Tao enligt Schwarz

Å ena sidan den lojala mittfältaren som kavlar upp strumporna och utan protest vandrar av planen efter utvisningen i VM 1994. Å andra sidan killen som löser biljett till månen och fyller bagageluckan med svärd och nunchakus. Offside jagade Stefan Schwarz jorden runt för att få svar: Vem är egentligen mannen vi kallat Gud?

Eftermiddagstrafiken i Cascais skapar långa köer, trots att turistsäsongen sedan länge är över och badorten avfolkad. Stefan Schwarz sitter bakom ratten i sin svarta Porsche och berättar hur han dagen innan blev utskälld när han skulle svänga av motorvägen på väg från Lissabon.

– Jag körde om en äldre man samtidigt som några bilar tog sig förbi honom i innerfilen så han blev instängd. Efter det jagade han mig, svängde in framför mig, prejade och tutade. Han var helt tokig. När vi stannade vid ett rödljus ville han att jag skulle veva ner rutan.

Stefan Schwarz skakar på huvudet. Jag kan inte låta bli att le från min plats i passagerarsätet. För en man som medvetet tog en utvisning för lagets skull i sitt livs dittills viktigaste match, mot Rumänien i VM 1994, och som när han såg det röda kortet bara hukade sig ner, kavlade upp strumporna och lugnt joggade av planen, måste en sådan vardagsexplosion framstå som helt oförståelig.

Annons

– Vad hände? frågar jag.

– Ja, till slut fick jag ju gå ut och fråga vad fan det var han ville, säger Stefan.

Jag ser hela scenen. Den äldre mannen, råskällande och rödbrusig, och ut ur bilen intill kliver Stefan Schwarz. Mannen som 1999 knep femteplatsen på tidningen Cafés lista över »Sveriges hårdaste män genom tiderna«, bara besegrad av äventyraren Carl Gustaf von Rosen, 30-åriga krigets härförare Karl X Gustav, boxaren Bosse Högberg och finansminister Gunnar Sträng. Den mäktige svensken som stegar fram och stirrar gubben djupt i ögonen. Bilkön som växer bakom dem, den hetsiga stämningen…

– Och vad hände? frågar jag ivrigt.

Stefan Schwarz rycker på axlarna:

– Äh, jag bad en annan bilist ringa polisen. Då blev gubben tyst och körde iväg. Han hade nog bara haft en dålig dag på jobbet.

Stefan Schwarz

Född: 18 april 1969, Malmö

Klubbar: Kulladals FF -1983, Malmö FF 1984-1985, Bayer Leverkusen 1985-1987, Malmö FF 1987-1990, SL Benfica 1990-1994, Arsenal FC 1994-1995, AC Fiorentina 1995-1998, Valencia CF 1998-1999, Sunderland AFC 1999-2003

Landskamper: 69A (6 mål)

Meriter: VM-brons 1994, SM-guld 1988, portugisiska ligan 1991 och 1994, Italienska cupen 1996, Italienska supercupen 1997, Spanska cupen 1999, Guldbollen 1999

En gång blev han Gud med svenska folket. Under VM 1994 skrev Expressens Mats Olsson en kärleksförklaring till sin »favoritspelare alla kategorier«: »Skulle jag startat företag, seglat jorden runt, blivit tränare – ja, vad som helst som krävt mer än en – skulle Stefan Schwarz vara mitt förstaval.« Krönikören uppmanade svenska folket att släppa alla bromsar efter VM-bronset: »Kanta gatorna, släng konfetti, invadera Kungsholmen, fyll Rålambshovsparken, är det party eller är det party, skriv ›Schwarz är Gud‹ på motorvägsbrofästena, inför en brolinsk helgdag, håll pilsner och huven kallt men dansa med Ravelli för nu är det rätt tid att dansa på gatorna.«

Reste man Sverige runt den sommaren kunde man se »Schwarz = Gud« klottrat lite överallt. Hängde man hemma på mitt gamla pojkrum kunde man se Olsson-krönikan fastnålad på anslagstavlan. Det var ett minne från VM-framgångarna, men också en hyllning till värderingarna som förmedlades: Brolin var stjärnan som kom med i världslaget, Ravelli den spexande straffhjälten som bjöd på sig själv. Men det var den tysta killen som bara gjorde sitt jobb som var Gud.

