Revanschen

När Zlatan var 15 ville han sluta spela fotboll. I samma ålder fick Christian Wilhelmsson inte ens sitta på bänken. Henrik Larsson platsade inte i Högaborgs juniorlag. Teddy Lucic hade inte en tanke på att bli fotbollsproffs – när han var 18. Nu är alla på väg till Tyskland, medan stjärnorna i deras ungdomslag får följa VM på TV

En släkting ringde med upphetsad röst nerifrån Montenegro. Brorsonen som bodde i Göteborg var i tidningen.

La Gazetta Dello Sport, en av världens mest inflytelserika fotbollsauktoriteter, innehöll en lista över världens mest lovande talanger. Och där stod hans namn, bredvid unga spelare från stornationer som Italien, Frankrike och Argentina.

På Hisingen togs nyheten emot med stolthet, men knappast med total överraskning.

Annons

Bosko kunde ju dribbla av vem som helst, skjuta i steget, vända så snabbt att ingen försvarare hängde med. Som tolvåring gjorde »Hisingens Gerd Müller« 125 mål för sitt Lundby IF. Med honom i anfallet vann Lundbys 72:or i princip allt de ställde upp i: serien, inomhus-SM, cuper, sommarturneringar.

1990 vann laget Gothia Cup. I Juniorallsvenskans semifinal skåpade de ut omsusade Malmö FF med 2-0. Bosko Orovic gjorde båda målen. I finalen krossade de Djurgården med 4-0. Bosko passade fram till tre.

Klart han var en av världens mest lovande 17-åringar.

Michel Platini var en hjälte, men inte på långa vägar lika stor idol som mannen som dominerade stora delar av Bosko Orovics tankevärld: Diego Armando Maradona.

Världens bäste. Där låg målet.

 

Halvtidspaus i träningen. Spelarna i FK Kozara lunkar mot vattenflaskorna som väntar vid sidlinjen. Några går.

– Kom igen gubbar, gastar Bosko Orovic. Jogga till vattnet, gå inte!

Det är sent i mars och Gamlestadsvallens grusplan är fortfarande hård som betong. Den råa Göteborgskylan får spelarnas utandningsluft att bilda vita moln i strålkastarskenet. Tårna fryser till kalla köttklumpar. Den efterhängsna vintern – i kombination med att det visas Champions League-fotboll på TV – gör att bara 17 man är med på träningen.

Kulturföreningen Kozara hoppas att Bosko ska göra med deras fotbollslag vad han nyss gjorde med ett annat gäng med rötterna på Balkan; Vardar Makedonija, som han tog från sexan till trean på tre år.

I de lokala fotbollskretsarna är Bosko Orovic fortfarande ett namn. Resten av världen känner bättre till hans gamla lagkamrat från Lundby.

– Nu när jag själv är tränare känner jag igen typen, säger Bosko. Teddy yttrade sig aldrig. Han bara fanns. Han var vår klippa där bak, varken mer eller mindre.

Det där JSM-guldet förblev Bosko Orovics främsta merit. För lagets anonyme mittback Teddy Lucic var det bara starten på en karriär som hittills tagit honom till SM-guld och Champions League-spel med IFK Göteborg, proffsspel i Serie A, Premier League och Bundesliga, VM i USA och Sydkorea/Japan, EM i Holland/Belgien och Portugal. I sommar blir Teddy Lucic tillsammans med Henrik Larsson historisk genom att spela i ett femte stort mästerskap för Sverige.

Boskos förklaring till varför Teddy reser till Tyskland, medan han själv driver byggfirma och tränar ett division fem-lag på kvällstid, är osentimental:

– Jag var dum. Jag var en bortskämd jävla liten snorvalp. Jag tror det kan ha gjort mycket. Är det någon du ska lyssna på för att lyckas, ska du lyssna på mig. För jag gjorde allt fel. Tittar jag tillbaka gjorde jag allt för att sabba min karriär. Från att inte löpa, och inte träna, till att ha ett jävla beteende.

