The Journeyman

Han har suttit i fängelse i Singapore, förklarats död i ett engelskt straffområde och fått en pistol riktad mot sitt huvud i Sydafrika. Offside tog upp jakten på en målvakt som aldrig blir kvar där man ställer honom.

– Hello?

He…

Annons

Samtalet bröts. Jag knappade in numret än en gång.

Hello? sade jag igen.

Hello! Is it you, Anders?

Jag berättade att det var jag, den svenska reportern.

Great to hear from you! I’m in Africa, I’m sitting in my jeep, driving around in the desert.

Are you in the desert?

Yeah… But I think I’m lost. And I’m almost out of petrol. Can I call you in a couple of days?

Samtalet slutade där. Det var i januari 2010. Även om det var ett samtal på mindre än 30 sekunder var det ändå med glädje som jag lämnade redaktionen den dagen. Jag visste att Lutz Pfannenstiel visste vem jag var. Det hade tagit mig två månader att komma så långt. Kanske hade han läst något av de många mejl som jag skickat på chans? Eller hade någon av hans tidigare klubbar som jag hade kontaktat – i Nya Zeeland, Norge och Kanada – framfört mina hälsningar? Jag hade förklarat varför jag ville träffa honom och berätta om hans osannolika liv – om hur en tysk målvakt slagit världsrekord genom att bli den första fotbollsspelaren som spelat professionellt på sex kontinenter. Jag hade berättat att jag ville veta varför han valt bort en lovande fotbollskarriär i en av världens bästa klubbar för ett liv som äventyrslysten och världsomseglande målvakt.

Men jag fick inte veta om han hade förstått varför jag jagade honom, han ringde aldrig tillbaka.

De följande sex månaderna fick jag på sin höjd SMS från Lutz: »I’m in Colombia, call me on Thursday«, »I’m in Pakistan, call me on Monday«, »I’m in Nigeria, call me on Saturday«. Jag ringde på torsdagar, måndagar och lördagar, som bäst fick jag besked om att jag kunde »pröva igen om några dagar«. Så, plötsligt, via en rosslig telefonlinje, fick jag ett kort men rakt besked:

Hello! I’m in Namibia. You should come!

OK, sade jag och tyckte det lät spännande att besöka Lutz och lära känna honom i hans nya roll som tränare, sportchef och målvakt i namibiska FC Ramblers.

Jag undersökte flyg och ringde tillbaka dagen efter. Han svarade inte. Jag tröttnade och lade ner tanken på att träffa honom. Tills i höstas. Då läste jag att han hade avslutat sin spelarkarriär och blivit anställd av Bundesligaklubben Hoffenheim. Jag tog kontakt med Lutz och frågade om jag kunde hälsa på honom i Tyskland.

– Nja, jag är ansvarig för världsscoutningen, sade han. Så jag är nästan aldrig i Hoffenheim. Jag bor till och med i Frankfurt, jag vill ha nära till Tysklands största flygplats. Just nu är jag på väg till Kongo-Brazzaville.

– Du är ju helt sjuk! sade jag uppgivet.

– Ja, man säger det. Men du, det finns faktiskt en öppning. I slutet av februari ska jag låsa in mig i en igloo i Ruhpolding. I fem dagar ska jag sitta där, mitt under skidskytte-VM. Jag ska inte äta något, bara leva på te. You should come!

Annons

 

Lutz Pfannenstiel föddes 1973 i tyska Zwiesel, en liten ort på gränsen till Tjeckoslovakien. Hans pappa var arkitekt och mamman hemmafru. Som alla andra i Zwiesel förväntades Lutz älska längdskidor, men det gjorde han inte. Istället blev han besatt av tanken på att bli fotbollsproffs. Allt började med att han tillsammans med sin mamma slötittade på en TV-match mellan belgiska Antwerpen och något tyskt lag. När kameran zoomade in belgarnas målvakt, jugoslaven Ratko Svilar, hände något med Lutz. Svilar hade en färgglad tröja, långt svart hår och mustasch. Han såg ut som en hårdrockare. Lutz bestämde sig för att han skulle bli målvakt. När han var tio år gammal skrev han en uppsats i skolan på temat: »Vad ska jag bli när jag blir stor?« Lutz skrev: »Jag ska bli målvakt, ha långt hår och spela fotboll på världens största arena, Maracanã i Brasilien.«

13 år gammal utsågs han till delstaten Bayerns bästa målvakt i sin ålder och samma år debuterade han för A-laget i FC Zwiesel. Tre år senare spelade han i det tyska pojklandslaget med bland andra Dietmar Hamann och Markus Babbel. Lutz bjöds in till provträning hos tre Bundesligaklubbar. Samtliga presenterade kontraktsförslag men Lutz tackade nej till allihop. Han ville inte bli tredjemålvakt, som det alltid handlade om.

Istället bytte han till Bad Kötzting i tyska tredjedivisionen. Där fick han spela, där kände han att han utvecklades. Och efter två säsonger fick Lutz ett samtal från en agent: mannen undrade om Lutz var intresserad av att bli utlandsproffs. Lutz satte sig käpprak. Var det England? Italien? Eller Frankrike? »Jag har kontakter i Malaysia, i topplaget Penang FC«, sade mannen. Lutz sjönk ihop, ingen spelare med ambitioner skulle flytta till Malaysia.

Några månader senare kom den stora chansen. Lutz blev kontaktad av klubben som hade vunnit Europacupen tre år i rad när Lutz var en liten pojke. Klubben som var full av världsmästare. Klubben som var regerande Bundesligamästare.