Det är 14 år sedan. Sedan »Gud« gjorde sin sista säsong för Sunderland för drygt fem år sedan har han bara dykt upp sporadiskt. På Fotbollsgalan 2003 delade han ut pris och gjorde entré genom att, iklädd kostym, rusa in på scen och glidtackla en boll från programledaren Rickard Sjöberg. Han tog agentlicens 2005, lyckades flytta Högaborgs Martin Olsson till Blackburn året därpå men fick sedan kritik av de allsvenska brasilianarna Wilton Figueiredo och Paulinho Guará som tyckte att Schwarz inte skötte sina agentåtaganden. Han var alldeles för svår att få tag i, tyckte de.

Nu vet jag vad brasilianarna menade. När jag först ringde Stefans portugisiska mobil från Sverige var den avstängd. Jag ringde hans pappa Herbert som sa att Stefan var i Asien. Jag ringde hans affärskontakt i Malmö, advokaten Dragan, som sa att Stefan var i Afrika. Jag fick till slut tag på Stefan själv – tillbaka från Afrika, på väg till Asien – som lovade att höra av sig så fort han nådde Macao, så att vi kunde bestämma tid för intervju. Han ringde aldrig.

Annons

Till slut spårade jag honom till ett hotell i Kuala Lumpur i Malaysia. Efter fyra veckors kurragömma var jag säker på att han helt enkelt inte ville träffas. Då sa han:

– Jo, det ska bli kul. När kommer du ner? Vilka flyger du med? Var ska du bo? Om du vill ha hjälp med något är det bara att ringa. Tips på hotell, restauranger eller så. Inga problem.

Jag la på och insåg att frågan är lika aktuell i dag som när han spelade: Vem är denna man?

Under den aktiva karriären såg man den ettrige mittfältaren men hörde samtidigt lagkamrater muttra om hur slö han var efter träning och match. Man noterade spelaren som var realistiskt jordnära intill absurditetens gräns och läste sedan om hur samme man bokat en rymdresa som hans klubb Sunderland förbjöd honom att följa med på. Och man såg stora rubriker om hur han – den lugnaste av de lugna – jagat ifatt några tonåringar som kastat snöboll på hans bil, vilket i slutändan ledde till en polisanmälan mot spelaren, eftersom en av ungarna hävdade att Schwarz rugbytacklat honom så han brutit foten.

»Mindre? Jag tränar mer. När jag var aktiv var jag tvungen att vara fit for fight när det var match, då kunde jag inte träna hårt dagarna före. Nu kan jag köra stenhårt.«

När jag ringde Joachim Björklund – som spelade med Stefan Schwarz såväl i landslaget som i Valencia och Sunderland – berättade han om en kväll när de två gick ut och åt middag i Sunderland. Stefan ville visa lagkamraten något när de lämnade restaurangen.

– Han öppnade bagageluckan på sin bil, sade Björklund. Där låg fullt av svärd, nunchakus och grejer. Jag visste ju att han var väldigt kung fu-intresserad och han sa att allt bara var i träningssyfte. Och då fick man väl lita på det.

 

Regnet hänger i luften utanför den brasilianska restaurangen i Cascais hamn och det är bara sju grader varmt. Portugiserna kallar det vinter. Stefan Schwarz säger att han hade Västergötlands fotbollförbund på besök i förra veckan. Han ordnade tillgång till matcher och träningar med storlagen i Lissabon.

– De fick fem matcher på fem dagar. Inte illa, va? Flera av dem orkade inte med allt. De hade räknat med att få lite sightseeing, gå ut och äta gott… men de var ju här för fotbollen så jag tyckte jag fick ihop det bra.

