Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån

Mixade zonen

Tummelplatsen där landslagsspelare möter journalister är fruktad, baktalad och full av historier. Följ med ner till den mixade zonen och ett skådespel med plats för både komik och dramatik.

Omgiven av 14 reportrar berättar Marcus Berg att »det känns jävligt gött just nu«. Det har gått en och en halv timme sedan hans anfallskompis Ola Toivonen lyfte in 2–1 mot Frankrike från halva plan. Nu är det midnatt och spelarnas beteende i Friends Arenas mixade zon är nästan övertydligt. Antoine Griezmann, Raphaël Varane och Paul Pogba skyndar sig förbi kameror, mikrofoner och diktafoner utan att ens titta på reportrarna på andra sidan staketet. Marcus Berg och hans fnittriga lagkamrater ser däremot ut att njuta av varje nonsensfråga.

– Marcus, kan du berätta en gång till hur du upplevde Olas mål?

Visst kan han det. Skrällen, den sanslösa avslutningen i den 93:e spelminuten och förstaplatsen i VM-kvalgruppen får varenda spelare att bli intressant denna junikväll. Oscar Hiljemark har inte spelat en minut men får ändå i detalj redogöra för sina känslor. Bara Victor Nilsson Lindelöf är svårfångad. Hela landslagsveckan har han duckat för frågor om den stundande flytten från Benfica till Manchester United. Aftonbladets Simon Bank beskrev i en krönika inför matchen hur i princip varje fråga fick samma svar:

Annons

– Hur mår du?

– Jag har kontrakt med Benfica.

– Vad måste funka mot Frankrike?

– Jag har kontrakt med Benfica.

– Vad tror du om Girouds huvudspel?

– Han har inte kontrakt med Benfica.

Nu eskorterar landslagets presschef Niklas Bodell snabbt och effektivt Lindelöf förbi de skrivande reportrarna. För de svenska journalisterna, som främst fokuserar på segern och glädjen, gör det inte så mycket. Värre är det för The Suns utsände. Englands mest ökända tabloidtidning har skickat en reporter till Solna enbart i hopp om att få ett Unitedcitat eller två från den svenska mittbacken. Nu är The Sun-murveln stressad. Han kunde inte bry sig mindre om Janne Anderssons landslag och Toivonens drömmål. När plan B, att få andra svenska spelare att prata om Lindelöfs Premier League-kontrakt, inte heller biter övergår han till att smått desperat intervjua svenska journalister. Han rycker mig i armen och drar en rövare:

– Sorry, mate. You were the one speaking to Lindelofs agent, weren’t you? I wonder if …

Jag stoppar honom och säger att han misstar mig för någon annan (och misstänker för mig själv att flera av mina kollegor har fått exakt samma fråga).

– But regarding the contract, perhaps you know if …

– I’m sorry, säger jag. I don’t know anything about that.

Den rödkindade engelsmannen torkar av svetten från sin tunnhåriga hjässa och gör ett sista försök:

– But he’s going there, yeah? It’s going to happen, yeah?

I don’t know. I think so. Sorry, I have to go now.

– Of course you do!

Annons

Flinet som följer är lika genuint som leendet på en trisskrapare i Nyhetsmorgon som försöker dölja sin besvikelse över att det blev 50 000 spänn istället för en miljon. Det står också i kontrast till alla uppriktiga känslor som trängs i den mixade zonen. Marcus Berg står fortfarande och smilar framför reporterklungan när Ola Toivonen äntligen släntrar ut från omklädningsrummet. Berg, som bildade anfallspar med Toivonen redan som 15-åring i Värmland, blir ännu gladare och säger med hög röst:

– Nu kommer han ju, hjälten!

13 av 14 reportrar skyndar bort till Toivonen. Den fjortonde är Fotbollskanalens Olof Lundh. Hans långa erfarenhet säger honom att matchvinnaren kommer att bli kvar en lång stund och i en mixad zon kan den sista frågan ofta vara mer värd än den första. Och nu, när alla andra är så heta på Toivonengröten, står han plötsligt själv med Berg och kan få det alla reportrar trånar efter – eget snack.

