Tre män och en baby

Alla tjatar om kontinuitet på ledarsidan – en allsvensk klubb är överlägsen på den punkten. Så varför doftar det inte längre guld om Elfsborg? Offside följde tre envisa chefer under en händelserik vår i Borås.

Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson har sprungit Göteborgsvarvet två gånger. Under de sammanlagt 42,2 kilometerna stannade han inte en enda gång för att dricka vatten.

– Det är bara så jag funkar, säger han. Hade jag saktat in hade fler löpare passerat mig. Och den känslan kan jag inte med.

När Stefan joggar i ett löpspår ser han alltid till att springa åt motsatt håll som de andra motionär­erna. Får han ändå ofrivilligt sällskap pressar han sin 48-åriga kropp till det yttersta för att hålla den andre bakom sig. Fast ibland går det förstås inte.

Annons

– Är det någon snabb jävel som jagar en får man ruscha järnet runt en krök. Sedan ställer jag mig och typ fejkar ett mobilsamtal. Då kan jag i alla fall inbilla mig att han inte passerar mig på riktigt. Och den andre tror kanske att han aldrig hade tagit mig om jag inte fått det där samtalet.

Egentligen föredrar Stefan tennis framför löpning. Borås tennishall ligger bara en smash från arbetsrummet på Elfsborgs kansli och hans facit i hallen är enastående. Stefan har spelat »massor, massor av tennismatcher« men bara förlorat två i hela sitt liv. Det beror inte på att han är i klass med Roger Federer, utan på att han är skicklig på att bedöma motståndaren. Ser han ingen chans att vinna kommer han inte till spel.

– De två förlusterna är missbedömningar, kan man la säga.

Det är sent i mars 2017. En onsdag på Elfsborgs kansli. Och eftersom mycket i Stefan Andreassons liv går ut på att vinna och slå rekord är det också en bra dag. Tillsammans med Johan Sjöberg, Sten Strinäs, Martin Andersson och Lina Wettergren på marknadsavdelningen går han igenom Elfsborgs sponsorintäkter inför den allsvenska premiären. För en utomstående låter det smått obegripligt när de går igenom sina företagslistor.

– Sjömarkens svets – förhoppning eller klar?

– Får återkomma där.

– Svenska kyrkan?

– Har inte nått kontakten där, men han finns i min cybervärld på något sätt.

– Noll där då?

– Nä. Skriv »förhoppning: 30«. Och så har vi ett klartecken från Ulricehamns betong.

– Lysande. Tranemo grus?

När kvintetten är färdig med listorna är det däremot lätt att se att den är belåten. Stefan trycker in en portionssnus under läppen och säger att »det lär bli nytt rekord«.

– Vi hittar alltid rekord i Elfsborg. Och nu slår vi sponsorrekord, räknat på år utan Europacupspel.

Johan Sjöberg, som innan han blev säljare i klubben hann med att göra 143 matcher för Elfsborg (292 färre än Stefan), tittar upp i taket och ger ifrån sig en stor suck av lättnad.

– Jag har haft sådan ångest den här vintern, säger han. Nu känner jag hur livsgnistan kommer tillbaka.

Annons

– Fan, Sjöberg, säger Stefan. Du bryr dig mer om Elfsborgs pengar än om dina egna. Det är ju bra i och för sig. Fortsätt så, Sjöberg!

Klubbchefens goda humör stärks ytterligare av att han nyligen kom hem från Aten och ett möte med European Club Association (ECA). Förutom diskussionerna med de europeiska klubbledarkollegorna lyckades han även vinna den prestige­fyllda fotbollsmatchen. Tillsammans med HJK Helsingfors VD Aki Riihilahti skötte Stefan mittfältet i sitt åttamannalag.

– Mot oss hade vi Emilio Butragueño, Zvonimir Boban och allt vad de hette. Jag tacklade Boban av planen. Det var rätt skoj.

Utöver det kan Stefan glädjas åt gårdagskvällens landskamp. Sverige slog Portugal med 3–2 och de tidigare elfsborgarna Viktor Claesson och Niklas Hult låg bakom alla blågula mål. Claesson, som Stefan sålde till ryska Krasnodar i vintras, satte två och blev matchens lirare.

– Fast han var bättre för två år sedan, säger Stefan.

 

Jag kan inte låta bli att skratta. Att säga så efter en match där en 25-åring från Värnamo överglänst Cristiano Ronaldo och skojat med spelare som vann EM-guld förra året … ingen annan skulle komma på tanken. Men det är så typiskt Stefan Andreasson. Nästan alltid av en annan åsikt och i ständig opposition mot gängse uppfattning. Jag vet inte hur många gånger under mina år som fotbollsreporter som han underkänt eller anmärkt på ett resonemang jag har lagt fram. Men eftersom han alltid är vänlig och inbjudande blir det bara komiskt.

– Hallå, Stefan! Du, det här med att Elfsborgs publiksiffror sjunker …

– Liten publik? Hur många andra städer av Borås storlek har så mycket folk på matcherna? Nu får du väl ändå tänka till lite.

Eller:

– Tjena, Stefan! Elfsborg är bara sjua i Allsvenskan nu, är du orolig för att …

– Vänta nu. U17-laget – SM-final. U19-laget – SM-final. U21-laget – leder serien. Och du frågar om jag är orolig?

Det roliga är att han även invänder mot beröm:

– Hej, Stefan! Du, Elfsborg blev ju väldigt framgångsrika efter att Borås Arena byggdes …

– Så jävla dåliga var vi la inte innan heller? Cupguld 2001. Cupguld 2003. Allsvenskt spel sedan 1997. Ingen annan klubb har legat i högsta serien så många säsonger i rad.

– Jo, Blåvitt.

– Jaja. Men utan att behöva kvala, menar jag.