Jag noterar att han haltar när han går mot restaurangentrén. Han förklarar det med förra veckans fotbollsturnering med Arsenals veteraner – däribland Anders Limpar – i Asien. De mötte lag som Liverpool och Manchester United och spelare som Ian Rush, Bryan Robson och Stan Collymore. Stefan skrapade knäet.

– Så du kunde inte låta bli att glidtackla, säger jag.

– Det var mer mattans fel. Man snubblade lätt på den, ler Stefan.

Sedan den aktiva karriären tog slut har han bott här i Cascais, strax utanför Lissabon, tillsammans med hustrun Céu och de tre barnen Chloé, Jürgen och Chanel.

– Den äldsta är 17 år nu, säger Stefan och skakar på huvudet. När jag var 17 satt jag i MFF:s omklädningsrum och sneglade på 30-åringarna och tänkte: »Ska de inte lägga av snart de där gamla gubbarna?«

Han berättar att barnen, den första tiden efter att han slutat spela, var chockade över att pappa var hemma på helgerna.

– Ärligt talat, de trodde inte sina ögon. Men det var ju bara till det positiva. Man kunde äta lite popcorn, gå på bio, McDonald’s…

Han märker att jag hajar till och korrigerar sig:

– Alltså, McDonald’s var mest för ungarna. Men popcorn gillar jag.

När vi slår oss ner vid ett av borden på restaurangen frågar jag om han saknar tiden som fotbollsspelare. Han skakar på huvudet och säger:

– Det är en fin värld, man får syssla med något som många skulle vilja göra, man håller sig frisk och fit, man får vara ute i friska luften, man får resa mycket och se andra kulturer. Det är väldigt positiva bitar. Men man är mycket inlåst också, på hotell för att koncentrera sig inför match. Det mentala sliter mer än fysiken egentligen, att efter varje match inte kunna sova för att man har den här inre filmen med matchsituationer som spelas upp hela tiden.

Har det varit skönt att slippa den?

– Ja, att slippa filmen efter förlusterna i varje fall. Men man… äh, det är dumt att säga att man får ta det onda med det goda. Allt är en process. Allt har sin tid. Man ska inte beklaga sig.

Hur var första tiden här utan fotbollen?

– Det var skönt i början. Jag hade tänkt ta det lugnt och inte göra så mycket aktivt. Men det gick inte så bra. Jag hade så mycket energi och adrenalin i kroppen. Efter en månad fick jag börja träna igen.

Hur mycket mindre tränar du i dag jämfört med när du spelade?

– Mindre? Jag tränar mer. När jag var aktiv var jag tvungen att vara fit for fight när det var match, då kunde jag inte träna hårt dagarna före. Nu kan jag köra stenhårt sju dagar i veckan. Har man levt med träning två gånger om dagen kan man inte bara sluta. Det är inte bra för kroppen heller. Här finns ju jättefina golfbanor i Portugal, och det kommer väl en dag när jag spelar golf, men för tillfället behöver jag få ut mer energi än vad jag skulle få om jag gick runt på en golfbana.

Vad tränar du?

– Nu kör jag lite spinning, lite löpning, lite på gymmet. Så att man håller kroppen igång. Jag har alltid sett träning som belöning och inte som straff. Jag funderar på en Ironman som går här i Lissabon i april. Jag kan bara simma bröstsim och det håller ju inte. Men jag kanske kan lära mig hyfsat crawl och leva mer på löpning och cykling.

 

Annons

Karriären började i Kulladals FF, den lokala klubben i Söderkulla i Malmö. Redan som 14-åringen värvades han till Malmö FF. Han tillhörde de bästa, blev snart uttagen till pojklandslaget och på en turnering i Algarve, där Sverige ställdes mot Belgien, Portugal och Västtyskland, kom en scout från Bayer Leverkusen fram och erbjöd ett ungdomskontrakt.

16 år gammal flyttade Stefan Schwarz utomlands.