När Lutz klev ut till sin första träning med Bayern München gjorde han det bredvid Sepp Maier, målvakten som vann VM-guld på hemmaplan 1974. De gick fram till Oliver Kahn som knöt skorna. »Är det du som ska träna med oss?« frågade Kahn utan att titta upp. »Ja«, svarade Lutz, som var två decimeter kortare än sin lagkamrat och konkurrent. Kahn höjde fortfarande inte blicken utan sade, mer till sig själv än till Lutz: »Jaja.«

En vecka senare kallades Lutz in på Bayern Münchens kontor: »Vi tror på dig, men du är för ung. Vi vill att du spelar med Bayern München Amateure i tredjedivisionen, så får vi se om några år om du har utvecklats som vi tror.«

Lutz skulle få träna med A-laget och samtidigt spela matcher på en lagom nivå. Det fanns troligen ingen bättre språngbräda till eliten. Samtidigt konstaterade han att Oliver Kahn och den duktige andremålvakten Sven Scheuer bara var några år äldre än han själv. Det skulle kunna dröja länge innan han fick chansen i A-laget.

Agenten ringde igen, med nya detaljer om Malaysia. »Kolla Lutz«, sade han, »du får 5 000 dollar i veckan, en röd BMW och en lyxlägenhet.« »Nja«, sade Lutz. »OK, du får en jetski också om du skriver på. Dessutom kommer du att spela inför 30 000 åskådare i var och varannan match.«

Lutz tänkte att ett år i Asien kunde vara en bra erfarenhet. Sedan skulle han återvända till Europa och bli förstemålvakt i en toppliga. Han var ju bara 20 år.

Det gick bra i Malaysia, han utsågs till ligans bästa målvakt. Som sällsynt utlänning i ligan och med sitt långa hår blev han också snabbt en kändis. Lutz fick erfarenheter som han inte hade kunnat drömma om – techno-DJ på nattklubbarna i Kuala Lumpur, expertkommentator i TV och omslagspojke i skvallertidningarna. Men fotbollsmässigt var det inte lika utvecklande, nivån var som att kastas tillbaka till FC Zwiesel.

Efter nästan ett år i Malaysia spelade Lutz en träningsmatch mot Norwich City. Penang förlorade knappt med 1–2 och Lutz var lysande. Efteråt kom en engelsman fram till Lutz: »Vad gör du här?« »Jag spelar fotboll«, svarade Lutz. »Men du är ung, du ska inte spela här nu. Det kan du göra om 20 år. Jag är agent och vet att Wimbledon letar efter en ny målvakt.« Lutz svarade agenten på studs: »Det vore en dröm att komma till England. Och Wimbledon spelar ju i Premier League… Jag flyger direkt om det går att lösa.«

Det löste sig. I november 1994 skrev Lutz på ett kontrakt med Wimbledon FC, som året före slutat sexa i Premier League. Men detta var före Bosmandomen, före de många utlänningarna i Premier League, före professionaliseringen av spelarnas transfermarknad. Lutz fick ett kontrakt som gällde i två veckor. Därefter tecknades ett nytt tvåveckorskontrakt, och så fortsatte det. Lutz hade en grundlön som täckte hans fasta kostnader, de riktigt stora pengarna skulle komma om han spelade för A-laget. Så blev det aldrig. Veckorna gick och som bäst fick han spela med reservlaget – dit flera A-lagsspelare tvingats ner eftersom de hade kommit fulla till träningar, anklagats för hustrumisshandel eller bråkat på puben. I sammanhanget var Lutz en obetydlig figur som värvats till klubben som en chansning, nödlösning eller – som han själv började misstänka – en bricka i ett spel där agenter och tränare bytte pengar. Att han kastades rakt in i »The Crazy Gang«, rakt in i en klubb som symboliserade den brittiska fotbollskulturen i början av 90-talet, gjorde inte livet enklare. Det var »fuck, fuck, fuck« på träningarna och snackades om »fuck, fuck, fuck« i omklädningsrummet. Lutz trivdes aldrig.

Till jul åkte han hem till Zwiesel för att hälsa på sina föräldrar. Då ringde Wimbledontränaren Joe Kinnear: »Du kommer inte att få spela för oss, det förstår du säkert nu. Men Nottingham Forest vill värva dig, de tyckte att du var suverän i en reservlagsmatch häromveckan.« Lutz, som nu hade börjat bygga upp ett nätverk av folk i branschen, undersökte Forest. De hade en fin träningsanläggning, stabil ekonomi och ett lovande lag. Lutz flög tillbaka till England, men den här gången till Nottingham. Han signerade ett kontrakt på två år och klubbledningen berättade att man såg honom som en tillfällig ersättare för den skadade förstemålvakten Mark Crossley. När Crossley var tillbaka skulle Lutz bli reservmålvakt.

Lutz debuterade mot Barnsley i en träningsmatch. Han släppte in fyra mål och gjorde därmed sin enda insats i A-laget. Under de följande månaderna blev det som mest spel i reservlaget. Han lånades ut till Watford och till Orlando Pirates i Sydafrika. Sedan skrev han på för Sembawang Rangers i Singapore, där han träffade en tjej från Filippinerna som han förälskade sig i. 1997 landade han plötsligt hos den finska andradivisionsklubben TPV, några månader senare flyttade han till konkurrenten Haka.

Till sist bestämde han sig för att det fick vara nog.

Under de senaste fem åren hade Lutz inte gjort mer än tio matcher för någon klubb. Han var inte längre en talang, bara en halvgammal målvakt utan några som helst meriter. Lutz visste att målvakter oftast är de mest klubblojala spelarna. Många stormålvakter spelar i samma klubb i 10–15 år, och de spelar varenda match. För Lutz hade det blivit tvärtom. Han var en quick fix när någon blev skadad, eller en billig lottsedel som klubbarna både kunde ha och mista. Han fick aldrig tid att lära känna försvararna framför sig, aldrig tillräckligt med förtroende för att ha råd med ett misstag.