När jag ringde honom i februari i år för att kolla några detaljer om Elfsborgs SM-guld 2006 tänkte jag att han kanske skulle vara nedstämd. Bakom sig hade han en säsong utan allsvensk medalj och inför kommande spelår pratades det inte mycket om Elfsborg utanför Borås. Överhuvudtaget verkade den enda klubben som, förutom Malmö FF, vunnit Allsvenskan fler gånger än en de senaste elva åren en aning bortglömd.

Jag frågade Stefan Andreasson vad han pysslade med.

– Nä, inget särskilt. Sitter här och förbereder en presentation för personalen. Rubrik: »IF Elfsborg – Europas mest överpresterande förening«. Hur låter det?

Jag bestämde mig omedelbart för att tillbringa mer tid i Borås de närmaste månaderna.

Stefan Andreasson

FÖDD: 14 december 1968
TITEL: Klubbchef
SÄSONGER I ELFSBORG: 34 (14 som spelare, resten som sportchef/klubbchef)
FAVORITUTTRYCK: »Det bor en elfsborgare i oss alla.«

Bosse Johansson

FÖDD: 27 november 1965
TITEL: Ordförande
SÄSONGER I ELFSBORG: 14 (i styrelsen sedan 2004, ordförande sedan 2005)
FAVORITUTTRYCK: »Min uppgift är att absorbera föreningens ångest.«

Magnus Haglund

FÖDD: 15 april 1973
TITEL: Manager
MERITER: SM-guld 2006, Supercupen 2007
SÄSONGER I ELFSBORG: 11
FAVORIT­UTTRYCK: »Jag ska leda med fasthet och välvilja.«

Bosse Johansson öppnar dörren till sitt kontor på Swedbank Sjuhärad i centrala Borås. Ska man förstå Elfsborg måste man begripa sig på Stefan Andreasson och ska man bli klok på honom måste man också intressera sig för ­klubbens andra beslutsfattare.

– Vi hörs i princip varje dag, säger Bosse.

I Borås är han »Bosse Bank« med de flesta. Han har varit VD sedan oktober 2002 och har suttit som Elfsborgs ordförande nästan lika länge. Till skillnad från Stefan, som började i fotbollsskolan kort efter att han lärt sig springa och som aldrig drömde om något annat än att en dag få spela för Elfsborgs A-lag, är Bosse en utböling. Uppväxt i Härjedalen, ekonomiutbildad i Uppsala, fotbollsbiten framför Tipsextra och BBC:s radiosändningar. Under skoltiden i Sveg var hans anteckningsböcker fulla av favoritlaget Leeds Uniteds startelvor, målskyttar och tabellplaceringar. Ett tag fungerade han som kontaktperson för klubbens skandinaviska supporterförening och enligt hans egna beräkningar har han sett Leeds på plats 93 gånger.

Annons

– Jag och min bror, som håller på West Ham, var besatta av England. Under studentåren kunde vi resa billigt. Båt från Göteborg och sedan tågkort så att man inte ens behövde hotell – vi bara åkte runt kors och tvärs och sov i sätena. Påskhelgen 1988 lyckades vi se elva matcher.

När Bosse rekryterades till banken hade han ingen relation till vare sig Borås eller Elfsborg, men han följde Allsvenskan och när en ekonomireporter från Borås Tidning porträtterade den nya bankdirektören 2002 passade Bosse på att fråga journalisten om han trodde att Lasse Nilsson och Andreas Drugge kunde hålla kvar Elfsborg i högsta serien. Det kunde reportern inte svara på. Men i sin artikel skrev han att den nya direktören var fotbollsintresserad. Några dagar senare fick Bosse en present från Sten Strinäs på Elfsborgs marknadsavdelning: en gulsvart matchtröja med nummer nio och efternamnet »Johansson« tryckt på ryggen. Efter det kom engagemanget naturligt. Med i arenabolaget 2003, invald i styrelsen året efter och ordförande 2005.

Att snabbt ta sig till beslutsfattande positioner var inget nytt för honom. 21 år gammal grundade han Jämtlands läns första innebandyklubb, året efter blev han ordförande i Svegs IK och som 26-åring kunde han titulera sig Sveriges yngsta sparbanksdirektör.

– Det vore lätt att säga att jag bara hamnar i ledarroller, säger han. Men jag har något i mig som gör att jag gärna söker mig mot toppen. Sedan har jag det väl lite i blodet också. Min pappa var entreprenör och satt i 16 bolagsstyrelser när han gick i pension.

Bosses första stora Elfsborgsinsats kom trettonhelgen 2005, två månader innan han formellt valdes till ordförande. Då reste han, Stefan Andreasson och tränaren Magnus Haglund till Southampton för att övertala Anders Svensson att flytta hem. Det har gått tolv år sedan dess, men Sveriges meste landslagsman finns fortfarande med ordföranden varje dag. På bankkontorets hylla står en inramad teckning som Bosses ena dotter ritade efter SM-guldet i november 2006. På papperet syns den barnsligt tecknade Anders Svensson lyfta pokalen mot en regnig Boråshimmel. »Pappa« betraktar firandet en bit därifrån.

– När vi gick in i den säsongen stod ett guld till oss i 16 gånger pengarna, säger Bosse. På upptaktsträffen var vi sjundefavoriter. Nörden i mig noterade att det var precis likadant på årets upptaktsträff.

Jag frågar om inte det var märkligt. Elfsborg hade Anders Svensson, Mathias Svensson och Samuel Holmén i laget. Och dessutom en ny arena.

– Man ska minnas att Elfsborg inte hade tagit medalj sedan 1982 och inget guld sedan 1961. Säsongen innan blev vi sjua och förlorade med 8–1 i sista matchen. Det fanns en bild av Elfsborg som var lite »ah, de viker ner sig när det blir tufft«. Sedan fattade nog inte många vilken viktig värvning Andreas Augustsson var. Han kom in och tacklade César Santin upp på läktaren i en träningsmatch. Guliganerna sjunger »spela bollen på marken, spela bollen på marken« och det sättet att se på fotboll kommer alltid att vara viktigt för Elfsborg. Men man behöver Augustssontyperna också.