Grundkurs 

Den mixade zonen är namnet på platsen dit skribenter, radiojournalister och TV-reportrar skyndar efter matcherna för att ställa frågor till spelarna. För de allra flesta är det enda chansen att få citat till rapporteringen. Alla spelare ska passera genom den mixade zonen, men hur länge de stannar där är upp till var och en. Tumregel: ju bättre match, desto större chans till matigare intervjuer. Dock kan en sämre insats (och surare spelare) inbjuda till vassare uttalanden. Konkurrensen journalisterna emellan leder till trängsel, svettlukt och en allmänt stressad stämning. Tiden är knapp och det gäller att ta vara på den. Smeknamn på den mixade zonen: »mixen«, »mixade«, »zonen« »MZ«.

Olof Lundh använder sin stund med Marcus Berg åt att pumpa anfallaren på information om landslagets psykologiska rådgivare Daniel Ekvall, som förbundskapten Janne Andersson nämnde kort på presskonferensen en halvtimme tidigare, och dennes del i kvalframgången. Det ger honom en matigare nyhetsvinkel än flera av konkurrenterna, och när han är klar med Berg står Toivonen snällt där och väntar. Lundh hinner till och med knäppa en bild på kvällens kung innan han lunkar vidare mot mitten av zonen för att höra vad Emil Forsberg har att säga.

– Det var roligt att spela fotboll i dag, säger Sveriges nummer tio.

Så säger Emil Forsberg alltid och varken Lundh eller någon annan sportsajt kan koka soppa på en sådan spik. Men Forsberg är numera själv medveten om sitt standardsvar och den här kvällen yttras det med glimten i ögat. Det garvas, på båda sidorna om räcket.

 

Det brukade vara tuffare. Och roligare – om man uppskattar rivalitet, tjuvknep och vassa armbågar. Eller som Olof Lundh uttrycker det:

– Mer High Chaparral.

Olof Lundh var i sina första mixade zoner i slutet av 90-talet. Avståndet till spelarna var kortare, tillgången bättre, men i en tid där citat inte omedelbart slungades ut på tidningssajter gällde det att vara smart. Ville man vara ensam om en landslagsvinkel till nästa dags tidning gick det inte att avslöja för mycket i frågorna.

– När jag började på Expressen var Hans Linné mästare på att smyga med Fredrik Ljungberg genom »mixen« och sedan ställa den där sista frågan helt själv, säger Lundh. Jag kommer från – och fostrades i – en tid där konkurrensen mellan kvällstidningarna var mycket hårdare. Jag tyckte att tävlingshetsen och det taktiska spelet var väldigt spännande.

Han är medveten om att alla sportjournalister inte har trivts lika bra i den mixade zonen. Kollegor har genom åren ondgjort sig över en rätt ovärdig plats: trång, bökig, stökig. Och så känslan av att vara ovälkommen. Spelare som stannar i ett par minuter bara för att de måste eller – som Henrik Larsson – får polarna att garva genom att berätta att han ska »mata gamarna«.

– Jag kan förstå den invändningen, säger Lundh. Den hörs framför allt från äldre kollegor. Här står man bakom ett jävla räcke och hoppas att en 25-årig miljonärsslyngel ska dra några floskler innan han drar vidare. Men jag har alltid tyckt att det är kul. Det är trots allt vår chans att prata med spelarna och lära känna dem bättre – även om det var lättare förr. Under VM i Japan 2002 kunde vi på Expressen dra iväg med en spelare och plåta honom i samurajdräkt. Vid EM två år senare höll Zlatan och Henke presskonferenser från ett podium.

Vid samma tid satsade Aftonbladet, Sveriges största tidning, extremt hårt på landslagsfotbollen. Resultatet blev särskilt tydligt i den mixade zonen där det plötsligt knappt gick att stå någonstans utan att hamna bredvid en Sportbladetdiktafon. Johan Flinck, som började bevaka landslaget för Sportbladet runt VM 2006, medger att den höga rosa närvaron ibland blev komisk.

– Man kan fråga sig om det var nödvändigt med två krönikörer på samma match och ett batteri av reportrar, säger han. Vi missade i och för sig inte mycket, men det kostar ju att skicka en så stor styrka.

Både Lundh och Flinck upplevde en stor skillnad på mixade zonen-miljön när Zlatan Ibrahimović slutade i landslaget. Han var personen alla förhöll sig till, såväl spelare som journalister. Lundh minns särskilt en mixad zon i Göteborg 2009, timmen efter en kvalseger mot Malta.

– Först kom Kim Källström och pratade om några tuffa ordväxlingar mellan honom och Zlatan på planen. När Zlatan sedan kom till mixade ställde jag frågor till honom om det Kim hade sagt. Då tände han till: »Sa han det i media?« Och så tryckte han till Kim genom att säga att han spelat för mycket vänsterback. Jag tolkade situationen som att Zlatan ansåg att Kim brutit mot ett slags hederskodex.