Tillsammans med sin flickvän flyttade Lutz hem till Tyskland, till SV Wacker Burghausen, en liten klubb i närheten av Zwiesel. Han skulle börja om i tredjedivisionen, ta sig fram på samma sätt som alla andra – bida sin tid, imponera och därefter värvas till en bättre klubb. Spela säkert, imponera igen…

Han ville ha stabilitet i livet och i fotbollskarriären.

24 klubbar, sex världsdelar och 20 år på resande fot.

 

Jag drar jackluvan över huvudet för att skydda mig från duggregnet. Bakom mig reser sig de tyska alperna mot en grå himmel. Till vänster slingrar huvudgatan i den lilla byn Ruhpolding fram. Barägarna har hängt ut norska, svenska och ryska flaggor och skidskytteintresserade pensionärer strosar fram och tillbaka med händerna knäppta bakom ryggen, lyckligt förväntansfulla inför VM-invigningen. Själv viker jag av från huvudgatan, letar mig fram ett par hundra meter och landar på vad som sommartid troligen är en mindre äng. Snöslasket tränger igenom mina skor.

Mitt på den öppna platsen ser jag en drygt tre meter hög snöhög med oregelbunden form och skitiga fläckar. Två män bankar med snöskyfflar mot högen i hopp om att det ska förbättra designen.

Jag går fram till »igloon« och ser att männen också fått upp en stor affisch på en leende Lutz som står framför en igloo som verkligen ser ut som en igloo. Affischen förklarar att Lutz, som grundare av välgörenhetsorganisationen Global United FC, ska sitta fem dagar i sin ishydda. På så sätt hoppas han generera medvetenhet och uppmärksamhet kring den globala uppvärmningen och dess effekter i fattiga länder.

Jag hukar mig in genom en liten öppning och ser en tältsäng, en liten Buddhastaty, ett bord och tre stolar. På en av stolarna sitter Lutz.

Welcome to my igloo! utbrister han. Visst är det mysigt?

Jag nickar falskt och ser att det står en juiceflaska vid hans moonboots och frågar om han ljög när han sade att han enbart skulle leva på te.

– Nej, det var tanken. Men jag fick malaria när jag var i Afrika för ett par veckor sedan. Jag har haft malaria många gånger, men den här vändan tog det rejält på mig. Jag tappade nog åtta kilo och hade 42 graders feber. Min fru har berättat att jag ringde hem från Afrika och att hon frågade om jag hade träffat en läkare. »Nej, men jag har träffat en receptionist«, svarade jag. Jag var helt väck. Min läkare säger att det skulle vara livsfarligt att inte få i sig mer än te när man har malaria. Han sa visserligen också att det är livsfarligt att sitta i en iskall igloo i fem dygn.

Lutz reser sig upp, kollar termometern som berättar att det är plus en grad, och stryker sedan sin handske över insidan av igloon. Han noterar sprickorna.

– Tydligen blir skidskyttefansen stupfulla på nätterna. Det var några som trodde att de kommer att leta upp min igloo och ställa sig ovanpå och pissa – vilket skulle innebära att det droppar urin på mig. Eller så rasar hela skiten ihop. Då dör jag nog.

Han pekar på Buddhastatyn, som någon av snöskyffelmännen ställt in i igloon, och skakar på huvudet.

Annons

– Jag är katolik, jag fattar ingenting…

Lutz sjunker ner i stolen och öppnar sin Ipad. Tanken är att han under fem dagar ska ge intervjuer till journalister som är i Ruhpolding för skidskytte-VM, med målet att fler ska uppmärksamma hans välgörenhetsorganisation. Han ska också chatta, twittra och skajpa med fans och andra nyfikna.

Den första Skype-frågan kommer från en man i Polen som undrar hur bra Lutz var som målvakt.

Lutz säger:

– Jag var en målvakt som sällan gjorde misstag. Jag var stabil. Mitt problem var nog att jag inte tillräckligt ofta gjorde superräddningar. Jag var ingen matchvinnare. Är man elak säger man att jag låg på en medelmåttig nivå. Är man snäll säger man att jag låg på en stabil nivå. Jag var lite för dålig för de riktigt bra ligorna, men lite för bra för de dåliga ligorna. Okej?

Polacken blir glad över Lutz ärliga svar.

– Super! ropar Lutz och slänger Ipaden på tältsängen.

Kallt spår? Samtidigt som Lutz sitter inlåst i igloon arbetar han med scoutning för Hoffenheims räkning. Offsides Anders Bengtsson ombeds redogöra för Sveriges största talanger.

 

Att Lutz hade bestämt sig för att vara tålmodig spelade ingen roll. Dagen innan premiären med Burghausen bröt han stortån. När han ett par månader senare var tillbaka i träning mottog hans filippinska flickvän de första mordhoten. En dag kom det ett anonymt brev som skickades till deras hus: »Asiater är inte välkomna i denna stad. Stick tillbaka och ta med din usla kille. Annars skickar vi tillbaka er i en kista.« En annan dag stod fyra maskerade män i trädgården och viftade med en naziflagga.

– Polisen utredde saken, säger Lutz. Men det hände inget, det blev bara värre och värre. Jag bröt kontraktet, och vi flyttade tillbaka till Singapore.

Lutz skrev på ett tvåårskontrakt med Geylang United. Klubben ordnade en takvåningslägenhet till paret, och Lutz – som under sin förra period i Singapore hade utsetts till ligans bästa spelare – »togs emot som en kung«. Armani använde honom som kalsongmodell, han hade ett eget inslag i landets populäraste talkshow och han kunde få 10 000 dollar i bonus av klubbpresidenten »bara för att han gillade en räddning«.