Annons

Han säger att det inte är helt enkelt att förklara, bättre att bara berätta. Om ett kompisgäng som umgicks varje dag, oavsett om de spelade fotboll eller hängde i flipperhallen på Liseberg. Det var ett invandrargäng i en tid då det inte fanns så många sådana, med rötterna på Balkan och med idrottsintresserade fäder.Bosko Orovics pappa var själv en lysande fotbollsspelare på sin tid, med meriter från Jugoslaviens OS-landslag, innan han bröt nacken.

– Lundbys 72:or är en årgång som folk aldrig kommer att glömma, säger Bosko. Vi var grymma. Vi hade specialister på alla positioner, killar som Richard Öst på mittfältet, Dejan Osmanovski på kanten, Teddy på mittbacken, jag i anfallet. Vi förlorade en enda match, semifinalen i Buster Cup för 13-åringar. Gud vad vi grät… det var på Bromma IP, vi förlorade med 0-1 mot Brommapojkarna.

Han blir fortfarande irriterad bara han tänker på det.

– På ett sketet jävla offsidemål! En ren domartavla…

Bosko Orovic utsågs ändå till det årets Mr Buster, och Lundby tog revansch på Brommapojkarna med två seriesegrar i Pojkallsvenskan.

– Något år senare var jag ett år i Blåvitt. Jag stänkte in en massa mål, vi vann serien och jag var skyttekung. Jag blev ändå utfryst av de andra spelarna, så jag återvände till Lundby. Kompisarna var viktigare. I efterhand kan jag se att det var fel. Jag om någon, som så kallad stjärna, hade behövt komma in i en omgivning där man kom ner på jorden.

I Lundby spelade Bosko både med juniorlaget och med A-laget, som spelade i trean.

– Jag hade ett tempo i kroppen som många inte hade. Jag var där, och jag gjorde mina mål, och gjorde mina mål, och gjorde mina mål. Men man kan inte säga att jag ansträngde mig. Jag var absolut ingen träningsnarkoman.

Han flinar:

– Jag tränade helt enkelt inte vissa moment. Som löpning. Jag tränade aldrig det.

Inställningen ledde till problem med A-lagstränaren i Lundby, men räckte ändå till allsvenskt kontrakt.

1993 debuterade Bosko Orovic för ett BK Häcken som dessutom värvat den isländske landslagsmannen Arnor Gudjohnsen från Bordeaux. Samspelet mellan mittfältseleganten Arnor och anfallseleganten Bosko fungerade utmärkt, när han väl fick spela. I början av säsongen satt han mest på bänken.

– Jag är nog den ende spelare som spelat i 90 minuter i Allsvenskan, och haft ork för 15, säger han.

– »Henke« slog igenom samma år. Jag minns när vi mötte Helsingborg på Rambergsvallen och skulle ut på planen och Henke stod där i sitt Ramlösa-pannband. »Vad får du betalt för att ha på dig det där?« sade min lagkamrat kaxigt. »Vadå? Jag får inget betalt«, sade Henke och såg helt frågande ut. Gud, vad skilda vägar vi tagit.

Bosko ler:

– Det är allt en jävla skillnad på att springa in på Nou Camp, och att kakla badrum.

På vintern konditionstränade Häckenspelarna som alltid runt Slättadamm, ett skogsparti på Hisingen som ligger runt en göl.

Bosko Orovic sprang inte runt dammen. Han gick över den.

– Tills isen brast en gång, och jag drattade i. Det gjorde jag inte om.

Grovjobb. Efter att ha tagit Vardar Makedonija från division sex till division tre på tre år, ska Bosko försöka upprepa tricket med FK Kozara.

 

Sommaren 1994 reste Henrik Larsson till VM i USA. När mittbacken Janne Eriksson drabbades av en bristning kallade Tommy Svensson dessutom in förre Lundby IF-spelaren Teddy Lucic från Västra Frölunda.

Boskos internationella äventyr den sommaren bestod av Intertotospel med Häcken, som slutat femma och gjort sin bästa säsong någonsin. Laget förlorade med 2-6 mot Hapoel Tel Aviv – Bosko gjorde bägge tröstmålen men efteråt kände han sig febrig och hängig. Häckentränaren Sonny Karlsson menade att han bara behövde få en match i sig, och tog ut honom till en jippomatch mot Lerum, där den förre Häckenspelaren Gunnar »Odjuret« Gislasson blivit spelande tränare. Tolv minuter in i matchen ställde sig Gislasson på Boskos fot, och Bosko vred om hela knäet.