– Ibland har man nästan trott att Zlatan sagt till andra spelare att inte ge oss journalister något extra, säger Johan Flinck.

Ändå har både Lundh och Flinck ett lätt nostalgiskt tonläge när de talar om »hur det var förr«.

– Det låter kanske pretentiöst, men jag saknar det journalistiska hantverket, säger Flinck. I dag hälls nästan allt som sägs ut direkt på olika plattformar. Nybakade journalister har blivit sämre på att sålla och välja vinklar. Stämningen i mixade är nog vänligare i dag, men jag älskade det taktiska spelet som fanns mer förut.

Hur yttrade det sig?

– Säg att jag har lagt en halv arbetsdag på att ta fram en statistisk vinkel och sedan behöver gå till mixade för att stärka den med citat. Risken då är att man serverar vinkeln på silverbricka till konkurrenten som står bredvid en. Då försöker man vara medvetet diffus i sina frågor och liksom prata runt ämnet. Och samtidigt – det här låter nästan lite fult – vill man kanske inte att spelaren ska veta exakt vad man är ute efter, för då blir han mer på sin vakt.

En dubbel mörkläggning?

– Ja, om man så vill. Men ofta får man bara tugga i sig att konkurrenter åker snålskjuts på ens vinkel, jag har säkert gjort det själv. Och ibland säger spelaren nästan för bra grejer så att vinkeln blir uppenbar för konkurrenten. Vissa spelare trivs ju bättre i mixade än andra. Micke Nilsson och Erik Edman var två reporterfavoriter på sin tid.

Har någon av dagens landslagsspelare plockat upp stafettpinnen?

– Jimmy Durmaz. Han är smartare än vad många tror och en sådan man ofta hamnar framför. Det har varit mycket Durmaz i Sportbladet runt de senaste årens landskamper. På ett möte för något år sedan sa vi till varandra: »Vi kan inte alltid ha Durmaz i ingressen«. Nästa dag var han på Sportbladets löpsedel.

Den mixade zonens nyckelspelare

Olof Lundh, reporter/krönikör

Annons

Uppdragsgivare: Fotbollskanalen, TV 4

Immun mot dålig stämning och en av kårens mest frågvisa. Så kallade »snackisar« uppstår ofta efter frågor från Lundh.

Johan Flinck, reporter

Uppdragsgivare: Aftonbladet

Närde ett fruktbart samarbete med Robert Laul i Råsundas sicksack-formade zon. Flinck stod i början och trängdes med stjärnorna, Laul placerade sig längre bak och fångade spelarna när deras klyschor tagit slut. »Flincks jävla ryggsäck« har ofta retat upp kollegor i trånga zoner.

Mathias Lühr, reporter/krönikör

Uppdragsgivare: Tidigare Expressen

Med sina 199 centimeter kunde han fällkniva sig över en klunga utan problem. Besitter såväl nyhetsnäsa som trovärdighet och är saknad i zonen sedan han lämnade Expressen i vintras.

Simon Bank, krönikör

Uppdragsgivare: Aftonbladet

Vill mästerskribenten fråga något, då stannar spelaren. Nyhets­jägare har dock inte mycket för att placera sig i hans närhet. Bank gillar att föra filosofiska resonemang och försök hitta en stressad nyhetschef som går igång på Descartes.

Lars Grimlund, reporter

Uppdragsgivare: Dagens Nyheter

Många har lurats av hans mjukt fabroderliga framtoning. Men hans på papperet nästan barnsligt enkla frågor (»Är det inte kul att vara på VM, Lasse?«) leder inte sällan till laddade stämningar och nyhetsrace. Jokern i zonleken.

Petra Thorén, reporter

Uppdragsgivare: Aftonbladet

Rutinerad soldat i rosa armén som kan konsten att ställa otaliga varianter av samma fråga – vilket gör att vinkeln oftast hämtas hem.

Daniel Kristoffersson

Uppdragsgivare: Expressen

Ständigt leende nyhetsjägare som skvallrar om medielandskapets förändring. Trots att han egentligen är skribent återfinns han nämligen numera oftast i zonens TV-fålla med en mikrofon i handen.