Han gjorde två år i Tyskland men vände hem igen när klubben inte erbjöd proffskontrakt. MFF tränades då av Roy Hodgson som skolade om Stefan till vänsterback och det var på den positionen han blev aktuell för landslaget. Debuten skedde i Dubai i februari 1990. Det var fyra månader kvar till VM i Italien, Sverige mötte Förenade Arabemiraten och Stefan byttes in i stället för Pontus Kåmark i 80:e minuten, just när Sverige fått frispark. Debutanten sprang direkt fram till bollen och sa: »Jag tar den.«

Det var första sparken i landslaget och bollen gick i mål.

– Jag var ju med i truppen för mina kvaliteter och då kunde väl lika gärna jag ta den som någon annan, säger Stefan. Det var ju inte långt till VM så jag kände att jag behövde ta de chanser som fanns. Vi mötte Algeriet några månader senare också – då tog jag en straff som jag satte.

Den våren blev han kontrakterad av portugisiska Benfica – och uttagen i landslagstruppen som skulle spela VM-slutspel i Italien, en turnering som i efterhand mest är ihågkommen för resultaten – 1-2, 1-2, 1-2 – men också för att 21-årige Tomas Brolin gjorde mål mot Brasilien och blev proffs i Parma, och att en annan 21-åring, Stefan Schwarz, blev frånsprungen av Costa Ricas Hernan Medford. Att Schwarz stod för två målgivande passningar i en turnering där Sverige bara gjorde tre mål – han smekte fram djupledsbollen som Glenn Strömberg stötte i mål mot Skottland och la frisparken vars retur Johnny Ekström slog in i öppet mål mot Costa Rica – är inte lika välkänt.

»Jag var kanske inte den mest populäre när jag kom hem till MFF. Jag kom in med attityden att man tränar som man spelar och det var nog en lite ny dimension i svensk fotboll.«

Större framgångar väntade runt hörnet. I Benfica vann han, efter att ha kommit tillbaka från en korsbandsskada han ådrog sig redan åtta omgångar in på första säsongen, ligan vid två tillfällen – 1991 och 1994.

Våren 1992 testade förbundskapten Tommy Svensson, i en landskamp mot Ungern, för första gången Schwarz och Jonas Thern på det svenska innermittfältet. Schwarz gjorde två mål. Thern och Schwarz imponerade sedan i EM-turneringen som spelades i Sverige den sommaren och gick 1994, vid VM i USA, till historien som ett av de bästa innermittfältspar någonsin i svensk landslagsfotboll.

Sedan följde idel imponerande klubbadresser: Arsenal, Fiorentina och Valencia. Bra klubbar i de tre största ligorna. När han slutade karriären, efter några säsonger hos Premier League-nykomlingen Sunderland, hade han varit utlandsproffs i 13 år, tjänat enorma pengar – tidningar uppgav att han hade 120 000 kronor i veckan i Arsenal och nästan det dubbla i Fiorentina – och vunnit två ligasegrar, två cuptitlar och svenska Guldbollen på vägen.

 

Stefan Schwarz avslutar salladen framför sig, beställer in grönt te och lutar sig tillbaka i stolen. Lunchrusningen i Cascais är över och serveringspersonalen slamrar med disken i bakgrunden.

Jag frågar när han började drömma om att bli proffs.

– Den drömmen fanns nog där varje morgon jag vaknade, säger han. När man är ung har man sina drömmar och i en dröm är allt vackert och fint. Sedan blir det allvar. På den tiden fanns ju inte det utbudet som det gör i dag. Man såg engelska ligan på lördagar på TV, ibland tyska, och så var det ju Europacupen någon enstaka gång. Det är klart jag ville vara med där, bland de stora.

Märkte du tidigt att du var bättre än andra?

– Nej, jag märkte att jag tyckte det var kul, att jag ville hålla igång, att jag ville lära mig av de äldre. När jag var elva, tolv kanske jag märkte att jag var lite duktig.

En sak som präglade din karriär var inställningen. Hade du den redan från början? 

