Upp till kamp

För fem år sedan firade de FA-cupsegern och trodde att den rika ägaren skulle göra laget till ett av de bästa i Premier League. I dag går de på division tre-fotboll och är livrädda för att Portsmouth FC ska gå under. Offside har följt ett gäng fans som bestämt sig för att rädda sin kärlek.

Det fanns en tid då parkeringen på The Wellington Sports Training Ground var fylld med Ferraris, Bentleys och Lamborghinis. En tid då landslagsmän som Sol Campbell, Nwankwo Kanu, Jermain Defoe och David James knallade över asfalten och in i omklädningsrummet där Harry Redknapp väntade med röd näsa och hett temperament. Det var på den tiden laget slog ut Manchester United på sin väg mot FA-cuptiteln, då Ronaldinho och Kaká kom till Fratton Park med AC Milan för att spela 2–2 i Uefa-cupen.

Det är bara fem år sedan, men känns som en evighet. Den här torsdagen i slutet av januari anländer Portsmouth FC:s spelare i trånga Volkswagen- och Fiatbilar för att träna inför ett bottenmöte mot Colchester i den engelska tredjedivisionen. Och truppens stora stjärna heter James Keene, inlånad från Elfsborg i en månad. Längre än så vet Portsmouth inte om de har råd att behålla honom. De vet inte ens var de ska träna nästa vecka.

Den här dagen är den sista på anläggningen som varit Portsmouths hem i drygt tio år. Klubben kan inte längre betala hyran. Ute på fotbollsplanen monterar en vaktmästare ner målställningarna. Vid trappan inne i klubbstugan har personalen staplat lådor med det som finns kvar av skor, tröjor och västar. I matsalen slevar kökspersonalen upp rostbiff, stekt potatis och bönor, en ledare sitter vid ett bord och bläddrar i Going Up – en bok om Portsmouths avancemang till högstaligan 1987 – och en spelare visar upp sin tallrik i matkön och ropar:

Annons

Hey! Den sista måltiden då!

I ett angränsande rum på samma våning samlas sex reportrar för presskonferens. Skruvhål i väggarna skvallrar om de skrivbord som redan monterats ned och fraktats bort. Journalisterna tar istället plats på köksstolar som provisoriskt ställts ut i en halvcirkel runt managern Guy Whittingham – en legendar i klubben som gjorde 99 mål på 173 matcher i början av 90-talet.

– Okej, säger en reporter. Sista dagen på januarifönstret är normalt sett intensiv för klubbarna, men för dig var det lugnare än vanligt. Bara fem nya spelare på provträning, det är inte så mycket med tanke på att du redan haft 47 kontrakterade spelare i truppen i år.

Whittingham skrattar och undrar om det kanske är något slags rekord.

– Vet du var ni ska träna i morgon? frågar en annan journalist.

– I morgon vet jag, men sedan får vi lösa det från dag till dag, svarar managern.

– Hur känns det att jobba under de här förutsättningarna?

– Det är okej, vi vet vad som gäller. Vi försöker bara överleva.

Reportrarna antecknar. Alla utom en. Colin Farmery har följt klubben i 40 år och skriver regelbundet för en supportersajt. Han har inga frågor att ställa, han vet att klubbens framtid inte hänger på den förre storspelaren Whittingham, på någon ny anläggning eller på hur en spelare som James Keene presterar. Nej, den här klubbens framtid hänger på honom själv och hans vänner på Fratton Parks norra läktare. 

Portsmouth FC

Grundad: 1898

Arena: Fratton Park, 20 688 åskådare

Meriter: 2 ligaguld (1949, 1950), 2 FA-cuptitlar (1939, 2008)

Provisoriskt. Sista dagen på tränings­anläggningen får journalisterna hålla till godo med att några stolar placeras ut runt tränare­n Guy Whittingham. Alla får inte ens plats. Skrivbord och podium är redan bortforslade.

Portsmouth Football Club grundades 1898. Efter ett par decennier i lägre divisioner debuterade man 1927 i högstaligan. Under 30-talet tog man ytterligare några kliv och etablerade sig som ett av Englands bästa fotbollslag. 1939 vann klubben FA-cupen efter finalseger mot Wolverhampton – och eftersom turneringen inte spelades under krigsåren var man regerande mästare i hela sju år. Kriget gav också klubben ett försprång gentemot konkurrenterna, då många flyttade ut till kusten för att arbeta i hamnindustrin. 1949 vann Portsmouth ligan, och i och med att man försvarade titeln året därpå har man i dag en plats i historieböckerna som en av bara fem klubbar som försvarat den engelska ligatiteln.