Bankman. Elfsborgs ordförande Bosse Johansson åkte motocross och slalom som ung. »Fotboll spelade jag aldrig, ändå var det den som fängslade mig. Det var gemenskapen, flocken och färgerna. Jag läste Desmond Morris The Soccer Tribe och började betrakta sporten utifrån ett etnologiskt perspektiv.«
Mångsysslare. När Stefan Andreasson etablerade sig i Elfsborgs A-lag jobbade han samtidigt på lokal-TV i Borås. »Vi gjorde allt: talangjakter, debatter, frågesporter … allt som TV4 gör i dag gjorde vi i Borås för 25 år sedan.«

Ett år före SM-guldet hade Bosse samlat Elfsborgs styrelse på Käringön för ett tre dagar långt strategimöte. En vision skrevs ner: »Vi ska vara den främsta utmanaren till de största storstadsklubbarna«. Och säsongen därpå var laget alltså bäst i Sverige.

Kan man fortfarande vara utmanare då?

– Det är en bra fråga, säger Bosse Johansson.

Vi har förflyttat oss till bankens restaurang. Kyckling, ris och citronvatten på var sin träbricka. Vi pratar mellan tuggorna och jag berättar att jag, som ofta var på Borås Arena de här åren, upplevde att Elfsborg blev mer stingsligt efter guldet 2006. Att spelare och ledare inte var bekväma med det plötsliga favoritskapet. Efter en grinig 2–2-match mot Kalmar i augusti 2007 skrev jag i Expressen att Elfsborg var gnälligast i Sverige. Det gnälldes inte precis mindre i Borås efter den krönikan.

Bosse lägger ifrån sig sina bestick och skrattar till när jag påminner honom om det.

– Det är också en del av utmanarperspektivet, säger han. Take no shit från anyone liksom.

Men så här i efterhand: Hur tycker du själv att ni hanterade kraven som den nya framgången gav?

– Jag brukar säga att min viktigaste uppgift som ordförande är att absorbera föreningens ångest. I en organisation strävar ångesten alltid uppåt. Kan då den som sitter på hästen skapa lugn neråt är chanserna att hålla kursen större.

Han slänger en hastig blick på sin klocka. A-lagets träning börjar snart och vi har egentligen tänk kika på den. Dels är Bosse nyfiken på uppflyttade tonårsspelare som Simon Olsson och Rami Kaib, dels är läktaren hans »bästa tänkarplats«. Men det hinns med att se fler träningar innan den allsvenska premiären mot Kalmar och han var på väg någonstans i sitt resonemang. Så jag hämtar kaffe åt oss istället.

– Vi tog ändå medalj 2007, säger Bosse. Och vann nästan 2008. Jag är ju hockeyintresserad, så låt oss jämföra med Modo. Modo vann SM-guld 2007 efter många år utan pokal. Sedan dess har Modo inte lyckats absorbera förväntansångesten och kämpar nu för att ens spela i näst högsta serien. Vi hade kunnat bli Modo. Men sedan -06 har vi ändå tagit nio medaljer och ett guld till. Jag vågar nog påstå att vi klarade oss ganska bra.

Lustigt att du kommer in på hockey, jag brukar nämligen tänka att Elfsborg och Färjestad har många likheter.

– Vi har haft utbyte med Färjestad! Vi har varit i Karlstad och utbytt strategier med deras ledning. Håkan Loob [Färjestads sportchef] har varit här i Borås också.

Ungefär lika stora städer, sportsligt överlägsna i bygden, kontinuitet på ledarsidan, stark lokaltidningsbevakning

– Så är det. Vi är inte störst i Sverige, men vi betyder väldigt mycket för många i bygden. Man är stolt och kritisk på samma gång. Och alltid beredd att försvara sig mot »attacker« utifrån.

Både Elfsborg och Färjestad beskrivs ibland som en »familj«, och det är inte alltid positivt menat. Vissa säger »sekt« också.

– Jag gör nog en mer positiv tolkning i så fall. Att man säger så för att vi tar hand om varandra. Vi tar hand om våra unga och visar gång på gång att vi inte är rädda för att flytta upp dem till A-laget. Vi, eller Stefan mest, vårdar relationerna med dem som flyttar utomlands så att de en dag vill spela för oss igen. Och det är ingen slump att flera före detta spelare i dag jobbar för Elfsborg i olika roller.

Intressant nog lämnar nu Håkan Loob Färjestad efter 21 år som chef. »En ny tid behöver en ny strategi«, sa han vid beskedet. Men du sitter kvar och Stefan jobbar vidare. Finns det en risk med att samma personer bestämmer år ut och år in?

– Det politiskt korrekta svaret är att jag sitter kvar så länge medlemmarna tycker att jag kan göra en insats. I grunden är kontinuitet något bra och en människa är inte statisk, den utvecklas med tiden. Jag kan inte komma på en enda person som hade passat bättre än Stefan som klubbchef för Elfsborg 2017. Och nu är vi inne i en ny, ­spännande fas med …

Visa mig en ordförande som inte varje säsong tycker att just hans klubb är inne i »en ny, spännande fas«.

– Okej, det ligger något i det. Men vi är faktiskt det. Vi har ett nytt knippe talanger i A-laget, framgångsrika ungdomslag och en arena som ska rustas upp snart. Förhoppningsvis har vi en toppstrid i Allsvenskan att se fram emot också.

Det är ändå viktigt att A-laget vinner?

– Varför tittar vi på idrott? Som ordförande skulle jag aldrig säga »vi måste vinna«, det ökar bara förväntansångesten. Men själv har jag så klart koll på att vi under min ordförandetid bara har Malmö före oss i den allsvenska maratontabellen. Det retar mig att de har gått om, för vi ledde länge. Jag sneglar också gärna på Elfsborgs första storhetstid under 30- och 40-talet, då klubben tog tre SM-guld med Sven Jonasson i spetsen. Vi har vunnit två under min tid som ordförande. Givetvis drömmer jag om att vi också ska ta ett tredje guld och tangera deras bedrift. Och skulle vi lyckas med det vill man passera dem med ett fjärde. Så funkar ju tävlingsmänniskan.

