerna ska vara nöjda med det. Morales menar att om inte Petrosbras betalar ett högre pris konfiskeras anläggningarna av boliviansk militär.
Alla vet att Bolivias nya president menar allvar.
Bara en vecka tidigare exproprierade den bolivianska staten det schweiziska gruvföretaget Glencores utvinningar, med motiveringen att upphandlingen inte gått rätt till. Sydamerikas mest utnyttjade land bugar inte längre med kepsen i hand. Indianerna, som uppgår till nästan 80 procent av befolkningen, är ute efter revansch.
Gaskrisen drar även in Flamengo i dramat. Petrobras, som också är Bolivias största arbetsgivare, har varit Flamengos huvudsponsor sedan världsfinalen 1981. Oljejätten betalar 4,2 miljoner kronor i månaden till Flamengo. Dagstidningen El Potosí menar att det är den billiga bolivianska naturgasen som står bakom klubbens storhet: »Anledningen till att Petrobras kan stå för klubbens alla löpande utgifter är att de betalar ett underpris för den bolivianska naturgasen.«
Ney Franco har mer akuta bekymmer. I samma tidning avslöjas att Real Potosís tränare Félix Berdeja har ändrat spelsystem. Laget som alltid spelat 4-4-2 har bestämt sig för att spela 5-3-2, med möjlighet att ändra om till 3-5-2.
Flamengoanfallet kommer att stångas mot tre centrala försvarare istället för två, på 3 783 meters höjd.
– Det här var inte riktigt vad jag väntat mig. Det positiva är att det visar att de också är oroliga, försöker tränaren.
Så når vi till slut resans högsta punkt: det bergspass på 4 090 meters höjd där Potosí har sin stadsgräns. Nu återstår bara några kilometer ner i dalen till världens högst belägna fotbollsstadion.
Här, på en frostbiten bergssluttning, vaktade quechuaindianen Diego Huallpa sina lamadjur i början av 1544. Två av djuren försvann och han bestämde sig för att göra upp en brasa i väntan på att de skulle komma tillbaka. Efter ett tag kände han hur marken blev het och började smälta. Under honom flödade en skinande vätska.
Silver hade upptäckts i Anderna.
Conquistadorerna mullrade in över berget året därpå och grundade Potosí, världens största silvergruva. Hundra år senare var Potosí en av världens mäktigaste städer och hade 200 000 invånare, en befolkningsmängd jämförbar med Londons. De spanska erövrarna förslavade befolkningen och tvingade indianerna till underjordiska skift på fyra månader i sträck. Det var billigare än att slussa ut dem för mat och sömn.
Historiens största silverfyndighet försörjde ensam under två sekel alla de krig och all den lyx som den spanska kronan lade sig till med. Metallen transporterades till Atlanten via den flod som mynnade ut vid Buenos Aires och som snart kom att döpas till Rio de la Plata, Silverfloden.
Uppskattningsvis dog åtta miljoner indianer och afrikanska slavar under åren av hänsynslös gruvhantering i Potosí. När Simón Bolívars självständighetsrörelse nådde staden 1825 var berget helt tömt på silver, och regionen hade åter blivit en av de fattigaste i Sydamerika.
Det enda som vittnar om storhetstiden numera är ett museum för silvermyntprägling och ett populärt uttryck i spanskan, »vale un Potosí«, som betyder »värt en förmögenhet«. För tio dollar kan gringos gå ned i de heta gruvgångarna för att uppleva vilka förhållanden indianerna dog under.
Gruvsamhällets tröst stavas Club Bamin Real Potosí.
Klubben bildades av personalen på den bolivianska gruvbanken Bamin 1941 och levde länge en undanskymd tillvaro i Anderna. Den var uppe i högstadivisionen 1985, sedan gick klubben ned sig och väcktes inte till liv förrän 1994 då den köptes av den spanske affärsmannen Samuel Blanco.
Señor Blanco, som kommit till Anderna som tonåring, saknade sitt Spanien och bestämde sig för att döpa om klubben till Real Potosí som en hyllning till sitt älskade Real Madrid. Han gav den samma emblem och matchdräkt. Pengarna till nykolonialismen kom från hans företag La Paloma, som har monopolställning på baslivsmedel åt den isolerade befolkningen.
Tre år efter Blancos intåg gjorde Real Potosí comeback i Liga de Fútbol Profesional Boliviano. Världens högst belägna professionella fotbollsklubb har hållit sig kvar i förstadivisionen sedan dess. Få lag klarar av att vinna bortamatcherna på berget, vilket har hjälpt klubben till två andraplaceringar i mästerskapet.
