Uppgörelsen

En match där lagens fans sjunger samma sånger, där ärkerivaler dricker öl med varandra före avspark och s­pelarna umgås över laggränserna. Liverpool-Everton har länge kallats »det vänliga derbyt«. Offsides utsände Liverpoolsupporter fann en annan verklighet.

Singha-ölen smakade bra den där fuktiga och svettiga eftermiddagen på uteserveringen på Khaosan Road i Bangkok. Jag drack fem, sex, sju…  innan jag lämnade serveringen, dofterna och alla backpackers och lullade upp för trapporna. En liten thailändsk man med ring i näsan och en t-shirt med Sex Pistols-motiv mötte mig i dörren.

Han bad mig sitta ner och vänta. Min blick drogs mot fotona på väggarna: bleka västerlänningar, de flesta såg glada ut när de stolt tittade in i kameran och visade upp sina nya delfiner, latinska ordspråk och kinesiska tecken. I det ögonblicket försvann mina sista tvivel, jag skulle ju göra något mycket personligare än de där turisterna.

Den lille thailändaren kom tillbaka med en öl i handen.

Annons

For the pain, sa han och skrattade.

Han satte sig bredvid mig. Han luktade marijuana.

What you want?

Liverpool, svarade jag.

OK. Where? On your back? It is very popular. It is good.

Var? Det hade jag inte funderat på.

Maybe here, on my arm, sa jag och pekade på min högra underarm.

OK. How big?

Big, sa jag och måttade längs med hela underarmen.

No problems. 3 000 baht. OK?

Det var inne med tatueringar. Jag var tillräckligt ung för att tycka att det var fräckt och tillräckligt gammal för att tycka att det var ett vuxet beslut. Dessutom var jag inne i en riktigt bra period med Liverpool. Intresset och den tid jag lade ner på att följa klubben verkade inte ha några gränser. Nu ville jag distansera mig från dem som bara »gillade ett lag« och bli en person som verkligen levde med sitt lag.

När jag dagen efter vaknade upp på ett lysrörsknastrande hotellrum kände jag den rödflammiga tatueringen bränna på insidan av min högra arm. Den såg okej ut, om än lite sned med några få fel. Jag låg och betraktade den länge och kunde inte bestämma mig för om jag gjort mitt livs misstag eller bara utvecklat mitt förhållande med Liverpool.

 

Det är upplagt för en klassiker – Liverpool mot Everton i FA-cupens fjärde omgång. Det är 18 år sedan rivalerna möttes i cupen senast och det är som man kan förvänta sig i Liverpool inför derbyt. Butiker, restauranger och pubar har hängt flaggor i fönstren, radiostationer har timslånga diskussioner om eventuella startelvor, tidningar publicerar dagligen nya bilagor om derbyt, busschaufförer bär matchtröjor…

Tajmingen är perfekt. Everton är i bra form och har inte släppt in mer än ett mål på de senaste sex matcherna. Cupen är deras enda chans att vinna något i år, precis som det har varit de senaste tio säsongerna. Det är också deras möjlighet att se till så att Liverpool inte vinner en titel, en chans att förstöra för ärkerivalen. Liverpool har dessutom spelat en rad oavgjorda matcher och stämningen i klubben är allt annat än harmonisk. Det pratas om bråk mellan tränaren Rafael Benitez och klubbens ledning, om ett eventuellt ägarbyte, om Steven Gerrards rättegång om två dagar. Ska han bli fälld för misshandeln mot DJ:n som han var inblandad i för några veckor sedan? Kommer han att påverkas inför matchen på söndag? Evertonsupportrarna hoppas.

Annons

Jag sitter på ett fik i centrala Liverpool och läser dagens tidningar. På ett uppslag intervjuas Evertons Mikel Arteta och Liverpools Xabi Alonso. Båda bor centralt i The Docks nere i den gamla hamnen, ett av få områden i Liverpool som inte är nedgånget. De umgås mycket på fritiden och säger att de är väldigt goda vänner. De är själva essensen av det Liverpool-Everton alltid har varit: »The friendly derby«.

I en annan tidning har Liverpoollegendaren Ian Rush skrivit en krönika på ämnet. Skyttekungen minns hur han ofta stod och njöt av de små blå klickarna av Evertonsupportrar mitt i det röda havet uppe på The Kop. Han berättar hur röda och blå drack pints tillsammans på puben. Han skriver om matcher där lagens supportrar sjöng gemensamma sånger, som när de tillsammans hyllade sig själva genom att skandera »Merseyside, Merseyside«.

Hjälten Rush var på planen den eftermiddag då jag själv gjorde Liverpool till mitt lag. Pappa och jag satt i soffan, det var Tipsextra-match, farsan hade blandat sin lördagsgrogg och aldrig förr hade jag sett fotboll så vacker. Jag frågade pappa vad han visste om laget. Han berättade att Liverpool var en av Europas bästa klubbar, att de hade speciella supportrar som ibland till och med sjöng glada sånger om motståndare som förtjänade det och att de kom från samma stad som hans favoritband Beatles.

