Litet land med stora drömmar

Fotbollens framtid ska tillhöra stora nationer som Brasilien, Spanien och Tyskland. Men det finns de som vägrar inse fakta. Offside åkte till Uruguay för att ta reda på hur ett fattigt land med 3,5 miljoner invånare fortfarande kan utmana de största.

Gatorna är avstängda för trafik och det står bara en enda taxi utanför Estadio Centenario, Montevideos mytiska betongkoloss som byggdes på mindre än ett år till historiens första VM i fotboll. De flesta av Nacionals supportrar har redan lämnat arenan, jublande över den 2–1-seger som håller dem kvar i kampen om ligatiteln. Det har gått en kvart sedan slutsignalen, men anhängarna till det besegrade ledarlaget Defensor hålls fortfarande kvar inne på läktaren i väntan på klartecken från polisen om att de kan släppas ut utan risk för bråk mellan våldsbenägna supportrar på bägge sidor. Det är ett ypperligt tillfälle att lägga beslag på taxin innan någon annan gör det.

Chauffören heter Alberto Cardaccio, är 61 år och berättar att han på matchdagar alltid ställer bilen just här, utanför arenan. Resan tar bara tio minuter men räcker gott och väl för att han ska hinna rabbla upp samma sak som fotografen Reinaldo Coddou och jag har hört många gånger sedan vi kom till Montevideo för ett par dagar sedan: den långa listan över Uruguays framgångar i fotboll, upprepad som ett mantra.

– Inget land har vunnit Copa América fler gånger än vi, 14 gånger. Vi vann den allra första upplagan, 1916. Vi tog två OS-guld i fotboll på 1920-talet. Vi är det minsta landet som har vunnit VM, 1930 och 1950. Vi vann den berömda Maracanazo-finalen mot Brasilien. Och våra klubblag har vunnit Copa Libertadores åtta gånger och Interkontinentalcupen sex gånger…

Annons

Det hade varit lätt att slå dövörat till och avfärda det som en gammal taxichaffis tjat om svunna tider. Om det inte var för sommarens VM-turnering. Och om det inte var för att just den här taxichauffören plötsligt avslöjar att han flera gånger har spelat på arenan där han nyss hämtade upp oss. Alberto Cardaccio visar sig vara en före detta landslagsmittfältare som ingick i Uruguays trupp i VM 1974, där han gjorde ett inhopp – i 1–1-matchen mot Bulgarien – och sedan från bänken såg hur hans lag skickades hem efter 0–3 mot Sverige, på grund av »den där långe grabben Edström«. 

Han stannar taxin och släpper av oss. När vi börjat vandra trottoaren fram hänger han sig ut genom bilrutan och ropar: 

– Glöm inte att vi hade den bästa spelaren i VM 2010 också!

 

När Uruguay åkte till Sydafrika inför förra sommarens VM räknade omvärlden med att de skulle spela en biroll i Grupp A. Sydafrika skulle bäras fram till avancemang tack vare sin hemmapublik – det hade VM-värdnationerna alltid gjort. Och Frankrike, VM-finalist 2006, var ohotad favorit. Efter två veckor hade fransmännen återvänt hem utskämda efter uselt spel och efter att truppen gått ut i strejk i protest mot förbund och förbundskapten. Istället var det Uruguay som paraderade genom den mixade zonen på Royal Bafokeng Stadium som gruppvinnare.

Stolt historia. I Montevideo har fotbollen h­ögsta prioritet. Estadio Centenario är ett självklart c­entrum för stadens fotbollsintresse.

Jag befann mig på andra sidan staketet och såg lyckliga spelare fotografera oss journalister för att bevara minnet av bragden de just genomfört. De såg ut som ett gäng killar på en ovanligt lyckad skolutflykt där de passerade förbi, bärande på varsin termos med mate – teet som görs av blad från järnek. De knappt 30 supportrarna som firade avancemanget utanför arenan höll värmen med samma dryck. 

Jag följde Uruguays landslag på nära håll resten av turneringen. När jag första gången kom till deras hotell i Phokeng gav öppenheten och glädjen i truppen en väsensskild upplevelse från den jag fått vid besök hos det andra landslaget som bosatt sig i staden. Engelsmännen levde så avskärmade från omvärlden att till och med Nordkoreas landslag låg i lä vad gäller säkerhet. Snart slogs även Fabio Capellos landslag ut ur turneringen. Men Uruguay var kvar.