– Jag tror det. Jag har alltid varit sådan oavsett vad jag gör, har jag väl bestämt mig för något så ska jag göra en så nära hundraprocentig insats som möjligt. Det gällde allt. Handboll, hockey, fotboll, skolan… jag var faktiskt rätt duktig i skolan. Jag gick ut grundskolan med 4,2 i snittbetyg. Sedan började jag på ekonomisk linje men efter någon vecka flyttade jag till Leverkusen.

Det måste ha varit ett stort beslut att flytta som 16-åring. 

– Ja. Jag frågade mina föräldrar vad de tyckte jag skulle göra. De svarade bara: »Det är ett beslut du måste fatta själv. Tänk på det några dagar. Oavsett vad du bestämmer dig för ska du göra det till hundra procent, för det kommer att komma tider när det är tuffare.«

Du flyttade till Malmös pojklag, till Leverkusen och tillbaka till Malmös A-lag. Tre stora miljöombyten på tre år. Många av dina gamla medspelare har beskrivit dig som väldigt tyst på den tiden – hur funkade det socialt i nya grupper?

– Som ny vet du att du måste börja om på noll, de andra vill testa dig. Men det gick ganska smidigt. Jag var kanske inte den mest populäre när jag kom hem till MFF. Jag kom in med attityden att man tränar som man spelar och det var nog en lite ny dimension i svensk fotboll. Jag spelade tufft – men inte på ett ont sätt. Jag tog det på allvar bara. Sedan var jag van vid ett annat spel: i Tyskland ville man gå in och vinna bollen framför sin motståndare, då blev det ofta glidtacklingar. Men Roy Hodgson zonade ju upp spelet, man skulle ligga rätt och stå upp. Han tog in mig på kontoret några gånger, det ska jag erkänna.

Men håller du med om att du var tyst på den tiden? Var du blyg?

– Mer reserverad. Jag tittade, försökte lära mig av de äldre. Pratar du hela tiden är det ingen som lyssnar på dig till slut.

 

Sådana sentenser duggar tätt när man talar med Schwarz. Korta rättesnören. Ibland levererar han mer livsfilosofi än svar på frågor.

Om när han tycker att en spelare blir professionell:

– När han inser att fotboll inte alltid måste vara roligt.

Om motgångar i livet:

– Allt har något gott i sig om man tar det på rätt sätt och vill lära sig.

Om att bli irriterad i trafiken:

– Man ska inte lägga energi på saker man inte kan påverka.

Eller när han under VM 1994 svarade på frågan om han var orolig för den 40-gradiga hettan som väntade i de kommande matcherna:

»Vi har inte kommit hit för att känna efter hur varmt det är.«

Det är bondförnuft. Det är fötterna på jorden. Det är en sluta-gnäll-och-kavla-upp ärmarna-och-gör-ditt-jobb-mentalitet. Och tittar man tillbaka på Schwarz karriär är det slående hur väl han försökt leva som han lär.

När han gick från Benfica till Arsenal 1994 var det hela havet stormar i Londonklubben: Managern George Graham anklagades för att ha tagit emot svarta pengar, mittfältaren Paul Merson avslöjade att han var spel- och narkotikamissbrukare och mittbacken Tony Adams greps för rattfylleri. Stefan konstaterade lugnt i Aftonbladet: »Jag tycker det är fel att tala om kris. Vi knyter nävarna och kämpar vidare. Vårt jobb är att ge allt i varje match.«

När säsongen sedan var över meddelade han bestämt att han ville bli såld eftersom, som han sa till Svenska Dagbladet, det inte vore »professionellt att försöka hålla skenet uppe, det är inte lönt att ha kvar en spelare som inte trivs«.

Det var prickfri professionalism. Han hade väntat ut säsongen och agenten hade fixat fram en klubb – Fiorentina – som var villig att betala 29 miljoner kronor för mittfältaren. Därmed kunde Stefan lämna London med gott samvete och utan att göra sig osams med någon.