– Det var helt otroligt. Jag brände pengar som en pyroman. Jag kunde gå på nattklubbar och köpa in en runda drinkar till hela stället. 500 personer? Inga problem! Jag kunde bränna 20 000 dollar på en kväll utan att ha ångest dagen efter. Ändå sparade jag en hel del. Nej, det var för bra.

Lutz var 27 år gammal och hade förlikat sig med tanken på att han inte skulle nå de bästa ligorna i Europa. Men han var fortfarande en bra målvakt, och han var rolig, social och äventyrslysten. Han lärde hela tiden känna nya människor och fick nya kontakter. Dessutom var han tillsammans med en kvinna han älskade, trivdes med sitt slösaktiga liv och hade slutat bry sig om dem som baktalade honom hemma i Tyskland – människorna i Zwiesel som hans föräldrar sade såg på honom som »en kille som aldrig växer upp, som kastar bort sin talang«.

Lutz var nöjd med livet. Precis då kastades det omkull.

Sällskapssjuk. »Jag blir uttråkad av mig själv om jag är ensam. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att slå på TV:n. Blundar jag kan jag åtminstone lura mig själv att folk sitter och snackar i mitt rum.«

 

Den 30 juli 2000 låg Lutz och hans flickvän i soffan i sin lyxvåning och skrattade till filmen Male Gigolo. Bredvid dem satt australiensaren Mairko Jurilj, en ny god vän till Lutz och dessutom anfallare i konkurrentklubben Cobras. När det knackade på dörren gick Jurilj för att öppna. I samma ögonblick som han låste upp flög en yxa genom dörren. Därefter fick Jurilj en knytnäve i ansiktet. Fyra män stormade in i lägenheten och slängde upp sina ID-brickor. De var från CPIB – Corrupt Practices Investigation Bureau. Lutz hoppade upp ur soffan och undrade vad det var frågan om. »Bevis, vi letar efter bevis. Ni rör er inte!« ropade männen och började slå sönder TV:n, tavlorna som hängde på väggarna, vaser, byrån… Lutz förstod ingenting. »Vad menar ni med bevis?« »Slippar, bongar, du vet mycket väl vad vi letar efter!« Lutz var säker på att CPIB hade slagit sig in i fel lägenhet och började skratta. När han såg att hans flickvän, som var uppväxt i Singapore, grät förstod han att det kanske ändå inte var läge för skratt.

En timme senare satt Lutz på en stol i ett rum utan fönster. Han var häktad, anklagad för »match-fixing« och »corruption«. Enligt åklagaren hade Lutz mutats med 12 000 dollar för att släppa in mål vid tre olika tillfällen. Dessutom anklagades han för att ha satsat 18 000 dollar på matcher där hans eget lag spelade. Han var inlåst i rummet i 48 timmar och förhördes en gång varje timme, dygnet runt. Utredarna frågade om han kände en indisk man vid namn Sivakumar Madasamy. Lutz sade att han inte kände någon med det namnet. »Jo, det gör du visst, du ljuger«, sade förhörsledaren. I nästa sekund stod Madasamy i rummet, i fängelsekläder. Lutz kände igen mannen; han hade kommit fram till Lutz på en bensinstation någon månad tidigare. Indiern hade frågat Lutz hur det skulle gå i nästa veckas match, och sedan hade han dykt upp vid två andra tillfällen och ställt ungefär samma fråga. Lutz uppfattade mötena som »att en vanlig supporter frågar hur det ska gå i kommande match och jag svarar som vanligt: ›Vi kommer att krossa dem‹«.

Sivakumar Madasamy var dock ingen vanlig supporter. Bara några dagar efter att han träffade Lutz för sista gången dömdes han för att ha satsat stora belopp på riggade matcher. Vid rättegången hade han pekat ut både Lutz och Mairko som sina kumpaner. Lutz gjorde sitt bästa för att förklara hur han såg på det och att han var oskyldig. Lutz misshandlades så att han »kissade blod« och släpptes sedan mot en borgenssumma på 100 000 dollar – pengar som han fick ihop genom att tömma sitt bankkonto. När han klev ut från häktet stod ett femtiotal journalister och väntade på honom. BBC, Reuters och flera andra av världens största nyhetsbolag kablade ut storyn om den tyske målvakten som anklagades för att ha tagit emot mutor.

Lutz kontaktade en advokat och började förbereda sig för rättegången. Han fortsatte att träna fotboll och spelade från häktningen fram till rättegången tio matcher, enligt honom själv hans »bästa matcher under karriären«. Han höll nollan i sju av matcherna – han hade bestämt sig för att CPIB inte skulle få mer vatten på sin kvarn. Höll han nollan kunde ingen anklaga honom för att inte göra sitt bästa.

När rättegången kröp närmare kände sig Lutz allt sämre till mods. Från olika håll hade han hört att anklagelserna mot honom bottnade i ett uttalande som han hade gjort flera månader tidigare, när han som fotbollsexpert i direktsändning på frågan »tror du att Singapore kan nå VM i Sydafrika 2010?« svarat: »Haha, ni ska vara glada om ni når VM 3010!« Uttalandet tolkades som att han hånade hela landet och skapade rubriker i Singapores tidningar. Händelsen förbättrade knappast Lutz utsikter i domstolen.

Dagen före rättegången tog Lutz hissen upp till sin favoritbar, på toppen av en skyskrapa. Han gick fram till kanten och tittade ut. Det var en solig dag. Tårarna började rulla nerför kinderna. Han var utblottad, hans namn var nedsolkat i hela världen, hans advokat sade att det skulle bli svårt att få honom frikänd: »Vill de statuera ett exempel, då gör de det, oavsett bevis.« Han stod vid staketet i ett par minuter. Inte förrän han förstod att hela världen – inklusive alla i Zwiesel – skulle tro att han var skyldig om han hoppade, tog han ett steg tillbaka.