Decennierna som följde blev inte lika lyckosamma. Portsmouth pendlade mellan divisionerna, och när de 1976 hade samlat på sig 25 000 pund i skulder tvingades klubben dra åt svångremmen så hårt att man två år senare spelade i division fyra.

Annons

Bergochdalbaneåkningen fortsatte. 1987 var Portsmouth tillbaka i högstaligan, bara för att säsongen därpå stöta på ekonomiska bekymmer och degraderas. Nästa framgångsvåg, under tidigt 90-tal, med avancemang långt fram i FA-cupen, avbröts av nya likviditetsproblem. Och 1998 sattes klubben för första gången under »financial administration« – en mildare form av konkursförvaltning där man, innan klubben är bankrutt, låter en oberoende förvaltare ta över affärerna med syftet att han ska rensa upp, hitta en lösning för fordringsägarna samt sälja klubben vidare till den han finner mest lämplig som ny ägare.

Den turbulenta historiken till trots – det senaste decenniet har varit snurrigare än allt klubben tidigare upplevt. När affärsmannen Milan Mandaric i januari 2006 sålde Portsmouth till den franskryske affärsmannen Alexandre Gaydamak började pengarullningen på allvar. Managern Harry Redknapp köpte in toppspelare på löpande band, och säsongen 2008 gav det resultat: Portsmouth vann FA-cupfinalen mot Cardiff sedan Kanu gjort matchens enda mål. När spelarna återvände till halvön på den engelska sydkusten väntade en halv miljon människor på gatorna för att hylla dem. Antalet fans var därmed större än stadens totala befolkning.

Men lyckan varade inte. Gaydamaks pengar tröt och 2009 sålde han klubben till Sulaiman al-Fahim, en affärsman som hade varit involverad i Abu Dhabi United Groups övertagande av Manchester City. Sulaiman al-Fahim satt bara på ordförandeposten i två månader innan han sålde vidare till en Ali al-Faraj, som sades vara knuten till den saudiska kungafamiljen. Släktbanden bekräftades dock aldrig. Faktum är att al-Faraj aldrig syntes till på Fratton Park och att man än i dag inte ens vet om han existerar. Istället dök Balram Chainrai upp, en affärsman baserad i Hongkong som ansåg att Gaydamaks pappa var skyldig honom ett betydande belopp för en tidigare affär. Genom att bli Portsmouths nya ägare trodde Chainrai på något oklart sätt att han lättare skulle kunna få tillbaka pengarna. Chainrai var givetvis inte intresserad av att styra upp fotbollsklubbens finanser, och det dröjde inte länge innan klubben sattes under förvaltning på nytt. Som straff för det ekonomiska haveriet drog ligaorganisationen nio poäng från laget och därmed var nedflyttningen till andradivisionen, våren 2010, ett faktum.

Sedan dess har klubben hunnit bli av med en del skulder, skaffat sig nya och sålts till Saab-bekante Vladimir Antonov – vars tillgångar snart frystes, då litauiska myndigheter utfärdade en arresteringsorder på honom eftersom han misstänktes för pengatvätt i sin bank Snoras. I det läget gjorde Balram Chainrai återigen entré och tvingade Antonovs företag – som var skyldigt honom pengar – under förvaltning, vilket i förlängningen ledde till att Portsmouth i februari 2012 gick samma öde till mötes. Det var tredje gången på mindre än 15 år som en extern förvaltare kallades in för att städa upp klubbens räkenskaper.

I dag ligger laget i botten av League One, Englands tredjedivision. Tio poängs avdrag väntar, vilket gör att man redan nu kan sikta in sig på spel i League Two nästa säsong. Om klubben finns kvar då. Sedan förra sommaren har förvaltaren Trevor Birch letat efter en ny köpare. Länge försökte Chainrai återigen lägga beslag på Portsmouth, men han hindrades av regelverket – man får inte köpa tillbaka en klubb man själv begärt i förvaltning.

Så i slutändan fanns bara ett enda seriöst alternativ kvar: supportrarna själva.

Nedgånget. Fratton Park har varit Portsmouth FC:s hem sedan 1898, och trots renoveringen som skedde när Gaydamak tog över klubben 2006 är arenan sliten. Senaste ägaren, Balram Chainrai, har haft svårt att motivera varför han vill ha 17 miljoner pund för stadion.

Colin Farmery rör ner mjölken i eftermiddagsteet och konstaterar:

– De senaste tio åren har inte bara varit lite upp och lite ner, det har varit extremer åt båda håll. När Gaydamak tog över spelade vi plötsligt i en helt annan liga, han hade ambitioner som liknade Abramovitjs i Chelsea. Han skulle bygga en ny arena, som skulle bli spelplats om England fick VM 2018. Spelare stod i kö för att komma till oss. Och sedan… ja, då kom det här raset.