Liverpool lät som ett hyvens lag. Dessutom vann de matchen vi tittade på.

Sedan den dagen blev Liverpool det intresse som jag vårdade mest ömt under min uppväxt. Jag lärde mig startelvor, köpte John Barnes-tröjor när jag var på charterresor med familjen och pluggade in klubbens historia.

Snyggt? Offsides reporter Anders Bengtssons högerarm.

Snart lärde jag mig att Everton var den stora rivalen men att man trots den starka rivaliteten – det krigades ju på planen som om det vore på liv och död – sjöng sånger tillsammans med motståndarsupportrarna. Jag såg det som en fin rivalitet som tog sig uttryck i ett broderligt förhållande, något jag själv ville tro berodde på att man kom från en arbetarstad där känslan av utanförskap alltid varit stor. I Glasgow slog de ihjäl varandra före derbyn, i Sydamerika var det upplopp före match, i de stora mästerskapen kunde engelska huliganer starta mindre krig. Men i Liverpool, där sjöng man tillsammans. För mig blev »Merseyside, Merseyside«-sångerna en metafor för godhet.

Jag vänder blad i tidningen och läser: »Vi kommer att arrestera de supportrar som sjunger olämpliga sånger under matchen. Vi kommer inte heller att tillåta personliga påhopp. Vi uppmanar både Liverpools och Evertons supportrar att behålla lugnet.«

Uttalandet från Merseysidepolisen har tydligen upprepats dagligen i både tidningar och på lokala radiostationer inför den andra derbymatchen på en vecka. Lagen möttes i ligan för två dagar sedan och spelade då 1-1 på Anfield. Efter matchen arresterades flera supportrar efter ett slagsmål på en pub.

I artikeln säger polisen vidare: »Stämningen i staden är alltid annorlunda när det är derby. Men av någon anledning blir det värre och värre för varje år.«

Något har uppenbarligen förändrats. Det är inte som Rush och jag minns det.

Jag ringer upp polisen och får tala med en kvinna som bekräftar att utvecklingen gått åt fel håll:

– Det är nya, yngre killar som dragit igång hetsen på nytt, säger hon. De är inte särskilt många, men tillräckligt många för att få igång hela läktarsektioner och skapa dålig stämning.

Anfield. Arenan, som byggdes 1884 i stadsdelen Everton, var fotbollslaget E­vertons fram till 1893, då hyran höjdes från 100 pund till 250 pund. Efter höjningen f­lyttade Everton till Goodison Park. Sedan dess har Anfield varit Liverpool FC:s.

Kanske har jag inte velat lyssna på varningsklockorna fastän de ringt i många år. Hatet från Everton mot Liverpool har eskalerat och en sak återkommer ständigt: Heysel 1985. När Liverpool åkte till Belgien för att spela Europacupfinal mot Juventus utbröt en timme före matchen vilda slagsmål på Heysels läktare mellan lagens supportrar. Bråket intensifierades och snart hade Liverpoolsupportrarna sprungit ner det separerande hönsstängslet. När Juventus supportrar försökte fly fastnade man i ett hörn. Tyngden av alltför många människor, samt att Heysel var en nedgången arena, gjorde att betongen rasade samman. 39 personer dog.

Dagen efter fastslog Uefa att endast Liverpoolsupportrarna varit ansvariga och nästkommande dag krävde dåvarande premiärministern i England, Margaret Thatcher, att alla engelska lag skulle bannlysas från spel i Europa. Uefa lyssnade och inte förrän fem år senare fick engelska lag spela i europeiska cuper.

Först ut att drabbas – Everton. Klubben, som hade levt i skuggan av Liverpools framgångar i många år, hade några veckor tidigare vunnit ligan. Klubben var redo för Europa. Men på grund av Liverpoolsupportrarnas agerande i Belgien blev det aldrig så. Everton vann ligan igen två år senare och kvalificerade sig för Europaspel. Men de tilläts inte spela. Liverpool berövade Everton chansen att bli en stor klubb.

Kvinnan på Merseysidepolisen konstaterar:

– Det är lite som det var på 80- och 90-talet med engelska fotbollshuliganer, hatet tar över passionen. Så det där om »the friendly derby«, det kan vi lägga till historien.

Heysel 1985. Detta var det enda som jag inte fick ihop under min uppväxt. Hur kunde mitt glada och snälla Liverpool vara så elakt? Jag bestämde mig för att det var en skönhetsfläck, en engångsgrej. Jag gick vidare. Nu, 24 år senare, inser jag att Evertonsupportrarna inte gjorde detsamma.

 

– Till County Road, säger jag och hoppar in i taxin.

Klockan är åtta på kvällen och det har regnat konstant i fem timmar.

– Kallt va? frågar taxichauffören och tänder en cigg.

– Riktigt kallt, säger jag.

– Det är Merseyfloden, det är på grund av den som vi säger att det regnar i sidled här i Liverpool.

Chauffören rökskrattar för sig själv och svänger ut från centrum.