– Den första av tre korsbandsskador på samma knä, säger Bosko. Skadorna hade bara med mig att göra. Jag var inte tränad för elitfotboll. Muskulaturen hängde inte med, det fanns liksom inget som hjälpte till att hålla uppe knäet.

Bosko Orovic citerar Torbjörn Nilsson, som sagt att man numera »inte spelar fotboll, man springer fotboll«.

– På det stora hela handlar det om en sak: du kan vara hur bra som helst, men har du inte viljan att löpa, att träna, kämpa, så spelar det ingen roll. Det är en sak att drömma, men man måste vilja göra jobbet. Man måste lägga ner ett jävla jobb! Det handlar inte bara om att träna fem dagar i veckan, det handlar om att pressa sig själv, maxa sig själv. Att lägga ner en jävla själ i det du gör.

– De som är i landslaget i dag, vad har tagit dem dit? Inte talangen. De har haft det. De har haft själen i det.

Samtidigt inser Bosko att exemplet Teddy – »mannen som aldrig behövt duscha efter en träning«, enligt Bosko – på sätt och vis talar emot det han säger.

– Teddy är speciell. Möter han Skövde, då går han ner på den nivån. Möter han Ronaldinho, då blir han så bra. Det är det som är det grymma med Teddy. Han kanske aldrig låg längst fram på milen, men han sprang den i alla fall. Teddy har alltid gjort det som behöver göras.

Medan Henke och Teddy inledde sina internationella karriärer ägnade sig Bosko åt evig rehabträning. Kontraktet med Häcken gick ut, han bytte till Frölunda, hamnade i bråk med tränaren Glenn Holm, fick träna med juniorlaget.

– Det var rena divafasoner från min sida. Samtidigt var Frölunda jävligt märkliga. Jag minns en match mot Hammarby. Jag spelade fram Niklas Skoog till två och hade ett par bra avslut när Glenn Holm bytte ut mig. Jag frågade varför. Han sade inte ett ljud. Sådana grejer störde mig.

Annons

»Hade Bosko varit en begagnad bil, hade jag inte sålt honom till min värsta fiende«, löd domen från Frölundas legendariske ordförande Bertil Kristiansson.

Bosko Orovic återvände till Lundby, som då spelade i söderettan. Han ville hjälpa dem, jobba upp sig, och gå vidare. Det fanns fortfarande klubbar som ville ha honom.

– På slutet kämpade vi för att hänga kvar. Vi mötte Åtvidaberg borta och var tvungna att vinna. Jag satte 1-0, sedan var det en närkamp, jag satte emot, vred till knäet…

Ännu en evighetslång rehabperiod följde. Bosko Orovic, 25, var kontraktslös men ännu inte bortglömd. I italienska Serie B-laget Foggia fanns svensken Jonas Axeldahl, som mindes »Hisingens Gerd Müller«. På hans uppmaning bjöd laget in Bosko Orovic på provträning.

– Jag var där i tre veckor. Sedan skulle jag ta emot en boll från halva plan, och benet bara vek sig.

Läkaren Leif Swärdh, som fixade knäna på halva landslaget, skakade på huvudet åt röntgenplåtarna. Det var över.

I föräldrahemmet på Hisingen plockades alla bilder ner från väggarna, klippböckerna stuvades undan på vinden.

– När fotbollen försvann, det tog tungt, säger Bosko. Alla runt omkring tog det tungt. Värst var det för pappa. Han levde genom mig. Min karriär var allt.

 

I slutet av 1980-talet granskade idrottsforskaren Rolf Carlsson A-landslaget i fotboll, för att se vilken väg de bästa spelarna tog till eliten.

– Det var landslaget med Hysén, Prytz – dåtidens bästa utlandsproffs. Av de 16 som spelade mest i landslaget hade bara fem gått via Elitpojklägret. Och de fem hade inte spåtts någon lysande framtid, säger Carlsson.