Den 3 juli såg jag VM:s mest underhållande match på Soccer City Stadium i Johannesburg: Uruguay–Ghana. Kvällen innan hade jag förklarat för några svenska kollegor att anfallaren Sebastián »El Loco« Abreu brukade chippa in straffar på Panenka-vis. Jag hade också lagt till: »Men jag tror inte att han är tillräckligt galen för att försöka sig på det den här gången.« På Soccer City Stadium fick jag nu ändå se Abreu chippa in den avgörande bollen i straffsparksläggningen och ta Uruguay till semifinal.

För en brasilianare som mig kändes det udda. Under min uppväxt betraktade jag aldrig Uruguays landslag – kallat La Celeste efter de ljusblå tröjorna – som en rival i dignitet med Argentina. De spelade visserligen alltid sina bästa matcher mot oss, och jag matades ständigt med historierna om Maracanazo-finalen 1950 på Maracanã, där Uruguay gjorde det omöjliga och slog Brasilien på hemmaplan inför 200 000 åskådare (»tio procent av Rio de Janeiros befolkning!« brukade gubbarna där hemma påpeka gång efter annan). Men det var först efter Ghanamatchen som jag började ta lilleputtlandet som ligger inklämt mellan stormakterna Brasilien och Argentina – båda utslagna i kvartsfinalerna – på allvar. Efter att ha hört ett otal experter tala om hur viktigt pengar och invånarantal är för att nå framgång i modern fotboll, kändes Uruguays framfart på samma gång befriande och oförklarlig. Känslan sitter kvar. Det har gått fem månader sedan kvällen på Soccer City Stadium och jag har fortfarande inte fattat hur ett land med 3,5 miljoner invånare kunde ta sig till VM-semifinal.

 

16-årige Diego López vankar av planen under en paus i U17-landslagets träningspass. Han uppmärksammar en vinkning från tränarbänken och slår sig ner bredvid mannen som för fem månader sedan ledde det landslag som Diego hoppas bli en del av om några år. Óscar Tabárez lägger handen på Diegos axel och förklarar hur spelaren borde ha gjort när han tog emot bollen med en motståndare i ryggen. 

Tre gånger i veckan följer förbundskaptenen noga ungdomslandslagens träning på Centro de Alto Rendimiento Uruguay Celeste, det uruguayanska fotbollsförbundets – AUF:s – träningsanläggning vid Montevideos internationella flygplats. Tack vare framgången i Sydafrika fick Tabárez förlängt kontrakt, vilket gör att han kan fortsätta sitt projekt med att omstrukturera La Celeste från U15-laget och uppåt. Han drog igång projektet när han tog över landslaget för andra gången i tränarkarriären, 2006. Uruguay hade då misslyckats med att ta sig till VM i Tyskland och hade i kvalet inkasserat en pinsam 0–3-förlust mot skräplaget Venezuela hemma på Centenario. Det verkade som om de dubbla världsmästarna hade nått botten för att stanna.

Toppmöte. Defensors supportrar jublar efter att laget har kvitterat i derbyt mot Nacional. Matchen slutar med förlust för Defensor som några veckor senare ändå står som segrare i Apertura 2010, en liga som efter sommarens succé fick tilläggsnamnet »Sydafrika 2010«.

När jag pratar med Tabárez i ett konferensrum på träningsanläggningen säger han att han måste gå tillbaka till 1990 för att berätta sin historia. Det var då han slutade sin första period som förbundskapten, sedan Uruguay blivit utslagna i åttondelsfinalen vid VM i Italien.

– När vi kom hem deltog jag i en konferens som hette »Uruguay – aldrig mer världsmästare?« VM 1990 fick mig att inse något som de flesta uruguayare kanske inte hade lagt märke till. Världen hade förändrats en hel del, och Uruguays position på världskartan var en helt annan än förr. Vi har alltid varit ett väldigt litet land med få invånare. Men förr, när vi vann VM-titlarna, var vi kända för att vara ett progressivt och välmående land med sociala reformer och medborgerliga rättigheter. Så är det inte längre. Även om det är smärtsamt att erkänna, så finns det numera många människor som inte vet ett dyft om Uruguay och som hörde talas om vårt land för första gången tack vare fotbolls-VM 2010. Det är inte lätt för folk här att acceptera det.