Jag har aldrig tidigare haft anledning att åka till County Road – gatan som går längs med Goodison Park och där alla Evertonpubar ligger. Men i kväll hoppas jag träffa några Evertonsupportrar.

Nära blir närmre? Det enda som skiljer Anfield från Goodison Park är Stanley Park, ett 45 h­ektar stort grön­område. Om Liverpools amerikanska ägare får fram pengarna, planerar man att bygga en ny arena i just S­tanley Park.

Sju pund och femton minuter senare kliver jag ur taxin. Chauffören säger att det bara är att välja ett ställe, alla är Evertonhak. Jag tar första bästa, alldeles runt hörnet.

När jag kommer in på stället är det knäpptyst. Puben är inte större än ett normalstort vardagsrum och förutom en väldigt smal och lång man bakom baren, är det inte mer än tio-tolv personer i lokalen. Hälften av dem sitter i ett bås och när jag går fram till baren vänder de sig om och tittar på mig. Nästan alla är skalliga, brittiskt gråa och lite mulliga. Jag beställer en öl och slänger en blick över stället. Det är slitet och luktar gammal öl. Gänget i båset pratar tyst och bartendern ställer tillbaka några nydiskade glas. Stämningen känns konstig och jag tänker att jag bara ska dricka upp min öl och sedan gå någon annanstans. Jag vänder sida i tidningen men läser inte en rad. Jag försöker få kontakt med bartendern:

– Lugn kväll? frågar jag.

– Det är alltid lugnt, svarar mannen. Förutom när det är match. Är du här för matchen på söndag?

Annons

– Ja, jo det är jag.

– Det blir en jävla match det. Var är du från?

– Sverige.

– Och du håller på Everton?

– Nä, jag är journalist. Jag ska skriva om matchen.

– En journalist? ropar en av männen från båset.

Jag nickar.

– Från Sverige? fortsätter han.

– Precis, säger jag.

– Anders Limpar. Det var en jävla bra kille det. Han spelade fram till ett mål i FA-cupfinalen 1995 när vi vann.

– Ja, fy fan, utbrister en annan runt bordet. Fucking Limpar!

Sedan blir det tyst igen. Jag återgår till att bläddra i tidningen, känner mig lite lugnare och läser en artikel som säger att den ekonomiska krisen nu nått Liverpool på allvar och att man inom de närmaste tre månaderna räknar med att en femtedel av alla butiker och restauranger i centrala delarna kommer att tvingas slå igen. Då kommer en av männen fram till baren. Han är runt 40 år, ser stenhård ut. Han stirrar mig i ögonen och frågar:

– Säg mig, vad fan gör en sån som du här?

Jag berättar att jag skriver ett reportage om rivaliteten mellan Liverpool och Everton.

– Jag menar på det här stället. Varför är du på detta skithålet, en onsdagskväll?

– Jag tänkte att jag kunde träffa intressanta Evertonsupportrar.

Mannen fnyser och skakar på huvudet.

– Ser du han som sitter med ryggen mot oss där borta? säger han och pekar mot båset.

Jag nickar.

– Han är avstängd från Goodison på livstid.

– Okej. Det…

– Drog en Newcastlesupporter i huvudet med en flaska. Sedan sparkade han på honom. Enligt polisen 13 gånger. Stämmer inte det, Mike? ropar han mot båset.

Mike vänder sig om.

– Nä, där har du fel. Det var fan mer än så.

Sedan vänder han på huvudet igen.

– Vi kallar honom »Mad Mike«. Han var en av ledarna i County Road Cutters. Har du hört om CRC?

Jag säger att jag läst något om dem.

– Vad har du läst?

– Att det var de hårda Evertonfansen.

– Hårda? Vi var jävligt hårda. Vi har gjort så mycket skit att du hade kunnat skriva en hel jävla bok om oss.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag nöjer mig med att nicka.

– Vad dricker du? Lager? Två lager, en till mig och en till min kompis här, säger han och får bartenderns uppmärksamhet.

– Danny, säger han och räcker fram handen.

Sedan går Danny igång. Till en början får jag koncentrera mig för att höra vad han säger, hans scouser-dialekt är i klass med Jamie Carraghers. Det låter som han sjunger när han pratar. För varje historia jag hör känns det mer och mer overkligt. Han berättar hur han reste runt med Englands landslag på 80- och 90-talet och slogs. Bland annat var han i Malmö under EM 1992 och påstår att han slog ner en polis utanför Malmö Stadion. Han berättar om hur hans pappa lärde honom att hata Liverpool, hur CRC växte i början av 90-talet, och att de som mest var 300 medlemmar. För att bli medlem, berättar Danny, var man tvungen att slå ner en annan supporter. Och för att komma långt upp i hierarkin krävdes att man knivskar någon. Bonuspoäng utgick om det var en Liverpool- eller Unitedsupporter. Vissa historier han drar har jag svårt att tro på – men så visar han sin rakade skalle där ärren går i sicksack över hela hjässan.