Mönstret upprepades i det lag som tog VM-brons 1994. Tomas Brolin, Anders Limpar, Stefan Schwarz och Patrik Andersson betraktades som de bästa i sin årskull från tidig ålder. De flesta av spelarna – Kennet Andersson, Klas Ingesson, Joachim Björklund, Jonas Thern och Henrik Larsson… – slog igenom senare. Snarare än att ha varit bäst, förenades de av en känsla av att ha varit den näst bäste, eller den tredje bäste, i pojklaget.

I dagens landslag har något fler spelare spelat i landslag hela vägen. Fortfarande är det dock så att majoriteten dykt upp senare. Av Sveriges tre största stjärnor har bara Fredrik Ljungberg spelat i alla landslag från 15 års ålder.

– Titta på Zlatan, säger Rolf Carlsson. Varför värvades han till Malmö FF? Det var det nog många som frågade sig då. Det fanns flera killar som var bättre än han. Jag tänker ibland att det måste sitta killar där ute som ser med viss avundsjuka på Zlatans framgångar. De var ju lika bra en gång i tiden. Men hur bra man är som barn avgör inte någonting. Det är snarare vad som händer under resans gång.

I Zlatan Ibrahimovics fall var det nära att resan tog slut i förtid. Visst gjorde han många mål – men inte i närheten så många som hans bästa kompis Tony Flygare. Tony spelade i stadslaget, i Skånelaget, togs ut till förbundets Elitpojkläger i Halmstad och nådde det yngsta pojklandslaget.

På den tiden delade föreningen Malmö FF ut ett årligt pris till den spelare som gjorde flest mål.

– Det var ju alltid Tony som stod där på årsmötet och tog emot pris och blomsterkvast, säger juniortränaren Johnny Gyllensjöö. Där var inte Zlatan. Till slut blev det too much för honom. Han kände prestationsångest: »Jag är för jävla kass, jag gör inga mål.«

Zlatan deklarerade för sin tränare att han skulle sluta i Malmö FF och lägga av helt med fotbollen. Johnny Gyllensjöö:

– Där fick jag ta till all min amatörpsykologi. Jag minns inte exakt hur orden föll, men de handlade förstås om att ha tålamod, att det inte bara handlade om att göra mål, att det fanns andra värden.

Zlatan lät sig övertalas och fortsatte att kämpa i skuggan av Tony. Något år senare fick några lagkamrater i juniorlaget och deras föräldrar nog av Zlatans konfliktskapande personlighet, och ville att Malmö skulle göra sig av med honom. Lösningen blev i stället att Roland Andersson tog emot honom i A-laget. I ett ödesdigert allsvenskt höstmöte 1999 stod Tony Flygare för en straffmiss som förde Malmö ner mot Superettan. I samma match gjorde Zlatan Ibrahimovic sin A-lagsdebut.

Ett och ett halvt år senare var Tony Flygare petad och glömd. Zlatan var A-landslagsman och såld till Ajax som Sveriges genom tiderna dyraste spelarexport.

– Om allt bara flyter på från de tidiga tonåren, om man haft det lite för enkelt, då kan man få problem när tiden hinner ikapp en, säger Johnny Gyllensjöö. Plötsligt jublar inte publiken för att man gör en dribbling längre. Man måste satsa hårdare. Då kan effekten bli att man lägger sig och dör i stället, »nu är det inte roligt längre«. Det gäller att komma över den barriären.

Gyllensjöö ser en enkel förklaring till att tvåorna tycks ha en fördel mot ettorna i det långa loppet:

– De har på något sätt kämpat på. Det här man lite luddigt kallar för karaktär, det är ofta att man ger 110 varenda gång. Den store talangen, däremot, han kanske bara går på 70.

Hoppfull. Marcus Ekenbergs kontrakt med Mjällby går ut efter årets säsong. »Jag får hoppas att jag får ett bra erbjudande. Jag vill fortfarande uppåt. Några norska klubbar hörde av sig förra året, men då hade jag kontrakt och var dyr att lösa. Förhoppningsvis hör de av sig i år igen.«

 

På stamfiket Chez Bea i Gavà utanför Barcelona berättar Zlatans anfallspartner Henrik Larsson om när han var 13 år och plötsligt inte platsade i förstalaget:

– I hela mitt liv har jag fått bevisa någonting för någon. »Du är för liten, du är för klen.« Då blir man envis om man inte accepterar det. Jag accepterade det inte, och jag gör fortfarande inte det. Det är någonting inom mig som säger till mig att hela tiden fortsätta och då gör jag det tills jag inte kan mer.