Annons

I Uruguay kallas han för »El Maestro«, ett smeknamn som anspelar på att han jobbade som lärare (maestro) efter sina aktiva år som »obegåvad back«. Mycket riktigt pratar han också med mig på precis samma noggranna och pedagogiska sätt som han gjorde med den unge Diego för en stund sedan.

– Jag började fundera på vilka möjligheter vi har med tanke på våra begränsade resurser. Och första steget är just att bli medveten om de begränsningar och svårigheter som finns för ett litet fotbollsland. Vi har inte bara få fotbollsspelare utan också en ganska liten publik, vilket gör det svårt att skaffa sponsorer.

Tabárez har sett förändringen på nära håll. Han var bara tre år när Uruguay vann VM 1950, men när han själv spelade i högsta divisionen var Uruguay fortfarande ett av de starkaste fotbollsländerna i världen. Från 1954 till 1974 missade de bara ett VM – 1958 i Sverige – och det var på den tiden som turneringen bara innehöll 16 lag. På 80-talet, när El Maestro blev tränare, började fotbollen i Uruguay förfalla. Trots det lyckades han leda Peñarol till seger i Copa Libertadores 1987. Året därpå tog konkurrenten Nacional hem samma titel. Sedan dess har ingen uruguayansk klubb nått längre än till semifinal i Sydamerikas motsvarighet till Champions League.

Uruguay

INVÅNARE: 3,5 miljoner

LANDYTA: 176 215 km²

KLUBBLAGSFOTBOLL: Uruguays högsta liga s­tartade 1932 och innehåller i dag 16 lag. Landet har 54 000 licensierade spelare fördelade på 1 220 klubbar – att jämföra med de betydligt större grannländerna Brasilien, med 2,1 miljoner licensierade spelare och 29 208 klubbar, och Argentina, med 331 811 licensierade spelare och 3 377 klubbar.

LANDSLAGET: Uruguay har vunnit VM två gånger (1930, 1950) och Copa América 14 gånger (1916, 1917, 1920, 1923, 1924, 1926, 1935, 1942, 1956, 1959, 1967, 1983, 1987, 1995). Efter VM förra sommaren nådde landslaget sjätte plats på Fifa-rankningen, den högsta placeringen sedan listan infördes. Som sämst har landet legat på 54:e plats, i december 1998.

Källor: Fifa.com, Utrikesdepartementet

Nedgången för Uruguays två traditionsrikaste klubbar är direkt kopplad till talangflykten mot Europa, framför allt Italien. Utflödet har inte avtagit på senare år, spelarna försvinner till och med i allt yngre år i dag, och förbundskaptenen berättar att han inte har några »orealistiska drömmar« om att kunna vända trenden. Målet är istället att de ungdomar som lämnar Uruguay ska vara så väl förberedda som möjligt, så att de kan anpassa sig och nå framgång i sina nya lag.

Han pekar mot dörren och den tomma korridoren utanför.

– Om några minuter kommer du att få se pojkarna passa till varandra där ute. Det är spelare från våra U15- och U17-landslag. De tränar här tre gånger i veckan. Det är ett avtal som vi har med deras klubbar, för att vi ska lära känna dem bättre. År 2007 förlorade Uruguay guldet vid de sydamerikanska U15-mästerskapen till Brasilien på målskillnad. När samma gäng kom upp i U17 fick vi hämta hem fem av spelarna från Europa – de hade redan lämnat landet efter framgångarna med U15. De flyttar så tidigt att vi började fråga oss själva: Varför inte lägga mer fokus på alla landslag, från U15 upp till A-landslaget, och försöka förändra själva idén om hur vi utbildar spelare i Uruguay?

K-märkt. Centenario har tilldelats titeln »World H­eritage« av Fifa eftersom världshistoriens först­a VM spelades här. Än i dag fylls de sluttande läktarna flera gånger i veckan.

Vilken är den största skillnaden mellan ditt jobb i dag och hur det var förr i tiden?

– Under första halvan av 1900-talet, när Uruguay hade världens bästa landslag, skedde allting nästan spontant. I varje kvarter fanns planer och klubbar där vem som helst kunde se hur man spelade fotboll. Inlärning genom härmning räckte gott. Våra städer har förändrats sedan dess, liksom tempot och sederna. I dag lever vi alla med förpliktelser och krav. Därför måste dagens fotbollsspelare formas noga. Man behöver ta fram en profil som ska uppfyllas, man behöver en metod och väldigt klara idéer.

