Pål Lundin: »Det var brottning som gällde för mig«

Pål Lundin tar en slurk av sitt termoskaffe, lägger in en ny snus och kliver upp på köksstolen. Precis när han har hittat balansen ringer mobilen.    

– Vem faaan e de nu då? Nämen tjena brorsan. Nä, jag står bara och fogar ett kök i Älmhult. Själv då? Säljer du nån korv i dag? Okej. Ja, han är här nu, journaliste­n.  Han har fan snackat med alla jag spelat med. Och Hasse Backe. Vet du va han sa? Att jag hade kunnat bli en världsmålvakt om jag bara haft sundare värderingar. Men det stämmer kanske. Han låg ju alltid på mig om att jag skulle skärpa mig. Men det gjorde jag väl inte. Hahaha. Nä, va fan, nu får jag lägga på ett kol så jag kan åka hem nån gång. Hej.

 

Micke Danielson menade att Pålle var en »livs levande legend«. Stefan Paldan att Pål var en »bonne från landet«, Hasse Eklund att han var »en glad skit«. Pålle skrattar när han hör det, men blir snart mer allvarlig.

– Men vadå, var det ingen som pratade om mitt målvaktsspel?

– Jo, svarar jag, de flesta tyckte att du var en väldigt duktig målvakt. Kanske lite ojämn.

– Äh, de kommer bara ihåg mina utflykter. Visste du att jag varit med i landslaget?

– Ja, jag har hört något om en söndag och matchen mot Österrike.

– Det kunde man ju tänka sig, flinar Pålle.

Han lägger ifrån sig fogbrädan och berättar.

Påskhelgen 1991. Pålle hade spelat bra länge och kände att han kunde fira lite när det ändå var påskledigt. Både långfredagen och påskaftonen spenderades på favoritstället Silverdalen i Älmhult.

En trött och illamående Pål Lundin låg i sängen och sov på söndagsförmiddagen när Tommy Svensson ringde. Pålle trodde att hans polare körde sitt vanliga skämt där han låtsades vara Tommy Svensson. »Va fan, lägg av, jag pallar inte nu«, sa Pålle och lade på luren. Tio sekunder senare ringde det igen. Tommy Svensson hann inte säga klart sitt namn förrän Pålle hade slängt på luren. Det ringde en tredje gång. Nu var det Hasse Backe, Pål Lundins tränare i Öster.

– Pål, vad håller du på med? Tommy Svensson har ringt dig två gånger nu och du har bara lagt på luren i örat på honom. Ravellis fru ska föda och Tommy vill ha med dig i landslagstruppen för matchen mot Österrike. Jag skjutsar dig till flygplatsen. Du ska till Stockholm.

I bilen på väg till flygplatsen försökte Backe få Pål Lundin att inse att han hade en enorm potential men att han riskerade att slänga bort allt på grund av alla sena nätter. Precis innan Lundin skulle boarda flighten kom Backe springande med en ask Läkerol.

– Lasse Eriksson fick stå hela matchen. Vi vann med 6-0 men inte en enda gång firade jag något mål. Jag trodde för fan att jag skulle spy. På kvällen skulle truppen ut och fira vinsten. Men jag stannade hemma. Det är nog den enda gången i min karriär som jag inte hängt med grabbarna ut, säger Pålle.

– Men du, nu får du fan sluta skriva för jag börjar bli klar. Jag ska bara rengöra verktygen så drar vi till Osby.

  

Vi hoppar in i Pålles svarta Chrysler och svänger ut på Riksväg 23.

– Visste du att jag blivit av med mitt körkort tre gånger? För fortkörning alla gångerna. Fan, vad det gick undan förr, säger han och blickar nostalgiskt bort mot horisonten.

– Men nu tar jag det lugnt och håller hastigheten. Man har ju ungarna att tänka på.

Jag tittar ut genom bilrutan och ser tallarna och granarna susa förbi. Vi ligger i 120. Skylten säger 90.

– Jag kommer ihåg när jag spelade i Öster och hela laget fick leasa varsin röd Peugeot 205 GTI. Den gick som ett skållat ollon. Jag gjorde 28 minuter mellan Osby och Växjö. Så här i efterhand var det kanske inte så jävla smart men det var ju så häftigt med sportbil. Håller man hastigheten tar det 59 minuter, jag har kollat. Men det är väl preskriberat nu?