Vi sitter på Café Rouge i Gunwharf Quays, ett ombyggt område i Portsmouths gamla segelbåtshamn. Colin är trött. Till vardags arbetar han som lärare i journalistik, men det senaste året har han tvingats dubbeljobba på grund av sitt åtagande som talesman för fansens intresseorganisation PST – Pompey Supporters Trust. Det var Barry Dewing, en vän till Colin, som ansåg att klubben började tappa greppet och drog igång PST.

– Vi startade 2007 men i början var det svårt att få folk att engagera sig, säger Colin. Laget vann matcher, så det fanns ingen kritisk massrörelse. Den har kommit först på senare år – och nu är vi över 2 000 medlemmar. Vi har vuxit så mycket att vi, efter att allt rasade i november 2011 när Antonov arresterades, plötsligt var i ett läge då vi kunde säga: »Men okej, ska vi inte bara köpa den här klubben själva?«

Det har varit en omtumlande resa. Colin, som har stöttat klubben i över 40 år, hade tidigare aldrig haft en tanke på att engagera sig mer än genom att stå och skrika på spelarna från läktarplats. Men till slut fick han nog. Nu låter han som en försmådd äkta make som trots all besvikelse på sin käresta inte står ut med att se henne behandlas illa. Visst har klubben varit korkad och betett sig illa genom åren, men att vända den ryggen är inget alternativ. Han försöker förklara:

– Du vet, jag såg min första match när jag var fem. Det var 1970, min farbror och faster tog med mig till Fratton Park eftersom jag legat inne på sjukhus ett tag. De ville väl pigga upp mig. Vi mötte Walsall i Liga-cupen, det var kvällsmatch och jag var helt fascinerad av de höga elljuspelarna på arenan. I dag sitter jag nästan på samma ställe som jag satt då – och varje gång tittar jag upp på ljuspelarna och tänker tillbaka på den där matchen. Den här klubben … det var kärlek vid första ögonkastet.

Han skakar på huvudet:

– Det har gjort ont att se hur »Pompey« behandlats de senaste åren, och det har nästan varit ännu mer frustrerande att inte få ut budskapet. Fans har en tendens att inte bry sig om var pengarna kommer ifrån, så länge laget är framgångsrikt. Men det funkar inte i längden. Nu vill vi göra upp med den mentaliteten.

Våren 2012 gick PST ut till sina medlemmar med ett erbjudande: om de lade 100 pund i deposition garanterades de att få köpa en 1 000-pundsaktie den dagen det var möjligt för PST att ta över klubben. Pengarna regnade in.

Till en början var klubbens tillfällige förvaltare Trevor Birch skeptisk till fansen som klubbägare, men när PST också kunde presentera ett gäng rika supportrar, ett par lokala affärsmän som lovade gå in med fem- och sexsiffriga belopp utöver insamlingen, ändrades tongångarna. Och när Balram Chainrai lanserade sitt motbud agerade Colin Farmery via sin sajt Portsmouthfans.com. Genom att publicera artiklar om det tvivelaktiga i att affärsmannen i ena stunden satte Portsmouth under förvaltning för att bli av med skulderna och i nästa ville ta över klubben, fick ligaorganisationen (Football League) upp ögonen för vad som höll på att hända. Snart meddelade de att de motsatte sig Chainrai som ägare.

– Någon var tvungen att säga ifrån, menar Colin. Jag känner att nu får det vara nog. Vi engelsmän måste hitta ett sätt där fotbollen blir transparent och trovärdig. Det är inte okej att en klubb inte betalar sina räkningar eller flyr skatt. Och, om jag uttrycker mig milt, så har vi i Portsmouth i alldeles för många år haft investerare vars främsta motiv inte har varit att se till klubbens bästa.

Segerparad. M­anagern Harry R­edknapp tog Portsmouth till FA-cupseger 2008 – klubbens första stora framgång på 58 år. När Nwankwo Kanu, Sol Campbell och gänget återvände till staden h­yllades de av över en halv miljon människor.

Exakt vad som gått snett i de olika ägarövertagandena är snårigt att klarlägga. Det som står klart är att Portsmouth Football Club fallit offer för såväl finanskrisen i världen som ett antal personer med luddiga agendor. Redan när Alexandre Gaydamak tog över ryktades det om att han egentligen bara var en fasad för sin pappa – den mer förmögne Arcadi – eftersom Gaydamak den äldre inte skulle ha passerat lämplighetskontrollen som ligaorganisationen gör av nya ägare. Något som talar för att så var fallet är att pengaflödet till Portsmouth ströps i samma ögonblick som Arcadi Gaydamak hamnade i klammeri med den franska rättvisan och dömdes för vapensmuggling till Angola.

