På andra sidan miraklet

Fjorton spelare, åtta allsvenska omgångar och en handfull EM-platser. Under våren följde Offside Sveriges islänningar i jakten på de sista festinbjudningarna.

När jag sjunker ner på min stol på Swedbank Stadion i Malmö känns det som om tiden stått stilla i fem månader. Den 31 oktober stod jag på ståplatsläktaren och såg IFK Norrköping fira sitt första SM-guld på 26 år. Nu är det dags för allsvensk premiär mellan samma lag, och liksom inför mötet ifjol -skiner solen från en kall men blå himmel. Några minuter in i matchen står det också klart att planens bästa spelare är densamme som i höstas: Arnór Ingvi Traustason gör lite som han vill med Malmöförsvaret. Hans perfekt tajmade genomskärare förbi Kári Árnason -hittar Christoffer Nyman, som ger mästarna ledningen. När Malmö kvitterar är det efter att nyförvärvet Viðar Örn Kjartanssons löpning öppnat upp en lucka bakom Jón Guðni Fjóluson i Norrköpingsförsvaret.

Annons

– Traustason, Árnason, Kjartansson …

Jag tittar på min bänkgranne på pressläktaren. Han tittar på mig och fortsätter mumla:

– Hur många islänningar finns det egentligen i Allsvenskan?

Svaret på frågan är: fler än någonsin. Under premiär-helgen kommer hela elva islänningar att springa omkring på allsvenska planer. I Solna ska Runar Már Sigurjónsson ge Gif Sundsvall ledningen mot AIK efter att Kristinn Steindórsson slagit ett inlägg över -Haukur Haukssons huvud. I Falkenberg kommer Hjalmar -Jónsson att hjälpa IFK Göteborg att hålla nollan. Och på Tele2 Arena får Hammarbys isländska trio Ögmundur Kristinsson, Birkir Már Sævarsson och Arnór Smárason starta mot ett Östersund vars målvakt Haraldur Björnsson sitter på bänken. Siffran skulle dessutom ha blivit ännu högre om Logi Valgardsson i Örebro och Hjörtur Hermansson i IFK Göteborg varit tillgängliga för spel.

För dessa 14 islänningar är det inte bara en vanlig vårsäsong. Samtliga utom Hjalmar Jónsson har under det senaste året blivit uttagna i det isländska lands-laget, och flera av dessa befinner sig på gränsen till den EM-trupp som förbundskaptensduon Lars Lagerbäck och Heimir Hallgrímsson ska presentera om en dryg månad. Det innebär att spelarna har åtta omgångar på sig att bevisa att de förtjänar en plats i ett mästerskap som Island enligt logikens alla regler inte borde ha lyckats kvalificera sig till.

 

Länge var isländsk fotboll lika okänd för omvärlden som det korrekta uttalet på Eyjafjallajökull. Mest känd var fotbollsnationen som svaret på den återkommande pubquizfrågan: »För vilket landslag spelade en far och son för första gången i samma match?« Utöver den klassiska landskampen mot Estland 1996, när Eiður Guðjohnsen med halvtimmen kvar ersatte sin pappa Arnór, begränsade sig de isländska fotbollssagorna till ett fåtal framgångshistorier. Där fanns Feyenoords Pétur Pétursson, som i slutet av 1970-talet tillhörde toppen av den holländska skytteligan. I hans fotspår följde Ásgeir Sigurvisson, som ledde Stuttgarts mittfält med sådan framgång att Tysklands förbundskapten Franz Beckenbauer inför VM 1986 försökte pressa islänningen att byta medborgarskap. Och i nämnde Eiður Guðjohnsen fick Island sin första superstjärna när anfallaren i början av 2000-talet spelade till sig en ordinarie plats i Chelsea. Landslagsmässigt var det betydligt skralare. För varje match Island vann förlorade man ett gäng, inte sällan med förnedrande siffror. De stora mästerskapen förblev en illusion, vilket i ärlighetens namn var ungefär det man kunde förvänta sig av ett land med snäppet fler invånare än Malmö. När fotbollsekonomen Stefan Szymanski i boken Why England Lose från 2009 sammanställde en tabell över de europeiska landslagens prestationer från 1980 till 2001 sett till respektive nations befolkningsmängd, BNP och en rad andra parametrar, hamnade ändå Island på fjärde plats – långt framför sina nordiska kollegor. För att sammanfatta: Island överpresterade trots att vinsterna var få.

Malmöiter. Kári Árnason spelade samtliga EM-kvalmatcher och stod pall för turkar, tjecker och holländare. Landsmannen Viðar Örn Kjartansson fick endast göra kortare inhopp och behöver en stark vår för att säkra sin biljett till Frankrike.

Sedan kom 2002, som i den isländska fotbolls-historien får räknas som år noll. Det var då som landets fotbollsförbund beslöt att anställa det tidigare Englandsproffset Sigurður Eyjólfsson som teknisk chef. Hans uppdrag var att styra upp den havererande tränarutbildningen. Det dåvarande upplägget var uppdelat i steg från E till A, men Eyjólfsson noterade snart att det tycktes vara helt slumpmässigt vilka moment som ingick i de olika kurserna. Man kunde gå en B-kurs och plötsligt befinna sig på exakt samma föreläsning som man haft på C-kursen året innan. Att utbildningen skulle godkännas av Uefa var inte att tänka på.

Eyjólfsson skred till verket. Inspirerad av sina tränare från åren i Europa, framför allt Ray Graydon i Walsall, sammanställde han ett kompendium för vilka moment som skulle ingå i varje kurs. Redan följande år fick han B-licensen godkänd av Uefa. A-licensen följde tre år senare, och i takt med att utbudet av kurser ökade ställde förbundet allt högre utbildningskrav på Islands tränare. Klubbar vars tränare inte levde upp till kraven hotades med böter eller indragen licens. För att göra utbildningen tillgänglig för så många som möjligt beslöt förbundet att inte göra någon ekonomisk vinst på kurserna. När Eyjólfsson märkte att de hade svårt att locka tränarna från norra Island drog han själv dit för att hålla kurserna.

När många europeiska förbund valde att minimera antalet deltagare på sina högre tränarkurser för att bevara utbildningens exklusivitet gjorde Island tvärtom. Eyjólfssons logik var enkel: »Ju fler högt -utbildade tränare, desto fler spelare av hög kvalitet.« I dag har närmare 30 procent av de 630 isländska -tränarna avlagt Uefas A-licens. Närmare 70 procent har klarat den ett steg lägre B-licensen och hela 90 procent har deltagit i minst en utbildningshelg. Det innebär att även tränarna som tar hand om öns alla knatte-lag har utbildat sig. Där en svensk femåring som tar sina första steg på fotbollsplanen oftast får en hurtig förälder som sin första tränare kan den isländska femåringen räkna med en tränare som har en tydlig tanke för hur varje träningspass ska se ut. Av den anledningen är det ovanligt att unga, ambitiösa islänningar byter klubb. De ges samma möjlighet att utvecklas oberoende av om de bor i Reykjavik eller i lilla Ólafsvík.