Återträff. När en 30-årig Magnus Haglund kom till Elfsborg 2004 var han Allsvenskans yngsta tränare. Lagläkaren Carl-Axel Ekman var tvärtom seriens äldsta i sitt skrå. Inför AIK-matchen ber 95-åringen tränaren att »ladda pojkarna till tusen«.

Det finns en tydlig skillnad mellan Färjestad och Elfsborg. Där ledningen i Karlstad haft förtvivlat svårt att lita på en huvudtränare hämtad utanför bygden (fråga Roger Melin eller Niklas Czarnecki) är Magnus Haglund från Halmstad nu inne på sin elfte tränarsäsong i Borås.

När han flyttade hit inför säsongen 2004 var han 30 år och hade aldrig tränat ett lag högre upp än division två. Den allsvenska debuten glömmer han aldrig.

– Örgryte hemma på Ryavallen. 2–1 till Öis. Straff till oss på tilläggstid. Lasse Nilsson chippar … i ribban. Slut. Nederlag.

Den följdes upp med ytterligare tre förluster och efter en och en halv månad hade Magnus Haglund fortfarande inte vunnit en enda allsvensk match. Vid EM-uppehållet låg Elfsborg sist. Han berättar att han var så uppslukad av att vända trenden att han aldrig oroade sig för att få sparken. I dag är han tacksam över den tuffa debutvåren.

– Vi förlorade fyra av de fem första matcherna i fjol, säger han. Att vända negativa trender är det svåraste som finns för en tränare, så när svackorna uppstår är det en trygghet att man har klarat av det tidigare.

Efter åtta säsonger i Elfsborg lämnade Magnus klubben 2011. »Uppdraget slutfört«, konstaterade han och skrev istället på för norska Lillestrøm. Han hade inte räknat med att återvända, men livet ville annorlunda. Eller döden. När det under säsongen 2014 stod klart att Elfsborgs cancerdrabbade tränare Klas Ingesson inte hade lång tid kvar, kontaktade klubben Magnus. Det var ett svårt läge för alla inblandade. Elfsborg hade satsat på Klas trots att de visste att han var sjuk, och Magnus hade under sitt tredje år i Norge fört Lillestrøm närmare toppen. Klubben ville förlänga hans kontrakt.

– När jag kom dit hade Lillestrøm slutat på trettonde plats året innan och hade målsättningen att bli topp fem i norsk fotboll igen. Under mitt tredje år blev vi femma. Då kände jag lite »mission completed«. Och jag har så mycket själ och hjärta i Elfsborg, så jag lyssnade på hjärtat. Och på Klas.

Klas Ingesson gick bort den 29 oktober 2014. Under sina sista månader pratade han med Magnus flera gånger. När ordföranden Bosse Johansson besökte sjuksängen i Ödeshög för sista gången berättade Klas: »Magnus Haglund ringde i går. Jävla bra kille. Jag sa till honom att ta jobbet om han får chansen.« »Vad tycker du då, Klas?« frågade Bosse. Den tungt medicinerade Klas kämpade fram ett leende och svarade: »Ta han!«

Taktiker. Med bara två centrala mittfältare kräver Magnus Haglund hårt defensivt jobb från sina två anfallare. Då är det bra att ha Per Frick. »Jag kallar honom ›Stenkrossen från Kil‹. Han jagar efter boll och spelare tills han blir trött och när han blir trött struntar han i det.«

Magnus Haglunds telefon ringer. Det är journalisten Björn Geijer som ber om Elfsborgs startelva inför det allsvenska genrepet mot Halmstad. Medan tränaren drar laguppställningen från höger till vänster sneglar jag på den vägg i arbetsrummet som domineras av en stor glasskiva. »LEDA MED FASTHET OCH VÄLVILJA« står det med stora bokstäver högst upp på glasskivan. Magnus är mer auktoritär än Bosse och Stefan, mindre yvig i kommentarerna. Där Stefan säger »kantspelet var fan grymt i dag« säger Magnus »vi belastade våra ytterzoner på ett bra sätt«. Ändå upplever jag honom som mer avslappnad jämfört med hans första sejour i Borås. Kanske är det bara livserfarenheten. Är man pappa till två små barn kan man inte lägga hela sin identitet i tränaryrket.

När Magnus Haglund har avslutat samtalet frågar jag honom hur det var att betrakta klubben utifrån under tiden i Norge. Han nämner säsongen 2013, då Elfsborg var regerande mästare och satsade mot Champions League. Det blev förlust mot Celtic i kvalet, en sjätteplats i Allsvenskan och en tränare (Jörgen Lennartsson) som fick gå.

– Det var en dyr trupp, med Bangura i spetsen, och en satsning som inte riktigt gick i mål. När jag kom tillbaka var det mer uttalat att vi i första hand ska producera våra egna stjärnor.

Han pekar mot glasskivan och rubriken »Scouting«. Under den står den prioriteringslista som Elfsborg jobbar efter när de rekryterar spelare till A-laget. »1. Egna spelare. 2. Bästa unga spelare 17–21 år, Superettan och div 1. 3. Etablerade Allsvenskan. 4. Skandinaviska toppspelare.«

Magnus:

– Efter 2015 sålde vi Arber Zeneli [Heerenveen] som hade varit i Elfsborg sedan han var 12. Vi sålde Sebastian Holmén [Dynamo Moskva] som gått hela vägen i vår talangutveckling. Vi sålde Marcus Rohdén [Crotone] som gjort samma resa. Och Simon Hedlund [Union Berlin]. Och de fyra lärlingar vi tog upp i A-laget förra året fick alla A-lagskontrakt. Det skapar en framåtanda hos våra ungdomar. De ser att vi litar på dem och att Elfsborg är ett bra steg på vägen mot drömmen.