På samma sätt misstänker fansen att näste man, Sulaiman al-Fahim, var ansiktet utåt för en annan person som inte skulle ha välkomnats av ligan – den förre Manchester City-ägaren Thaksin Shinawatra – och att al-Fahim fick panik när thailändaren plötsligt inte längre backade upp honom, varpå den mystiske al-Faraj gjorde entré och började tampas med Belram Chainrai om ägarskapet. Klubbens VD Peter Storrie föredrog Chainrai, men Gaydamak – som då fortfarande var huvudägare – vägrade sälja till den Hongkongbaserade affärsmannen, eftersom Chainrai efter en rättstvist fått igenom att pappa Arcadi var skyldig honom 17 miljoner pund. Tre-kampen mellan al-Fahim, al-Faraj och Chainrai slutade med att de alla i korta perioder blev ägare – och att klubben blev förlorare.

Framför allt hänger summan 17 miljoner pund kvar som ett mörkt moln över Portsmouth än i dag. Chainrai anser att Gaydamaks gamla skuld till honom bör betraktas som ett lån till klubben. Det är också det pris Chainrai har satt på Fratton Park om PST vill köpa loss arenan, det enda som är värt något i Portsmouth FC. Förvaltare Birch anser att prislappen är orimlig, och nu är det upp till en domstol att avgöra marknadsvärdet. Innan det är gjort kan PST inte agera. Hittills har rättegångsförhandlingarna ajournerats tre gånger. Dels på grund av att parterna inte varit klara med pappersexercisen, dels för att det regelverk ligaorganisationen har satt samman gör det svårt för fansen att ta över en klubb.

På Le Café Rouge grinar Colin illa när han tänker tillbaka på de senaste årens turbulens.

– Vi har haft fem oberoende värderare på Fratton Park, säger han. Alla har kommit fram till att den är värd mellan två och tre miljoner pund. Bara vi når fram med detta till domstolen har jag stora förhoppningar om att vi kommer att få rätt.

Han lutar sig tillbaka i stolen och rycker på axlarna.

– Engelsk fotboll har alltid byggts kring enskilda, rika ägare. Vi supportrar har vuxit upp med uppfattningen att vi inte är medlemmar i klubben, att vi bara är konsumenter. Vi har alltid utgått från att det är någon annan som äger klubben vi älskar. Att utmana den mentaliteten har varit det svåraste för oss. Det har inte varit lätt att ställa sig upp och säga: »Men vi supportrar kan ju äga klubben istället!«

Är ni säkra på att ni är rätt personer att driva klubben? Ni kanske visar er vara lika usla som era föregångare, fast med mindre pengar.

– Vi har i varje fall koll på vad den här klubben står för och borde vara. Vi känner till historiken. I grunden handlar det om att återupprätta Pompeys rykte i den här staden. De som har förlorat pengar längs vägen är inte spelarna eller andra fotbollsklubbar, de klarar sig alltid. Det är lokala affärsmän och stadens olika myndigheter som fått betala. Pompey har ingen trovärdighet kvar här. Vi måste få staden Portsmouth att känna stolthet över klubben igen. Och det är vi bättre rustade för att lyckas med än en ägare som inte vet något om hur Portsmouth fungerar.

Men det är en sak att hålla på ett lag, en annan att driva en klubb …

– Absolut. Men vi ska inte driva klubben, vi ska äga den. Den dagliga verksamheten ska folk som vet hur det funkar ta hand om. Vi ska bara ha inflytande över hur den sköts – genom tre platser i styrelsen. PST kommer att vara majoritetsägare, vi ska äga mellan 51 och 60 procent, och medlemmarna ska välja vilka tre som ska sitta i styrelsen från vår sida. Det här är inte fans som driver en klubb, det är fans som får möjlighet att hålla ett öga på vad som händer i klubben de älskar. Och det måste väl vara en bra sak?

Om ni får klartecken att ta över får ni en klubb med skulder, långt ner i seriesystemet. Det låter som en tuff uppgift.

– Om klubben tas ur förvaltning kommer den att ha runt 13 miljoner pund i skulder. Det mesta av det täcks av den så kallade fallskärmsbetalningen som Premier League ger till klubbar som nyligen varit i högstaligan. Det är ett slags garanti för att klubbar ska kunna fortsätta betala ut löner som man har dragit på sig. Och den dagliga driften … ja, de pengar vi får in är de vi ska spendera. Det strömmar mycket pengar genom klubbar även i League Two. Det är TV-rättigheter, årskortsförsäljning, ersättning från ligan …

Annons

Colin ler:

– Engelsk fotboll måste bort från tanken att man måste ha en rik miljardär som puttar in pengar. Det är inget långsiktigt tänkande. Kolla på Coventry, som hänger på repet nu. Och det finns säkert 20–30 andra som kommer att gå samma väg inom kort. Skuldberget i engelsk fotboll är enormt.