2002 var även året då landets första inomhushall stod klar i närheten av Keflaviks flygplats. Bakom satsningen låg ett privat företag som såg en affärsmöjlighet i att hyra ut träningstider till de lokala -klubbarna. Det var ingen oäven idé, Island är definitivt inte anpassat för utefotboll. Den hårda väder-leken gör att gräsplanerna endast kan användas från maj till september, vilket innebar att lagen rester-ande månader tvingades slita i snöyra på grus- och sand-planer. Kort efter att hallbygget stod klart gick företaget i konkurs och -kommunen övertog inomhus-planen. Snart hade den blivit så populär att andra kommuner började tävla om att bygga större och bättre hallar. I dag finns det sju inomhushallar för seniorfotboll, 23 fullstora konstgräsplaner och närmare 150 småplaner utspridda över Island – samtliga byggda i kommunal regi. Till -skillnad från i Sverige, där en stor del av kostnaderna en förälder betalar för sitt barns fotbolls-spelande går till klubbarnas planhyra, låter de isländska kommunerna klubbarna använda facilitet-erna nästan gratis. -Istället går spelar-avgifterna till att betala tränarnas löner. Samtliga tränare, även de som ansvarar för de yngsta ålders-klasserna i de minsta klubbarna, får betalt.

»Av någon anledning hade ­tränaren sparat tänderna i sin ficka. Efter matchen åkte jag till tandläkaren och fick dem tillbakalimmade.«

När jag pratar med gamla och aktiva isländska spelare, tränare och journalister är de rörande eniga: samtliga lyfter fram kombinationen av utbildade -tränare och bättre faciliteter som den främsta orsaken till att Island gått från att producera enskilda stjärnspelare till att ha hela 90 proffsspelare utspridda i Europa. Om Sverige sett till befolkningsmängd skulle uppvisa samma effektivitet skulle den svenska proffsarmadan vara uppe i 2 657 spelare. Då ska man givetvis ha i åtanke att den isländska ligan är halvprofessionell, och att nivån på -spelarna som når utomlands inte nödvändigtvis är bättre än de svenska proffs som -spelar i Allsvenskan. Men det är ändå imponerande siffror. Akranes, en -fiskeby utanför Reykjavik med -mindre än 7 000 invånare, har de senaste 30 åren producerat 30 utlandsproffs. Sedan 2007 har isländska senior- och juniorlandslag kvali-ficerat sig till åtta internationella mästerskap, med kvartsfinalplatsen i dam-EM i Sverige 2011 (under ledning av Eyjólfsson) som sin största framgång. Den Lagerbäck-effekt som framför allt svenska medier gärna haussar för-nekas inte av islänningarna – när svensken tog över landslaget i augusti 2012 låg man trots allt 106:a på Fifas världsrankning och hade nyligen -avslutat ett uselt EM-kval. Men de är också noga med att poängtera att de senaste årens framgångar inte enbart har berott på en skäggstubbig norrlänning.

 

Kári Árnason svänger ut sin svarta Mercedes från Swedbank Stadions parkeringsplats. Bredvid honom i framsätet sitter landsmannen Viðar Örn Kjartansson och pratar i telefon. Viðar har i dagarna skrivit kontrakt för en lägenhet och kan därmed äntligen flytta ut från sitt hotellrum på kongresscentret Malmö Live.

– Vilket fult hus, säger Kári när vi kör förbi boendet som hans landsman snart ska lämna. Var det inte rätt mycket bråk när det byggdes?

Annons

Jag bryter in och berättar att bygget gick hundratals miljoner kronor över kommunens ursprungliga plan. Kári nickar igenkännande.

– Så där är det hemma också, säger han. Allting ska vara extremt stort och så blir det obegripligt dyrt. På Island vet man aldrig riktigt var pengarna hamnar.

Vi släpper av Viðar vid Drottningtorget. Medan anfallaren, som för två år sedan vann skytteligan i Norge, fick nöja sig med enstaka inhopp under EM-kvalet, var Kári den ende av de allsvenska islänningarna som spelade samtliga matcher. Ändå vågar den rutinerade mittbacken inte ta sin plats i sommarens trupp för given.

– Visst borde jag ha en bra chans att få spela från start i Frankrike. Men om jag inte presterar tillräckligt bra under våren kommer Lasse och Heimir att göra vad som är bäst för laget. Ingen sitter säkert.

Det har gått nästan tolv år sedan sommaren 2004 då Djurgårdens sportchef Bo Andersson åkte till Island för att kolla in Vikingurs mittback Sölvi Ottesen. Men under matchen fastnade han även för Ottesens lagkamrat.

– Det var en spelare som fick två tänder utslagna bara för att omgående springa till avbytarbänken och ge tänderna till tränaren, minns Andersson. Sedan fortsatte han att jaga motståndaren som tacklat honom. Jag tänkte att en sådan spelare vill man ju ha i sitt lag.

Kári skrattar när han återberättar historien som gav honom hans första proffskontrakt.

– Av någon anledning hade tränaren Siggi Jónsson sparat tänderna i sin ficka. Min pappa hade suttit utanför stadion och lyssnat på sändningen i sin bil, och när han hörde vad som hänt ringde han direkt till sin tandläkare. Efter matchen åkte jag dit och fick mina tänder tillbakalimmade.

Anekdoten är ett bra exempel på hur Kári representerar den gamla skolans isländska fotbollsspelare. En tuffing som tog sig till bättre ligor tack vare styrka och envishet snarare än finess och talang. Tänk Hermann Hreiðarsson.

Det var Káris mamma som tvingade honom att börja spela fotboll eftersom hon var trött på att sonen hela tiden hamnade i bråk. Själv kände han inget större intresse, men han märkte snart att fotbollen blev ett bra sätt för honom att få utlopp för sitt heta temperament. För om det var något som krävdes för att överleva en isländsk fotbollsmatch i början av 90-talet så var det aggressivitet. Planerna var i så dåligt skick att spelet mest gick ut på att slå långbollar, och spelarna tvingades tidigt lära sig att gå in i luftduellerna med full kraft. Den som inte gjorde det blev utskälld av sin tränare. Kári trivdes allt bättre med fotbollen och slutade ge sig in i slagsmål utanför planen.

