Vinden tar kontroll över Anders Bengtssons lugg när han parkerar sina joggingskosulor intill sin vän och tränarkollega Claes Christensson vid Åkeredsvallens minsta gräsplan. »ÖNNEREDS IK« står det över bådas ryggtavlor.
– Jag känner mig pirrig, säger Anders.
Sällan hör jag min bordsgranne på redaktionen uttala den sortens känsloyttring, men här står han nu klockan halv nio en måndagsmorgon intill en vindpinad 9 mot 9-plan i västra Göteborg och säger att det kittlar i magen.
På jobbet är vi flera som har upplevt en rask intresseutveckling hos Anders de senaste åren. Från att »bara« ha varit tränare för sin äldsta sons pojklag ett par kvällar i veckan till att kasta sig in i allt som har med barn- och ungdomsfotboll att göra. Få arbetsdagar passerar utan att han nämner sina killar i Önnereds IK. Nästan lika ofta som han ringer jobbsamtal lyfter han luren för att diskutera diverse dilemman med sina huvudtränarkollegor »Clabban« och »Henkan«. Föräldrar som tjafsar, cuper som planeras och febersjuka spelare som missar matcher. Och vill någon journalist eller poddare intervjua honom om ungdomsfotboll ställer han gärna upp på en tre timmar lång genomkörare. Ibland är han så djupt inne i den där världen att man misstänker att han vilken dag som helst kan få ett samtal från Solna om en tjänst hos förbundet.
- Mer:
- Reportage
- Ungdomsfotboll
Du har väl inte missat?