 

PST är inte ensamma om oron. Runt millennieskiftet ledde ett flertal statliga utredningar fram till att det brittiska parlamentet gav finansiellt stöd åt en intresseorganisation som skulle främja fansens sak gentemot klubbarna. Sedan Supporters Direct drog igång har man stöttat en mängd projekt av det slag som PST nu driver – i dag finns över 140 sammanslutningar som PST i Storbritannien. Den äldsta startades redan 1992 av fans till krisande Northampton Town. Den största är Manchester Uniteds Shareholder United, med över 160 000 medlemmar.

När Offside för tre år sedan intervjuade Supporter Directs dåvarande VD Dave Boyle, berättade han att samtliga brittiska partier sommaren 2009 skrev in i sina partiprogram att de skulle »verka för att supportrar ska få ett större inflytande och ägande i professionella fotbollsklubbar«. Boyle tillade: »Framöver kanske vi slipper snegla avundsjukt på hur fotbollsklubbar sköts i Tyskland och Sverige. Era klubbar ägs, liksom de tyska, till minst 51 procent av medlemmarna. Ni kan förhindra att affärsmän som Glazer, Abramovitj och Mansour använder era fotbollsklubbar för egna syften.«

Frågan om supporterinflytande är fortfarande högaktuell i England. Så sent som i januari uppmanade kultur-, medie- och idrottsministeriet fotbollsförbundet och Premier League att ta fram bättre regelverk för att skydda nationens klubbar. Om saken inte åtgärdas inom det närmaste året hotar politikerna med att lagstifta fram lösningar istället. En av punkterna i kritiken är det regelverk som har gjort det svårt för Pompey Supporters Trust att ta över klubben. Parlamentsledamoten Penny Mordaunt sade att hon var »chockad över de omöjliga hinder som PST stött på«, och hon betonade att hon tänkte göra allt i sin makt för att »andra supportergrupper inte ska behöva uppleva samma problem i framtiden«.

James Keene sjunker djupt ner i soffan på Marriott Hotel i utkanten av Portsmouth.

– Det är hemskt att se klubben just nu, säger han. Folk sparkas på löpande band, vi vet inte var vi ska träna. Och alla dessa provspelare … jag tror att jag har träffat fler spelare under den månad jag har varit här än jag gjort under hela min karriär.

Pompey for life. »JC« har varit Portsmouthsupporter så länge hon kan minnas. Numera är hon engagerad i Pompey Supporters Trust. »Klubben kommer tillbaka, det gör den alltid«, säger hon.
Trogna fans. Trots att laget ligger i botten av League One strömmar supportrarna till Fratton Park på lördagarna. Publiksnittet på 12 000 är näst bäst i ligan – topplaget Sheffield United drar 18 000 i snitt till sina matcher.
Hårt spel. Efter åren i Sverige hade James Keene glömt vad som gäller i England. »I första matchen gick jag in så tufft i ett par tacklingar, jag var säker på att få rött. Istället sa domaren: ›Äh, gör inte om det bara.‹ Jag älskar det.«

James Keene har checkat in på hotellet tillsammans med sin svenska flickvän Catrine för att ladda inför morgondagens match mot Colchester. Till vardags bor de i Somerset, hemma hos James föräldrar. Han är helt enkelt tillbaka där allt började. Det var i Portsmouth FC:s ungdomsakademi han fick sin fotbollsutbildning. Och det var här – efter att i övre tonåren ha lånats ut till mindre klubbar som Newbury, Kidderminster och Bournemouth för att spela A-lagsfotboll – han gjorde Premier Leaguedebut mot Bolton våren 2005. Det blev ytterligare en match i högsta serien – mot West Bromwich – innan han flyttade till Gais 2006. Säsongen därpå värvade Elfsborg honom. Han tillhör fortfarande Boråsklubben.

– När jag kom hem till England i december för att ha ledigt ringde Portsmouth out of the blue och undrade om jag var intresserad av att träna med dem för att hålla igång. Efter fyra dagar sa de att de kanske kunde lösa det så att jag fick spela här under den svenska försäsongen. Men eftersom klubben inte hade några pengar tänkte jag snabbt bort det. Samma dag som jag skulle boka flyg hem, den 5 januari, ringde min agent och sa att Portsmouth och Elfsborg var överens.