Rättegången varade i tre månader. Det enda åklagaren hade som talade emot Lutz var Sivakumar Madasamys vittnesmål. Åklagaren kunde inte bevisa att Lutz hade tagit emot några pengar men hävdade att han var härvans »mastermind« och att det inte spelade någon roll att Geylang vann två av de tre matcher som skulle ha riggats. I domen, som föll den 5 januari 2001, står det att Lutz »agreed to accept bribes«. Straffet blev ett skadestånd på 100 000 dollar, pengar som hans föräldrar tvingades låna på banken eftersom Lutz egna besparingar gått till advokatkostnader och en egen privatdetektiv. Dessutom dömdes Lutz till fem månaders fängelse i ökända Queenstown Prison. Amerikanska Sports Illustrated rapporterade: »När domen lästes upp skrek Pfannenstiel upprepade gånger: ›Ni måste skämta!‹ Därefter kramade han om sin gråtande flickvän innan polisen förde iväg honom.«

Lutz fick en dag i frihet innan han sattes i fängelse. Han åkte till frisören och klippte av sig det långa, svarta håret. Han insåg att hans barndomsdröm, att bli som den jugoslaviske landslagsmålvakten Ratko Svilar, aldrig skulle infrias.

 

Lutz slår ut med armarna.

– Ungefär så stor som den här igloon är var min cell i Singapore, säger han. Jag delade den med sju andra.

Han skakar på huvudet. Jag ser mig omkring, igloon är sju–åtta kvadratmeter stor.

– Till en början gjorde jag inget annat än grät. Det fanns en stor kines, han måste ha vägt 150 kilo, som tog hand om mig. Han kunde sitta och krama mig i timmar. Jag var djupt deprimerad första veckan. När inte den stora kinesen var hos mig slog de andra fångarna mig medvetslös. Jag brydde mig inte. De enda gångerna som jag kämpade emot var när de försökte våldta mig.

Efter två veckor kom en livstidsdömd indisk man fram till Lutz och sade att han var tvungen att slå tillbaka. Lutz svarade att han aldrig i hela sitt liv hade slagit en människa. »Du måste, annars kommer du att dö«, svarade indiern. Dagen efter kom två män fram till Lutz och försökte ta hans skål med ris och grönsaker. Det svartnade för Lutz, han slog och sparkade tills han svimmade av utmattning.

– Jag vet inte vad som hände med mig, säger han. En av killarna dog nästan. Jag blev en människa som jag inte trodde att jag hade inom mig. Hänsynslös, rå… Jag var en maskin som slog på alla som tittade på mig. Ilskan rann över.

Efter 101 dagar släpptes Lutz. Han hade gått ner 16 kilo. Han fick inte vistas i landet längre och var inbokad på första flighten till München. När planet lyfte från Singapore höjde han sina händer i skyn och började gråta.

– Dagarna efter, när jag kom hem till mina föräldrar och vilade upp mig, förändrade mig som människa, säger han. Jag hade inga pengar och mådde uselt fysiskt. Men jag hade en chans att börja om. Jag bestämde mig för två saker: jag skulle ta vara på varje dag och jag skulle göra något för andra, jag skulle sluta fatta beslut bara utifrån mig själv. Det tog några år, men nu har jag startat Global United. Och som du säkert har förstått tar jag vara på varje dag, jag reser runt och gör det jag tycker är roligast: tittar på fotboll, träffar människor och engagerar mig i välgörenhetsfrågor genom Global United.

En man från München hör av sig på Skype. Han undrar om Lutz ångrar något i livet. Lutz skrattar och säger:

– Ja, två saker.

Han drar den snabba versionen om vad som hände i Singapore innan han fortsätter:

– Jag skulle inte ha stannat på den där bensinstationen, då hade jag aldrig träffat indiern. Jag kommer ihåg att jag tänkte, innan jag svängde in till macken: »Ska jag göra det i morgon istället?« Men så var det så lite bilar där och… ja. Det andra är att jag alltid har varit så otålig. Jag har alltid varit dålig på att vänta, på att låta saker ta lite tid. Det sägs att om man ska lyckas som målvakt måste man ha tålamod. Annars ångrar jag inget.

Han trycker bort sin Skype och lutar sig tillbaka i stolen.

– Jag gillar att sitta här i igloon. Jag känner att jag går ner i varv.

Han kollar på klockan.

– Nu har jag suttit här i fem timmar. Då är det bara… 90 timmar kvar! Oj… det här är nog bra för mig, att inte ha något val, att bara sitta i en igloo och låta tiden gå. Jag hinner svara på mejl, göra lite jobb för Hoffenheim, ringa mamma. Det är perfekt.

Han förklarar att han, när han förra året avslutade sin målvaktskarriär, trodde att han skulle leva ett »normalt« liv där han jobbade på dagarna och var ledig på helgerna. Tanken var att han skulle göra ett par resor till Afrika varje år, men inte så mycket mer. Efter några veckor gick han till Hoffenheims ledning och förklarade att det inte fungerade, han fick ångest av att inte vara på resande fot. Klubbledningen föreslog att han istället skulle ansvara för scoutningen i Afrika och Asien, att han fick bestämma var och hur han jobbade, så länge han kunde presentera lovande talanger med jämna mellanrum.

Förberedelse. Sedan Lutz slog världsrekordet i antalet spelade världsdelar, har han skissat på möjligheten att spela en välgörenhetsmatch på Antarktis. Genom Global United tror han att det kan bli av 2013.