Han säger att tiden utanför laget var »hemsk«, men inte så hemsk att han funderade på att sluta spela.

– Så långt kom det aldrig. Ibland hoppade jag in men då hoppade jag inte in mer än lite grann. Det höll på så några år, men jag hade tur, det fanns andra lag i Högaborg att spela med. Jag var oerhört besviken och ledsen men jag älskade fotboll för mycket för att sluta.

– Jag var annorlunda, jag var liten. Från att jag var sex till elva, tolv år var jag en av de bättre i laget, sedan växte inte jag och då fick jag känna på lite ödmjukhet. Allting går inte spikrakt uppåt utan det finns motgångar här i livet. Man får inte ge sig när det är jobbigt. Det är något jag har lärt mig och som jag fortsätter att tänka på.

När Henrik Larsson A-lagsdebuterade för Högaborg som 17-åring hade han mer eller mindre slutat hoppas på att bli fotbollsproffs. Lagets store stjärna, hans kompis Patrik Sundström, hade redan gått till MFF.

– »Det lär nog inte bli något«, tänkte jag. Jag var så pass gammal. Helsingborg låg bara i ettan då, det var möjligt att man kunde gå dit, men längre såg jag inte.

 

Ettan Patrik Sundström är tränare för Högaborg i dag. Han vill inte prata om den tiden. Henrik Larssons ungdomsvänner pratar inte med media. »Henke« vill ha det så.

Istället har de utsett en talesman, Kennet Karlsson, kanslichef för Högaborg. Karlsson tränade Henrik Larsson som sjuåring, och senare även i juniorlaget.

Väggarna på Kennet Karlssons rum på Högaborgskansliet intill Harlyckans IP är täckta av fotografier på Henrik Larsson. Landslagsanfallarens barndomshem ligger bara något kvarter bort.

– Han tjurade riktigt mycket under en period för han var en enorm tävlingsmänniska, säger Karlsson. I slutändan tror jag ändå att det påverkade honom positivt. Han knöt näven och jobbade vidare. Många andra hade säkert struntat i fotboll i samma läge, men Henrik var envis från början. Han skulle bevisa att han kunde ta plats.

När Kennet Karlsson beskriver »Henkes« träningsvanor låter det nästan som en besatthet:

– När han fyllde 16 år utvecklades han enormt snabbt. Då tränade han jättemycket om man jämför med hans kompisar. Han tränade med A-laget och ville ändå träna med juniorlaget. Dessutom spelade han innebandy, och var hela tiden ute på planen här och tränade fotboll för sig själv också. Många vaktmästare har jagat honom av A-planen, kan jag säga. Så fort han fick chansen gick han ut på planen.

Träningsfantasten Larsson har gått igenom karriären så gott som befriad från småskador som  sträckningar och muskelbristningar. Talangen Patrik Sundström gick motsatt väg.

– Patrik var en råtalang och dominerade fullständigt när han var liten men redan då märktes det att hans kropp inte riktigt höll. Han fick lägga av på grund av skador till slut.

Kennet Karlsson låter som Johnny Gyllensjöös eko när han säger:

– De som har lätt för sig får en för lätt resa mot toppen. De har varit stjärnor i sina respektive lag och så stöter de på en massa andra duktiga lagkamrater när de når seniorfotbollen, dessutom mycket svårare motstånd. Det är risk för att det blir en backlash. Att upptäcka vattenbärarna är jättesvårt. Bollbegåvningarna är lite lättare. Dem kan man hitta tidigt, men då kommer nästa problem: det är inte säkert att talangen räcker. Att säga vem som ska bli toppspelare, eller ens vem som kommer att klara sig till Allsvenskan, är svårt.