»När man tänker efter är det ju helt otroligt att vi ändå fick fram så pass bra fotbollsspelare som vi fick. Det måste ha att göra med den isländska mentaliteten.«

Den sju månader långa försäsongen ställde höga krav på spelarnas tålamod. I brist på speldugliga planer fick Kári träna på någon stenig grusplan eller inne i ett stall. Ofta när spelarna kom till träningen fick de beskedet att det snöade för mycket och att de istället skulle ut på en löprunda. På helgerna organiserades mindre fotbollsturneringar i någon av handbollshallarna.

It was absolute mayhem, folk tacklade varandra som galningar. Man hade tur om man tog sig ut levande.

Vi slår oss ner på ett kafé. Kári tar en klunk av sin americano och lutar sig tillbaka i stolen.

– När man tänker efter är det ju helt otroligt att vi ändå fick fram så pass bra fotbollsspelare som vi fick. Det måste ha att göra med den isländska mentaliteten, att vi hade den tuffheten som krävdes för att jobba oss igenom allt det där.

Jag frågar om det inte finns en risk att den isländska tuffheten kommer att gå förlorad nu när ungdomarna växer upp med inomhushallar och konstgräs.

– Som det är nu har vi en bra kombination. De unga spelarna har fortfarande kvar tuffheten plus att de tack vare inomhushallarna utvecklat en helt annan teknik än vad min generation någonsin gjorde. Men om ungdomarna blir alltför bekväma med värmen inomhus kan det bli problem. Utan vår inställning hade vi inte tagit oss till Frankrike.

Men det heta humör som tog Kári ända till Champions League har även ställt till det för honom. Inte minst i landslaget. När han 2004 debuterade mot Italien hade han varit på planen i tre minuter när han vid en frispark skulle markera Fabio Grosso. När bollen kom slog Grosso Kári rakt i ansiktet så att hans kontaktlinser flög ur. En förbannad Kári satte av efter Grosso och manglade ner italienaren med en tackling som enligt islänningen själv »borde ha gett minst två röda kort«. Fyra år senare var Kári ordinarie i lands-laget när han utan förklaring petades ur truppen av den dåvarande förbundskaptenen Ólafur Jóhannesson till förmån för en spelare från den isländska ligan. Kári tände till och kritiserade Johannesson i medierna. Efter det blev han utfryst från landslaget i fyra år.

Det var först när Lars Lagerbäck tog över 2011 som Kári välkomnades tillbaka. Direkt märkte han att saker och ting inte längre var som fyra år tidigare. Under Káris första sejour i landslaget hade samlingarna främst handlat om att åka hem och träffa kompisarna. Träningarna gick ut på att de äldre spelarna körde över de yngre. Taktiken tycktes alltför ofta gå ut på att ge bollen till Eiður Guðjohnsen och hoppas på det bästa. Kári tyckte ibland att det kändes pinsamt att springa runt med landslagströjan inför den oengagerade publiken.

– Vi spelade helt enkelt inte för att vinna matcher. Men det ska sägas att det inte bara var tränarnas fel, vi spelare tog inte heller vårt ansvar. Det blev en ond cirkel.

I kontrast till den amatörmässiga attityden på planen rådde en närmast fängelseliknande tillvaro utanför. Ledningen litade inte på att spelarna kunde sköta sig och förbjöd truppen att lämna hotellet under samlingarna. Spelarna revolterade genom att om nätterna klättra ner för brandstegen för att kunna träffa släkt och vänner. Kári minns att det hände att någon klädde ut sig eller tog på sig en lösmustasch för att inte bli igenkänd. Sedan klättrade de tillbaka in genom fönstret klockan sex på morgonen.

»Sanningen är att nästan varenda en av de här spelarna har en chans om de gör bra ifrån sig i vår. Det är hård konkurrens om de sista tre, fyra platserna i truppen.«

Under sin första samling med landslaget visade Lagerbäck spelarna en bild på Kristusstatyn i Rio de Janeiro med texten »There is no short cut to the place worth going to«. Därefter följde en Powerpointpresentation som visade hur laget steg för steg skulle ta sig till VM i Brasilien. Budskapet var tydligt: Lagerbäck hade kommit till Island för att vinna matcher. När besvikelsen lagt sig efter att man fallit på målsnöret i playoff-mötet med Kroatien redogjorde Lagerbäck omedelbart för spelarna hur de skulle ta sig till EM i Frankrike. Istället för att låta sig hyllas för det heroiska VM-kvalnederlaget blev spelarna förbannade över förlusten mot Kroatien och använde den som tändvätska till det kommande EM-kvalet. Kári menar att det är just den professionalitet som Lagerbäck kräver som gör att landslaget äntligen kan dra nytta av spelarnas förmågor. Det handlar om allt från kvaliteten på maten till uppläggen för träningspassen. Dessutom visar han ett helt annat förtroende för spelarna, som i dag får gå ut och träffa -vänner om dagarna så länge de är tillbaka till middagen.

– Man skulle ju tro att en svensk tränare skulle innebära fler regler, men det har i själva verket varit tvärtom: det finns bara riktlinjer och man får inte böter om man en gång kommer två minuter för sent till en samling. Samtidigt förstår alla vad konsekvenserna blir om vi inte sköter oss. I dag är det så bra stämning när landslaget samlas att vi inte vill åka tillbaka till våra klubbar.

Det är tydligt att Kári är förväntansfull inför våren. Under försäsongen har Malmö tagit sig till cupfinal och den nye tränaren Allan Kuhn har sagt att han uppskattar att Kári håller en högljudd profil under matcherna. Nu ska han få agera försvarsgeneral i det lag som de flesta experter förutspår kommer att leka hem Allsvenskan. 34 år gammal, och efter en svängig karriär som fotbollsspelare, befinner sig Kári i en situation som han aldrig kunde drömma om som knatte på Island. EM är bara några månader bort. Frågan är hur många av hans landsmän i Allsvenskan som får hänga med. Jag tar fram ett papper med samtliga 14 islänningar i Allsvenskan. Kári ögnar igenom namnen.

– Birkir [Sævarsson] och »Ömmi« [Kristinsson] i Hammarby är rätt självklara … Stiendórsson lär få det svårt … Traustason vet jag att Lagerbäck gillar … Smárason är en bra kompis, så jag hoppas verkligen att han kommer med …

Han lägger ifrån sig papperet.

– Sanningen är att nästan varenda en av de här spelarna har en chans om de gör bra ifrån sig i vår. Det är hård konkurrens om de sista tre, fyra platserna i truppen och de som är i bäst form kommer att få åka. Så enkelt är det.