– Detta fick jag i samband med en landskamp. En tysk fitta drog till mig bakifrån med ett basebollträ.

Han stryker handen över huvudet.

– I dag är jag lugn. Jag har inte varit i slagsmål på några år. Jag har barn och fast jobb nu. Åker jag in igen så är det kört. Det är samma med de där borta. CRC håller på att dö ut helt. Visst, det kommer lite yngre killar nu, men de är inte tillräckligt många för att bli något att räkna med i framtiden.

Jag frågar om rivaliteten mellan hans Everton och Liverpool.

Danny dricker andra halvan av sin öl i ett svep.

– Du ska vara försiktig med att prata om de där fittorna i de här kvarteren. Fel kille och… men jag ska säga dig en sak. Hade det inte varit för de där fucking röda kuksugarna hade vi varit som United är i dag. Det jävla turistlaget, de förstör hela staden. Åk till centrum en dag när de spelar, du ser fan bara kineser, norrmän och allt annat pack. Du får vara glad om du ser en scouser på The Kop, det säger jag. Jag kan räkna upp hur mycket som helst som är fucked up med den klubben.

– Som vad?

– Du känner till italienarna som dog i Belgien -85, va?

Jag nickar.

– Det körde vår klubb i skiten. Vi hade ett av de bästa lagen i engelsk historia precis då. Sedan fick vi inte bevisa det på fem år. När det var okej att spela i Europa igen hade klubben tappat allt. Inga bra spelare var kvar. Du vet Robbie Fowler, Carragher, Owen, det är bara några som började i Everton. Men vår ungdomssektion var fucked. Helt jävla misskött. Så de stack till »redshite« i stället. Det hade de fan inte gjort om inte Liverpool stampat ihjäl de där italienarna. Äh, det finns så mycket så man blir störd.

Jag köper in nya öl och Danny fortsätter:

– En annan sak som ni journalister glömmer bort är den där fucking David Moores. Vet du vem han är?

Jag skakar på huvudet trots att jag vet vad han ska säga. David Moores var brorson till Sir John Moores, en mäktig affärsman och ordförande i Everton som under några årtionden pumpade in pengar i klubben. När han blev äldre lät han David Moores ta över hans affärer. Och precis när engelska fotbollsklubbar var tillåtna att spela i Europa igen och TV-bolagen började satsa på engelsk fotboll, bestämde sig David Moores för att sälja familjens aktier i Everton. Lite senare investerade han i Liverpool. Fram tills han sålde Liverpool till amerikanerna George Gillet och Tom Hicks 2007, var han både majoritetsägare och ordförande i Liverpool.

– Han övergav Everton precis när det rullade in pengar i engelsk fotboll! spottar Danny fram. Moores pumpade in miljoner i Liverpool men lämnade Everton i en helt jävla sjuk situation. Jag kommer att pissa på hans grav när han dör. Hoppas det blir förr än senare.

Danny blir tyst. Men bara för några sekunder:

– Trots all jävla skit så är jag glad att Everton inte är som Liverpool. Vi är som det borde vara, en engelsk klubb som spelar sina hemmamatcher inför folk från Liverpool. Jag vet att man i Sverige och alla andra jävla länder pratar om att Liverpool Football Club är arbetarklubben som det är så synd om. Fy fan, alltså. Vilket skitsnack. Liverpool är ett stort företag som skiter i folket från Liverpool. Everton är folkets klubb, vi är det som staden Liverpool en gång var så stolt över – arbetarklass, lojalitet, solidaritet.

Skadeglädje. När Steven Gerrard är inne i rättssalen, glider en blåmålad folkabuss med Everton-klistermärke på sidorna fram och tillbaka på vägen utanför. Från bilens högtalare hörs gruppen Z-Cars Johnny Todd – låten som alltid spelas när Everton­spelarna kommer ut på planen.

Danny fortsätter att hata Liverpool med mer intensitet för varje öl som slinker ner. Han börjar prata om Steven Gerrard och nämner en av de sånger som polisen förbjuder Evertonsupportrarna att sjunga: The babie’s not yours, the babie’s not yours.« Bakgrunden till sången, enligt Danny, är ett rykte som gick i stan om att Gerrards fru varit otrogen med en ökänd Evertongangster. Danny påstår vidare att Gerrard blev så paranoid efter att supportrarna sjungit att hans första dotter inte var hans, att han till sist fick nog och krävde ett DNA-prov från sina barn bara för att vara på den säkra sidan. Danny verkar stolt nu när de yngre fortsätter att sjunga samma sång.

– En av de bästa sakerna jag hört på länge var när jag fick reda på att han slagit ner den där DJ:n. Åker han in, då ska jag fira som om jag fått barn. Jag hatar den killen.

Det verkar inte finnas någon hejd på Danny. Jag har hört många av hans historier förr och börjar bli trött på honom. Han framstår som en sorglig och bitter man, som anklagar Liverpool för att Everton inte lyckats vinna någon titel på mer än tio år. Så jag börjar lyssna med ett öra.