I Högaborg har Kennet Karlsson precis varit med om att skicka iväg en 17-åring till Blackburns juniorlag. Martin Olsson växte upp i huset bredvid det där Henrik Larsson växte upp, han är också mulatt, liten och tunn i kroppen. Men han är snabb, har bra teknik och jobbar hårt. »Det är nästan läskigt hur lika de är«, säger Karlsson, som ändå inte förstår varför proffsklubbar jagar så unga spelare:

– Det är för tidigt, klubbarna har ingen aning om en spelare i den åldern kommer att bli tillräckligt bra. Men det är svårt att säga något när spelaren själv vill. Nu får vi hoppas att det går bra ändå.

Tränarkarriär. Efter att ha fört byalaget Gantofta till division tre, återvände Patrik Sundström i vintras till sin moderklubb Högaborg i samma division. I flytten tog han med sig en annan av Henrik Larssons gamla lagkamrater, Jesper Andersson, i år mittback i Högaborg. »Jag gillar Patriks sätt att leda. Han får ut det bästa ur spelarna«, menar Andersson.

 

På Sölvesborgs Pizzeria säger Christian Wilhelmssons barndomskamrat Marcus Ekenberg att han inte brukar grubbla över varför han är kvar i Mjällby, och Christian spelar i Anderlecht.

– Det är mycket tillfälligheter i fotbollen. Man ska få chansen i rätt match. Jag skulle kanske ha tagit ett annat steg härifrån. Jag gick till Helsingborg, där jag inte fick spela. Jag borde nog ha vågat flytta utomlands. Jag stannade i utvecklingen där. »Chippen« har gjort många rätt i karriären. Han har bara gått uppåt. Det var nog inte alla som trodde på honom i Anderlecht heller.

Marcus och Christian började umgås när de var i elvaårsåldern, och sedan blev de oskiljaktiga.

Bakom Christian Wilhelmssons barndomshem fanns en lekpark med en stor gräsyta och en tegelvägg som de använde som mål. De spelade fotboll i skolan, sprang till träningen med Mjällby AIF och sedan hem till Christian för ännu mera fotboll.

Mjällbys årskull 79-80 vann serien, Osbycupen, Södra cupen i Växjö. Marcus Ekenberg var lagets målskytt och stora stjärna, bredvid mittfältaren Tobias Linderoth, innan denne drog vidare.

– Christian var väl lite överallt. Han var back, mittfältare. Han var rätt liten på den tiden, efter i utvecklingen. Han fick inte spela så mycket och tränade för sig själv. Christian hade alltid en boll med sig när man träffade honom. Det märktes att han ville bli något. Vi hade två lag. Han spelade i andralaget. Så var det tills han var 15-16 år. Sedan gick det väldigt snabbt.

Marcus Ekenberg nådde Mjällbys A-lag som 16-åring 1997. Den ett år äldre Christian Wilhelmsson flyttades upp året därpå. Hösten 1999 höll Mjällby på att åka ur Superettan, när Wilhelmsson avgjorde sista matchen hemma mot Norrby genom att dribbla sig igenom hela motståndarlaget och sedan chippa in bollen över målvakten.

Juniorlandslagsmannen Ekenberg hade gott om erbjudanden från svenska och utländska klubbar, och valde de svenska mästarna Helsingborgs IF som då skulle kvala till Champions League. Doldisen Wilhelmsson gick till Stabaek för att återförenas med far och son Linderoth.

Marcus Ekenberg spelade två U21-matcher men lyckades inte ta en plats i Helsingborg. Han var tillbaka i Mjällby när Christian Wilhelmsson i januari 2001 gjorde sin A-landslagsdebut.

– När han blev 16-17 år och kom in i seniortruppen såg man att han hade en teknik som inte många har. När det sedan gick så bra i Norge visste man att han kunde gå långt. Han har verkligen lyckats och han har tränat sig till det.

Hade han en annan glöd för fotbollen än du?

– Nej, det var inte så. Men jag fick spela och hade det lite lättare. Han hade motgångar och jobbade sig igenom dem. Det blev ju väldigt bra för hans del. Det var nog bara nyttigt. Han kanske kämpade lite hårdare än oss andra. Han kanske kände »nu ska jag in i laget«, och tränade själv. Det kanske var det som drev honom. Man kanske inte ska vara för bra när man är ung? Jag tror att det är det han lever på i dag – han tog en motgång, och blev mentalt starkare.