Elfsborg slutade fyra i Allsvenskan under Magnus återkomstår och blev femma i fjol. Till i år har klubben värvat Falkenbergs 18-årige talang Jesper Karlsson och Alex Dyer, mittfältaren som gjorde nio mål för Östersund förra säsongen. Samtidigt har man tappat Viktor Claesson, spelaren som Magnus kallade »Allsvenskans bästa« förra året.

– Jag är ändå optimistisk, säger han. Under mitt tredje år i Elfsborg vann vi SM-guld. Under mitt tredje år i Lilleström nådde vi vårt mål. Nu är det mitt tredje år här sedan återkomsten. Goda saker tenderar att hända år tre.

 

Tidigt 2006 utkom Henrik Ekblom Ysténs reportagebok Utmanarna – så ska Elfsborg vinna SM-guld. Tajmingen kunde inte ha varit mycket bättre. Klubben utmanade inte bara de bästa storstadslagen, de besegrade dem. Och enligt Elfsborgs sätt att se på saken fortsatte man att vara utmanare – trots att tränare som Mikael Stahre och Andreas Alm turades om att stå på allsvenska upptaktsträffar och med retsamma leenden förklara att Boråslaget skulle »jogga hem« SM-gulden.

Både Borås och Elfsborg mäter sig med Sveriges större städer, i fotbollsklubben står det till och med nedskrivet i visionen att man ska göra det. Och av någon anledning har staden, trots att den är landets fjortonde största, ofta fått symbolisera något diffust töntigt. I en gammal sketch från Galenskaparnas En himla många program ironiseras det över att en av karaktärerna måste i säng tidigt eftersom han nästa dag ska åka till Borås. När artisten Pernilla Wahlgren en gång ombads nämna en stad hon absolut inte kunde tänka sig att bo i svarade hon Borås: »Där vet de väl inte ens vad sushi är.« Ernst-Hugo Järegårds läkare i Lars von Triers TV-serie Riket lämnade fru och sju barn i Borås bara för att komma därifrån. Och så finns den cementerade bilden av staden som »Sveriges regnigaste« (2016 stämde det också, Borås vann SMHI:s regnliga klart före Storlien och Haparanda).

Med sådant i åtanke är det inte svårt att förstå varför familjen Elfsborg håller samman. Fixeringen vid att vara utmanaren, den som vill jävlas med de största, är också begriplig. Liksom stoltheten. Och om ingen annan berömmer en får man göra det själv. Det är därför Stefan Andreasson får för sig att sammanställa ett interndokument kallat »Europas mest överpresterande förening« (med rubriktillägget »utifrån befolkningsmängd och ekonomi«). Dokumentet vimlar av utropstecken och tar upp allt från A-lagsframgångar till internetkvalitet. Det övergripande syftet är att förklara varför Elfsborg är bäst och ingen punkt är för liten för att nämnas: »Sveriges bästa presskonferenser!« »Sveriges bästa årsmöten!« »Genomgått ett antal revisioner utan större anmärkningar!« Längst ner i dokumentet står det med stora bokstäver: »VAD ÄR NÄSTA MÅL OCH UTMANING???«

Vad sägs om att ta sig tillbaka till Allsvenskans topp? Våren 2017 är det ingen som tror att ­Elfsborg ska jogga hem något guld, och storstads­klubbarna de så gärna vill utmana stjäl det mesta av medie­utrymmet. Det är Malmö som är regerande mästare med en halv miljard i eget kapital. Det är Djurgården som storsatsar med en rad uppmärksammade värvningar. Det är IFK Göteborg, Elfsborgs närmaste rival, som letar såväl förstärkningar som identitet. Det är Hammarby med sin storpublik och AIK med sin maktkamp. »Goda saker tenderar att hända år tre«, säger Magnus Haglund – men har han verkligen material nog att jävlas med de stora den här säsongen?

Elfsborg har alltid satt en ära i att vara ett »spelande lag«, men båda gulden på 2000-talet har faktiskt byggt på en svårforcerad defensiv. Det är också försvarsspelet Magnus har ägnat mest tid åt på försäsongen, och som han säger:

– Försvarar gör man över hela banan.

Mest svårbedömd är annars klassen på det centrala mittfältet, platsen varifrån Stefan Andreasson en gång i tiden styrde spelet. Nye Alex Dyer ska acklimatisera sig i laget och den andra innermittfältaren – Simon Olsson – är bara 19 år. Men om klubbchefen får som han vill har duon snart konkurrens av en gammal guldhjälte. En familjemedlem dessutom.

Radarpar. Under Stefan Andreassons glansdagar som mittfältare höll han Anders Svensson och Tobias Linderoth på var sin kant i Elfsborg. 1999 fick han titeln »spelande sportchef«. »Det året åkte alla Allsvenskans klubbledare ­Finlandsfärja. Jag är den ende från den tiden som är kvar.«

En onsdag fem dagar före premiären mot Kalmar fylls Elfsborgs kansli av välklädda män och kvinnor. Bosse Johansson drar på sig en gul slips. Det är styrelsemöte på gång och viktiga saker att diskutera. För den A-lagsintresserade gäller det främst klubbens jakt på Samuel Holmén. Sedan den 32-årige mittfältaren lämnade Elfsborg för tio år sedan har han gjort 30 landskamper och varit proffs i fem olika klubbar. Nu vill Elfsborg hämta hem honom från turkiska Istanbul Başakşehir. Det är ingen enkel sak. Dels ska spelaren komma loss från sitt turkiska kontrakt ett år tidigare än avtalat, dels ska Elfsborg ha råd att betala Holmén hög lön och eventuell sign on-bonus.

Mötesrummet domineras av en tre gånger fyra meter stor bild på Anders Svensson i kamp med en Valenciaspelare. På en annan vägg hänger ett inramat foto av Klas Ingesson. Bosse hälsar styrelsen välkommen och vänder sig mot Stefan Andreasson, som också sitter med på mötet.