Han är utlånad i en månad till att börja med. Eventuellt förlänger han en månad till – om Elfsborg går med på det och om Portsmouth har råd.

– Det var lockande att spela i England igen, säger han. Och jag känner mycket för Portsmouth, det var här jag gjorde min proffsdebut, det är en traditionsrik klubb och de har fantastiska fans. Men det är en annan klubb i dag än när jag drog härifrån.

Han berättar att han varje år får ett brev från klubben. Ofta har de bara velat önska god jul, ibland har de bett om en matchtröja för att skänka den till en sponsor. I höstas var budskapet ett annat: Portsmouth FC frågade om han kunde tänka sig att donera pengar för att hjälpa till att rädda klubben från konkurs. Till en början kunde han inte tro att klubben var så illa däran. Nu vet han bättre. Han har fått tröja nummer 17 – samma nummer som i Elfsborg – men berättar att den bara fanns i en storlek; något matchställ anpassat till James har klubben inte råd att trycka. Och för första gången sedan han var tolv år tränar han på olika planer varje dag, planer som är mer eller mindre öppna för allmänheten.

– När man var liten gick man ut på gräset innan träningen och plockade bort hundskit. Lite så är det nu igen. Jag har spelat proffsfotboll i över tio år och har aldrig varit med om något liknande.

Jag frågar om spelarna pratar mycket om situationen. James nickar:

– Jo, men vi vet inte så mycket. Vi läser bara det som står i tidningarna. Vi vet när domstolsförhandlingarna ska vara. Och när de ställs in.

Han lutar sig framåt och fortsätter:

– Folk säger att det här är Harry Redknapps fel, men jag tycker inte det. Om ägarna säger åt managern att han får köpa vad han vill, och att det är okej att ge en spelare 100 000 pund i veckan, så gör managern det. Hans uppdrag är att vinna matcher. Redknapp gjorde bara sitt jobb. Dem man ska skälla på är väl ägarna i så fall.

Inför mötet med Colchester har Portsmouth sex raka förluster, ändå drar man alltid över 10 000 åskådare till Fratton Park.

– I tisdags, när vi mötte Notts County, ösregnade det och blåste så mycket att det var omöjligt att gissa var långbollarna skulle landa. Ändå sjöng fansen matchen igenom. Och de är roliga. När Notts County gjorde 1–0 sent i matchen började de sjunga till motståndarna: »You must be rubbish, you’re only winning one-nil!«

– Spelar du i morgon? frågar jag.

– Ja, det tror jag. Det finns inte så många att välja på. Jag är reservmålvakt också. Vår andremålvakt skadade sig på träningen och eftersom vi bara har två målvakter frågade tränaren om jag kunde tänka mig att stå. Så om förstemålvakten skadar sig …

– Har du stått förut?

– Före varje träning i Elfsborg brukade jag stå i mål. De andra satte inte många bollar då, kan jag säga. Vår assisterande tränare Peter Wettergren har nog aldrig gjort mål på mig.

Han skrattar och säger:

– Men jag har inte gjort någon ligamatch som målvakt än.

 

Ett dygn senare har stekoset från de provisoriska kioskerna utanför Fratton Park lagt sig som smog över området. Genom röken ser jag hur himlen skymtar fram i samma blå nyans som Portsmouths tröjor. I en gränd vid arenans södra sida kommer ett gäng på tio Colchestersupportrar gående. När de når fram till läktaren börjar de skandera:

– We’ve got more cash than you! We’ve got more cash than you!

Hemmapubliken som passerar drar på smilbanden.

På den stora parkeringen på andra sidan arenan står en blå buss parkerad. En banderoll hänger längs med fordonets långsida: »By the fans for the fans.« Pam Wilkins spatserar runt framför bussen och delar ut en tidning som säger att det inte är för sent att ansluta sig till det stora supporterövertagandet.

– Jag sitter med i PST:s styrelse, säger hon. Men egentligen vet jag inte så mycket om vad som händer just nu. Det är mycket hemlighetsmakeri eftersom vi är så nära att ta över. Det är vår ordförande Ashley Brown som har bäst koll.

Jag bläddrar i tidningen som hon gett mig. »Pompey needs you now«, lyder rubriken över den text som ordförande Brown skrivit.  Tidningen innehåller också lycka till-hälsningar från supportrar till Hamburger SV, Green Bay Packers och Dundee FC, samt citat från några av de kända personer som stödjer organisationen. En av dem är förre landslagsmannen Paul Merson, som spelade i Portsmouth 2002–2003: »Med en så stor supporterskara tvivlar jag inte på att Portsmouth FC skulle kunna bli en utmärkt medlemsägd klubb. Därför står jag bakom budet som Pompey Supporters Trust har lagt på klubben – för att rädda Portsmouth FC.«

– Jag har varit med klubben upp genom serierna och ner i botten ett antal gånger, säger Pam medan hon fortsätter dela ut tidningar till förbipasserande. Jag är inte orolig. Vi kommer tillbaka. Vi kommer alltid tillbaka.