 

Det är en teori Christian Wilhelmsson själv skriver under på, via telefon när han slötittar på hotell-TV kvällen före en bortamatch med Anderlecht:

– Det var absolut en fördel för mig att inte vara supertalang från början, säger han. Det fick mig att slita varje träning. Jag var heller inte ovan vid att petas. När man kom upp i senioråldern fick alla känna på det där, och de som hade varit bra tidigare tog det hårdare. För mig var det inget konstigt att inte få spela.

– Marcus var den stora talangen och eftersom han var min bästa kompis ville jag vara lika bra som han. Det har alltid varit en morot för mig. Han var alltid steget före. Han spelade oftare än mig i förstalaget under knatteåren, han debuterade i juniorlaget tidigare, han debuterade i B-laget tidigare. Jag minns att jag tänkte: »Det ska jag också klara av.« Jag ville hänga med på tåget. Det har nog funnits med mig en känsla av att visa dem som tvivlat på mig. Det kan ha varit tränare som har petat mig genom åren. Jag har alltid haft en känsla av att jag vill visa dem vad jag kan egentligen.

Likheterna med Henrik Larsson är slående.

– Det var inte så att jag tänkte att »nu ska jag ut och träna« utan det var mer att »nu ska jag ut för jag måste få spela fotboll«. För mig har det alltid varit roligt. Det var fotboll med kompisar och när de hade gått hem så spelade jag fotboll med mig själv. Det var väl först spontanfotboll, men sedan när jag blev äldre kunde jag göra det mer träningslikt. Ställa upp koner och sånt. Bara för att det var kul.

Om du tittar på landslaget – vad är det som förenar er som har nått så långt?

– Vi är starka karaktärer allihop. Mentalt starka. Jag fick det inpräntat i mig att allting inte ska gå så lätt. Det går inte av sig själv utan man måste jobba sig till saker. Det tror jag många i landslaget har upplevt någon gång på vägen.

 

Bosko Orovic och Teddy Lucic blir stående framför ett lagfoto som visar Lundbys A-lag från början av 90-talet. Bosko blir fnittrig och pekar på en av spelarna i den bakersta raden.

– Thomas Kettunen!

Teddy ser frågande ut. Bosko berättar en anekdot från sin första A-lagssäsong, då han som 15-åring flyttades upp för att stångas mot de stora grabbarna:

– Jag dribblade av Kettunen på första träningen. Han svarade med att sparka ner mig bakifrån. Sedan gick han rakt över mig när jag låg ner, och sade: »Res dig upp, din fitta!«

Teddy ler ett återhållet leende.

Lundby IF:s klubbstuga är fylld av minnen.

Bakom ett hörn smygrökte Bosko när de andra löptränade. Bakom ett annat kräktes en lagkamrat under sin första fylla.

De båda barndomsvännerna spanar i ett glasskåp efter klubbens finaste meriter, får syn på JSM-bucklan men inte Gothia Cup-trofén.

– På Hisingen är vi inte bortglömda, säger Bosko. Där minns man Lundbys 72:or. För mig är det jävligt fint, jag är stolt över att förknippas med det gänget. För mig var vi världens bästa juniorlag. Om jag fick välja precis vad jag ville, då skulle jag ta mig tillbaka till den tiden. Det är det roligaste jag har gjort.

Teddy nickar, även om hans minnesbild är något mindre idyllisk:

– Vi var nog rätt svåra att ha att göra med. Det kan inte ha varit lätt att vara tränare för oss. Vi var griniga, det var slagsmål på träningar.

Bosko bara skrattar.

Varför lyckades du Teddy, och inte Bosko?

– Det är frågan, säger Teddy. Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna leva på fotbollen. Inte förrän runt 1991, när jag spelade i Lundbys A-lag, och Häcken ringde. Sedan ringde Frölunda också. Så jag tänkte: »Ja, ja, jag kanske kan spela fotboll.«

– Hade du någonsin någon idol? säger Bosko. Utöver Arnold Schwarzenegger alltså, för han tyckte du ju var grym.