– Kontraktsförhandlingar, Stefan? Vi har förlängt med Issam Jebali. Hur ser det ut med Jon Jönsson och Simon Olsson?

– Förhandlingar pågår, säger Stefan. Med Jon är ambitionen att lösa det i veckan.

– Och vi offentliggör Jon?

– Innan Allsvenskan startar.

– Simon också?

Stefan skruvar på sig och fingrar på sin snusdosa.

– Njae, vi får se. Vi har en bra dialog i alla fall.

– Okej, säger Bosse. Bra! Han är en framtida guldklimp, Simon.

Stefan Andreasson utsågs till spelande sportchef 1999. Sedan många år är hans titel klubbchef, men det är ändå främst han som förhandlar och håller kontakten med spelarna. Vissa tycker att hans relation med spelarna är för tät – bör till exempel en klubbchef semestra tillsammans med spelare, som Stefan ibland har gjort? Själv ser han inget problem med det. Istället framhåller han den nära spelarrelationen som ett skäl till att Elfsborg under hans tid aldrig har haft ett Bosmanfall (»räknat på spelare vi velat behålla«).

Bosse fortsätter att berömma Stefan inför styrelsen. Bland annat nämner han Union Berlin, som med den tidigare elfsborgaren Simon Hedlund i laget har chansen att gå upp i Bundesliga.

– Tack vare Stefan finns en klausul som ger oss 250 000 euro om Union Berlin går upp.

– Och 150 000 om han gör 25 matcher, fyller Stefan i. Han har gjort 17 nu. Hedlund lägger straffar och allt möjligt där nere. Han är kung i Berlin.

Bosse skrockar och går vidare med dagordningen. När han kommer till »Holménpaketet« ber han klubbchefen sammanfatta det aktuella läget. Stefan harklar sig:

– Sedan förra mötet har jag haft kontakt med Samuel igen och han är redo att flytta hem för rätt peng i kontraktet. Skulle vi inte klara det ekonomiskt har han respekt för det, då kommer han nästa år istället. Men vi behöver fatta ett beslut här. Familjen vill hem och Samuel behöver ett besked från Elfsborg.

De tio närvarande mötesdeltagarna nickar allvarligt. Bosse vänder sig återigen mot klubbchefen.

– Stefan, jag vill att du beskriver varför det är sportsligt viktigt att få hem Samuel.

Alla blickar i rummet riktas nu mot Stefan. Det påminner om ett avsnitt av TV-programmet Draknästet, där entreprenörer försöker övertyga investerare och riskkapitalister att de bör satsa pengar på just deras projekt. Stefan får lägga fram sina bästa Samuel Holmén-argument och svara på styrelsens frågor.

– Jag kan la prata i en timme om varför det är viktigt att få hem Samuel. Han är inte mätt, han vill vinna med Elfsborg. Jag har velat få hem honom sedan dagen han lämnade oss.

– Men är han den där pappan? frågar vice ordföranden Sune Lundqvist. Kommer han att bli lagkapten?

– Han är en ledartyp genom sitt sätt att spela, säger Stefan. Han har fasiken varit en av turkiska ligans bästa mittfältare! Det är en gåta att han inte har varit med mer i landslaget.

– Men är han pådrivaren på planen fortfarande, när huvudena börjar hänga?

– Hans karaktär är det minsta problemet. Han är elfsborgare i själen. Och mer motiverad än någonsin. Vi talar om en vinnartyp här.

När Stefan är klar tar Bosse över ordet.

– Vi ska ha klart för oss att Samuel inte bara innebär utgifter. Det ger också möjlighet till extra sponsorintäkter. Jag föreslår att vi går laget runt i styrelsen, så får alla säga sitt.

När styrelsemötet är slut har Stefan fått sitt besked. Han överlevde draknästet. Nu kan Samuel Holmén kontaktas med positiva nyheter. Sedan är det upp till Elfsborg att göra en ekonomisk kraftsamling.

 

Elfsborg vinner borta mot Kalmar med 5–1 i den allsvenska premiären. Men Magnus Haglund vet att siffrorna ljuger en aning. Kalmar ledde matchen och var nära 2–0 i andra halvlek när målvakten Kevin Stuhr Ellegaard räddade Papa Dioufs avslut från nära håll. Dessutom hade Rasmus Elm en frispark i stolpens insida.

– Det rann iväg på slutet när de öppnade sig bakåt, säger Magnus. Vi är glada över poängen, men det var en match av 30. Jag försöker vara sansad i både med- och motgång.

Mars har blivit april. Det är söndag och en knapp vecka har gått sedan Kalmarmatchen. I morgon ska Elfsborg spela hemma mot AIK. Spelarna slötittar på Hammarby–Kalmar på TV och väntar på att videogenomgången ska börja. Magnus och hans assistent Janne Mian har redan haft en genomgång om AIK:s anfallsspel. I dag ska Elfsborg fokusera på hur man bäst sårar AIK:s 3–5–2-uppställning. Magnus och Janne ställer sig med var sin laserpekare framför en filmduk. Spelarna sätter sig på stolar i prydliga rader.

Yes! ropar Magnus. Vi hade en premiär där vi sprang mycket, tog kampen och visade en härlig attityd. Men Allsvenskan börjar i morgon igen! Och om vi är knallnoga med vårt försvarsspel över hela planan har vi en god chans, för det är därifrån målen kommer.

På filmduken visas sekvenser från AIK:s 0–0-premiär mot Häcken. Janne Mian fryser bilden vid ett kontringsläge för Häcken.

– Svagheten med 3–5–2 är att det andra laget, alltså vi, kan överbelasta på en kant och komma två mot en där.

– Vi gjorde två mål mot AIK på det sättet i höstas, säger Magnus.

– Ja, säger Janne. De tar ganska stora risker i sitt försvarsspel. Häcken fick många fina kontringslägen som de inte utnyttjade.

Magnus pekar med lasern på AIK:s 20-årige målvakt Oscar Linnér.

