Minnen för livet

Inför varje stor turnering finns drömmen om ett land som stannar upp. Om ögonblick att återvända till när novemberregnet piskar mot rutorna. Vi fick ingen medalj i Ryssland, men vi fick landslagsbilder vi aldrig ska glömma.

 

Annons

Premiären. Tolv år hade gått sedan den senaste ­herr-VM-matchen när Sverige klev ut mot Sydkorea i ­Nizjnij Novgorod den 18 juni, och ett halvår sedan den bragdliknande insatsen mot Italien i playoffspelet. Hur bra var Sydkorea? Och Janne Anderssons landslag? Efter en ­nervös ­blågul start tog Sverige över allt mer. Men först när Viktor Claesson kapades i den andra ­halvleken fick Sverige chansen som verkade krävas. Andreas Granqvist ställde sig vid elva­meterspunkten. Målvakten åt ett håll, bollen åt det andra. 1–0 och den start i mästerskapet som så många spelare visste var nödvändig.

 

 

Övertiden. Det såg länge perfekt ut. Först 1–0-ledning mot de regerande världsmästarna och sedan, till den 94:e matchminuten, en poäng att spela på inför den sista gruppspelsmatchen. Toni Kroos frisparksmål kastade om förutsättningarna rejält. Efter matchen var det många som pratade om »Polis-Jannes« knuff, men betydligt fler berördes av det som drabbade Jimmy Durmaz. Efter hat och rasism i sociala medier ställde sig Durmaz vid träningsplanen i Gelendzjik och talade till dem som gör skillnad på folk och till dem som visade sin ovillkorliga kärlek. Sverige förlorade i Sotji men vann i Gelendzjik.

 

Måstematchen. På förhand var Sverige piskat att vinna över Mexiko i Jekaterinburg för att nå åttondelsfinalen. 0–0 efter 45 minuter, sedan mål av Ludwig Augustinsson, Andreas Granqvist och ett mexikanskt ben. När matchen var över stod plötsligt Sverige som gruppsegrare eftersom Sydkorea i Kazan samtidigt gjort två mål på Tyskland på övertid. Fem gjorda mål och två hållna nollor innebar att allt fler började diskutera Janne Anderssons landslag. Var något lag bättre organiserat? Kanske. Fick någon förbunds­kapten ut lika mycket av sitt spelarmaterial? Nej.

 

Annons

 

Laget. Inför VM, och upphöjt under våren på grund av Zlatan Ibrahimovićs eventuella återkomst till landslaget, fick begreppet »gruppdynamik« en skjuts in i mångas med­vetande. Det enda som stod klart i frågan var att många inblandade landslagsspelare vittnade om en unik sammanhållning och en speciell lagmoral. I brist på världsspelare hade man en lagkänsla i världsklass.

Kaptenerna. Den uppmärksamme ser att Janne Andersson alltid söker upp Andreas Granqvist så fort en viktig halvlek är spelad. Före halvtidssnacket vill han stämma av med sin lagkapten. Victor Nilsson Lindelöf var kanske Sveriges bästa VM-back, men ledaren och omslagspojken kom från Påarp.

 

Foto: Lee Smith/Bildbyrån

Äntligen! Emil Forsberg gjorde, efter återkommande ljumma offensiva ­prestationer i gruppspelet, sin bästa match i åttondelsfinalen och blev matchhjälte när hans trettonde avslut i Ryssland styrdes in i det schweiziska målet i Sankt Petersburg.

 

Foto: Petter Arvidsson/Bildbyrån

Slutet. Lördagen den 7 juli, strax före klockan 18.00, var VM över för Sverige. Utslagna och utmanövrerade av engels­män som från den första matchminuten hade en matchplan som gjorde att Sverige såg ut som en blek kopia av sig själv. Vad som kunde ha blivit om båda lagen presterat aningen annorlunda kommer vi aldrig att få veta. Det enda vi kan slå fast är att det blev en sommar att bära med sig för evigt.

 

Allt VM-material på Offsides hemsida!

Vi testade något nytt den här gången. Istället för ett jättestort tidningsreportage om en turnering flängde vi runt i Ryssland under gruppspelet och levererade dagligt material. Ni som följde oss kunde läsa »VM-dagboken«, se Daniel Nilssons alla ­bilder, uppleva vår resa i rörlig form (tvodden!) samt lyssna på Offsides podcast varje dag. Och för den som missade eller vill återuppleva: allt finns fortfarande sparat på www.offside.org/VM-2018.