Vilken sorts fotbollsspelare vill du se i Uruguay?

– Vi är ett invandringsland, många flyttade hit från Sydeuropa i början av 1900-talet. Därför flyttar också alla talanger som kommer fram omedelbart utomlands – vi är vana att röra på oss. I de fall då de lyckas anpassa sig och få speltid i sina klubbar blir de automatiskt intressanta även för landslaget. Jag säger till killar som flyttar utomlands: »Om du får spela mycket, om det går bra för ditt lag och du får spela matcher mot internationellt motstånd av högsta klass, då är det en förberedelse för landslagsspel. Då tränar du för landslaget.« Vår uppgift är att ge spelarna den attityd som krävs för att de ska kunna lyckas på ett personligt och ett yrkesmässigt plan.

En grupp högljudda tonåringar kommer inklampande i korridoren utanför. Tabárez pekar mot dem. 

– Vi har ett koncept som går ut på att vi ska forma dem på heltid, säger Tabárez. När killarna kommer hit, efter en uttagningsprocess, är de 13–14 år gamla. Vi försöker utbilda dem i hopp om att de en dag ska nå ända fram till A-landslaget, även om det är ytterst få som gör det. Bara 0,14 procent, enligt vår statistik. Det betyder att över 99 procent inte kommer så långt. Men de kan fortfarande jobba inom fotbollen, även om det kanske inte blir som spelare. De kan bli sjukgymnaster, tränare, managers eller journalister. Och det är nödvändigt att ta hit dem och sätta dem i ett fotbollssammanhang. Det kommer att bidra till att förändra profilen för våra fotbollsspelare.

»Jag var i Brasilien i åtta år och spelade med en del backar som borde ha suttit i fängelse, så brutalt sparkade de ner motståndarna. Men det var Brasilien, inte Uruguay. Vi har alltid spelat hårt.«

Jag noterar de fyra stjärnorna vid det uruguayanska fotbollsförbundets sköld på Tabárez träningsoverall och frågar honom om dem. Han ler:

– Vi räknar även de två OS-turneringarna som världsmästerskap. Det hette inte VM, men turneringarna arrangerades av Fifa och de bästa lagen i världen deltog. Därför jämställer vi OS-gulden med VM-gulden från 1930 och 1950. Vi betraktar oss som fyrfaldiga världsmästare, och det kan ingen ta ifrån oss.

Vilken roll spelar historien i ditt projekt med de här unga killarna?

– Vet du, det finns en sak som jag inte brukar visa journalister. Men i dag tänker jag göra det. Häng med!

 

Vi går igenom anläggningens korridorer. I huvudentrén hänger tio lika stora svartvita foton som visar historiska ögonblick. Den första bilden är från 1910, när den himmelsblå tröjan användes för första gången. Sedan kommer en bild på laget som vann den första upplagan av Copa América 1916 – ett lag som blev anklagat för att ha använt två »afrikanska proffs« eftersom man hade Juan Delgado och Isabelino Gradin i uppställningen, två svarta spelare i en sport som i den tidens Sydamerika uteslutande var till för den vita överklassen. Tabárez stannar framför fotografierna på Uruguays OS-guld i Paris 1924 och Amsterdam 1928 – när Europa för första gången upptäckte att fotbollen hade återuppfunnits i Sydamerika.

VM-analys. Uruguay blev bara femma i sin VM-­kvalgrupp. Att de ändå gjorde succé i VM förklarar Óscar Tabárez med att de trivs bäst när de slår ur underläge. »Mot Holland och Tyskland hade motståndarna bollen mer än vi, ändå hade vi lika många skott på mål.«

Till höger, i slutet av en korridor, ser jag några U15-spelare dra på sig strumporna och göra sig redo för träning. Till vänster ligger spelarnas matsal. Och så biblioteket, ett stort rum med högt i tak. Längs ena väggen står en välfylld bokhylla. De flesta böckerna handlar om uruguayanska fotbollshjältar och olika bragder på den internationella fotbollsscenen. Där finns bland annat den prisbelönte uruguayanske journalisten och författaren Eduardo Galeanos bok Fotbollens himmel och helvete. Men alla böcker handlar inte om fotboll: här finns även den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez romaner Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid.

– Vi uppmuntrar ungdomarna att ta med sig böcker hem och läsa, säger Tabárez. VM-truppen tillbringade mycket tid här innan de reste till Sydafrika. En del spelare klagade till och med över att det inte fanns fler böcker om uruguayansk fotboll. 