Efter den första, 2001, byggde klubben ut hemmastadion från att ta 9 000 åskådare till 18 000 inför stormatcherna i Copa Libertadores. Trots en historisk 6-1-seger över femfaldiga Libertadoresvinnarna Peñarol, hamnade klubben sist i sin grupp. Höghöjdsvapnet funkade inte mot El Nacional från Quito, som till vardags spelar sina matcher 2 850 meter över havet.
I denna klubbens andra medverkan i Libertadores är förutsättningarna bättre. Alla övriga lag har alltför få röda blodkroppar i omlopp. Vinner Real Potosí sina tre hemmamatcher och kniper någon bortapoäng, är de klara för åttondelsfinal.
Denna dag är stadens kullerstensgator fyllda av dansande supportrar i lila och vitt. Husfasaderna är smyckade i klubbens färger. Kommunledningen har gett alla offentliganställda halvdag.
Feststämningen är på topp när Flamengo kör in bakvägen till Mario Mercadostadion. Den har varit fullsatt i timmar.
Real Potosí ville bygga ut stadions kapacitet till 32 000 åskådare inför den här matchen, men arbetet har försenats på grund av arbetskraftsbrist. Kinas tillväxt och råvaruhunger har gjort att den nedlagda gruvan har öppnats igen. Alla män behövs nere i schakten, den här gången för att hacka fram tenn.
Kommunens byggnadsavdelning fick kontraktera quechuakvinnor i stället. Iklädda förkläden, långa flätor och plommonstop har de kortväxta kvinnorna slitit med ombyggnaden från sju på morgonen till midnatt den senaste månaden. Dessvärre har betongen inte hunnit torka på arenans översta läktarsektioner. Det enda som hunnit bli klart är fyra 46 meter höga pelare som bär de nya strålkastarramperna.
Flamengospelarna skyndar med nedsänkta huvuden rakt in i omklädningsrummet, utan att skriva autografer eller ens hälsa på de nyfikna åskådare som trängs bredvid ingången. Spelarna ser nervösa ut. För att inte säga rädda.
I en månad har de matats dagligen med svårigheterna att spela här. De har iakttagit doktor Borges bekymrade min vid frukosten och sett sin annars pratglade tränare sitta fördjupad i tankar. Nu möts de av triumferande bolivianer som agerar som om de redan har vunnit Grupp 5.
På läktaren rullas en 25 meter lång matchtröja ut över klacken. Hejarramsorna hörs ända in till stadionkaféet där klubbfruarna dukat upp en buffé. Ordföranden Samuel Blanco är inte där. Han är i La Paz för att återhämta sig efter en hjärnblödning.
Hans ställföreträdare Carlos Wille har blå ögon och blont hår och tuggar inte kokablad.
– Min mormor var kroat och min farfar tysk, säger han. Men jag ser mig själv som bolivian. Jag är stolt över att vara potosino.
Carlos Wille, som driver det lokala bryggeriet Cerveceria Nacional Potosina, kramar om en av stadens andra krämare.
– Jag såg någon som skrivit 5-0 på en banderoll. Vad tror du det blir? undrar den tyskkroatiske bryggaren.
Mannen tvekar.
– Man ska aldrig underskatta brassarna. Det blir säkert 5-1.
På planen målar några indianer över mittpunkten – där kommunens marknadsförare har skrivit »Vale un Potosí« och tecknat stadsvapnet – med grön färg. Endast den reklam som sålts av Rupert Murdochs Fox Sports, som äger TV-rättigheterna i Libertadores, får synas på arenan.
Klockan närmar sig 19.45 och arenan är fullsatt till sista plats. »Peruca«, Abel och Zé har smyckat bortaläktaren med banderoller. Flamengoklacken har över hundra supportrar, något ingen hade väntat sig.
Framför hedersläktaren visar hemmalaget från 2002 upp sig till öronbedövande jubel. De är fortfarande hjältar efter matchen mot Peñarol.
– Viva la altura! skriker en spanskättad gubbe bakom mig när Flamengos startelva springer ut på planen. Länge leve höjden.
Obina går upp på topp. Juninho startar på bänken. Franco anser att den 34-årige spelaren inte kommer att orka hela matchen. Mittfältet sprider ut sig. Flamengos tränare möter Félix Berdejas hastiga systemskifte med uppställningen 3-6-1, samma formation han hade när Flamengo vann Copa do Brasil i somras.