– Pelle Lindbergh, säger Teddy. Hockeymålvakten.

Bosko garvar.

Har det med saken att göra – om man lever i nuet, eller drömmer sig iväg?

– Jag tror inte det har med saken att göra, säger Bosko. Inte så länge du vet vad du måste göra. Det är ingen fara att drömma, bara man gör jobbet. Tänkte du, Teddy? Nej, du gjorde det man måste göra bara. Du var en fucking jävla grym kille, en i mängden, som bara gjorde det man måste göra.

Teddy nickar.

Försökte du någonsin prata med Bosko, och säga till honom att han var fel ute?

– Nä, säger Teddy. Det funkar inte så.

– Du blev riktigt sned på mig när jag filmade en gång, invänder Bosko.

– Vi mötte Häcken med Frölunda, och jag var på dig, det stämmer. Jag visste ju ändå vad du kunde göra. Du var ju bra. Jag visste vad du kunde när du bara ville.

– Det ska göra ont när du lyckas, säger Bosko. Jag fick ont när jag vaknade upp i stället.

Teddy protesterar:

– Du har inte misslyckats. Det kan man inte säga. Du har ändå spelat i Allsvenskan i två år. Du bevisade att du hade något i kroppen.

Bosko skakar på huvudet:

– Jag klarade bara inte av det. Här uppe.

Han knackar sig i skallbenet.

– Jag vet inte, jag kan inte förklara. Någon hade behövt ta ner mig på jorden.

– Problemet var att du ändå gjorde mål, säger Teddy. Det är alltid svårt som tränare att ta bort en kille som gör 25-30 mål. Det är svårt att säga »gå ut och spring« till en kille som ändå gör sina 25 mål, och gör man det är det svårt för den killen att begripa.

De funderar på det en stund.

Sedan säger Teddy Lucic:

– Du kan inte säga till en 15-åring att han ska bli bra. Det är jättetungt att lägga det på honom. Det är inte rättvist. Det är så mycket som spelar in, med personlig utveckling, skador, allt spelar in. Media haussar upp dem. Jag vet inte hur många man hört om… varje år inför Allsvenskan är det säkert femton som är hur bra som helst, och sedan är det typ… tre som funkar. Det är inte lätt att gå in och dominera i Allsvenskan.

Bosko säger:

– Man läser om Messi, att Barcelona hittade honom som tolvåring. Men de andra då? Alla andra ungar Barcelona köpte det året, dem får du inte höra talas om, för dem blev det inget av.

Sedan kan han inte låta bli att reta Teddy lite. För tillståndet i det svenska landslagets backlinje och för att han, som är 33 och spelar i Häcken, ska behöva vara den stabilaste spelaren och täcka upp för andras misstag. Sedan blir han allvarligare.

– För mig har du blivit lite av ett mysterium, Teddy. Du kan ju också mycket mer.

Teddy nickar.

– I Lundby blev jag uppmanad att sticka iväg framåt i planen, och det funkade bra. I Frölunda kunde jag också springa upp ibland. Sedan, i Blåvitt, inget negativt men det var inte riktigt så där. Seniorfotboll… så blir det ju. Du får inte göra några misstag. Du får inte klacka om det inte går hem, det går inte bara. Allt blir mer styrt och taktiskt, alla har sina roller.

 

Teddy måste iväg. Familjen väntar, dessutom måste han packa: Häcken ska flyga till Cypern på träningsläger. Han försvinner i sin sponsrade Volvo V70.

Bosko lunkar iväg mot en blå pickup med texten »ByggVäst & Badrumsspecialisten AB«.

– Man bara gör det, säger han. Det är det det handlar om. Man frågar inte varför, man tänker inte efter, man går bara upp sex på morgonen och gör det. Har man barn och firma är det så det funkar.

Han skakar på huvudet.

– Hade jag bara lagt ner lika mycket själ i fotbollen som jag lägger på bygget i dag… på att kakla 22 badrum i Mölndal…

Men det kan du aldrig veta. Den där listan i Gazettan, till exempel. Blev det någonting av någon som var med där?

– Tja, säger Bosko. Zinedine Zidane gick det väl rätt okej för.