Annons

Till höger om bokhyllan hänger en enorm affisch som föreställer José Nazassi, lagkapten vid Uruguays båda OS-guld och VM-guldet 1930. Till vänster om bokhyllan sitter en annan affisch, ett foto av mannen som lyfte VM-pokalen 1950. Obdulio Varela, som dog 1996, dyrkas 60 år efter guldet alltjämt som en evig hjälte i Uruguay – han var mittback i det lag som den 16 juli 1950 vände underläge till seger med 2–1 mot favoriten Brasilien inför den största fotbollspubliken någonsin. Segern bärgades tack vare la garra charrúa, den särskilda uruguayanska kampviljan som anses vara ett arv från Charrúafolket, det indianfolk som ursprungligen bodde i det nuvarande Uruguay men som var kraftigt decimerade redan när landet blev självständigt 1830.

Talangsatsning. Tränaren Alejandro Garay instruerar spelarna i U15-landslaget. Genom att låta spelarna träna på förbundets egen anläggning hoppas man skapa spelare som brinner för att spela i landslaget även när de har blivit stjärnor i Europa.

Genom Maracanazo-bragden bevisade Obdulio Varela att inget är omöjligt, att ett litet land inte behöver frukta någon eller något. Bristen på fotbollsframgångar under de följande decennierna fick lagkaptenen från 1950 att växa till en ännu mäktigare gestalt. På gott och ont. 

I VM 1986 räknade landslaget med att Obdulio Varelas ande skulle skydda dem från allt. Uruguays största stjärna fällde en känd kommentar efter 6–1-förlusten mot Danmark i VM i Mexiko: »När danskarna gjorde sitt första mål tog jag upp bollen och gick sakta till mittpunkten för att lugna ner motståndarna. Precis som Obdulio gjorde under el Maracanazo. Det enda problemet var att danskarna fortsatte att lägga in bollen i vårt nät – fem gånger till.«

»Jag var ung, men jag brukade gå på grillfester där jag fick höra Obdulio och de andra legendarerna dra sina historier. Jag brukade dricka mate med dem.«

När La Celeste i somras skulle möta Sydafrikas Bafana Bafana på deras hemmaplan hade Obdulio Varela bättre effekt. I omklädningsrummet före matchen fick stjärnan Diego Forlán ett SMS: »Diego, det är i sådana här stunder vi höjer oss. Ju mer vi har emot oss, desto starkare blir vi. Sådan är Uruguays historia. Därför ska du ta fram ditt bästa spel i kväll. Som Obdulio sa till sina lagkamrater när de kom ut på planen på Maracaña och såg de 200 000 brasilianska åskådarna: ›Los de afuera son de palo‹.« De utanför är gjorda av trä – de tusentals åskådarna kan skräna men inte spela matchen.

Inspirerad av Obdulio Varela tystade Diego Forlán vuvuzelorna. Han gjorde två mål och ledde La Celeste till den största VM-segern på ett halvt århundrade: 3–0. Resultatet gav dem gruppsegern och förändrade deras öde i turneringen. 

Tabárez ler åt minnet: 

– Vi är väldigt stolta över vår historia. Vi kan inte bara titta bakåt och strunta i framtiden. Men historien inspirerar oss.

 

En dag senare träffar jag mannen som skickade SMS:et till Diego Forlán. Pablo Forlán – Diegos pappa – tar emot på Museo del Fútbol, beläget under Olimpica-läktaren på Estadio Centenario. Det är ett anspråkslöst, ganska oorganiserat museum med oidentifierade pokaler nästan överallt, men det behandlas med aktsamhet och stolthet av guiden Gerardo Cal, som är en attraktion i sig.

Trångbott. Efter VM i Sydafrika fick Museo de Fútbol göra plats för nya dyrgripar. På b­ottenvåningen hittar man matchtröjor som Diego Forlán bar under turneringen.

Pablo Forlán kan hitta sig själv på flera bilder i museet. Han spelade till exempel i det Peñarol som vann Copa Libertadores 1966 och senare besegrade Real Madrid i Interkontinentalcupen, den största titel ett sydamerikanskt klubblag kan vinna. På museet hänger också bilder på samtliga uruguayanska landslag och klubblag som har vunnit officiella internationella turneringar. Inte ens landets internationella domare glöms bort, här finns till exempel en domardräkt som har tillhört Jorge Larrionda, mannen som dömde bort Frank Lampards mål i Englands förlustmatch mot Tyskland i VM.