 

Mästerskapens mixade zoner är ett kapitel för sig. För det första är det inte säkert att man släpps in. Som VM-reporter ansöker man om tillträde dit och vid haussade matcher är det huggsexa om mixbiljetterna. Under VM i Sydafrika 2010 (där Sverige inte deltog och där man som svensk reporter därför hamnade långt ner på Fifas prioriteringslista) stod jag flera gånger och förnedrade mig framför en mixvakt i hopp om att bli insläppt utan biljett. Så skedde aldrig. Däremot kunde utländska kollegor högre upp i hierarkin vara bussiga nog att ge bort sina biljetter när de ansåg sig klara i mixade. Vid enstaka tillfällen kunde man också finna sig själv på alla fyra, som en heroinist som försöker hitta en bortslarvad spruta, i jakt på mixbiljetter andra tappat. Minns jag rätt var det i Kapstaden, efter 0–0 mellan England och Algeriet, som jag faktiskt hittade en. Då rusade jag lycklig in i zonen för att höra John Terry säga: »At the end of the day, we have to do betterThanks, John!

Det var lätt att tappa perspektivet i sådana lägen. Känslan påminde starkt om hur det är att släppas in på en hipp nattklubb efter fem misslyckade försök. Pressen att ha kul under denna unika kväll får värdelös housemusik att låta »intressant« och istället för att skälla ut bartendern som systematiskt ignorerar en hör man sig själv säga: »Vad skicklig han är på att blanda ändå.« I VM-zonerna fick samma självbedrägeri de mest klyschiga stjärnsvar att framstå som insiktsfulla. Och bjöd någon spelare på något extra blev han omedelbart världens bästa person. Åh, Thomas Müller – jag kommer aldrig att glömma ditt »we can take it in English if you want«.

Mästerskapszonerna gav också en fascinerande inblick i hur de olika ländernas journalister rörde och förde sig. Vissa reportrar (främst från Medelhavsländer och afrikanska nationer, om jag ska generalisera) tycktes ha ett kompislikt förhållande med spelarna de bevakade. Murvlar med landslagströjor förekom, highfives över räckena var inte ovanligt. Men märkligast av alla var engelsmännen.

Min bild av brittisk sportjournalistik som den tuffaste kom på skam när jag på nära håll såg hur trubbiga deras armbågar var. I det gäng som Aftonbladets Peter Wennman under flera turneringar rapporterat om som »Drevet« rådde en sällsynt kollegial stämning. Här fanns inget hysch-hysch eller försök till att dölja vinklar för varandra. Tvärtom diskuterade sig tidningsrivalerna gemensamt fram till vilket spår de skulle välja efter matcherna. Ingen behövde heller vara rädd för att missa något i den mixade zonen. När alla spelare hade pratat delade reportrarna frikostigt med sig av citaten till varandra. Det fanns till och med en mejlgrupp, de turades om att knacka ner allt snack på datorn och skickade sedan rubbet till resten av gruppen. I Sydafrika förvånades jag först av att Englandbevakaren Peter Wennman inte rusade ner till zonen efter slutsignal för att samla citat. Efter några matcher förstod jag att han ingick i mejlgruppen. Han behövde bara sitta på pressläktaren och fila på sin krönika, medan spelarcitaten utan minsta ansträngning landade mjukt i hans inkorg.

– Jag blev helt chockad när jag såg hur engelsmännen jobbade, säger Olof Lundh. Eleganten Henry Winter hade precis samma citat som The Sun. Jag är glad att vi inte jobbar så nära varandra i Sverige. Konkurrens är bra.

Förutom möjligheten att prata med spelare ser Lundh ett annat syfte med den mixade zonen. I hans roll som krönikör har han åsikter om deras insatser och uppträdanden. Och har han sågat någon ser han det som en hederssak att inte gömma sig efteråt.

– Man ska stå för sina ord och kunna se personen i ögonen efter en tuff krönika.

 

Hur är det då för personerna på andra sidan räcket? Det ser ofta dråpligt ut när spelare som vet precis vad som väntar i den mixade zonen med spelad förvåning tittar upp på reporterflocken med en min som säger: »Åh fan – står ni här? I dag med?«

– Man har ett kroppsspråk och en arrogans fast man nog är ganska osäker inombords, säger Erik Edman, landslagsman mellan 2001 och 2009.

Under Edmans första tid i landslaget var inte särskilt många intresserade av vad han hade att säga. Som reserv i VM 2002 kände han sig fånig när han lämnade pressträffarna utan att ha fått en enda fråga. I takt med att han fick mer speltid steg han i hierarkin.