Det är då jag gör det otänkbara. Jag har stått där i drygt två timmar, i en kvav och varm pub och försökt hänga med i Dannys drickande. Jag känner mig berusad. Så när han är mitt i en berättelse drar jag av mig tröjan. När jag har tröjan över huvudet kommer jag på det – tatueringen. Tatueringen! Liverpool! För några sekunder är det alldeles svart. Jag tror att mitt hjärta ska stanna.

Jag tittar på Danny som greppar ölen. Jag lägger armarna i kors. Danny fortsätter prata, han märkte inget. Mitt hjärta börjar banka intensivt och jag känner hur det rinner svett längs med ryggen. Jag blir alldeles varm. Ser han min tatuering så…

Jag tänker att han måste gå på toaletten snart. Men han fortsätter prata. Jag lyssnar inte på ett ord, bara nickar då och då. Efter 20 minuter vänder han sig om för att fråga sina kompisar om de ska ha en runda till. Då sträcker jag mig snabbt efter tröjan som ligger på barstolen bredvid mig.

– Vad är det där?

Jag blir stel. Det känns som att benen ska vika sig.

– Inget, det är…

– Vad fan står det?

Han tar tag i min arm och läser:

– Liverpool.

I samma sekund får jag tag i min jacka och tröja. Mumlar något om Beatles. Att jag var ett stort fan av Beatles som yngre. Något om staden Liverpool. Jag vet inte riktigt. När han säger »fucking hell« har jag redan kommit halvvägs till dörren och jag tänker att det kommer nu, det måste komma nu, ett slag, ett glas. Men det gör det inte. Jag snubblar ut genom dörren, fortsätter hundra meter och svänger ut på en väg. Där kommer en taxi. Jag vinkar och hoppar in. Jag är genomsvettig när bilen börjar rulla mot centrum.

 

Som jag ser det finns det fem anledningar till varför människor som Danny kan ogilla Liverpool: Heysel-olyckan 1985, David Moores beslut att sälja sina aktier i Everton och sedan investera i Liverpool, den förstörda ungdomsakademin som ledde till att spelare som Owen, Carragher och Fowler valde Liverpool, invasionen av »fotbollsturister« på arenorna och de egna uteblivna framgångarna.

Det finns också en mängd saker de borde vara stolta över. Som att Everton är den första klubben i England som spelat mer än 100 säsonger i högsta divisionen, att man leder maratontabellen och att man, som Danny påpekade, är en klubb med större lokal förankring, åtminstone inne på arenan när laget spelar.

Förorten. En tiominuterspromenad från fotbollsplanerna i Huyton, på Ironside 10 i Bluebell Estate, växte Steven Gerrard upp. Steven har flyttat till den finare förorten Formby, men hans storebror bor kvar på samma adress.

Men i stället för att fokusera på det positiva ältar supportrarna gammalt groll och pratar om hur Liverpool förstört allt. För dem symboliserar Liverpool allt ont inom fotbollen: globalisering, kommersialism och oppurtunism.

I min värld är det obegripligt. Bitterheten ligger som en blöt filt över allt det som de kunde ha glatt sig åt. Och även om det är svårt och tungt att inte nå framgångar, och att inte hålla på ett lag som har Steven Gerrard – en lagkapten som är född i staden, en spelare som står för klubbens själ, en spelare som ensam kan avgöra en Champions League-final – finns det ingen anledning till hat utan gränser. Avundsjuka är en usel ursäkt för att slå folk på käften.

 

På Liverpools träningsanläggning Melwood är det presskonferens. Stämningen är irriterad. Det är Rafael Benitez mot ett trettiotal journalister. Spanjoren vill tala om söndagens match medan reportrarna vill prata om Steven Gerrards rättegång, om att klubben kanske ska säljas till någon rik oljemiljardär i arabvärlden och om bråket med klubbens ledning. Benitez ser mer och mer besvärad ut.

Please, I can only talk about the match on Sunday. 

No, Steven will not be affected by what’s happening in his private life. He is a good professional. 

Like I said, I only want to talk about Liverpool and Everton. 

No, I don’t know anything about what the papers write. I don’t know what the owners want. 

Efter en timme är det över. Benitez torkar sig i pannan med högerarmen och lägger in en halstablett i munnen. När alla de engelska journalisterna försvunnit går jag fram till Benitez. Jag frågar vad han tycker om murvlarna.

Han ler och skakar på huvudet.

– Titta på dem, säger han och pekar ut genom rutan. Nu står de och planerar vad de ska skriva. Det är den stora skillnaden jämfört med i Spanien. Där skrev alla egna storys. Här hittar man på vinklar tillsammans.

– Du ville prata om matchen på söndag i stället, säger jag.

– Precis. De vet ju att jag inte kan uttala mig om det de frågade om. Då blir det bara ännu värre. Jag förstår att de måste leverera nyheter, men vi ska spela mot Everton i en viktig FA-cupmatch, och de vill bara spekulera i saker som de vet att jag inte kan prata om. Jag förstår om de undrar om Steven är redo för matchen, det är en relevant fråga. Men inte det andra.