– En orutinerad målvakt. Han är okej, men det sista en målvakt blir bra på är tajming och bedömningar på riktigt bra inlägg. Farten på mittbackarna är heller inte den högsta, så kan vi …

Tränaren avbryts av att det knackar på dörren. In kommer en mycket gammal man med rullator. Alla spelare och ledare applåderar. Magnus skiner upp.

– Nämen, Carl-Axel! Vilken underbar överraskning.

– Jag ville så gärna komma. Inte för att störa men …

– Du stör inte, Carl-Axel. Du fyller oss med energi.

Carl-Axel Ekman är 95 år och under Magnus första tid i Elfsborg fungerade den gamle som lagets läkare. Han följer fortfarande klubben noga men kommer inte på AIK-matchen i morgon.

– Jag har cancer, säger han. Jag vill så gärna se er spela men orkar inte riktigt än, förstår ni.

Magnus och Janne avslutar videogenomgången och spelarna gör sig klara för kvällens träning. Innan de går ut kliver de fram till Carl-Axel och tar honom i hand.

– Så fint att du är här, säger yttern Simon Lunde­vall.

– Du är duktig du, säger Carl-Axel. Klår ni AIK i morgon?

– Det är tanken.

Min soldat. Jon Jönsson, en av två spelare i dagens Elfsborg som var med när klubben vann guld 2006, fick en rejäl blåtira i premiären mot Kalmar. »Jons hänsynslöshet har kostat honom en del skador – men gett oss många poäng«, säger ordförande Bosse Johansson.

Nästa eftermiddag sätter sig Stefan Andreasson på sin kontorsstol och pustar ut. Det är tre timmar kvar till mötet med AIK, men klubbchefen är inte stressad. Tvärtom har hans mest intensiva arbetsperiod på året just tagit slut.

– När Allsvenskan kommer igång går marknadssidan lite i mål. Så i kväll kan man mest njuta av matchen. Fast njuta gör man ju inte förstås. Det är en jädra pina mest.

Förr om åren kunde Stefan vara hetsig på läktaren under matcherna. Jag minns själv tillfällen då han har konfronterat domare efter poängförluster. Han nämner själv två incidenter. Den första kom när Elfsborg spelade 1–1 mot kvällens motståndare för elva år sedan.

– AIK kvitterade på ett offsidemål, säger han. Jag blev så frustrerad att jag efter slutsignalen gick ner till spelargången för att snacka med Martin Hansson, som dömde matchen. Jag var arg och då blev det att jag liksom snuddade till honom. »Lugna ner dig!« sa han och jag fick en tankeställare: »Vad håller jag på med?«

Den andra incidenten han minns med viss skam inträffade i Helsingborg 2007, när Elfsborg förlorade en jämn cupmatch.

– I den matchen boxade Henrik Larsson Jon Jönsson i magen. Den gången tog jag ut frustrationen genom att sparka på en reklamskylt. Men så fastnade jag med foten. Då kände jag mig riktigt dum. Och efter det har jag mer eller mindre aldrig kommenterat domaren. Det har gått så långt att jag inte längre vet vem som dömer oss. Jag tränger bort den informationen.

Han skyndar iväg till ett annat rum på kansliet där några av Elfsborgs sponsorer äter plockmat och dricker öl. Stefan har lovat att berätta om »läget i Elfsborg« inför hemmapremiären. Han ställer sig i mitten av rummet och välkomnar alla med glad röst:

– Hallå, hallå! Och välkomna till Europas mest överpresterande förening, som jag lite ödmjukt formulerade mig nyligen. Men ärligt talat: Elfsborg 2017 mår väldigt bra. Kanske har vi rent av aldrig mått bättre?

Han går igenom sina anledningar till det ­optimistiska tonläget: ny inomhushall på gång, en planerad upprustning av Borås Arena och 40 miljoner kronor i eget kapital. När han närmar sig slutet säger han:

– Ni vet vad som gäller – Real Madrid är bäst och Ubbhult är sämst! Nu är Ubbhults IF en jädra fin förening i och för sig, men pengarna styr fot­bollen allt mer. Vi hade gärna haft en halv miljard som Malmö, men vi klagar inte. Vi är fortfarande utmanaren till de bästa storstadsklubbarna och i år blir vi farliga. Har vi några frågor?

En medelålders man räcker upp handen.

– Startelvan i kväll?

Stefan drar laguppställningen och avverkar några fler frågor.

– Okej, säger han när han är klar. Är ni nöjda så är jag nöjd. Och blir det någon mat över kan ni lämna den här så käkar jag den till lunch i morgon. Heja Elfsborg!

På sin väg bort till arenan verkar Stefan gå in mer i matchläge. Han blir tystare och låter närmast lakonisk när han stöter ihop med Expressens nyhetsjägare Daniel Kristoffersson.

– Fått in några klick i dag eller?

– Massor, massor, säger Kristoffersson. Men i Elfsborg får man inte många klick.

– Nähä.

– Fast nu är ju AIK här i och för sig, då blir det kanske fler klick.

– Jaha.

Klubbchefen tar hissen upp till arenans restau­rang för att lyssna på tränarintervjuerna inför matchen. Bosse Johansson sitter redan där vid ett bord och äter. När AIK:s Rikard Norling skrider in i rummet applåderar Elfsborgs tyngsta beslutsfattare artigt. Sedan får de höra Norling säga att han har en taktisk plan som han hoppas överraska hemmalaget med. Två timmar senare har Elfsborg förlorat hemma mot AIK för första gången på 15 år.

Kompisar från förr. Emir Bajrami rycker förbi sin gamla lagkamrat Denni Avdić, nu i AIK. ­Sommaren 2010 blev Avdić besviken på Elfsborg när klubben ­nobbade ett bud från Schalke 04. Stefan Andreasson sålde honom till Werder Bremen på vintern istället.
Halvfullt. Under Borås Arenas invigningsår 2005 hade Elfsborg ett publiksnitt på 10 746 personer. Motsvarande siffra i fjol: 7 432. Då ska man också veta att klubben räknar sålda biljetter – inte hur många som faktiskt passerar spärrarna på matchdagar.