Colin Farmery anländer sent till Fratton Park den här dagen. För en gångs skull hinner han inte ens in på stampuben Rutland för en öl före match. Han hoppas att det är ett gott tecken. Efter 16 raka matcher utan vinst kan det bara vara bra att bryta mönster.

 

Det dröjer inte ens två minuter av matchen innan gästerna Colchester tar ledningen. I samma ögonblick som bollen hamnar i nätet är det som om luften går ur Colin och hans vänner på den norra läktaren. Och även om Portsmouth kvitterar tre minuter senare hinner de knappt glädjas innan de dras ner mot botten igen. Colchester tar ledningen på nytt i 15:e minuten; fem minuter senare kommer också 1–3.

Aggressionerna mot motståndarna går inte att ta miste på. Publikens »wanker, wanker« förbyts snart i »who the fucking hell are you«. Men plötsligt tystnar vrålen. Istället sprider sig skratt från den norra läktarsektionen, och på en given signal börjar fansen peka på den lilla motståndarklacken på andra sidan och sjunga:

– You ain’t nothing special – we lose every fucking week! You ain’t nothing special – we lose every fucking week!

Fyndigheten i ramsan höjer humöret, och resten av matchen håller fansen igång som om de vore på väg mot seger i ett viktigt Premier League-möte. När James Keene i andra halvlek sätter sitt första mål för klubben stampar publiken unisont med fötterna i betongen så att den slitna arenan vibrerar.

Men även om stämningen håller toppklass avslöjar spelet att det är en League One-match. Bollarna går högt, det smäller i närkamperna och fyra spelare blir så hårt åtgångna att de inte kan lämna planen för egen maskin. Ändå delas det bara ut ett gult kort – för snack. När domaren blåser av kan hemmapubliken konstatera den sjunde raka förlusten.

 

En halvtimme senare suckar Colin Farmery högt utanför huvudentrén.

– Ja, vi är ju inte bättre än så här, säger han.

Vännen Ashley Brown, PST:s ordförande, nickar och säger:

– Första halvlek är väl antagligen en av de sämsta som spelats på den här arenan.

En mörk basröst avbryter klagolåten:

– Kom in nu! Vi tar väl ett glas här uppe!

Iain McInnes flinar där han står i dörren som leder upp till vip-rummet. Det är han som leder de rika fansen som gått samman med PST för att köpa klubben. McInnes, som gjort sig en förmögenhet inom elektronikbranschen, är också den som fansen föreslagit som klubbordförande om övertagandet går i lås. Han vänder sig till mig och fotograf Widing och säger:

– Och här är svenskarna, förstår jag. Välkomna in! Tog ni med er Abba?

Han skrattar högt, pekar på Ashley Brown och säger:

– Och förresten, för att förklara vilka vi är: jag är Money, money, money och han är In a rich man’s world.

Ashley Brown rodnar och skakar på huvudet. De två personer som driver övertagandet kunde inte vara mer olika. Brown är en lågmäld man som »trivs bra« med sitt fasta jobb på IBM. Och han medger utan omsvep att han aldrig tidigare engagerat sig så här mycket i något. McInnes däremot är bullrig och berättar direkt att han var med om att finansiera köpet av Mathias Svensson från Elfsborg till Portsmouth 1996.

– Jag hade aldrig sett honom spela, men när managern Terry Venables bad mig tvekade jag aldrig. På en av Mathias första hemmamatcher, mot Chelsea, köpte jag in 150 vikingahjälmar. Folk ute på läktarna tyckte det var kul, men här inne i the board room var det bara jag och Chelseas Ken Bates som tog på oss dem!

Han berättar att han växte upp under fattiga omständigheter i förorten Paulsgrove och att Fratton Park blev »som Disneyland« för honom, en tillflyktsort där han kunde drömma sig bort.

– Därför har man ju varit så förbannad de senaste åren, säger han. Vi har haft ägare som trots att de både har haft GPS och privatchaufför ändå inte tycks ha hittat hit till arenan. Klubben behöver den kärlek som supportrarna ger. Och det är bra att vi har gått samman. Vissa av oss har lite mer pengar, andra lite mindre. Men vi brinner för samma sak: att rädda Portsmouth Football Club.