– Är han redo då? frågar jag.

– Han gjorde fem snygga mål i dag på träningen, bara timmar efter rättegången. Så Steven är redo.

Det tror jag också. Jag sprang på honom kvällen innan i The Docks. Han hade precis käkat indiskt på Spice Lounge och var glad när han hälsade, trots att han skulle på rättegång 14 timmar senare. Och säger Benitez att Steven är redo, trots att 40 poliser bevakade rättegången eftersom det kommit in hot mot spelaren från Evertonsupportrar, då är han redo.

– Var är ni ifrån? frågar Benitez.

– Sverige.

– Ska ni skriva om matchen?

– Mer om rivaliteten mellan klubbarna.

– Bra, den är enorm. Det märker jag. Matchen betyder så mycket för folket här i Liverpool. Det har jag lärt mig. Men det vill inte journalisterna fokusera på. Sånt glömmer de bort. De vill bara skapa rubriker, rubriker och rubriker.

– Är det jobbigt? frågar jag.

– Det är alltid press i en stor klubb som Liverpool. Det ingår i jobbet. När jag kom hit för några år sedan var inte klubben i så bra skick. Så vann vi Champions League direkt och förväntningarna blev enorma. Men grunden fanns inte här. Det har tagit tid att bygga upp hela klubben, från personal och ungdomsverksamhet till att få en trupp med kvalitet rakt igenom. Jag har kommit en bit, men det finns väldigt mycket kvar att göra.

För något år sedan konstaterade Benitez att Everton »inte var en stor klubb«. Det förbättrade inte direkt stämningen mellan lokalrivalernas supportrar men roade mig enormt. Nu kan spanjoren vara på väg att göra Liverpool till seriesegrare igen och jag kan knappt föreställa mig vad det skulle betyda för hälsan hos Danny och alla de Evertonsupportrar som redan lägger alldeles för mycket energi på en annan klubb än deras egen.

 

Det är blå himmel och en värmande sol när den första souvenirförsäljaren utanför Anfield får ordning på sin vagn. Klockan är strax efter tio och om några timmar hoppas han att det är full fart på försäljningen av halsdukar, pins, kepsar, affischer, CD-skivor, muggar, ölglas, flaggor, matchtröjor, programblad och handdukar. Mittemot, precis utanför ingången som är döpt till Shankly Gates, står två killar och delar en joint. De väntar på att de första turisterna ska anlända så att de kan komma igång med krängandet av svarta biljetter. I dag har de bestämt sig för att inte sälja någon för mindre än hundra pund.

Taktikern. Inför FA-cupmatchen mot Everton har Liverpools Rafael Benitez, som tog över som tränare sommaren 2004, mött Everton 13 gånger. Sex gånger har Liverpool vunnit, tre gånger har de förlorat.

Klockan tolv har övriga souvenirförsäljare fått upp sina saker och nu börjar man även ropa efter uppmärksamhet:

Today’s programme, only three pounds. 

The latest Torres shirt, ten quids. 

Samtidigt öppnar The Albert, puben som ligger granne med Anfield. Dagens första gäster är ett gäng norrmän. Sedan kommer de första poliserna. Direkt sneglar de på de två killarna som smyger fram till förbipasserande och nästan viskar:

Do you need tickets? 

Killarna försvinner in på The Albert, där de lyckas sälja ytterligare några biljetter. Nu börjar det bli svårt för taxibilarna att komma förbi. Det vimlar av »fotbollsturister«. Danny hade varit vansinnig. Svenskar, norrmän, japaner, holländare, spanjorer, indier – hela världen vill se matchen mellan Liverpool och Everton.

Säkerhet. Drygt 500 poliser är i tjänst utanför Anfield när det är derby, vilket är ungefär dubbelt så många som när det är match mot de »mindre lagen«, som F­ulham, Hull eller Blackburn.

Klockan tre sjunger man låtar om Steven Gerrard, Fernando Torres och Rafael Benitez på The Albert. Det tar 15 minuter att få en öl i baren. Det stora samtalsämnet är huruvida Gerrard ska starta. Ute på gatan syns allt fler Evertontröjor. Mest är det vuxna med sina barn. Folk skrattar och har det bra.

Då brakar det loss. Det kommer från ingenstans. Jag står i en korsning, 50 meter från Anfield, när det börjar. Över hundra supportrar slåss. Det sparkas, kastas flaskor, sparkas ännu mer. Barn börjar gråta, folk söker skydd i gränderna. Och så ett högt vrål – Liverpoolsupportrarna går till anfall. Nästan alla har luvorna uppdragna över skallarna. Halvminuten senare är platsen fylld med poliser. Tio-tolv människor ligger kvar på gatan med blodiga ansikten. En helikopter cirkulerar ovanför oss. Det kommer ambulanser och ännu fler poliser.

Jag gör som alla andra, flyr fältet, och har tur som får tag i en taxi. Chauffören anropar sina kollegor på radion och råder dem att hålla sig borta från Anfield.

– Goodison Park, säger jag.