»Jag kunde inte röra mig så mycket så jag gjorde situps för att få igång kroppen lite. 1 000 situps är inte så mycket om man t­änker på det. Ett dygn har ju 24 timmar.«

Den stoiska tystnaden gick igen några år senare när det stormade som värst kring hans person – efter att hans rådgivare Lars T Peterson lurat spelaren på pengar, och tidningarna skrev om att »en nära släkting till Schwarz« anmälts av Peterson för att ha hotat rådgivaren. Eftersom det gällde Stefans egen pappa hade det varit lätt att gå i svaromål offentligt, men spelaren teg (i en intervju med Aftonbladet svarade han »jag har inget att säga« på femton frågor i följd – inklusive frågan om han skulle spela från start dagen därpå) och åtalet lades snart ner eftersom Peterson inte ansågs trovärdig.

På planen gnällde han aldrig utan höll tyst och fortsatte jobba. Som i den viktiga VM-kvalmatchen mot Skottland på Ullevi 1997 när han bröt benet men ändå spelade vidare i tio minuter innan han tvingades byta. Eller som i EM-kvalet mot England på Wembley 1999: Paul Scholes brutalstämplade bort Håkan Mild från planen precis i matchinledningen och fortsatte sedan med attacker mot Schwarz. Men Schwarz lät sig inte skrämmas utan arbetade på som vanligt. Till slut blev Scholes utvisad.

– Om jag ska plocka fram ett minne av Stefan så är det den matchen, säger MFF- och landslagskompisen Patrik Andersson. Han tog verkligen kampen där, stod upp för oss alla. Det var tufft där ute men Stefan bet ihop.

 

Det gjorde han också några månader senare på Schwarzenegger-stadion i Graz. Det var två och en halv månad kvar till EM-slutspelet 2000, det som var tänkt att bli hans livs sista turnering. Matchen var 39 minuter gammal när Stefan slet av hälsenan på den regntunga planen. EM var kört. Det var den tredje allvarliga skadan på nio år. Karriären kunde vara över. Men när Stefan ringde hem till pappa Herbert dagen efter operationen försäkrade han att han mådde fint: »Nu är det ju en dag mindre tills jag kan spela fotboll igen.«

– Jag har alltid tänkt så, säger Stefan när jag påminner honom om händelsen.

Men det är ju nästan en provocerande optimistisk inställning.

– Men man måste lägga upp delmål för att göra det kortare. Jag resonerade likadant på tuffa träningar, när vi gjorde många löpningar. Efter varje löpning tänkte jag: »En mindre, nu är det nedförsbacke.« Klart det finns perioder i livet som är tuffare, men livet går vidare, det stoppar inte utan fortsätter hela tiden. Sådant här händer när man spelar på hög nivå. Det var en arbetsskada. Det du inte dör av gör dig starkare.

Så du koncentrerade dig bara på rehab och gjorde 1 000 situps om dagen, har jag läst.

– Jag kunde inte röra mig så mycket så jag gjorde situps för att få igång kroppen lite. 1 000 situps är inte så mycket om man tänker på det. Ett dygn har ju 24 timmar.

»Jag har alltid sett fotbollen som ett jobb. Framför allt tänkte jag mycket på supportrarna, som kanske inte hade förmånen att jobba med något de tyckte var lika roligt.«

Var det samma vilja som gjorde att du fortsatte spela mot Skottland trots benbrottet?

– Alltså, det var en viktig match, man hade adrenalinet i kroppen, så jag kände inte smärtan direkt. Men jag märkte efter ett tag att något inte stod rätt till. Jag känner min kropp ganska väl och benet var ju av hela vägen. Jag har alltid sagt att kan man inte spela på hundra procent så ska man inte vara där. Man ska inte gå omkring och tänka på sig själv, sitt ego, då förstör man för laget. Jag hade ju inte kunnat fortsätta så länge heller.

Du var extremt lojal mot alla dina klubbar, enda gången du egentligen röt ifrån ordentligt var i Arsenal när Fiorentina ville ha dig. Det måste ha varit jävligt i London?

