Foto: Svenska spel

När svensk fotboll var glada i hatten

»Masse« var bäst, »Super-Mario« flitigast och Bosse ­Wålemark tröstlös när han skulle jonglera en boll ­genom ett bildäck. Offside minns tävlingen som ­sållade agnarna från vetet.

Tipshallen i Jönköping, den 14 januari 1995. Avgörandets stund var inne. Jonsereds Joakim Söndergaard ledde klart efter tre moment – fotbollsslalom, hinderbana och prickskytte. Enda möjligheten att han skulle missa titeln var om han åkte ut direkt i de avslutande »amerikanska« straffarna samtidigt som Umeås Steve Galloway vann deltävlingen.

Dramatiken ökade när Söndergaard missade sitt första försök, och växte sedan i takt med att Galloway gick vidare omgång efter omgång. Väl framme vid slut­straffen började Umeåanfallaren showa. Reglementet sade att spelarna fick max fem sekunder på sig att frakta bollen från mittlinjen in i mål, men Galloway var inte en man som gillade snäva ramar. Han rundade målvakten, trixade med bollen och valde sedan att teatraliskt långsamt driva den över mållinjen. Uppe i sekretariatet såg man mellan fingrarna med regelbrottet och utropade Galloway till segrare av 1995 års »Mr Hat Trick«.

– Det var för jävligt! säger tvåan Joakim Söndergaard i dag. Galloway tog säkert 20 sekunder på sig och slog mig med minsta möjliga marginal: 0,25 poäng. Men jag är inte bitter …

Annons

»Det var en annan tid, med mindre gravallvar. Elitspelare kunde få ledigt från sin klubb bara för att leka prickskytte.«

Det har gått 22 år sedan kalabaliken i Jönköping. Inomhus­tävlingen må ha varit ett jippo­evenemang, men ingen kan säga att de inblandade har glömt oförrätterna.

 

I början av 1980-talet muttrades det mycket om målfattiga matcher. Efter Bob Houghtons och Roy Hodgsons engelska revolution på 70-talet – med långbollar och extremt organiserat försvarsspel – ansågs underhållningsvärdet i svensk fotboll ha minskat dramatiskt. När Lars »Laban« Arnesson 1980 arrangerade en match mellan landslaget och ett snabbt hoprafsat presslag, för att pedagogiskt förklara vad han som förbundskapten taktiskt ville ha ut av spelet, slutade det med en ­händelsefattig 0–0-match. Publiken buade och tidningarna avfärdade spelet som tråkig »systemfotboll«. Laban svarade i vredesmod i Expressen: »Gå på hockey om ni vill se mål!«

Mot den bakgrunden började fotbollsförbundets storsponsor Tipstjänst fundera på hur de skulle kunna bidra till större underhållning, och samtidigt lansera sitt nya spel Måltipset på bästa sätt. Marknadschefen Pelle Kotschack, Måltipsets uppfinnare, presenterade sitt förslag inför säsongen 1983: Varje spelare som gjorde hattrick i någon av de två högsta divisionerna skulle tilldelas en summa på 4 000 kronor, vikta för föreningens ungdomsverksamhet. Dessutom skulle spelarna få en lustig hatt som minne av bedriften. I slutet av säsongen skulle sedan alla hattrickskyttar samlas i en inomhushall för att göra upp i ett antal teknikmoment med chans att vinna ytterligare 10 000 kronor åt sin klubb. Konceptet »Mr Hat Trick« var fött.

Den första slutfinalen ägde rum senare samma höst, i Duveholmshallen i Katrineholm. Bland deltagarna återfanns exempelvis IFK Norrköpings Stefan Pettersson och Örgrytes Sören Börjesson.

– Ett av momenten då var »hårdskjutning«, säger Kotschack. Vi hade fått en kille på FOA [Försvarets forskningsanstalt] att uppfinna en maskin som mätte skotthastigheten. Han var eld och lågor för att få det att fungera. Problemet var att maskinen var skör, om ett skott träffade ena stolpen rasade den ihop fullständigt.

Slutsegrare i denna första final blev Elfsborgs Thomas Ahlström, med elva landskamper och proffsspel i grekiska Olympiakos på meritlistan. Under säsongerna som följde lade ett flertal andra kända spelare beslag på hattricktiteln: Anders ­Palmér (1984), Mats Magnusson (1985 och 1986), Stefan Rehn (1987 och 1988) … När damerna så fick göra entré i tävlingen 1989 tog Pia Sundhage över föreställningen. Hon vann titeln »Miss Hat Trick« tre år i rad och noterade bättre tider än många av herrarna i delmomenten.