 

Jag lutar mig tillbaka i taxin, drar efter andan och svär tyst för mig själv. Och så tänker jag på min storasyster. Vi två har aldrig stått varandra särskilt nära. Hon flyttade till USA när jag var ung, sedan flyttade jag själv utomlands när hon återvände och det, och åldersskillnaden och andra inbillade eller faktiska skillnader, har skapat en distans mellan oss. Men när hon för några år sedan köpte två guldfiskar och jag vid ett besök frågade henne vad de hette, avslöjade hon att hon hade döpt den ena till Stevie.

– För det är väl din favorit i Liverpool? Gerrard?

Hon har aldrig varit närmare att säga att hon älskar mig. Och jag aldrig närmare att säga att jag älskar henne. För mig var det essensen av mitt supporterskap. Jag har alltid sett Liverpool som en klubb som för folk närmare varandra. När jag för första gången på Anfield hörde The Kop sjunga fick jag tårar i ögonen av att tusentals män sjöng ut en kärlek, en passion. Jag har odlat den bilden i mitt huvud i alla år, det var den känslan som drev mig till den lille tatueraren i Thailand.

Stenhårt. Det är inte bara i kvarteren runt Anfield som folk slåss för sitt lag. Derbyt m­ellan Liverpool och Everton är den match i England som har producerat flest utvisningar. Sedan 1993 har 17 röda kort delats ut.

Men nu sitter jag här i taxin och märker hur allt förändras. Slagsmålet utanför Anfield, som en galen repris på Heysel 1985 där en mindre grupp förstör för andra. Den goda rivaliteten med Everton som dör allt mer för varje derby. Redan i fjol, när Liverpool besegrade Everton med 1-0 på Goodison, hörde jag hur Liverpoolsupportrar sjöng om Phil Nevilles handikappade son och om hur synd det var att Julien Lescott inte dog i den bilolycka han var med om som femåring. Och det är inte bara mot Everton. När Liverpool spelade Champions League-final mot Milan i Aten 2007 arresterades flera supportrar efter slagsmål med italienare. Och när Alan Smith spelade i Manchester United för några år sedan och bars ut på bår efter att ha brutit foten, applåderade Liverpools supportrar.

Genom bakrutan i taxin ser jag nu slagfältet avlägsna sig, jag hör polishelikoptern surra ovanför och jag förbannar att det ska vara så in i helvete svårt att bara få vara stolt över något.

 

Fem minuter innan matchen startar går jag in på The Winslow Hotel. Puben, har jag hört, ska vara ett Evertonhak fritt från typer som Danny. Men det första jag ser är en enormt stor man med rakad skalle. Han står och vrålar något ohörbart. Om jag hade varit döv skulle jag lika gärna kunnat tro att jag var på en Liverpoolbar. Knappt någon bär Evertons blå färger.

Stället är fyllt till max. Det är en berusad stämning och tomma ölglas står uppradade längs med väggarna och på borden. När spelarna presenteras och kameran fokuserar på Steven Gerrard buar alla. Några ropar: »Fuck off, Gerrard, fuck off, you cunt«. När domaren blåser i gång matchen ställer jag mig i ett hörn. Människorna omkring mig biter på naglarna från minut ett. Eller så skriker man hatsånger om Gerrard. Än värre blir det när Gerrard efter en kvart gör en tvivelaktig glidtackling. Det kommer saliv från munnar, man skriker att Gerrard är bög, man räcker fingrar åt TV:n. Några sjunger om Gerrards barn.

Älskad och hatad. För Liverpoolsupportrarna är Steven Gerrard hjälten som kan vända en match på egen hand. För Evertonsupportrarna är han bara en som förstör.

I den 27:e minuten får Everton en hörna. Steven Pienaar slår den, Tim Cahill skarvar vidare, över Xabi Alonso och där kommer Julien Lescott. Han drar in bollen bakom Pepe Reina från ett par meter. Everton leder.

Ölen flyger i luften, män kysser män, folk hoppar och folk kramas. De uppträder som jag gjorde när Jerzy Dudek räddade den sista straffen i Champions League-finalen mot Milan i maj 2005. De är så lyckliga att de glömmer bort vem de kramar. De kommande fem minuterna sjunger man låtar om Everton och bara Everton.

I halvtid går jag ut på en liten bakgård för att få frisk luft. Några killar sitter på en bänk och delar en joint. En av dem heter Ryan Kirkham. Han berättar att han började ladda klockan nio i morse med att rulla sin första spliff som han sedan sköljde ner med en pint. Upplägget upprepar han när det är stora matcher, som mot Liverpool och Manchester United. Då är han så nervös att gräset och ölen är det enda som kan få honom lugn. Han säger att han känner sig bakfull nu, trots att klockan bara är lite i fem. Han kommer från Bootle, samma förort som Jamie Carragher. De pratar precis likadant. Han visar en Evertontatuering på sin biceps.

– Morsan och farsan är röda, säger han. Ibland skämtade pappa och sa att mamma födde mig med röven, det är därför jag blev Evertonsupporter. Han är fan inte klok.