När domaren blåser i gång matchen reser sig gubben bakom mig igen. Han ser ut att ha tagit några järn före matchen tillsammans med sin pensionerade vän som sitter bredvid med Real Potosís halsduk över axlarna.
– Viva el infarto! skriker gubben, och möts av glada skratt från läktaren. Länge leve infarkten!
En kvart in i matchen missar backen Thiago en rensning. Potosís brasilianske anfallare Edú Monteiro drar upp 1-0 i nättaket och kramas om av sina kamrater. Bruno hann inte se bollen. Den susade bara förbi.
Så långt har Flamengo inte haft ett anfall. Inte ett lyckat uppspel. Passningarna är antingen för hårda eller för lösa. Ingen orkar ta löpningarna.
Spelarna påminner om ett gäng bakfulla kompisar på midsommardagen.
Några minuter före pausvilan gör Potosís andra anfallare, Aguilera från Paraguay, 2-0. Bruno är återigen chanslös.
På stadionkaféet är stämningen hysterisk i halvlek. Stadens och klubbens elit hoppar runt och kramar och kindpussar varandra. För dem handlar det inte bara om att deras lag slår Flamengo. Det handlar om att Bolivia slår till Brasilien. Sydamerikas fattigaste land knäpper kontinentens stormakt på näsan. David är på väg att vinna mot Goliat.
Mario Mercado är ännu en gång på väg att göra skäl för sitt smeknamn: »Elefantkyrkogården«. Arenan där de stora viker ner sig.
I Flamengos omklädningsrum råder det kaos. Syrgastuberna Real Potosí fixade fram är tomma. De två stora flaskor de bolivianska flamenguisterna fraktade upp visar sig sakna munstycken. Lurade. Igen.
Spelarna trängs framför de sex syrgastuber doktor Borges fick hyra av det bolivianska fotbollsförbundet för 200 dollar.
Vänsteryttern Juan skakar på huvudet. Han vill inte mer. Båda målen rann fram från hans kant. Ney ersätter honom med reservanfallaren Roni, som hittills gjort ett enda mål för Flamengo. Han nådde ovanligt bra resultat på höghöjdsträningen.
Strax innan domaren blåser igång den andra halvleken blixtrar det till och ett störtregn öser ner över planen. På läktaren dras regnkappor över huvudena. Temperaturen rasar snabbt ner till tre plusgrader. De stackars Flamengospelarna, vana vid Rio de Janeiros tropiska värme, drar på sig svarta vantar. Ännu en blixtknall lyser upp himlen och tecknar silverbergets siluett i bakgrunden.
Tre minuter in på den andra halvleken slår den offensive mittfältaren Renato en frispark som inhopparen Roni möter med huvudet. 2-1. Flamengos reserver dröjer med att rusa upp från bänken tills de ser Ronis leende. Först då förstår de att det är sant.
Ney byter ut backen Thiago som gjort för många misstag, och kallar in Juninho Paulista för att strama upp spelet.
Real Potosís spel är inte lika klockrent längre – de tänker för mycket, komplicerar uppgiften. Självförtroendet från första halvlek är borta. I den 66:e minuten blåser den peruanske domaren frispark. Regnet fortsätter att ösa ner.
Juninho lägger upp bollen. Han vet att detta är brassarnas chans. Ska något mål komma, »så kommer det på en fast situation«, som han sa till mig på São Paulos internationella flygplats.
Skottet går i en perfekt båge genom störtregnet och Obina, som slöat sig genom hela matchen, hoppar upp och får träff.
2-2.
Glädjescenerna uteblir. Spelarna orkar inte. Obina kramas bara lätt om av sina lagkamrater, och ber sedan om att bli utbytt. Han står inte längre ut. Anfallaren från den tropiska ön Itaparica i Bahia har sprängande huvudvärk. Souza tar över hans uppgifter.
– Vad fan är det? skriker gubben bakom mig till hemmalaget. Kom igen era uslingar! Visa vilka som är kungar av höjden!
Han tar sin väns halsduk och håller upp den mot planen som om den besitter någon slags magisk kraft han kan stråla ner till spelarna.
Flamengo kämpar krampaktigt. Potosíanfallaren Monteiro skjuter knappt över, han skjuter mitt på målvakten, han missar åtta klara målchanser. Även Aguilera missar och missar.