 

I dag finns det tillräckligt med isländska spelare av god klass i Sverige för att de på egen hand skulle kunna utgöra ett allsvenskt topplag. Så har det aldrig sett ut tidigare, även om islänningar har en stolt tradition i Allsvenskan. Först på plats var anfallaren Teitur Thordarson som 1977 hamnade hos Jönköpings Södra i division två. Tio mål på 19 matcher var tillräckligt för att övertyga Östers legendariske ordförande Stig Svensson att slå till. Enligt ryktet ska övergångssumman ha bestått av tio fotbollar, men 2011 förnekade Thordarson detta i en intervju med Smålandsposten. Snarare skulle det ha rört sig om »15, 20 stycken«. Värvningen blev en succé: Öster säkrade titeln med fyra matcher kvar att spela, och Thordarson, som själv stått för elva mål, blev därmed den första utländska spelaren som kunde titulera sig allsvensk mästare.

Annons

Isländsk korridor. Arnór Smárason och Birkir Már Sævarsson trivs tillsammans på Hammarbys högerflank. »Det är härligt att ha en högerback som i varje anfall kommer i ytan bakom mig«, säger Arnór om Birkir. »När vi har lärt känna ­var­andra lite bättre kommer vi att bli riktigt farliga.«

Under 90-talet fortsatte islänningarna att göra sporadiska succéer i Allsvenskan. I Örebro dominerade Arnór Guðjohnsen det allsvenska mittfältet under flera säsonger. 1998 utsågs Hammarbys Pétur Marteinsson till ligans bästa försvarare. Kring millennieskiftet förvandlades Göteborg till epicentrum för isländska importer. Somliga blev populära stöttespelare, men för varje Hjalmar Jónsson fanns det ett par Guðmundur Gunnarsson – spelare som snabbt försvann utan att ha lämnat något större avtryck. Just Hjalmar Jónsson kom att utgöra sinnebilden för den svenska uppfattningen om vad isländska fotbollsspelare kunde bidra med: lojalitet, grovjobb och tuffhet som kompensation för vissa tekniska brister. I dag är situationen en annan. Numera exporterar Island en helt annan typ av spelare. Arnór Traustason, Arnór Smárason och Viðar Örn Kjartansson har inte köpts för att vara vilt kämpande komplementspelare utan för att dyrka upp försvar, skjuta frisparkar och vinna skytteligor – något en islänning faktiskt gjorde redan 2005.

Ett år tidigare flög Gunnar Heiðar Thorvaldsson, en tjugotvåårig fiskfabriksanställd från Västmannaöarna, till Halmstad. HBK:s tränare Janne Andersson hade imponerats av rapporterna om den målspottande anfallaren i IBV och slog till.

Stad mot landsbygd. Hammarbys målvakt Ögmundur Kristinsson, ­uppvuxen i Reykjavik, hävdar att det blåser så mycket i Arnórs hemby Akranes att utsparkarna går direkt till hörna för motståndarlaget. Arnór menar bestämt att det bara hänt en gång.
Fotbollsfamilj. Sverrir Smárason har tillsammans med flickvännen Tinna ­Pálmadottir åkt över för att hälsa på storebror Arnór i hans nya klubb. Till hösten ska ­Sverrir, som spelar mittback i den näst högsta divisionen på Island, åka till USA på ett  fotbollsstipendium.

– HBK bjöd mig på middag på den fina restaurangen Apotek, minns Gunnar över telefon från Västmanna-öarna, dit han ifjol återvände efter en kort sejour i Häcken.

– Det var otroligt stort för en liten pojk från Västmanna-öarna att få sitta där och bli uppvaktad av de stora grabbarna. Även Hammarby hade visat intresse för mig, men efter den måltiden var det ett enkelt val.

När Gunnar inför hemmamatchen mot Örgryte våren 2005 skulle göra sin debut i startelvan hade han 40 graders feber, men var så spelsugen att han inte sade något till Andersson. När han i andra halvlek byttes ut var han »helt död«, men hade i feberyran på något sätt lyckats spela fram till fyra mål. En vecka senare mot Landskrona Bois fick Gunnar åter chansen och tackade för förtroendet genom att göra ett hattrick på 20 minuter. När Allsvenskan summerades i oktober hade han vunnit skytteligan och på egen hand gjort nästan hälften av lagets mål. »Island hetare än Brasilien – nu vill alla ha en målvulkan«, skrev Expressen och presenterade en lång lista på unga islänningar som jagades av svenska klubbar. När säsongen 2006 sparkade igång hade antalet islänningar i Allsvenskan ökat från sex till tio.

Efter några mindre lyckade år utomlands återvände Gunnar 2011 till Allsvenskan och IFK Norrköping. Efter en trög start hittade han under 2012 tillbaka till målformen. Och de goda nyheterna slutade inte där.

– När jag fick höra att Lasse skulle ta över landslaget tänkte jag: »Äntligen!« Nu skulle vi få en tränare som kunde styra upp saker och ting. När det sedan blev officiellt att Heimir [Hallgrímsson] skulle bli hans assisterande kändes det nästan som en utopi. Heimir är min kusin och vi har en väldigt bra relation. Flera lovande spelare var på väg in i landslaget, och jag, som befann mig i min bästa ålder, såg fram emot att hjälpa dem utvecklas. Jag såg en fantastisk tid framför mig.

Plötsligt tystnar Gunnar i telefonen. Först tror jag att det är problem med linjen, sedan inser jag att han kväver en lång suck.

– Men sedan hände en grej.

Den 16 september 2011 snickrade Gunnars svärfar på huset ute på Västmannaöarna dit det var tänkt att familjen skulle flytta efter åren i Europa. Plötsligt snavade han olyckligt, föll sex meter och landade på nacken. När hans kompis kom förbi låg svärfadern medvetslös på marken. Gunnar var i full färd med att fira sina två assist i bortavinsten mot Gais när han i omklädningsrummet nåddes av beskedet. Familjen tog första flyget till Island och därefter följde flera kaotiska dagar innan svärfadern till slut vaknade till liv på sjukhuset. Men han var förlamad från nacken och neråt.

– Någon vecka senare ringde Heimir och sa att jag var uttagen i truppen som skulle spela mot Portugal. Min fru hade det otroligt tufft, men jag tänkte att det kanske kunde vara bra för henne att få några dagar för sig själv, så jag tog våra pojkar med mig och åkte till samlingen. Men när vi kom tillbaka märkte jag hur jobbigt det varit för henne att vara ensam. När Lasse hörde av sig efter att jag kommit tvåa i allsvenskans skytte-liga berättade jag att det fick räcka med lands-laget för min del. Familjen hade alltid gjort upp-offringar för mig och nu var det min tur att finnas där för dem. När jag lagt på luren -kändes det väldigt tomt.