– Jag har ju läst mycket om hur det var i klubben i efterhand, genom biografier och så, men det där märktes inte då. Alla skötte sig på träningar och match. Det var egentligen OK i klubben men när Fiorentina var intresserade såg jag det som en större utmaning. Italienska ligan är den svåraste att spela i, kan man spela där kan man spela överallt. Många utlänningar har gått dit och misslyckats. Jag ville testa. Det finns alltid val i livet och det är viktigt att du gör det som känns rätt för dig. Det var en chans att spela med riktigt bra spelare – Rui Costa, Batistuta… Folk brukar fråga hur bra Batistuta var. Jag svarar: »Ett skott, två mål.« Så effektiv var han. Jag hade en väldigt bra tid där.

Gick du till Valencia för att få spela i den enda stora ligan du hade kvar att uppleva?

– Delvis. Sedan var ju Ranieri där och han gillade jag ju som tränare i Fiorentina. Spansk fotboll var mer öppen än italiensk och det ville jag testa. Jag hade ett bra år där. Vann spanska cupen. Jag drog in några långskott under min tid där.

Men varför, efter alla dessa klubbadresser, välja Sunderland, en nykomling i Premier League?

– Tidigare hade jag spelat för att vinna titlar, nu kom jag till en klubb som folk trodde skulle åka ut. Det var en utmaning. Och vi gick bra. De första tre säsongerna låg vi femma, sexa fram till januari. Sedan hade vi för tunn trupp för att hålla ihop det hela vägen.

Hur lyckades du vara så professionell genom hela karriären?

– Jag har alltid sett fotbollen som ett jobb. Framför allt tänkte jag mycket på supportrarna, som kanske inte hade förmånen att jobba med något de tyckte var lika roligt som jag tyckte fotboll var. De kanske hade jobb där de gick upp tidigt, jobbade stenhårt och när de väl gick på fotbollsmatch ville de glömma problemen för 90 minuter. Man ville ge dem en bättre vecka, där de kunde prata om matchen och vara stolta över en vinst. Så försökte jag tänka. Då jobbade man lite mer på plan.

 

Den sista matchen från start i karriären spelade Stefan Schwarz i december 2002 mot Arsenal. Då hade han suttit petad på läktaren i flera månader. Han gjorde ett mål och var bäst på plan i en match som Sunderland vann med 3-2. Efteråt sa lagkamraten Niall Quinn att »alla spelare borde vara lika professionella som Stefan«. Han hade varit först in och sist ut på varje träning, trots att han inte fått spela på månader.

När Stefan berättar om händelsen ser han stolt ut – för första gången under intervjun.

– Det är den respekten jag tror man får. Både som spelare och som människa, säger han.

»Det där med Gud kopplade jag egentlige­n bort. Men jag förstod vad han menade när han skrev så. Han uppskattade det jag gjorde på plan. Det var ett tack för det jag gjort.«

Jag säger att det sista året i Sunderland inte kan ha varit jättekul jämfört med allt annat han upplevde i karriären. Bland annat satte Sunderland upp honom på transferlistan, något han fick veta via radionyheterna. Engelsk media jagade honom för att få den förre stjärnan att gå till attack mot klubben men när Sunderland Echo konfronterade Stefan Schwarz löd naturligtvis svaret: »Jag är inte bitter på klubben. Jag har inte spelat så mycket sedan oktober-november och det kom inte som en överraskning. Det är en fantastisk klubb med fantastiska supportrar.«

– Det fanns ingen anledning för mig att starta vild skottlossning i media. Laget hade en tuff tid också, det var året när vi åkte ner. Klubben var fantastisk när jag var skadad – jag fick göra min rehabilitering var jag ville, jag fick de bästa läkarna, de tog ansvar för allt. Det fanns ingen anledning att prata illa om någon som hade tagit hand om mig på ett bra sätt.

Men de lät dig aldrig åka till rymden?

– Nej, just det. Jag träffade en engelsman som hade två biljetter till en shuttle. När klubben hörde det skrev de in en klausul om att försäkringen inte täckte farliga aktiviteter som fallskärmshoppning, bergsklättring, rymdfärder och sånt.

Kunde du inte åkt efter karriären?