– Jaja, då var vi i Osby. Här händer det inte möed, fortsätter Pålle och lägger in en ny snus under läppen.

Shoppingstråket längs med Östra Järnvägsgatan ligger öde så när som på den gamla tanten som kliver ut från klädbutiken Trendy. »Man måste vara dum i huvudet om man åker till Osby för att shoppa eller roa sig«, berättade mannen på turistbyrån. Nä, Osby skulle man åka till om man gillade naturen, var intresserad av snapphanehistoria, eller i behov av det »svarta guldet«, bergarten diabas. »Finns bara i Osby«, sa mannen med stolthet i rösten. Och med 13 000 invånare i kommunen, tyckte han att det var otroligt att så många kändisar kom från lilla Osby. Kikki Danielsson nämndes mer än en gång.

 

Pålle fläker sig i den nyköpta soffan. Arbetskläderna är fortfarande på, han är för trött för att byta om. Vi sitter i vardagsrummet i familjen Lundins nyrenoverade hus. Rena, raka linjer. Mycket vitt. Pålle gjorde renoveringen själv, men det var hans fru som valde färg och inredning. Pål Lundin är färgblind.

– Oh, fan vad skönt att denna dagen är över, säger han.

Livet som egen företagare i mur- och kakelbranschen är inte en »walk in the park« som han själv säger.

– Jaha, vad ska vi snacka om nu då?

– Kan du inte berätta om hur allt började, frågar jag. Hur du blev Sveriges Higuita.

– Ja, fotboll var ju inget jag satsade på. Det var brottning som gällde för mig. Jag var nog för egotrippad för att syssla med en lagidrott när jag var ung. Jag hatade att förlora och ville inte vara beroende av hur andra presterade.

Pålle gjorde nacksvingar i Elitserien för Osby ABK. Vid sidan av brottningen spelade han även vänsternia i Osbys handbollsklubb. Fotbollen kom i tredje hand.

– Det är lustigt, säger Pålle. Jag var bäst på brottningen, tyckte handbollen var roligast men blev på något konstigt jävla sätt en allsvensk fotbollsmålvakt.

Pappa Kaj var slaktare och pratade inte i onödan. Trots att Pålle var framgångsrik i alla idrotter han sysslade med kan han inte minnas att han någonsin fick beröm eller erkännande från sin pappa.

– Så här i efterhand har jag ju förstått att farsan var stolt över mig. Om han var tyst innebar det att han också var nöjd. Han var bara dålig på att visa känslor. Men kanske var det farsan som gjorde att jag blev så bra på idrott. Jag sökte väl det där erkännandet jag aldrig fick.

 

Som 17-åring mätte Pål Lundin 195 centimeter. Regionens fotbollsfolk började prata om den långhårige killen som vaktade målet på ett väldigt annorlunda sätt. Smålandsposten liknade honom vid Lev Jasjin. Precis som Sovjetlegendaren gillade Pål Lundin att ligga högt upp i banan när det egna laget anföll. Tanken var att avvärja frilägessituationer innan de uppstod.

Snart började ryktet om den irrationella målvakten spridas till de större klubbarna. Malmö FF erbjöd honom att komma till Malmö för att visa Roy Hodgson vad han gick för. Pålle imponerade och Malmö FF presenterade ett kontrakt. Men Pålle tyckte allt började kännas lite för seriöst och tackade nej.

Några dagar senare ringde telefonen hemma i föräldrahemmet. Stig Svensson från Öster ville att Pål skulle komma upp till Växjö och skriva på ett kontrakt med klubben. »Kanon«, tänkte Pål, »nu slipper jag flytta från Osby«.

– Jag kommer ihåg att jag funderade på vad jag skulle kräva i lön. Efter att ha räknat ut vad det skulle kosta med bensinen mellan Osby och Växjö, plus lite andra omkostnader, bestämde jag mig för att kräva 3 500 spänn. Det första Stig Svensson sa när jag träffade honom var »du får 5 000 kronor i månaden plus körersättning, passar inte det kan du åka tillbaka till Osby«.

 

– Pappa! Paaaappa! Får jag ta en pepparkaka?

Fyraårige Melker, Pålles yngsta grabb, har redan hunnit klättra upp på köksbänken och stoppat ner handen i kakburken när Pålle vrider på nacken.