När Gunnar i dag ser det isländska landslaget spela önskar han ofta att han var med dem ute på planen. Men han är inte bitter. Efter många tunga år mår familjen i dag bättre och Gunnar trivs med sitt nya tränaruppdrag hos IBV:s juniorer hemma på Västmanna-öarna.

– Jag känner ju de flesta killarna i landslaget och det är fantastiskt kul att det gått så bra för dem. I sommar när de spelar kommer jag att sitta med en öl i handen och heja. Det är inte så tokigt det heller.

 

När Arnór Smárason kliver in på lunchrestaurangen vid Nytorget har han precis fått dåliga nyheter.

– Det isländska förbundet hörde av sig till Mats [Jing-blad, Hammarbys sportchef]. Jag är inte uttagen till träningslandskamperna mot Danmark och Grekland.

Han sätter sig mittemot mig och beställer in en kanelbulle. Jag frågar om han är besviken.

– Nja, jag var ju inte med under hela EM-kvalet så det är väl inte så förvånande. Samtidigt är det trist, Birkir [Sævarsson] och »Ömmi« [Kristinsson] ska som vanligt åka och man vill ju också vara med. Jag fick veta att jag tydligen är första reserv på hemmaplan, så det verkar ju inte vara så långt ifrån.

I vintras lämnade Arnór skuldtyngda Helsingborg för att ta ny sats i Hammarby, en klubb där det sedan tidigare spelade två islänningar som är bofasta i landslaget. Ett medvetet drag för att öka chanserna att nå EM-truppen?

– Nej, det handlade om att få komma till en klubb med en bra spelidé och en tydlig framtidsvision. Samtidigt är det klart att Lars och Heimir lär följa Hammarby extra noga eftersom Birkir och Ömmi redan finns här. Så visst kan det vara positivt för mig nu när kampen om de sista platserna kör igång.

»Många av holländarna hade haft det väldigt bekvämt, och direkt när de stötte på en motgång ­klarade de inte av att hantera den. Och så var de borta ur leken.«

Arnór växte upp i Akranes, fiskebyn väster om Reykjavik som producerat 30 proffs på 30 år. Han hade tidigt ambitionen att nå långt. Hans pappa och farfar hade byggt honom ett eget fotbollsmål, vid den tiden en mycket ovanlig syn på Island. Snart förvandlades familjen Smárasons trädgård till samlingsplatsen för byns barn efter skolan.

När Arnór var 14 flyttade familjen till Molde där pappan skulle gå en ettårig utbildning. Arnór imponerades av de proffsiga förhållandena i Norge och tillbringade all sin tid på fotbollsplanen, ofta tillsammans med den två år yngre Magnus Wolff Eikrem. När familjen återvände till Island var Arnór, som redan utmärkt sig som en av landets största talanger, inställd på att lämna landet så fort som möjligt. En av Akranes tränare lyckades ordna en provträning med Heerenveens akademi och några månader senare flyttade Arnór till Holland. Han var inte ensam – vid samma tidpunkt lämnade flera isländska tonåringar landet för att försöka utvecklas ännu snabbare än vad som var möjligt på Island. Gylfi Sigurðsson drog till Reading, Rúrik Gíslason till Anderlecht, Aron Gunnarsson och Kolbeinn Sigþórsson valde Alkmaar. Ute på kontinenten utvecklade ynglingarna en teknisk skicklighet som deras äldre landsmän aldrig varit i närheten av. Medan de gamla lagkamraterna i Akranes fortsatte springa runt i snöyran gjorde Arnór inte ett enda pass utan boll på sex år. Konkurrensen mellan de jämnåriga i Heerenveen var stenhård, men Arnór märkte att minnena av vinterträningarna i hemlandet hjälpte honom att klara den mentala pressen bättre än de flesta.

– När vi växte upp på Island fick vi kämpa för allting. Många av holländarna hade haft det väldigt bekvämt, och direkt när de stötte på en motgång klarade de inte av att hantera den. Och så var de borta ur leken.

Den nya generationen islänningar visade tidigt framfötterna och som 19-åring blev Arnór våren 2008 kallad till sin första samling med A-landslaget. Han hoppade in mot Wales och bestämde sig omgående för att han skulle tackla Craig Bellamy. Arnór tyckte det var fruktansvärt roligt att få retas med en storstjärna och sprang kaxigt runt och kallade den kortväxta West Ham-anfallaren för »fucking hobbit«.

Det tog inte lång tid innan han den hårda vägen lärde sig den största faran med att tillhöra det isländska landslaget: Hermann Hreidarssons knytnävar.

– Hermann var helt galen! Bollen kunde vara på andra sidan planen när han utan anledning slog en i magen så man blev liggande. När man efter träningen stod i matkön kunde han dyka upp från ingenstans och brotta ner en till marken. Han gjorde det med ett leende på läpparna, men det handlade nog om att markera vem det var som bestämde.

Arnór skrattar och tar en tugga på sin bulle.

– Den gamla isländska tuffheten … Någon som Hermann har vi inte längre i landslaget.

Hösten 2010 krossade den talangfulla generationen Tysklands U21-lag med 4–1 och kvalificerade sig för EM-slutspelet i Danmark följande sommar. Intresset för turneringen saknade motsvarighet i isländsk fotbollshistoria, och hajpen blev inte mindre av att man i genrepet på bortaplan besegrade England. Spelarna rycktes med i mediernas entusiasm och när Arnór och lagkamraterna gick in på planen för öppnings-matchen mot Vitryssland kokade de av självförtroende.

– Vi hade nog fått för oss att vi var bättre än vi var. I andra halvlek blev vår lagkapten utvisad och vi förlorade med 2–0. Därefter blev det samma siffror mot Schweiz och då var vi i princip borta ur tur-neringen. I den sista matchen mot Danmark hittade vi tillbaka till vårt spel, men då spelade det ingen roll att vi vann med 3–1.

Lars Lagerbäck har berättat att det var det här U21-laget som lockade honom att ta över Island. I dag utgör Birkir Bjarnason, Kolbeinn Sigþórsson, Jóhann Berg Guðmundsson, Gylfi Sigurðsson och lagkaptenen Aron Gunnarsson ryggraden i landslaget. Så vad hände med Arnór?

– Hur det blev så? Det är en bra fråga …

Arnór söker efter orden.