– Jag har inte haft några mer tankar på det. Det var ju bara för att det fanns en biljett tillgänglig då. När vi skrev in det där i kontraktet började jag ju tänka lite på familjen också.

Jag trodde det var en dröm du hade haft sedan barnsben.

– Jo… tänk dig själv. Det vore ju otroligt att åka upp och kunna titta ner på jorden. Tänk dig den känslan. Det vore ju kanon! Absolut. Men nej, jag tog mitt förnuft till fånga.

 

Paradoxen Schwarz består. I ena stunden ensamvargen som sinkade lagkamrater efter match, blev ensamföretagande agent och som kan vara så disträ att han inte ringer tillbaka på flera veckor trots att han lovat. I andra stunden kollektivisten som gjorde medspelarna bättre, var lojal mot sin arbetsgivare och som nu är i full gång och arrangerar julfest för killarna på gymmet. Ensamvargen trivs med att dra benen efter sig här i Cascais, kollektivisten längtar tillbaka till gemenskapen i ett lag.

– Jag gör mitt sista transferfönster som agent nu i januari, säger Stefan plötsligt. Nu väntar en ny karriär. Jag ska bli tränare. Jag har gått kurser, Uefa A och Uefa B och ska ta Pro level också. Jag längtar efter planen, efter det där dagliga. Fotboll är fantastiskt. Det finns inget facit. Inget rätt och fel. Så länge du vinner är allt rätt på något sätt. Det intresserar mig. Jag har lite på gång, men inget konkret ännu.

Det är också kollektivisten som engagerat sig i ett utbildningsprojekt i Ghana – Schwarz Soccer Academy Foundation, en skola där 150 barn mellan 10 och 18 år får skolutbildning och fotbollsträning. Det är ett projekt han dragit igång tillsammans med en vän från tiden i Malmö, Samuel Owusu, och det glöder i Stefans ögon när han pratar om sitt senaste besök i Ghana.

– De säger att vi sprider glädje till dem men det är inget mot den glädje man känner när man ser de här ungarna. De har inte haft bollar, riktiga skor eller kläder. När de tog på sig matchställ i samma färger, när de såg likadana ut, tillhörde de helt plötsligt något. Det var en fantastisk känsla. Kollektiva sporter kan bidra med mycket mer än att vinna matcher.

Jag frågar om det händer att han fortfarande kallas för Gud när han kommer hem till Sverige. Han säger att det var länge sedan, förr skedde det då och då.

– Alltså, allt det där med Gud kopplade jag egentligen bort. Men jag förstod vad han menade när han skrev så. Han uppskattade det jag gjorde på plan. Det var ett tack för det jag gjort. Jag tog det som en uppskattning för den spelare jag var.

Jag såg det som väldigt svenskt – man gillar killen som gör sitt jobb. 

– Det är nog sant. Det är en spelartyp som man gillar i Sverige. Vi ser inte många av dem i dag, de blir färre och färre hela tiden.

Om du tänker tillbaka på VM 1994 – vad är det första du kommer att tänka på?

– Det är nog den på mittplan kanske.

Din dribbling i bronsmatchen? 

– Exakt. Jag var lite sparsam med sådant annars, jag spelade mer ekonomiskt och försökte sätta bollen i rörelse för att driva upp tempot i spelet. Men det andra fanns också. Jag snackade med en brasilianare som har teknikträning med ungdomar i Manchester United. Han brukar visa klipp på bra dribblingar – med Zidane, Ronaldo och killarna. Min dribbling från 1994 är också med.

När Zidanes dragningar inte räcker till…

– … så får man gå på advanced level. Haha. Jo, sådana saker hade jag också på repertoaren. Men jag anpassade mig efter var jag spelade, långt bak i plan ska man inte dribbla. Under uppväxten spelade jag på många platser, det kan man göra om man har en viss spelförståelse, och då lär man sig vad man kan göra, och inte göra, på varje position.

Stefan lyfter blicken och tittar ut mot den tomma hamnen utanför fönstret. Så säger han:

– Man ska göra det man kan, inte det man vill.