 

Ungefär samma sak hände när Lutz kom hem från fängelset i Singapore 2001. Han trodde att han skulle stanna i Tyskland för gott och började träna några dagar efter hemkomsten. Två månader senare hade han gått upp de 16 kilona som han tappade i fängelset. Han lekte med tanken på att lägga av med fotbollen och satsa på en ny karriär, men förstod snart att fotboll – det var det han älskade och det han kunde bäst. Och han var ju fortfarande bara 27 år.

– Efter några veckor lugnade det ner sig här i Tyskland, tidningarna slutade skriva om mig och jag tackade nej till alla intervjuer. Men jag hörde ju hur det snackades bakom ryggen på mig och när jag började kontakta klubbar, på absolut lägsta nivå, var det inte många som ville prata med mig. Men så en dag, genom en gammal kontakt jag hade i England, fick jag höra att en klubb i Nya Zeeland letade efter en ny målvakt. Det kändes perfekt. Jag ville komma bort från allt och mycket längre bort än Nya Zeeland kunde jag inte komma. Så var det igång igen…

Lutz lånade ihop pengar till flygbiljetten, resan tog 40 timmar. Han åkte direkt till Dunedin Technicals träningsanläggning och träffade sportchefen. »Åk hem och sov så kollar vi vad du går för i morgon«, sade sportchefen. »Nej, vi kör nu, jag är taggad. Jag har ett krav bara. När vi är klara, då säger du ›ja‹ eller ›nej‹, och så sätter du en siffra på kontraktet. Jag lovar att jag inte kommer att börja förhandla. Vill ni ha mig så är jag er.«

Två timmar senare skrev Lutz på ett kontrakt. Han blev klubbens bäst betalda spelare genom tiderna.

– Jag tror inte jag släppte in ett skott på hela träningen. Kanske var det Gud, kanske var det jag själv som hade bestämt mig. Men det var en träning där jag tror att jag, just under de två timmarna, var världens bästa målvakt.

När säsongen var över hade Lutz utsetts till ligans bästa målvakt, vilket än en gång inte bevisade så mycket. Han hade också klarat av en distansutbildning i sports and management. Tanken på att lägga av som målvakt, och satsa helhjärtat på att få anställning i någon klubb, dök upp igen. Men det var ett riskspel, han visste att han behövde tjäna pengar för att kunna bygga upp sin ekonomi och betala tillbaka pengar till dem som hjälpt honom under tiden i Singapore. Han bestämde sig för att fortsätta några år till. Eftersom det var uppehåll i den nyzeeländska ligan i nästan sex månader lånades han i flera år ut under den tid som ligan låg nere. Först till Huddersfield i England, därefter till Bradford Park Avenue i Northern Premier League Division One, engelska division åtta.

Det var för Bradford som han spelade på annandagen 2002. Lutz hade hoppat upp i luften för att hämta ner ett inlägg, men kolliderade med Harrowgates Clayton Donaldson. Donaldsons knä punkterade Lutz lunga, vilket ledde till att hans hjärta slutade slå. Bradfords fystränare rusade in i straffområdet och satte igång med hjärt- och lungräddning – hjärtat kom igång igen. Sedan slutade det. Så fortsatte det tre gånger inom loppet av några minuter – hjärtat och andningen upphörde att fungera, för att sedan komma igång igen. Inte förrän ambulansen kom stabiliserade sig hjärtat, men Lutz var fortfarande i koma. Läkarna som undersökte honom på sjukhuset befarade att han var hjärndöd, han hade trots allt varit kliniskt död i nästan tio minuter. Tre timmar senare vaknade han.

– Det stod en läkare böjd över mig när jag vaknade. Tydligen trodde jag att det var domaren. »Släpp in mig på planen igen, vi leder ju med 2–1!« ska jag ha ropat.

Lutz skrattar.

– Ibland har jag fått höra att jag inte har något klubbhjärta eftersom jag flyttat runt som en jävla galning. Men jag dog faktiskt för Bradford, ute på planen. Tio dagar senare kunde jag spela match igen. Jag höll nollan, minns jag…

Jag bromsar hans svada:

– Men på allvar, hur ser du på det här att du flyttat runt i världen och inte visat lojalitet mot någon klubb?

– Det kan se ut så när man ser på mitt CV. Helt ärligt… bortsett från i början av min karriär, när jag inte fick spela, har det nästan alltid varit orsaker som jag inte har kunnat göra något åt som tvingat mig att flytta. Tränare som fått sparken, klubbar som gått i konkurs… Men visst, jag har spelat för 23 klubbar. Kanske två–tre av dem har fans som minns mig som en målvakt. Några minns kanske mig för att jag dog, eller för att jag satt i fängelse. Men 15 av de klubbar som jag spelat för, där har inte fansen koll på vem jag var, eller möjligen: »Var inte det den där killen med det långa, svarta håret?«

Klockan har blivit nio på kvällen och genom igloons väggar hör vi raketer som viner upp mot natthimlen. Skidskytte-VM är härmed invigt. Lutz häller upp ännu en kopp te och klagar på att hans tår är kalla. Han hostar.

– Här i Tyskland var det knappt någon som visste vem jag var innan jag hamnade i fängelse. Jag var en av tusentals fotbollsspelare som inte nådde ända fram. Efter Singapore visste alla vem jag var. Jag förvandlades till den galna globetrottern som på köpet blivit kriminell.

Han drar ner mössan ytterligare någon centimeter över pannan.

– Jag hade som tradition att alltid, under alla år som jag var utomlands, åka hem till mamma och pappa över jul. Varje gång jag kom hem gick jag till puben för att träffa mina vänner för en kväll. Folk kom fram till mig, folk som kände igen mig, och frågade vad jag sysslade med och när jag skulle växa upp. Det var inte förrän efter att jag dött i Bradford som jag kände att jag hade ett bra svar. »Jag lever livet, jag spelar fotboll. Det är det roligaste jag vet. Dessutom tjänar jag ganska bra och får resa runt i världen. Vad gör du själv då?«

Lutz tittar på mig.