– Det är en mycket bra fråga. Jag var med på bänken i hela kvalet till Brasilien, men när EM-kvalet började fick jag plötsligt inte vara med. Jag har inte fått någon förklaring till varför, själv tycker jag att jag blivit en bättre spelare under de senaste åren. Jag var en vända i Ryssland och gjorde flera mål i en väldigt tuff liga, och när jag återvände till Helsingborg spelade jag samtliga matcher och utsågs till årets -spelare av fansen.

Förbundskaptenerna roterade väldigt lite i -truppen under kvalet.

– Ja, och jag ska inte klaga eftersom de som spelade gjorde det fantastiskt bra. Sedan tror jag att de är måna om att skapa en lagkänsla, och därför byter de inte heller ut spelarna som sitter på bänken.

Vissa personer som jag talat med tror att det har att göra med att du är alltför »mångsidig«.

– I ett kval kanske. Men i ett EM tror jag faktiskt att det är en fördel, eftersom det då lättare uppstår situationer där tränaren tvingas kasta in spelare på ovana positioner. Jag tror snarare att det kan handla om att jag tidigare varit alltför osjälvisk och främst försökt göra lagkamraterna bättre. I Ryssland fanns det ingen laganda alls, alla tänkte bara på sig själva. Inte för att det heller är bra, men jag lärde mig ändå att det ibland är okej att vara lite självisk så länge det inte påverkar laget negativt.

Vad skulle det betyda för dig att få vara med?

– Alltså, när jag sprang runt i trädgården hemma i Akranes kunde jag ju inte föreställa mig att Island skulle nå så här långt. Då var ju EM och VM det största man visste. Att tänka sig att dagens ungdomar skulle se mig på TV och drömma sig bort som jag gjorde …

Han slår ut med händerna.

– Tänk att Island på riktigt ska spela EM! Och att jag ännu har en chans att få vara med!

 

– Psst, inte vet du vem av dem som är Heimir?

L’Équipes kameraman spanar ut över FC Midtjyllands stadion i Herning. Den franska tidningen är på plats inför träningsmatchen mellan Island och Danmark för att filma en dokumentär om det isländska landslaget. I samband med träningspasset vill de ha några bilder på den okände förbundskaptenen som internationella medier, inte minst svenska, fortfarande ofta refererar till som »Lagerbäcks assistent«, trots att duon sedan två år tillbaka delar på huvudansvaret.

Vid sidan av planen står en blond man i femtioårsåldern och dricker kaffe ur en pappmugg. »Värst vad ofokuserad Heimir verkar«, tänker jag och pekar ut Gunnar Heiðar Thorvaldssons kusin för fransosen.

»Jag trodde verkligen att jag var kapabel att ensam leda lands­laget. Men efter några månader med Lars insåg jag att jag skulle ha ställt till med en enda röra.«

Några timmar senare på spelarhotellet kommer en okänd man fram och presenterar sig som Heimir Hallgrímsson. Det visar sig att jag pekat ut landslagets säkerhetsansvarige Víðir Reynisson och att den riktige Heimir gått runt med en mössa nerdragen över öronen.

– Det passar mig bara bra att allt ljus hamnar på Lars, då får jag fokusera på att göra mitt arbete i lugn och ro, säger Heimir. Han avfyrar ett leende värdigt en tandkrämsreklam. Så arbetar han också fortfarande, vid sidan av förbundskaptensjobbet, som tandläkare ute på Västmannaöarna.

– Fast under det senaste året har jag knappt hunnit vara på kliniken. Men jag trivs med arbetet, det är bra att göra något helt annat som får en att koppla bort fotbollen. Vissa spelar golf, jag borrar i tänder.

Som spelare var Heimir en långsam och oteknisk försvarare, känd för att en gång ha beställt en pizza till avbytarbänken. Som tränare fick han tidigt ett rykte som en hyperorganiserad taktiker som alltid lyckades skapa bra stämning i sina lag. Efter att han två år på raken fört lilla IBV till Europaspel fick han 2012 ett samtal från förbundsordföranden Geir Thorstensson, som bad honom att komma till Reykjavik. När Heimir klev in på förbundets kontor var han övertygad om att Thorstensson skulle erbjuda honom jobbet som huvudtränare för landslaget.

– Istället berättade han att de bestämt sig för att ta in en utländsk tränare, men undrade om jag kunde tänka mig att bli assisterande. Det kändes ändå bra, jag hade aldrig haft den rollen tidigare, så det skulle bli en ny utmaning. Då hade de ännu inte bestämt sig för vem de skulle ta in, men det var mycket snack om Roy Keane.

Hur tror du att det skulle ha fungerat?

– Vi skulle säkert ha kommit överens.

Lika bra som du och Lars?

– De är väl kanske lite olika …

Heimir kastar ett öga över axeln på sin svenska kollega, som sitter vid bordet bredvid i träningsoverall, vita tubsockor och kardborresandaler. Lagerbäck har precis avslutat en intervju med en österrikisk journalist som bett honom sitta kvar och posera för några bilder där det ska se ut som om intervjun fortfarande pågår.

– Har du varit på Island? frågar Lagerbäck öster-rikaren.

– Nej, svarar journalisten och håller spänt upp sitt anteckningsblock för att bilden ska bli bra.

Lagerbäck fortsätter avslappnat:

– Om du åker dit måste du fara till Västmannaöarna. En av vulkanerna hade ett utbrott för många år sedan som gjorde att ön blev större. Där finns ett hus som fortfarande är täckt av lava. It’s very interesting, if you are interested in that kind of stuff.

Journalisten nickar och försöker se intresserad ut. Heimir vänder sig mot mig igen.

– Jag trodde verkligen att jag var kapabel att ensam leda landslaget. Men efter några månader med Lars insåg jag att jag skulle ha ställt till med en enda röra. Han hade auktoriteten och en tydlig modell för hur små landslag ska jobba för att ta sig till slutspel. Nu har jag lärt mig en massa, och den dag Lars bestämmer sig för att sluta kommer jag att vara redo.

Om Lagerbäck har blivit hjälte på Island så är Heimir inte långt efter i popularitet, inte minst tack vare sin jordnära personlighet. Inför varje hemmamatch med landslaget åker han till supporterpuben i Reykjavik och presenterar startelvan. Han berättar även hur lagets taktik ser ut. I början satt där ett tiotal gubbar, i dag tvingas puben stänga dörrarna för att inte fler än 500 personer ska tränga sig in i lokalen.

– Jag förstår att det låter lite fånigt, säger Heimir.Det är ju inte direkt som om Roy Hodgson skulle marschera in på puben och berätta om hur spelarna mår. Samtidigt tycker jag att det är gulligt, det visar att vi på Island är lite annorlunda än andra. Och fansen förtjänar det, tidigare hade vi ingen stämning på läktarna och nu ser de till att det alltid är full fest.