– Första gången jag blev uttagen i landslaget fick jag min tröja av Juan López, förbundskaptenen från Maracanazo-matchen, berättar Pablo Forlán. Han var assisterande tränare och han sa: »Pablo, den här tröjan symboliserar ära för alla uruguayare.« Jag var ung, men jag brukade gå på grillfester där jag fick höra Obdulio och de andra legendarerna dra sina historier. Jag brukade dricka mate med dem.

Det var på en av de här grillfesterna som Pablo fick höra den historia som han SMS:ade till sin son i Pretoria.

– När jag såg den sydafrikanska publiken med sina vuvuzelor och sin entusiasm tog jag genast fram mobilen. Annars skriver jag aldrig till Diego på matchdagar. Han ringer mig alltid efter matcherna, det har han gjort sedan han började spela, men jag kontaktar honom aldrig före en match. Spelarna bör inte bli störda utan få koncentrera sig fullt ut på sin uppgift. Men den kvällen var annorlunda…

Tungt arv. Pablo Forlán är glad att sonen lämnade Uruguay redan som tonåring för att spela i argentinska Indipendiente. »Han slapp att bli sammankopplad med mig. Att han nu inte är känd som min son, att jag istället ses som ›Diegos pappa‹, gör mig j­ättestolt.«

Vi blir avbrutna av några brasilianska turister som vill bli fotograferade med Pablo. Inte för att han är far till La Celestes populäraste spelare utan för att de håller på São Paulo FC och Pablo var en av deras favoriter när han spelade där på 70-talet. Flytten utomlands kostade honom en plats i Mexiko-VM 1970. I England 1966 var han med i truppen utan att få spela, och han gjorde sina enda VM-matcher 1974. Under den perioden fick Uruguay mer uppmärksamhet för sitt hårda spel än för sin skicklighet. Genom åren har begreppet garra charrúa tolkats på olika sätt. Precis som med religiösa texter fanns det folk som hade en mer extremistisk syn, vilket i slutänden gav uruguayansk fotboll dåligt rykte. 

Pablo Forlán tycker att det var oförtjänt.

– På 70-talet spelade alla hårt. Jag var i Brasilien i åtta år och spelade med en del backar som borde ha suttit i fängelse, så brutalt sparkade de ner motståndarna. Men det var Brasilien, inte Uruguay. Vi har alltid spelat tufft. Men som vi säger här: »Hazte la fama y échate a dormir.« Man blir aldrig kvitt sitt rykte.

Lobbyist. I slutet på 90-talet fick Alvaro Gaynicotche klartecken från Fifa att använda VM-logotypen för den kampanj som vill få VM till Uruguay 2030 – 100 år efter att det första världsmästerskapet avgjordes i Montevideo. »Då fattade jag att vårt budskap nått fram – Fifa visste att vi fanns«, säger han och visar upp kampanjens första t-shirt.

Enligt Pablo Forlán finns det i Uruguay inte plats för den typen av diskussioner som förs i Brasilien och Argentina, de som handlar om huruvida det är okej att spela tråkig fotboll om det leder till seger – eller om man alltid bör spela vackert även om man förlorar.

– Fotboll är enkelt. Betydelsen av olika tränare och spelstilar är överskattad. Det som räknas är att vinna. Det är vad alla spelare strävar efter när de går ut på planen. Man måste inte spela bra för att segra. Det är precis tvärtom. Man måste vinna för att kunna spela bra. På planen gör vi allt som är tillåtet för att vinna. Så tänker vi uruguayare. Det finns en domare på planen som har till uppgift att avgöra vad som är rätt och fel.

 

När jag slår upp resultaten från den uruguayanska ligan i tidningen El Observador dagen därpå är det lätt att förstå vad Pablo Forlán menar. Högst upp på sidan finns som vanligt tabellen. Men skytteligan ligger undangömd längst ner till vänster. Under ligatabellen, alltså presenterad som näst viktigaste faktauppgift, finns istället listan över antalet röda kort per lag. Dessutom anges hur många utvisningar som lagen har orsakat motståndarna.