Ju närmare slutsignalen matchen kommer, desto nervösare spelar Real Madrids kusin i Anderna. För Flamengo är det ännu värre. Förste spelare att kollapsa är den offensive mittfältaren Renato Augusto. Tio minuter före full tid faller han ihop av sig själv och får bäras ut. Doktor Borges ger honom syrgas vid sidlinjen.
Två minuter senare faller målvakten Bruno ihop i straffområdet. Borges vill springa in med syrgasen, men hejdas av domaren. Syrgas får endast ges vid sidlinjen.
När Renato Augusto vacklar in på plan igen faller backen Moisés samman. Han orkar inte längre. Domaren plussar på fem minuters tilläggstid och när Moisés är tillbaka slänger Bruno sig igen.
– För helvete! vrålar en rasande Potosísupporter. Upp med er! Era jävla teaterapor!
Flamengospelarna trillar sig genom tilläggsminuterna.
Matchen slutar oavgjort.
Vid sjukstugan håller boliviansk militär undan de brasilianska reportrarna. Tillståndet för Renato Augusto och Moisés är dåligt. De har drabbats av kraftig nedkylning till följd av syrebristen, och tas omhand av läkarstaben. De har sällskap av Eric Fária från SporTV, som svimmade av direkt efter sändning. Hans puls var oroväckande låg och läkarna slängde honom snabbt i hett vatten för att få upp hans kroppstemperatur.
– Ser ni nu? Fattar ni nu? gapar en irriterad doktor Borges, när han stressar förbi i korridoren med ytterligare en syrgastub.
När 30-årige Eric Fária kommer ut, med mössa på huvudet, ser han medtagen ut.
– Jag är pappa till ett litet barn. Jag vill inte utsätta mig för de här riskerna.
Cláudio Perrout sänder ut hans berättelse till de miljoner flamenguister som lidit sig igenom matchen framför radio- och TV-apparaterna. När en omskakad Ney Franco kommer ut från omklädningsrummet orkar reportrarna inte ställa fler frågor. De håller bara fram mikrofonerna mot hans mun.
– Spelarna är hjältar. Vi lyckades få oavgjort tack vare att de stod pall. För oss är det här ett bra resultat. Vi hade tur i premiären. Vi kommer inte att råka ut för en svårare bortamatch än denna. Till och med jag blev sjuk i halvlek, säger han.
Vid Flamengos spelarbuss når vattnet upp till bussdörren. Juninho Paulista sitter på första sätet.
– Vad var det jag sa? Fasta situationer, ler matchhjälten.
Den kortväxte, pojkaktige mittfältaren lutar sig fram.
– Jag trodde vi skulle åka på storstryk här. Jag var övertygad om det. Vi ska vara väldigt nöjda med denna poäng. Väldigt nöjda.
När jag vacklar in på Hotel Libertador är det nästan midnatt. Receptionisten skickar en av sina springpojkar att ordna fram en påse färska kokablad.
– Vad tyckte du om matchen? frågar jag försiktigt.
Receptionisten säger först ingenting. Och sedan:
– Tur! De hade en jävla tur! Hade det inte börjat regna i andra halvlek hade de aldrig klarat det. Såg du inte hur de vaknade till? Regnet bar med sig det syre de behövde.
Den natten sitter Flamengos president uppe hela natten. I ett tillstånd av raseri författar han ett officiellt brev som han skickar till Fifa, Conmebol och CBF.
Klockan 08.04 dagen därpå plingar det till i faxarna på Brasiliens ledande redaktioner.
Brevpappret bär Flamengos logga.
Dokumentet är uppstyltat i nio paragrafer och inleds med orden: »Flamengo informerar att man inte längre kommer att spela på hög höjd.« Presidenten meddelar att han uppmanat samtliga instanser att omedelbart förbjuda matcher på högre höjd än vad den medicinska expertisen rekommenderar. Han skriver att Flamengo i fortsättningen tänker lämna WO om de lottas till att spela i Anderna.
»Att utöva idrott under omständigheter som inte rekommenderas av läkare gör att den fysiska ansträngningen blir till en barbarisk och förnedrande akt som sätter de professionella idrottsmännens liv på spel. Att inte förbjuda matcher under dessa villkor är detsamma som att tillåta dopning.«
Dokumentet avslutas: »Flamengo, Flamengo, din storhet är att kämpa.
Rio de Janeiro, 15/02/2007
Márcio Baroukel de Souza Braga.«
Conmebols matchrepresentant är nära att tappa fattningen när han får höra talas om faxet på flygplatsen i Sucre.