– Fattar du vad jag menar? säger han.

Jag nickar.

– Bra! Nej, nu måste jag kolla mejlen. Jag hjälper en målvakt som jag träffade i Botswana häromåret, han är bra men hittar ingen klubb i Europa. Kanske kan han gå till Allsvenskan? Det hade varit bra, jag gillar Sverige. Ni är som Norge, fast lite billigare. Du vet, jag var på väg till Landskrona efter att jag hade varit i Norge och Bärnum. Det måste ha varit 2004. Men det blev Kanada istället.

En timme senare kommer Filippe, en av snöskyffelmännen, in i igloon. Filippe är ett slags alltiallo för iglooprojektet och säger nu att det är dags för Lutz att gå och lägga sig. Han bäddar ner Lutz i en sovsäck. När han dragit upp blixtlåset, frågar Filippe:

– Du vet vad du gör om du fryser i natt, va?

Yes! Jag runkar. Eller?

Båda skrattar. Filippe berättar att han ska sitta i husvagnen bredvid igloon hela natten och se till så att Lutz inte blir överfallen. Klockan 22.24 släcker jag lampan inne i igloon åt Lutz. Han ringer sin fru, som han träffar max hundra dagar om året. När jag stänger den lilla trädörren till igloon hör jag honom säga: »Jag älskar dig.« Sedan säger han att han fryser och att han känner sig som en »hot dog« i sovsäcken.

Delmål. Jippot i Ruhpolding är bara början. Nästa gång han agerar i Global Uniteds namn vill han sätta sig i ett tält i Saharaöknen. Därefter vill han sitta i en koja i Amazonas djungel.

 

Lutz är som han själv säger »det ultimata exemplet på den moderna fotbollsspelaren«. Han ser fotbollen som ett yrke. Degen måste in. Livet måste gå vidare. Under spelarkarriären tänkte han mest på sig själv. Han använde alla flosklerna – »jag är stolt att vara här, jag ser fram emot utmaningen, jag har alltid velat spela i Albanien…« – men säger att han »aldrig kysste något klubbmärke«. Lutz visste bättre. Från en dag till den andra kan saker hända.

Det finns spelare som gör vad som helst för att slippa ryckas upp ur det bekväma liv de lever, även om de inte får någon speltid. Sån var inte Lutz, han drog vidare om han inte var önskad. Det finns spelare som nöjer sig med att sitta på en bänk i fem år. Sån var inte Lutz, han drog vidare om han inte fick spela. Det gör honom inte unik. Däremot var han nyfiken på livet, något förvånansvärt få fotbollsspelare är. Det kostade honom eventuellt en karriär på toppen och några titlar. Men det gjorde honom troligen till en lyckligare människa. När han var proffs i Sydafrika åkte han till kåkstäderna för att se hur människorna hade det. Han fick en pistol riktad mot sitt huvud, men återvände till sitt skyddade boende i de finare delarna av Johannesburg med nya perspektiv på livet. När han 2006 hade tre kontraktsförslag att ta ställning till – Rumänien, Kina och Albanien – valde han det alternativ som han trodde skulle bli den mest spännande erfarenheten: Albanien. Där fick han maffian efter sig, när han kritiserat sin klubbpresident för att denne inte hade betalat ut löner till spelarna. Konflikten kostade Lutz jobbet men skänkte honom en vänskap med flera lagkamrater, som han än i dag har bra kontakt med.

Lutz rastlöshet och annorlunda syn på fotbollsbranschen har kostat honom kontraktsförlängningar men samtidigt gett honom möjligheter. Efter Albanien åkte han till Vancouver, en stad som han rankar som världens vackraste. Det var också i Vancouver som han fick ett förslag som gjorde att han kommer att bli ihågkommen för något annat än 101 dagar i ett fängelse.

Himlen är blå och det droppar smält snö från igloon. Den sydtyska vårsolen är så varm att jag står i t-shirt utanför igloon. Lutz ropar:

Anders! Come inside, I’m bored!

Jag drar på mig jackan och mössan och kliver in i kylan. Klockan är strax efter nio på morgonen. När Lutz vaknade fyra timmar tidigare kunde han inte känna sina egna fötter. Efter att ha gett sina tår massage hade han svårt att somna om. Istället började han jobba. Han skrev mejl till afrikanska klubbar, skickade scoutrapporter till Hoffenheim och ringde sina föräldrar i Zwiesel. När jag sjunker ner i stolen framför honom sippar han på ännu en kopp te. En man från Polen hör av sig på Skype. Han frågar om Lutz är så känd att han inte kan gå på gatorna hemma i Tyskland.

– Nej, nej, det är inte många som känner igen mig, säger Lutz till datorn. Men det blir fler och fler.

Han berättar hur livet förändrades efter VM 2010. Lutz gjorde succé som expertkommentator i en av Tysklands största TV-kanaler, och bredvid honom satt en gammal bekant: Oliver Kahn. Kahn hade vunnit ett EM-guld och ett VM-silver, en Champions League-pokal och åtta Bundesligatitlar sedan de båda målvakterna senast träffades, 16 år tidigare.

Efter VM har Lutz fortsatt att extraknäcka som expert, senast under Afrikanska mästerskapen.

– Jag har inga problem med stalkers direkt, säger han till polacken. Jag tycker bara det är kul om folk känner igen mig, jag har alltid varit exhibitionist.

De avslutar samtalet. Filippe sticker in huvudet i igloon.

– Vi har cirka 200 personer som följer oss på webben nu, säger han. Det ökar hela tiden. Men det kommer inte in några pengar.

– Jaja, säger Lutz. Det löser sig.