– Hur en spelare känner sig i mixade är extremt beroende av matchen som just har spelats. Det var verkligen a walk of fame eller a walk of shame. Att stå där och förklara varför man varit kass var inte kul.

Edman fortsätter:

– Givetvis är det inget fel med tuffa frågor och för det mesta tyckte jag att mixade var rätt okej – jag tycker alltid det är roligt att prata fotboll. Irritationen slog mest till när det handlade om andra saker. Efter en bitter förlust är det inte toppen när någon bara: »Jaha, Erik – vad ska du göra på semestern, då?«

Mikael Lustig, landslagets nuvarande högerback, säger att han efter en förlust brukar behöva 24 timmar för att klara av att fokusera på något annat. Sådana kvällar är den mixade zonen en plåga. Men han har aldrig gått rakt genom den utan att stanna vid reportrarna.

– Det har väl med hyfs att göra, säger han. Har man vunnit är det ganska lätt att gå ut dit. Har man torskat är det mer: »Just fan, jag måste ut till mixen.« Man har redan taggarna utåt och har man gjort ett misstag vet man att allt kommer att handla om det.

Efter snart tio år i landslaget har Mikael Lustig fått en bra bild av reportrarna på andra sidan räcket. Han har också slagits av vilken hierarkisk plats den mixade zonen är, både bland utfrågare och spelare. En spelare som framför en journalistklunga är mitt i en utläggning om försvarsspel kan snabbt fimpas av reportrarna om de får korn på ett hetare villebråd i zonen.

– Det kan se ganska komiskt ut, säger Lustig. Det finns en klassiker när Kim [Källström] pratar med journalisterna efter en match. Så kommer Zlatan och alla lämnar Kim mitt i en mening och bara: »Zlatan! Zlatan!«

Blir man irriterad som spelare då?

– Nja. Om någon ställer en fråga och sedan sticker mitt i svaret känns det ju så där. Samtidigt vet vi spelreglerna, vissa spelare betyder mer än andra. Oftast vet man vilka journalisterna är ute efter. Då låter man snubben som gjort två mål gå ut i mixen först, så kan man själv smyga dit efter ett tag.

Att hastigt lämna ett lagom spännande intervjuobjekt för att jaga större troféer tycker både Olof Lundh och Johan Flinck illa om. Som människa känner man sig oartig då, men i den mixade zonen är det yrkesrollen som bestämmer. Allt som allt: att vänsterbacksreserven Pierre Bengtsson tycker att man beter sig ohyfsat är inte lika jobbigt som missade citat av målskytten.

Johan Flinck:

– Det känns skitjobbigt att behöva »dissa« spelare, men vad ska man göra? Jag förstår att det låter cyniskt, men vissa spelare är lättare att lämna än andra. Efter en Malmömatch nyligen stod jag och intervjuade Markus Rosenberg i mixade. Så kom Pawel Cibicki, som var het då, och vi ropade: »Pawel! Pawel!« Då svarade Rosenberg med en blick som var allt annat än nöjd. Du kan lämna Pierre Bengtsson mitt i en mening, men inte Rosenberg. Så hemsk är man ju.

 

När Mikael Lustig hasar in i Friends Arenas mixade zon efter Frankrikematchen ler han från öra till öra. Efter en obesegrad säsong med Celtic har han precis avslutat spelåret med en landslagsknall. Den stundande träningslandskampen mot Norge ska han stå över. Några sista frågor, sedan väntar semester.

– Men en sådan här kväll kan man stå här och gagga hur länge som helst, säger han.

Ganska snabbt kan ändå högerbacken försvinna ut i Stockholmsnatten, och när Ola Toivonen som sista spelare lämnar mixade är klockan närmare halv ett. Olof Lundh jäktar till pressrummet, fyller en pappmugg med blaskigt kaffe och hamrar ner citaten på sin laptop. Matchkrönikan, som skrevs på ett ståbord i den mixade zonen samtidigt som de första spelarna började trilla in, är redan publicerad. Nu är det bara de sista nyhetsartiklarna kvar och Lundh jobbar snabbt. 45 minuter senare sitter han i en taxi på väg hem.

– Klassisk kväll, säger han. Jag är säker på att vi kommer att minnas den som en klassisk kväll.

Jag ber honom sammanfatta landslagsveckan utifrån sina mixade zoner-upplevelser.

– Klimatet blev fruktansvärt annorlunda när Janne [Andersson] tog över och Zlatan försvann. Tidigare var de så försiktiga utåt – annars fick de skit i gruppen. Janne har ett lugn som smittar av sig. Sedan får vi se hur stämningen blir när det börjar gå tyngre.