– Nä, nu får du allt vänta tills efter maten.

– Men jag viiill, vädjar Melker.

– Okej då, men det blir bara en.

Pålle säger att han ibland är alldeles för snäll.

– Men jag är ju skorpion. Och skorpioner är kända för att vara snälla. Och skrockfulla. Jag är väl både och.

Pålle har tatuerat en klättrande skorpion på sin högra axel. Ibland tycker han att horoskopen stämmer så bra med verkligheten att han blir rädd. På bröstet sitter tatuering nummer två, Pålles avritade hand som gör V-tecknet.

– Många tror att jag gjorde den för att jag tyckte att jag var så jävla bra. Men jag gjorde den för peace, love and understanding, säger Pålle och särar på pekfingret och långfingret. Det hade varit konstigt om jag gjort den som ett proffstecken. Jag har ju inte vunnit ett skit. Jo förresten, Björnekampen i brottning och Inomhus-SM 1992 med Öster. Hade jag bara haft bättre koncentration hade det kanske blivit mer. Jag kunde för fan stå och tänka på vad jag skulle göra senare på kvällen mitt under match… men det var mest i matcher som inte betydde så mycket. Jag hade svårt att tända till då.

– Det hände ju att jag vaknade av att jag var så rastlös. Mitt i natten. Fattar du? Så då var det bara att gå upp och köra lite sit-ups eller armhävningar, säger Pålle och får det att låta helt naturligt.

– Det var därför jag undvek att sitta hemma och uggla. Hade jag inte fått gå ut och ha kul hade jag inte ens nått Allsvenskan. Förmodligen hade jag mått för dåligt då. Nä, nu blev jag sugen på en öl. Vad säger du, ska vi inte ha varsin öl?

Pålle går ner i källaren och hämtar två öl. Han hinner inte ta en klunk förrän han börjar utveckla vad han nyss pratat om.

– Vad folk inte vet är att det spelade ingen roll hur dålig jag var en söndagsmorgon, jag gick alltid till gymmet och tränade. Och glöm inte bort att jag var en pionjär, säger Pålle och jämför sig själv med Janne Boklöv.

Pålle hävdar att han var den förste som gick upp i banan och fungerade som en femte försvarare. Och att han var den förste målvakten som gick upp på hörnor.

– Behövde vi trycka in en i den 90:e tvekade jag aldrig. Men ibland hann jag inte tillbaka när motståndarna fick tag i bollen och då tyckte väl folk att jag var en jävla clown.

 

När Pål lundin kom till Öster sommaren 1988 spelade Thomas Ravelli i klubben och Pålle visste att det skulle bli svårt att peta landslagsmålvakten. Efter ett tag omvärderade han situationen. Pålle tar en klunk på sin öl och lägger in en ny snus:

– Jag var väl aldrig så förtjust i Ravelli. Kanske berodde det på att jag tyckte att han var överskattad. Han levde ju på gamla meriter. Okej, han var bra i landslaget, men under min första säsong i Öster var han fan inte bra. Öster åkte ner och inte gjorde Ravelli mycket för att förhindra det.

Öster degraderades för första gången i klubbens historia, Ravelli gick till IFK Göteborg och Pål Lundin blev ordinarie i Öster. Hasse Backes förstaval mellan stolparna såg till att Öster inte förlorade en enda match på hela säsongen. Pålle var högst delaktig i att laget tog sig tillbaka till Allsvenskan, han rankar själv säsongen -89 som en av hans bästa. Året efter kom Öster fyra i grundserien och var bara några sekunder från SM-final. 1992 gjorde Pål Lundin och Öster en ny kanonsäsong och slutade trea i Allsvenskan.

Jag frågar Pål Lundin om andra höjdpunkter i hans 14-åriga karriär som elitfotbollsspelare.

– Kanske att jag var en jävel på att ta straffar? Mellan 1990 och 1994 tror jag att jag hade en räddningsprocent på 70. När vi mötte Västra Frölunda tog jag två straffar i samma match. Men annars är det bara lite »Matchens spelare«. Räknas det som en framgång att hålla ett »clean sheet« mot Everton på bortaplan i FA-cupen? För det gjorde jag när jag spelade i Oxford.