Innan jag gick in i igloon hörde jag från Lutz kollegor i Global United att iglooprojektet redan låg 6 000 euro back. Men Lutz hävdar att det inte spelar någon roll.

– I går frågade någon om jag ångrade något. Jag kom på en sak till – jag skulle inte ha brytt mig så mycket om pengar. Jag hade chansen att gå till Ryssland en gång, det blev inte av eftersom de erbjöd för lite i lön. Likadant var det med Japan, Iran och Colombia. I dag hade det varit bättre om jag åkt dit och spelat fotboll. Pengarna är ju ändå borta. Men erfarenheterna hade jag haft med mig. Det är likadant med det här projektet, det är inte pengarna som är det viktiga, det är att vi försöker göra något för andra.

Han häller upp mer te.

– Hade jag inte flyttat till Brasilien 2008 hade jag aldrig suttit här. Då hade jag inte kunnat hjälpa fattiga barn i Afrika, som vi faktiskt har gjort. Jag och tre andra hade inte kunnat åka till Pakistan och hjälpa till vid översvämningen 2010. Jag hade inte kunnat jobba med mina uppvisningsmatcher eller ragga donationer. Inte en jävel hade vetat vem jag var.

Det var efter en halv säsong i Vancouver Whitecaps, där Lutz var både målvakt och målvaktstränare, som hans kompis ringde honom. Kompisen sade: »Du vet att du har spelat på fem kontinenter nu, va?« »Ja«, sade Lutz. »Om du spelar på en till slår du världsrekordet. Ingen har spelat professionell fotboll i sex världsdelar.« Två veckor senare satt Lutz på ett flyg till Brasilien. Han skrev ett månadskontrakt med Hermann Aichinger, en klubb i tredjedivisionen. Två veckor senare promenerade han ut på Maracanã. Hans lag skulle möta storlaget Botafogo i en för motståndarna betydelselös lokal cupturnering, som av någon anledning skulle spelas på en av världens största och mest legendariska arenor. Lutz ben skakade, hans händer darrade. Aldrig under sin karriär hade han varit så nervös på fotbollsplanen. Han ville bara spy. Han var minuter ifrån att skriva in sig i historieböckerna. Men framför allt – han var minuter ifrån att nå sin pojkdröm, att få spela på Maracanã.

När matchen startade kände Lutz hur ögonen vattnades. Först log han. Sedan började han skratta. För första gången i sitt liv kände han att han hade gjort ett avtryck, att han hade gjort något som folk skulle minnas honom för. Något positivt. Han kände ett lugn i kroppen, en känsla han inte kände igen.

Jag frågar Lutz om det var ett slags revansch, att han åtminstone hade ett udda rekord att visa upp för alla som ifrågasatt hans karriär och hans beslut.

– Precis så kändes det. När matchen var slut var jag helt säker på att det var så jag skulle avsluta min karriär, på topp. Eller, vi förlorade matchen, men skit i det! Men jag kände att det bara kunde gå utför, inget skulle slå det som jag hade upplevt.

– Inte ens Flekkeröy? säger jag.

– Nej, skrattar Lutz. Inte ens Flekkeröy.

Jag berättar för Lutz hur jag hörde talas om honom första gången. Det var 2009 och jag träffade Kjell Pettersson, i dag assisterande tränare i Gais. Då var han tränare för Flekkeröy IL, en liten norsk klubb på en ö med 2 000 kristna invånare. I förbifarten nämnde han att han hade tränat en tysk målvakt »med långt hår och en otrolig historia att berätta«. »Honom vill man ju träffa«, sade jag och fick ett snett leende och ett »lycka till!« i retur av Kjell.

Lutz skrattar:

– Ja, det var underbart där på ön. Jag fick en liten fiskestuga med egen brygga. Men min fru trivdes inte så bra. Så jag drog till Namibia i stället. Det var väl då du ringde mig första gången?

Jag nickar.

– Och nu är du här i igloon! Det är fantastiskt! Visst är det mysigt?

Han tittar på klockan. Snart kommer det en skotsk journalist, sedan en tysk, därefter en italienare. Jag frågar hur människorna hemma i Zwiesel ser på honom i dag. Han ler stort.

– I julas, när jag åkte hem för att hälsa på mamma och pappa, var det julfest i byn. Alla var där: borgmästaren, fotbollslaget, prästen… verkligen alla. När jag kom in i festtältet blev det helt tyst. Borgmästaren tog en mikrofon och började prata. Han sa att jag var »Zwiesels stolthet« och att jag alltid skulle känna mig välkommen i byn. Sedan frågade han om jag ville slå mig ner vid hans bord. Tror du jag gjorde det? Nej, just det. Jag sa: »Jag sitter hellre med mina kompisar och min familj. De har alltid ställt upp för mig, i både med- och motgång. Det har inte ni.«

Vi reser oss upp. Lutz känner på snön i taket och tittar på klockan.

– Fan vet om igloon håller. Jag ska sitta här i 75 timmar till.

– Tror du att du orkar stanna så länge? frågar jag.

– Ja, jag tror det. Men jag känner att rastlösheten kommer mer och mer. Du vet, jag har inte haft semester på tre år. Det här är helt nytt för mig.

Jag säger att jag tror det är bra för honom att varva ner.

– Det tror inte jag. Det är inte min grej, det märker jag nu. Mamma säger att hon är orolig för mig, att jag en dag kommer att få en hjärtinfarkt på grund av allt som jag sysslar med, eller att jag blir ihjälslagen eller störtar när jag är ute och reser. Det har hon kanske rätt i.

– Att du kommer att dö?

– Ja. Jag tror inte att jag kommer att leva så länge.

Han pekar på Buddhastatyn.

– Varken Buddha eller Gud kommer att ha tid att rädda mig nästa gång jag dör. De har redan varit så snälla mot mig.