Ashley Brown nickar instämmande. Jag frågar honom hur det känns att plötsligt befinna sig här, mitt i smeten. Han skrattar:

– Ja, det slår mig ibland hur konstigt det här är. Jag sitter i möten och pratar om framtida värvningar, och om var vi skulle kunna hitta en träningsanläggning. Det är långt ifrån att vara den supporter som jag var för bara två, tre år sedan.

Han smuttar på sin öl och fortsätter:

– Det har varit krävande. Mycket extraarbete utöver min heltid på jobbet. Men om vi nu lyckas är det givetvis värt det. Ja, det skulle vara värt det oavsett, vi har redan bevisat att det här kan göras, eller nästan göras. Vi har skickat en signal till alla fans i England att det här är möjligt.

Jag frågar McInnes vad det skulle betyda för honom om han blev ordförande för klubben.

– A dream come true. Det kommer inte bara att vara enkelt förstås, jag har förvarnat familjen om att jag säkert kommer att få kritik. Men om jag kan göra något för att rädda den här klubben så tänker jag göra det.

Managern Guy Whittingham kommer in i rummet och slår sig ner vid bordet. McInnes frågar honom vad han, som är en ikon i klubben, tror om framtiden.

Whittingham ler:

– Häromdagen fick jag frågan om skolklasser skulle vara välkomna på träningarna när vi hittar en ny anläggning. Självklart ska de vara det. Vi kan inte stänga in oss. Den här klubben måste handla om supportrarna, den måste börja där. Allt annat löser vi med tiden.

Supportermakt. Tre män som vill återta kontrollen över sin klubb. Colin Farmery (längst till vänster) är talesman för PST, Iain McInnes (i kostym) är tilltänkt som ny ordförande för klubben om de får överta den och Ashley Brown är PST:s ordförande.

En vecka senare, i mitten av februari, får PST klartecken från banken för det lån, två miljoner pund, de hoppas ska räcka för att bli ägare till Fratton Park. Däremot skjuts den planerade domstolsförhandlingen om övertagandet av klubben återigen på framtiden. Denna gång för att en ny budgivare – finansmannen Keith Harris – gett sig in i leken. Ligaorganisationen har meddelat att de inte tänker ta hänsyn till budet eftersom »en förändring av prioriterad budgivare i ett så här sent skede bara skulle skapa mer osäkerhet«. Professional Footballers’ Association – det fackförbund som driver spelarnas lönekrav gentemot Portsmouth – vill däremot ha mer tid på sig för att se över Harris bud.

När jag ringer till Colin Farmery samma dag är han frustrerad. Efter ett drygt års arbete med att ta över klubben vill de bara ha klartecken. Jag frågar honom om han känner någon oro för att drömmen kanske ska bli verklighet, att de innan han vet ordet av kan äga klubben på riktigt, och få alla problem – skulderna, degraderingen, träningsanläggningen… – i knäet.

– Nej, jag är inte orolig. Jag tror faktiskt att de utmaningar som skulle ligga framför oss är mindre än de vi har brottats med hittills. Det enda jag är orolig för är att klubben kan gå under helt. Och får vi inte ta över så är den risken rätt stor.

Hur skulle det kännas om allt jobb ni lagt ner varit förgäves?

– Alltså, alla vi Pompeyfans som har engagerat oss ska vara stolta oavsett. Vi har stått upp för vår fotbollsklubb, och för vårt samhälle. Det finns några mindre klubbar som gjort den här resan, men att vi – som en av Englands större klubbar – ens har nått så här långt är en fingervisning om att det är möjligt att förändra engelsk fotboll.

Han tystnar i luren och funderar ett slag. Sedan säger han:

– Folk frågar ibland om jag hellre hade varit utan satsningarna och framgångarna i utbyte mot en mer stabil klubb i dag. Och helt ärligt, nej, det skulle jag inte. Jag har stöttat Pompey i 40 år, och de vann FA-cupen först när jag var 45. Rent statistiskt var det antagligen min enda chans i livet att se klubben vinna något. Och ironiskt nog, att klubben satsade så galet under de åren kan ju nu leda till att vi supportrar äntligen får chansen att ta över. Om vinsten i FA-cupen i förlängningen innebär större makt åt oss som bryr oss om klubben … Det är bara en dubbel bonus.

Om det blir verklighet, vilken blir din roll i klubben?

– Går den här affären igenom ska jag kliva åt sidan helt. En del av mig skulle säkert vara lockad att hoppa på ett uppdrag om erbjudandet kom, men det är viktigt att lägga egot åt sidan här. Jag tänker vara medlem i PST och engagera mig i frågorna. Men framför allt ska jag köpa mitt årskort, ta plats på läktaren och ägna mig åt det jag kan bäst – stötta mitt lag. Det är ju det allting har handlat om.