 

Pål Lundin pratar mycket. Men inte så gärna om fotboll. Hellre berättar han om hur skoj han tyckte det var att nästan alla i Öster var ungkarlar. Om festerna. Om brudarna. Om gången då någon hade skrivit »HJÄRNDÖD!« med rött läppstift på framrutan till hans röda Peugeot. Om hur han smygspelade handboll i IFK Hässleholm trots att han hade lovat Backe att inte göra det. Om alla träningsläger. Om håret, örhängena. Om festerna igen. Om matchen mot Malmö FF 1994 när han klistrade en boll åtta meter utanför straffområdet och Tommy Svensson direkt efteråt sa att »nu blir det lite enklare för mig att ta ut VM-truppen«.

– Och sedan blev det -95. Det var då jag gjorde en målvaktströja med texten »Pål the Wall«… men det blev bara några få matcher. Vi förlorade ju en del matcher och jag tänkte att det kanske berodde på tröjan. Äh, det var ju en rolig grej, speciellt när jag också är murare. Ja du vet väl vad mur heter på engelska?

Pålle sitter och skrattar när Terese öppnar dörren. I händerna har hon fyra pizzor.

– Nämen tjena gumman. Fan vad gott de ska bli, säger Pål och går fram och pussar sin fru.

Några minuter senare tuggar Pålle på sin Hawaii med extra feferoni. Jag tar chansen att prata med Terese.

– Pål är den roligaste och snällaste människan jag någonsin träffat, säger hon samtidigt som Pålle gör tummen upp och skrattar.

– Det tog många år innan han blev mogen att ha ett förhållande. Men i dag är han så lugn och trygg i sig själv. Och han är fortfarande snygg, säger Terese och slänger en varm blick mot sin man som bara skrattar.

– Ja, det är nog bara de senaste åren jag lärt mig innebörden av begreppet förnuft, säger Pålle. Jag var så jävla egoistisk förr och klarade inte av att tänka på andra. Samtidigt har jag alltid gillat att bjuda på mig själv. Skit i om folk ser mig som en »bonnig pajas«. Kan jag få folk att skratta är det ju bra.

Terese och Pålle träffades första gången när Pålle stegade in på krogen Båten i Växjö, där Terese jobbade. Pål gick fram till baren för att beställa favoriten kaffekask (hälften kaffe, hälften vodka). Terese blev alldeles till sig. Han var ju så snygg i sitt långa krulliga hår och med guldringarna i öronen. Pålle frågade Terese om hon visste vem han var. Den hade funkat förr, tänkte han. Och trots att Tereses väninna varnade henne, alla visste ju hur Pål var, blev de båda ett par efter en efterfest några veckor senare.

Efter många försök och misslyckanden har de nu varit tillsammans sedan Pålle kom hem från Oxford 2000. Något hände med Pål Lundin i England. Något positivt. Det insåg Terese direkt. Pålle vill själv berätta:

– Jag fick mig en tankeställare. Jag fick vara mer för mig själv och hade tid att reflektera. Och då insåg jag vad jag ville med mitt liv. Ha familj, ta hand om mina barn och leva som en vanlig Svensson. Jag hade levt mitt liv i raketfart och insåg att det var dags att bli vuxen… sjukt att bli vuxen som 35-åring, säger han och skakar på huvudet. 

 

Det är en ny dag i Osby och klockan visar 07.30 när Pålle åker iväg för att bygga på en mur. Men det regnar för mycket för att han ska kunna göra ett ordentligt jobb och med orden »fan heller att jag står i detta regnet och blir sjuk«, bestämmer han sig för att ta en ledig dag. I stället åker vi ner på »byn«. Gatorna ligger lika öde som de gjorde dagen före. Vi promenerar förbi Pålles barndomshem som ligger granne med Pingstkyrkan. Pålle berättar att det inte var självskrivet att Terese och han skulle flytta tillbaka till Osby efter åren i Trelleborgs FF. Men Pålle ville att hans barn skulle växa upp »i en håla, långt från alla mord och rån«. Så pekar han bort mot Osbydammen.

– Det var där brorsan drunknade.

Några månader innan Pålle föddes 1964 låg isen över Osbydammen. En förmiddag sprang Ulf Lundin bort till den nyfrusna isen för att leka. Ingen såg när isen brast och ingen kunde hjälpa Ulf att bli mer än fyra år gammal. Tragedin skakade hela Osby men Pål kan inte minnas att hans föräldrar någonsin pratade om händelsen. Däremot tror Pål att Ulf skyddat honom många gånger.