Klockan är nästan två på natten när taxin stannar framför hans lägenhet. Adrenalinet från matchen och nyhetsjakten har lagt sig. Olof Lundh ser ut att längta efter sängen.

– Vad händer i morgon? frågar jag.

– Ja, det är mixad zon vid tolv. Så det blir nog kul i morgon också.

Mixen i tiden

Tårar, skratt och hånfulla kommentarer. Offside påminner om några av de mest minnesvärda zon­ögonblicken från landslagshistorien.

2000 – I EM-matchen mot Italien ­tappar Daniel Andersson bollen till Del Piero som skjuter in 2–1. Efteråt leds han gråtande ­genom ­den mixade zonen av överledaren Bengt M­adsen. Storebror Patrik ­Andersson kommenterar händelsen i Offside: »Vi är Anderssons. Vi har höga krav på oss.«

2002 – När Anders Svensson kommer till den mixade zonen efter ett succé­inhopp mot England i VM-premiären jämför han känslorna med tidigare upplevelser: »Det finns ju andra grejer också. Studenten var en höjdare, och första gången man hade … ja, hade matte!«

2003 – Mot Polen startar Mikael Nilsson och Erik Edman för första gången en ­tävlingslandskamp samtidigt. De båda utvecklas med tiden till reporter­favoriter i den mixade zonen, trots att Edman ibland delar ut presskängor som: »Det finns fan inget att läsa i Sportbladet längre. Det är bara en massa bilar.«

Foto: Peter Widing

2004 – Efter att ha missat den avgörande straffen mot Holland i EM-kvartsfinalen går Olof Mellberg genom zonen utan att svara på frågor. Dagen efter säger han på en presskonferens: »När några drog sig ur fick jag ta straffen.« Uttalandet tolkas av vissa som kritik mot mittbackskollegan Andreas Jakobsson, som avstod straff.

2006 – Inför en pressträff under VM råkar Sportbladets Lasse Sandlin höra ­Henrik Larsson säga till en lag­kamrat att han måste »mata gamarna«. Uttrycket förstärker bilden av ett landslag som retar sig allt mer på den svenska presskåren.

2007 – Den tidigare landslagsmålvakten ­Magnus Hedman berättar för tidningen Resumé att den som pratar för mycket med journalisterna i samband med matcher kan få det tufft inom gruppen. »Man blir kallad linslus och hånad av de andra spelarna om man ställer upp. Det blir som ett grupptryck att inte tacka ja.«

Foto: Peter Widing

2008 – Under EM i Österrike får Zlatan Ibrahimović ett gott öga till DN:s äldre reporter Jan Lewenhagen. Efter matcherna ser Sportbladets reportrar, som Zlatan under den här tiden bojkottar, till att placera sig tätt intill Lewenhagen i den mixade zonen för att kunna snappa upp så många ­Zlatancitat som möjligt.

2009 – Efter returmötet med Malta pratar Ibrahimović om 1–0-segern i den mixade zonen. När han får syn på Sportbladets skäggige skribent Robert Laul utbrister han utan leende: »Åh fy fan, vad ful du är, Laul.« Sedan fortsätter han att prata om Sveriges insats.

2010 – Under VM i Sydafrika får Nigerias förbundskapten Lars Lagerbäck uppleva något han slapp i Sverige – spelare som i den mixade zonen tar heder och ära av tränaren. Anfallaren Peter Odemwingie säger till alla som vill lyssna: »Han fick inte ens ut minimum av vår målsättning. Tittar man på resultaten kan de inte låta honom fortsätta.«

2011 – Efter 3–2 mot Holland och säkrad EM-biljett kommer en mustaschprydd Pontus Wernbloom ut till Råsundas reporterskock. »Jaha, gänget. Vad ska vi tjöta om i dag, då?« Journalisterna vill veta hur laget ska fira. Wernbloom skrockar: »Anders Svensson har ju varit med sedan VM-silvret -58, så han får ta tag i det.«

2015 – Sportbladet betygsätter samtliga landslagsspelare efter hur bra de är på att prestera i den mixade zonen. Jimmy Durmaz får en femma, Emil Forsberg en etta. Andreas Isaksson (två plus) säger: »Det är ofta samma frågor och man blir trött på dem. Det kan faktiskt vara rätt jobbigt att stå där och snacka ibland.«