– Vad är det du säger? säger Mario Campos. Har de fullständigt flippat ut? Vem fan tror de att de är?
Jag gör en konstpaus, och skjuter sedan in mer ved i brasan:
– De är Flamengo, Brasiliens största klubb. Deras kontakter med CBF är mycket goda. De har stort inflytande.
Den paraguayanske fotbollsadministratören ser mig djupt i ögonen.
– Inflytande, my ass! Flamengo har en röst som alla andra. Vi ska fan inte förbjuda några matcher.
Han tar sig för pungkulorna.
– Deras problem är att de saknar kuk!
Mario Campos letar upp det bolivianska fotbollsförbundets läkare, som också befinner sig på flygplatsen på väg hem. Doktor Jorge Flores Aguilera genomförde gårdagens dopningstester efter matchen. Han står med några kollegor från förbundet vid flygplatskiosken.
– Vad är det du säger?
Conmebols rosenrasande representant återberättar historien. Båda vänder sig mot mig för att höra om jag vet något mer.
– Inte mer än att doktor Borges har kontaktat det argentinska fotbollsförbundet. Tillsammans ska de försöka få Fifa att driva ärendet.
Den bolivianske läkaren suckar.
– Inte nu igen. Vad fan håller de på med? Den diskussionen är vi för fan klara med!
Doktor Jorge Flores Aguilera ingick i den kommission som fick Fifa att ändra det kontroversiella höghöjdsförbudet 1995.
– Jag lämnade in ett ordentligt underlag. Ett av mina huvudargument var att vi i Bolivia haft en professionell liga sedan 1977 som både har lag från låglandet och höglandet. Vi har aldrig, aldrig, haft en enda incident. Inte en enda gång. Ingen hjärnblödning, inga infarkter, ingenting.
Han hämtar andan.
– När Blooming eller de andra lagen i Santa Cruz ska möta Real Potosí är det samma sak som för vilket brasselag som helst. Visst, det tar emot. Det är svårt att vinna. Har man tur får man oavgjort, sedan tar man igen det på hemmaplan.
Den bolivianske fotbollsläkaren tar av sig glasögonen, putsar den ena linsen och sätter på sig dem igen.
– Hur tror du det är för Potosí att spela i Rio de Janeiro, i fyrtio graders värme, med hög luftfuktighet? Deras fötter svullnar. De dukar under i hettan. Och alla dessa mosquitos. Det går på ett ut. Vi kan inte ändra på reglerna bara för att vissa klubbar tycker det är obekvämt att ta sig till Anderna.
Åter på Viru Viru: i ett hörn av flygplatsen stojar ett femtiotal långhåriga Boca Juniorssupportrar. De låter en vinflaska gå runt från mun till mun.
– Vi är bäst! Vi är bäst! Vi är bäst!
Boca Juniors klarade 0-0 mot Club Bolívar. För första gången på 37 år har argentinarna fått med sig en poäng från La Paz. Greppet att flyga in med så kort marginal som möjligt visade sig i slutändan lika effektivt som Flamengos månadslånga förberedelser.
I ett annat hörn gömmer sig Flamengosupportrarna. Nyktra och betydligt färre.
Abel visar mig förstasidan av den brasilianska dagstidningen O Globo. »Premiär med oavgjord hjältematch«, lyder rubriken, och tidningens krönikör skriver att Flamengo lyckades ta en poäng som kan visa sig »vale un Potosí«.
– Fan vad vi var bra. Vilka hjältar killarna är. Som de kämpade. Och som jag led, säger Abel.
Tidningens ekonomisidor skriver om en annan uppgörelse. Under rubriken »Bolívia 2-0 Brasil« berättas att Evo Morales tvingat president Lula att gå med på en prishöjning av den bolivianska naturgasen på 252,9 procent. Från och med nu måste Flamengos huvudsponsor Petrobras betala marknadspris.
Med ett sorgset gnisslande rullar luftduellens sista offer förbi, varsamt framputtad av kroppsbyggaren Zé. Supporterledaren »Peruca« sitter i rullstol med ena foten omlindad.
– Titta, den är helt uppsvullen, säger han och visar sin skadade fot.
– Satans jävla bolivianer. Jag såg fan ingenting. Regnvattnet stod upp till vaderna. Jag trampade rakt ned i ett fett hål efter matchen. Precis utanför stadionkaféet. Jag tror den är bruten.