– Jag tror ju inte på Gud men på något sätt känns det som jag har en skyddsängel. Kanske är det brorsan som har tittat ner och hjälpt mig när jag gjort något klantigt, säger Pål och tittar upp mot den grå himlen.

På Börjes Konditori dricker Pålle kaffe och tuggar på en ostfralla. När han lagt in en ny snus berättar han om tiden efter Öster.

– Det funkade inte med Nanne Bergstrand. Han ville att jag skulle ändra min spelstil, men det var ju på grund av den som jag blivit bra. Så jag sa fanimej åt honom att han själv kunde ställa sig i målet. Sen blev det en sväng till Umeå och ett försök till i Öster. Men det kändes inte som förr och när Oxford hörde av sig tvekade jag aldrig.

Pålle älskade England. Spelet med många och långa luftpastejer passade honom utmärkt och han blev snabbt älskad av fansen. Supportrarna på läktaren skanderade »Porno, Porno« och efter ett tag blev Pål Lundin »Porno« med hela Oxford. Anledningen var hans förnamn och utseendet med den långa hästsvansen och de skimrande örhängena. Pålle fick till och med en seriös förfrågan om att vara med i en porrfilm. »Fuck off«, svarade Pålle.

– »Fuck« är så jävla bra. Jag klämde in ett »fuck« i varenda mening. Det kan ju betyda så mycket.

I en intervju i Oxfords supportermagasin förklarade Pålle skillnaden mellan att spela i England och Sverige:    »I have a high profile in Sweden. Too high, I can’t do anything without the papers commenting on it. In Sweden it’s a different culture and if people see you out drinking during the week they think ›you’re an athlete, you shouldn’t be drinking‹. It’s better in the big cities like Stockholm, Gothenburg and Malmo, where everyone goes out and has a good time, but in the small towns…«

Med »the small towns« syftade Pålle på händelser som inträffat i Osby, Älmhult, Växjö och Umeå. Pålle säger vad han tycker och tänker, men ibland känner han att svenska journalister gjort en höna av en fjäder. Som när han hamnade i bråk med en vakt på en krog i Växjö och rubrikerna skrek att han misshandlat vakten helt oprovocerat. Vittnen berättade i rätten att Pålle var den som blivit provocerad, men Pålle dömdes och ryktet om bråkstaken Pål Lundin levde vidare. Supportrar runt om i Sverige tog fasta på myten och Black Army började sjunga »Pål Lundin är ett svin«. Pålle gillade motståndet.

– Jag blev ju bara mer taggad att visa dem vad jag kunde. Men folk började provocera mig bara för att framkalla rubriker. Ibland kom folk fram och ryckte i mina örhängen när jag stod i kön till något dansställe och det hände några gånger att folk arrangerade bråk. Det kunde komma fram en tjej och snacka med mig. Och så stod hennes kille i bakgrunden och väntade på att få en anledning att börja slåss.

År 2000 lämnade Pål Lundin England och flyttade tillbaka till Sverige. Han kände att det var dags att få lite stabilitet i sin tillvaro. Så när Trelleborgs FF hörde av sig var det en »pånyttfödd« Pål Lundin som tackade ja. Hästsvansen åkte av och örhängena plockades ut. Pålle var trött på att vara annorlunda.

 

Vi hoppar in i Chryslern med dekalerna på sidorna som läser »Mur & Platt AB«. Pål Lundin vill visa upp sitt nya projekt – Osbys första driving range. Vi promenerar genom gyttjan och där, längs med Riksväg 23 och gömt bakom Netto, öppnar sig 18 000 kvadratmeter leråker. Pålle springer upp på en liten kulle och börjar luftsvinga.

– Tänk dig att stå här uppe och bara banka på så ända in i helvete.

Sedan blir Pålle tyst i några sekunder och tittar ut över vad som till våren ska vara ett gräsfyllt fält.

– Fan, man får ju hoppas att ungarna i Osby vill börja spela golf. Annars får jag se till att de gör det. För så jävla mycket annat finns det inte att hitta på i denna skethålan.

Och så skrattar Pål Lundin.