Med tanke på att Heimir har en relation som går långt tillbaka i tiden med flera av de landslags-aktuella spelarna frågar jag om det kommer att bli extra känslo-mässigt för honom att bestämma vilka som får följa med till Frankrike.

– Det är samma rutin som alltid, vi väljer de bästa spelarna. Normalt tränararbete.

Kom igen, så enkelt är det väl inte?

– Klart att det är viktigare än någonsin tidigare för spelarna att komma med. Men kommer man inte med är det bara att acceptera det, sådant är livet ibland. Sedan ska man inte tro att den isländska fotbollshistorien står och faller med EM och hur det går där.

Lärlingen. Det isländska förbundet försökte övertala Lars Lagerbäck att stanna kvar som förbundskapten även efter sommaren. I början av maj kom beskedet att svensken tackat nej, och i höstens VM-kval får Heimir Hallgrímsson klara sig på egen hand.

Han lutar sig fram och levererar sitt favoritcitat: »Framgång är inte ett mål, det är en pågående resa.« Det låter som en egen tolkning av Karin Boyes dikt »I rörelse«, som Sveriges förbundskapten Tommy Svensson använde sig av under VM 1994.

– När vi för två år sedan tog oss till playoffmötet med Kroatien var vi inte redo. Vi sögs med i hajpen och gjorde en massa organisatoriska missar, som att låta medierna komma alldeles för nära oss. Nu måste vi vara försiktiga så att vi inte låter mästerskapet bli som en ballong som alla – spelarna, tränarna, fansen, journalisterna – blåser all sin energi i. Då kommer den förr eller senare att explodera i våra ansikten, och då blir det svårt för oss att vakna upp från baksmällan när VM-kvalet drar igång i höst.

Innan vi skiljs åt frågar jag honom hur han ser på Arnór Smárasons chanser att få åka till Frankrike.

– Arnór är en duktig spelare som alltid jobbat hårt. Men de senaste åren har han inte riktigt hittat flytet i sina klubblag. Däremot gjorde han det bra i träningsmatchen mot USA i januari, och till skillnad från de yngre spelarna så vet vi vad han kan prestera. Bara han hittar formen så är fönstret fortfarande öppet.

 

Veckan som följer den allsvenska premiären är Island hett nyhetsstoff av helt andra orsaker än fotboll. I den massiva läckan av de så kallade »Panamadokumenten« har landets premiärminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson blivit huvudskurken efter att det avslöjats att han gömt skattepengar i ett brevlådeföretag på Jungfruöarna. Efter de största protesterna i Islands historia har regeringen utlyst nyval till hösten. Kári Árnasons kommentar att »man aldrig riktigt vet var pengarna hamnar på Island« känns så här i efterhand inte så dum.

Precis som Gunnlaugsson har Kári haft en motig vecka. I bortamatchen mot Jönköpings Södra för-lorade Malmö FF mot nykomlingen med 3–2 efter att Kári gjort upprepade felbedömningar i försvaret. Fem dagar senare föll man hemma mot Gif Sundsvall sedan Kári förlorat en nickduell i slutminuterna. Mittbacken själv känner att Jönköpingsmatchen är den sämsta han gjort på tio år. Några tidiga misstag gjorde att han blev försiktig och till slut sprang han mest runt och väntade på att matchen skulle ta slut. Han hoppas att Lagerbäck inte tittade på matchen.

Såväl MFF-supportrar som journalister är fräna i sin krtik av Kári. »Kári Àrnason, avgå!« skriver flera som ett eko av Panamaskandalen. Huvudpersonen hävdar att han tar sågningarna med ro, men han är ändå märkbart irriterad över det som skrivs. Han vill inte på något sätt avsäga sig sitt ansvar, men påpekar att det är löjligt hur svenska journalister alltid är negativa och att de har så stor makt över vilka beslut som fattas. Behandlingen av Lagerbäck under slutet av hans sejour som svensk förbundskapten är enligt Kári »det bästa exemplet i mediehistorien« på hur dålig koll sportjournalister har.

Även lagkamraten Viðar Örn Kjartansson har haft det kämpigt. Det dyra nyförvärvet har ännu inte öppnat målkontot och mot Sundsvall förpassades han till bänken. För andra har det gått bättre. När AIK tog emot IFK Göteborg blev både Haukur Hauksson och Hjalmar Jónsson målskyttar. Giffarnas duo Sigurjónsson och Stiendórsson fick toppbetyg efter sina insatser borta mot MFF. IFK Norrköping har tagit två segrar och mittbacken Jón Fjóluson lyckades till och med göra mål. Framför honom har Arnór Traustason fortsatt i samma imponerande stil som i premiären, och spelaren som Sveriges nyblivne förbundskapten Janne Andersson hyllat som »Allsvenskans bäste« känns allt mer given i EM-truppen.

Lugn och ro. Gif Sundsvalls tidigare lagkapten Ari Freyr Skúlason strosar ostört omkring i väntan på presskonferensen som ska hållas inför landslagets träningspass. När den kör igång befinner sig endast en isländsk journalist på plats.

Söndagen den tionde april kliver Arnór Smárason ut på Tele2 Arena för att möta sin gamla klubb Helsingborgs IF. Han är på gränsen till övertänd. Några dagar tidigare vikarierade han för sjuke Birkir Már Sævarsson på högerbackspositionen i Borås. Två orsakade straffar, en förlorad nickduell och ett slarvigt inkast senare hade han varit inblandad i samtliga av Elfsborgs fyra mål. Att han själv satte Hammarbys tröstmål på straff var ingen vidare tröst. Tillbaka på sin ordinarie position som högerytter får han revansch när Bajen kör över skåningarna med 5–1. Efter matchen springer han lättad fram till läktaren och kramar om sin lillebror Sverrir, som tillsammans med sin flickvän är på besök i Stockholm.

 

Förmiddagen efter Hammarbys seger mot HIF står jag och pratar med lagets fystränare Claes Hellgren på Årsta IP. Han blir uppspelt när jag berättar varför jag är på besök.

– Såg du att Ömmi bara använde sin sämre fot i går? Han har problem med höger ljumske men skulle bestämt köra ändå. Den där islänningen, alltså, vilken attityd!

När målvakten Ömmi slagit sig ner mellan Arnór och Birkir utanför en barack vid Hammarbys träningsanläggning frågar jag honom om det här också var ett tecken på »isländsk mentalitet«.

– Vi är riktiga vikingar! säger målvakten. Förutom Birkir då, som ju inte ens orkade spela mot Elfsborg när han var lite sjuk.

– Ja, Birkir, vad fan? retas Arnór.

