När jag träffar honom i mitten av juli verkar Ole Mörk redan ha fått perspektiv på vårens händelser. Vi dricker kaffe på verandan till familjens fritidshus och ser på nyponbuskarna som vajar i vinden och gräsmattan som sluttar ner mot Sejerøbukten. Det är en lokal pensionist som klipper den.
Den lilla semesterbyn på nordvästra Själland är just en sådan plats där hedervärda gråhårsmän förväntas njuta sitt otium efter livets stormar. Det är också ett lämpligt ställe att smälta det faktum att man just fått sparken från tränarjobbet i Trelleborgs FF, efter endast ett halvår på posten och elva omgångar av Allsvenskan.
Ole Mörk är besviken och angelägen att ge sin syn på skeendet, men han är också saklig och balanserad. Vi har hunnit fram till osten och rosévinet när han berättar om sitt sista besök i Trelleborg.
– Jag var inne på kansliet för att tömma skrivbordet och lämna nycklarna. Killarna höll på att träna och jag visste gott vilken tid de skulle börja jogga ner. Då gick jag ut och frågade Alf om det var OK att jag fick lite tid för att säga farväl. Och så samlade jag killarna omkring mig.