Ryan har årskort på Goodison. Men detta blir kanske sista året. Han är på väg att få sparken från sitt jobb på ett lager och kommer förmodligen inte att ha råd med ett kort nästa säsong.

– Kanske är det lika bra, säger han. 29 år gammal, bor hos mamma och har inte gjort ett skit för att få det bättre. Mina pengar har jag lagt på Everton. Och all jävla tid. En gång åkte jag till Norge när vi spelade där. Fan vad dyr ölen var! Dessutom förlorade vi.

Ryan drar i sig det sista av jointen och fimpar mot marken med en sliten gympasko.

– Det är för jobbigt att vara Evertonsupporter. Det går så långsamt. Ska vi vara glada om vi vinner mot Liverpool i dag? Det ska vi väl. Men sen då? Det är ju kört. Vi kommer inte att vinna något annat än någon ligacup då och då. Fan vet om det är värt det. Vänder Liverpool i dag är det droppen. Då skiter jag i det.

utsatta. Polisens uppmaningar till supportrarna om olämpliga sånger gäller framför allt Phil Neville och Steven Gerrard. Neville får extra mycket skit för att han spelat i United, den klubb som i dag är Liverpools stora rival. Foto: Bildbyrån

Vi går in i lokalen igen när domaren blåser igång andra halvlek. Liverpool ökar nu tempot och pressar tillbaka Everton. I den 54:e minuten klackar Fernando Torres fram en boll till Steven Gerrard som drar i väg ett dåligt skott med vänstern. Evertons målvakt Tim Howard kommer inte ner tillräckligt snabbt och Liverpool kvitterar. Det blir knäpptyst på The Winslow Hotel. Jag knyter näven i jackfickan och får koncentrera mig för att inte le.

Sedan sveper jag med blicken över lokalen och ser Ryan stå med böjt huvud, på väg att bli besviken ännu en gång. Jag känner med honom. För Liverpool har det varit bra år på sistone, man har vunnit allt utom ligatiteln. För Everton är det tuffare och för killar som Ryan, och Danny, är det givetvis frustrerande. De lägger sina liv i Evertons händer, de ventilerar känslor genom Everton och nu står Ryan och ser sin klubb tappa allt spel mot ärkerivalen – TV:n visar hur Liverpool gång på gång hittar vägar genom Evertonförsvaret. Hans eget lag kommer knappt över på offensiv planhalva under resten av matchen. På puben slutar man snart att sjunga om sitt eget lag och börjar i stället häckla motståndarna. Inte förrän domaren blåser av och de kan konstatera att det blir omspel på hemmaarenan Goodison, ler Ryan och hans vänner igen.

»Är man inte härifrån fattar man inte. Liverpool bryr sig kanske inte lika mycket om oss, men vi känner för varje framgång som de får att det borde ha varit vi i stället.«

Efter matchen går jag ut på bakgården där Ryan sitter med en öl i handen. Jag gratulerar honom.

– Jag visste det, säger han. De jävlarna kommer alltid tillbaka. Och det är så typiskt att han gör mål.

Märkt för livet. Ryan Kirkham har inte m­issat en hemmamatch på Goodison på elva år. Alla pengar han har tjänat har gått till säsongskort och bortaresor. Nu, 29 år gammal, börjar han fundera på om det är värt det.

Jag frågar varför de lägger så mycket energi på att sjunga om Gerrard.

– Vad ska vi annars sjunga om? Om att vi vann mot dem 1991 i FA-cupen? Det biter inte.

Han tömmer sitt glas.

– Är man inte härifrån, då fattar man inte. Liverpool bryr sig kanske inte lika mycket om oss längre, men vi, vi känner ju för varje framgång som de får att det borde ha varit vi i stället. Så är det här i Liverpool bara. Det tar jävligt mycket på krafterna. Man får för lite glädje tillbaka.

– Varför har ingen Evertontröja på sig? frågar jag.

– Det har man inte om man är riktigt Evertonfan. Det är bara Liverpoolsupportrarna som alltid köper matchtröjor av senaste versionen. De och alla deras jävla turister. Man behöver inte visa för andra att man är blå.

– Men du har ju tatuerat dig?

– Ja, men det kommer jag säkert att ångra någon gång.

Jag lämnar Ryan och The Winslow Hotel. Några snöflingor yr omkring i den isiga vinden. Jag börjar gå mot strömmen av folk som lämnat Anfield. När jag kommer runt hörnet, hundra meter från puben, ser jag en ambulans med blåljuset påslaget. Sedan en till, och en till. Jag räknar till fem. Därefter kommer polisbilarna. Sedan de ridande poliserna. Alla svänger in på County Road.

Dagen efter läser jag tidningen om bråket på County Road. Den här gången var det ingen fajt på lika villkor: tjugotalet Liverpoolsupportrar attackerade en liten grupp Evertonsupportrar för att banka skiten ur dem. Jag slår igen tidningen. Tatueringen på min högra underarm känns löjligare än någonsin.