– Och du gjorde ju så bra ifrån dig som min vikarie …, kontrar Birkir.

Trion skrattar. De umgås en hel del utanför planen, men oftast blir det bara Ömmi och Arnór eftersom Birkir bor i Tyresö med fru och fyra barn. Det har gått ett par veckor sedan Birkir och Ömmi kom tillbaka från den senaste landslagssamlingen. Det blev förlust mot Danmark och seger mot Grekland, men spelet imponerade inte i någon av matcherna. Ömmi tror att det kan ha haft att göra med att mycket fokus låg två månader fram.

– Man märkte att det var mer allvar än tidigare. Mycket snack om hur det ska bli i Frankrike, allt är ju nytt för alla utom för Lars. Säkerhetsfrågor, hotellet, var vi ska träna, kostymprovning …

– Det kunde jag aldrig föreställt mig när jag kom in i landslaget, säger Birkir och skakar på huvudet. Att jag en dag skulle stå och prova en kostym för ett EM.

Birkir var ordinarie under hela EM-kvalet, men efter att Haukur Hauksson gjort flera starka prestationer spekuleras det på Island om att det kanske blir ett byte på högerbacken. Ömmi har genomgående varit andramålvakt bakom Bodö/Glimts Hannes Halldórsson. När han väl fick chansen efter att Halldórsson åkt på en axelskada fick han utstå en del kritik från isländska medier.

– Det är tufft att konkurrera med Hannes, säger Ömmi. Vi växte upp i samma klubb och är bra kompisar. Fast det är klart att jag under våren vill visa att det är jag som ska ha platsen. Men det är inte som att jag hoppas att Hannes skadebekymmer ska stoppa honom.

Jag frågar Arnór om han som befinner sig utanför truppen ibland kan önska att någon av de ordinarie yttrarna ska tappa formen.

– Absolut inte, man vill ju komma in i landslaget på egna meriter. Dessutom är det så speciellt på Island när man känt sina landslagskompisar sedan typ fem års ålder. Vi hänger ju en massa utanför planen, så det vore ju pinsamt om man önskade dem olycka.

»Jag tror att alla allsvenska ­klubbar som har en islänning i truppen är nöjda just nu. Alla är fokuserade på att prestera som fan för att komma med.«

Ömmi spekulerar i att det fortfarande finns en handfull platser i truppen som är öppna. Och han tror att kampen om dessa till stor del förs i Sverige.

– Jag tror att alla allsvenska klubbar som har en islänning i truppen är nöjda just nu. Alla är fokuserade på att prestera som fan för att komma med.

 

När jag tillsammans med Arnor rullar in mot Södermalm för att plocka upp hans bror frågar jag hur det känns att sitta och lyssna på när lagkamraterna talar om sommarens rumsfördelning och hur det ska bli att möta Cristiano Ronaldo.

– Att höra deras snack fungerar mest som motivation för mig, det får mig att vilja kämpa ännu hårdare för en plats. Sedan är det ju inte direkt pinsamt att inte platsa i dagens isländska trupp, kolla bara vilka spelare vi har.

Jag nickar. Om det är omkring ett dussintal islänningar i Allsvenskan som konkurrerar om de sista EM-platserna, somliga med sina klubbkompisar, finns det flera landsmän ute i Europa som spelar i klart större ligor. I Norge spelar det fler islänningar än i Sverige, ändå hade Tippeligan bara två representanter i den senaste landslagstruppen jämfört med Allsvenskans sju. Det är ett gott betyg för Allsvenskan att spelarna kan hävda sig i konkurrensen.

Samtidigt har jag de senaste veckorna insett att jag inte blir riktigt klok på islänningarnas framgångar. Där-emot blir jag avundsjuk. I mitt hemland Finland finns det också moderna faciliteter och utbildade tränare. Plus -tusentals fler spelare att välja på. Och när det kommer till mentaliteten har vi till och med ett ord, »sisu«, för att beskriva den finska kampviljan och envisheten. Ändå var vi inte i närheten av att ta oss till EM. Och vår motsvarighet till Lagerbäck, Hasse Backe, har efter fyra landskamper noll vinster, noll mål och elva insläppta.

Å andra sidan börjar allt nationalromantiskt snack om islänningar som »tuffa, envisa och beslutsamma« låta som en kraftig förenkling av verkligheten. Som Hammarbys tränare Nanne Bergstrand sade när jag under ett träningspass frågade vad som karaktäriserar isländska spelare: »Man ska inte glömma att det rör sig om unika individer.« Att desperat söka svaren på fotbollsframgångarna i islänningarnas folksjäl vore att förminska betydelsen av det målmedvetna arbete som ligger bakom succén. Inte minst de individu-ella spelarnas självständiga beslut att tillbringa timme efter timme med bollen för att bli så bra som möjligt, oberoende om det var på en snöig grusplan eller i en modern inomhushall. Kanske behöver svaret inte vara mycket mer komplicerat än så.

 

När Heimir Hallgrímsson och Lars Lagerbäck den 9 maj sjunker ner på två stolar i Reykjavik är det framför en förväntansfull isländsk presskår. EM-truppen ska avslöjas och direkt står det klart att förbundet inte håller igen med dramatiken. Istället för att läsa upp namnen har man klippt ihop en video med bombastisk musik där de uttagna spelarna presenteras en efter en. Kári Árnason, Birkir Már Sævarsson och Ömmi Kristinsson dyker tidigt upp. Haukur Hauksson, Arnór Traustason, Hjörtur Hermansson och Sundsvalls succé-mittfältare Runar Már Sigurjónsson får också följa med till Frankrike. När det återstår en plats har sju av Allsvenskans 14 islänningar – som tillsammans stått för elva mål och sex assist sedan premiären i april – blivit uttagna. Arnór Smárason inser att det är kört. Han hade det på känn: trycket på förbundskaptenerna att ta med legendaren Eiður Guðjohnsen har varit enormt de senaste dagarna. När Islands största fotbollssajt Fotbolti frågade sina läsare om de ville ha med Eiður, svarade 88 procent ja. Arnór är besviken, men inte förvånad. När jag får tag på honom försöker han ladda om för kvällens bortamatch mot Örebro SK.

– Jag hade helt enkelt behövt prestera på en högre nivå under våren för att få vara med, säger han. Det är trist, men det bästa jag kan göra är att glömma det här och ta nya tag. I höst börjar en ny resa för landslaget. Kanske jag får vara med då.

Efter en halvtimmes spel i Örebro får Arnór ett läge att göra sitt första spelmål för säsongen. Fri med målvakten och endast några meter från målet sparkar han i luften.

Så nära, men ändå så långt ifrån.