Redan klockan åtta nästa morgon samlar Magnus Haglund sina assisterande tränare Janne Mian och Nemanja Miljanović på sitt arbetsrum. Tillsammans ska de se om 1–2-matchen och plocka ut sekvenser att visa för spelarna. Magnus matchanalys är lång och innehåller både bra och dåliga saker som Elfsborg gjorde. Janne Mian är mer kortfattad:

– Pissinsats.

På Magnus TV syns hur Henok Goitom gör 0–1 efter att Kevin Stuhr Ellegaard släppt en enkel retur framför fötterna på AIK-spelaren. Janne svär.

– Varför måste Kevin släppa sådana jävla mål mot just AIK? Det var två skitmål i höstas också.

– Vi ska komma ihåg att fotboll är ett spel byggt på misstag, säger Magnus. Det är så det blir mål i fotboll.

Tittandet fortsätter. Kommentarerna från ­tränarna är en blandning av galghumor och ­initierade detaljspaningar. Janne är den som svär högst och tycks plågas mest av att se om förlustmatchen. Magnus är mer balanserad och verkar till och med uppskatta att återuppleva sekvenser där Elfsborg uppträder mindre lyckat. Det taktiska spelet fascinerar honom. När kameran ­zoomar in Rikard Norling, som Magnus tampades med i guldstriden 2006 och även mötte i Norge när de båda var tränare där, kostar han på sig en ­utvikning om kollegans utveckling vid sidlinjen.

– Rikard spelade 3–5–2 med Väsby för länge sedan. Och så fortsatte han faktiskt när han tog över AIK i Superettan 2005, men sedan gick han över till 4–4–2. Det var en offensivt präglad uppställning, väldigt attraktiv för spelarna, och den tog han med sig både till Malmö och Brann. Nu har han återigen skiftat fokus till ett tydligt 3–5–2, väldigt Italien- och Juventusinspirerat. Jag gissar att Rikard har tittat mycket på Antonio Contes lag de senaste åren.

Janne Mian klickar irriterat på datorn. Av någon anledning har bilden hoppat fram av sig själv någon minut.

– Måste vara Nisse Johansson som har varit framme och klippt bort sina dåliga prestationer, muttrar Janne.

Medan han fipplar med bilden fortsätter Magnus prata taktik.

– Jämfört med för tio år sedan används många fler formationer i dag. Det är fler färger på ­pal­etten, vilket gör fotbollen mer taktiskt intressant. Det håller oss tränare på tå.

På TV:n stöter Elfsborgs Per Frick in 1–1. I början av andra halvlek tar AIK ledningen igen. Hemma­laget skapar några kvitteringslägen, men AIK är hela tiden farliga och fem minuter före ­slutet är den storväxte inhopparen Eero ­Markkanen nära att utöka ledningen.

– Ser ni? säger Magnus. AIK:s längd och tyngd är ett ständigt hot mot oss. Markkanen är ju rena jätten. Han är som du, Janne, när du var 23.

– Mm. Då var jag också en och nittiosju. Och 23 bast, vilket liv man levde … Kama Sutra …

– Titta! avbryter Magnus. Äntligen får vi till en bra spelvändning. Det var det vi ville göra mot AIK, bygga på en kant och sedan vända. Men vi lyckas med det alltför få gånger i den här matchen.

– Mm, hummar Janne Mian.

Och sedan är gårdagens match slut igen.

Analysgruppen. Natten efter förlusten mot AIK sover Magnus Haglund dåligt. Och när han väl somnar ska han snart upp igen för att analysera insatsen tillsammans med sina assistenter. När trion är klar plockar de ut klipp från matchen att visa för spelarna.

Nästa allsvenska omgång bjuder Magnus Haglund på en ännu större prövning. Elfsborg förlorar med 3–0 borta mot Djurgården efter stora problem med försvarsspelet. Ordföranden Bosse Johansson är besviken, men kan åtminstone glädjas åt att Stefan Andreasson nu har förhandlat färdigt med Simon Olsson. Den 19-åriga mittfältstalangen har skrivit på ett nytt fyraårskontrakt med klubben. Bosse och Stefan klurar på när de ska offentliggöra nyheten: Kanske passar det bra nu direkt efter andra raka förlusten, som en motvikt till alla negativa rubriker? Duon bestämmer sig ändå för att avvakta till efter det stundande hemmamötet med Örebro. Förlorar Elfsborg där igen behöver klubben verkligen en positiv nyhet, vinner laget får Olssons förlängning fungera som en extra krydda.

Försvarsspelet stämmer bättre mot Örebro, Simon Olsson är stabil på mitten och Simon Lundevall är påhittig i offensiven. Elfsborg vinner enkelt med 3–0. Ändå är det inte bara den efterlängtade segern som publiken diskuterar när de beger sig hem denna kyliga torsdagskväll i april. 4 773 sålda biljetter är sämst någonsin under Elfsborgs tolv år på Borås Arena. Aldrig tidigare har laget spelat allsvensk fotboll här inför så få åskådare.

– Duggregn, säger Bosse Johansson. Fyra ­grader. Blåst. Zlatan på TV samtidigt. Jag sa före matchen att vi skulle vara nöjda om det kom fem, sex tusen. Nu blev det tyvärr till och med sämre än så.

Inte ens den ständige Elfsborgsförsvararen ­Stefan Andreasson är opåverkad av den usla publiksiffran.

– Den ger en tankeställare för våra framtida arrangemang i kyligt väder. Kan man göra det ­varmare på läktaren? Hur kan vi förbättra upplevelsen? Är det ett bottenrekord måste man ju börja fundera.

Han tänker någon sekund på vad han just har sagt, skrattar till och ser en chans att bli sitt vanliga positiva jag igen.

– Vi är bra på att slå rekord i Elfsborg. Nu blev det ett bottenrekord. Men det är ändå ett rekord.