– Vi hade många bra spelare på plats år efter år, säger Kotschack. Men bäst minns jag Mats Magnusson. Han var helt enkelt bäst, grym på alla moment.

 

När man kikar igenom stati­stiken är annars det mest ­slående att flertalet namn är sådana som man förknippar med karriärer som inte bar hela vägen till landslag och utlandsspel. Med all respekt för de respektive bedrifterna är det sällan som det i dag talas om de avtryck som Åtvidabergs Leif Elving (tvåa 1985), Falkenbergs Håkan Nilsson (tvåa 1989) och Västerås Conny Colliander (fyra 1995) har satt i svensk fotbollshistoria.

– Det var lite charmen med tävlingen, minns Joakim Söndergaard. Att ett antal spelare från hela Sverige samlades bara för att ha en trevlig dag tillsammans. Och så var det ju roligt att många av dem som gjort hattrick inte var några tekniska genier, men att de ändå skulle utmanas i just teknikgrenar.

Söndergaard exemplifierar med hur Ljungskiles Bosse Wålemark 1995 bara skakade på huvudet när han såg hinderbanan, där spelarna skulle jonglera en boll över plintar och genom bildäck. Wålemark vände sig till Söndergaard och frågade: »Vad fan gör jag här?«

– Själv trivdes jag tvärtom väldigt bra med grenarna. Mario Jadonić, min lagkamrat i Jonsered, var också bra. Han var med ofta. Själv har jag nog tre hattar hemma, Mario har väl typ 40.

Nej, riktigt så många har inte den lille teknikern som numera jobbar som skottränare under smeknamnet »Super-Mario«. Däremot tror han att han är den i Sverige som, tillsammans med Henrik Larsson, har tilldelats flest Mr Hat Trick-hattar.

Annons

– Jag har nio, kanske tio stycken, säger han. En säsong i Jonsered gjorde jag fyra hattrick.

Mario Jadonić säger att han »blir lycklig av att tänka tillbaka på ›Mr Hat Trick‹«. Det var en annan tid, med mindre gravallvar. Elitspelare kunde faktiskt få ledigt från sin klubb bara för att leka prickskytte. 1990 fick Stefan Rehn till och med tillåtelse av sin proffsklubb Everton att åka till Växjö för att delta i hattrickjippot.

– För oss spelare var det väldigt kul att vara med, säger Mario Jadonić. Och banketterna efteråt var alltid trevliga. Något år vände arrangörerna på steken och lade festen dagen före tävlingen, men det var inte så lyckat. Några av killarna var väl inte i bästa form dagen därpå för att slalomdribbla sig igenom en lurig bana.

Jadonić minns också flera av slutfinalerna med glädje. 1998 då han vann, men också 1991 då han kom fyra och AIK:s Nebojša Novaković tog hem allt.

– Nebojša fick en båtresa till England i belöning men ville inte åka, så han gav den till mig. Jag gav den vidare till morsan. Det blev en riktigt uppskattad julklapp.

 

Tävlingen pågick fram till och med 1999. Intresset hade falnat, liksom energin hos sponsorn som numera hette Svenska Spel. Svensk fotbolls professionalisering gjorde det allt svårare att hitta datum då klubbar kunde släppa iväg sina spelare för en klacksparksdag någonstans i Sverige.

– Egentligen var det synd att vi lade ner, säger upphovsmannen Kotschack. Det har jag märkt så här i efterhand, folk gillade tävlingen. Och varje gång jag träffar någon av spelarna som vunnit vill de tala om det här. Jag brukar hälsa på dem med frasen: »Mr Hat Trick – respekt!«

Den sista slutfinalen skedde i januari 2000, vid en gala mot rasism och våld i Borås. Vinnaren blev … Joakim Söndergaard.

– Ja, det var min stora revansch för 1995! Jag satte snabbhets­rekord i både slalom och hinder­bana och avgjorde allt redan före de avslutande straffarna. Efter det kunde jag inte längre vara ­bitter på Steve Galloway. Jag är ju faktiskt regerande Mr Hat Trick-mästare än i dag.