Den uruguayanska säsongen är uppdelad på två serier. Under första delen av året avgörs Clausura, under den andra delen Apertura. Segrarna i de respektive serierna möts i en final om ligatiteln. Efter bara 15 omgångar och totalt 120 spelade matcher har imponerande 84 röda kort (0,7 per match) delats ut i Apertura. Allsvenskan 2010 hade 49 utvisningar på 240 matcher (0,2 per match). Cerro och Wanderers har drabbats av nio röda kort var under säsongen. Bella Vista kan glädja sig åt att ha lyckats få tio motståndare utvisade.

Högkvarteret. En del av de drygt 120 miljoner kronor som Uruguay tilldelades efter att ha blivit VM-fyra i Sydafrika ska gå till att rusta upp förbundets träningsanläggning Centro de Alto Rendimiento.

Óscar Tabárez tillhör de måttfulla uttolkarna av garra charrúa, vilket har haft sitt pris. Även om han inte vill tala i de termerna, så var fjärdeplatsen i Sydafrika även en personlig revansch för honom. När El Maestro 1990 deltog i konferensen »Uruguay – aldrig mer världsmästare?« blåste det snålt omkring honom. Hans idéer om rent spel hade inte gett Uruguay några framgångar. Han anklagades för att ha åkt till VM i Italien med un equipo de señoritas – ett gäng fruntimmer – och medger att diskussionen om det hårda spelet fortfarande är känslig: 

– Det finns nostalgiker som förväxlar kämpatakter med fult spel. Jag erkänner att Uruguay kanske har gjort en del misstag tidigare, saker som gav oss dåligt rykte och förtjänade kritik. Därför är det fortfarande mycket snack om hur uruguayare är på planen – trots att vi var ett av de tre lag som drog på oss minst frisparkar i VM.

– Vi har jobbat hårt för att förändra vår image och det måste vara ett ständigt pågående arbete. Men jag tycker att det har gett resultat. Vi har interna regler som säger att spelarna ska uppträda väl och respektera motståndare, domare och publik. Vi har gått igenom det här med ungdomslandslagen och vi pratade också om det med A-landslaget inför VM.

Fotografen Reinaldo Coddou bryter in i diskussionen och frågar om Luis Suárez missade den genomgången. Tabárez svarar snabbt, men utan att höja rösten:

– Varför frågar du det?

– På grund av det som hände i matchen mot Ghana, säger Reinaldo och refererar till hur anfallaren räddade ett givet mål med handen i VM-kvartsfinalen.

Tabárez lägger huvudet på sned och tittar på fotografen:

– Anser du att det var fel? Borde han ha släppt in bollen? Skulle du ha applåderat och gett honom ett pris i så fall?

– För hans sportslighet? Javisst.

Samma sorts frågor fick Tabárez i Sydafrika. Ghana fick chans att avgöra på den straff som dömdes, men Asamoah Gyan missade och istället knep Uruguay semifinalplatsen efter straffläggning. I den mixade zonen hörde jag själv efter matchen hur Suárez jämförde situationen med Diego Maradonas mål mot England i Mexiko 1986. »Guds hand sitter nu på mig«, sade han och flinade. Tabárez har sin åsikt om händelsen klar: 

– Suárez fick sitt straff för det han gjorde, vilket är helt i sin ordning. Vad folk sa efteråt, hur supportrarna hyllade honom, det har inget med mig att göra och är inget jag vill uttala mig om. Men jag frågar dig: Var det Suárez fel att Asamoah Gyan missade straffen?  Suárez blev avstängd och fick inte spela mot Holland. Vem kan säga att vi inte hade kunnat gå till final med honom på planen? 

– En engelsk journalist sa att det var trampa (fusk). Då tog jag illa vid mig. Suárez handlade instinktivt. Om du tittar på bilderna så ser du att Jorge Fucile försöker göra samma sak, men han når inte bollen. Det skedde i desperation. Om bollen gått in hade allt varit slut. Jag tror inte att det var ett medvetet beslut. Och vad gäller fair play under VM så rankar jag Suárez högre än Mark van Bommel.

 

Efter ett par dagar i Uruguay står en sak klar: la garra charrúa präglar landet på alla sätt. Kritik om fult spel och fusk slås bryskt tillbaka och resulterar i en föreläsning om moral. Eventuella motgångar tacklas med att man tittar tillbaka på den stolta historien och konstaterar att det som hände då kan hända igen. Talanger som flyr landet i unga år betraktas inte som ett problem utan en tillgång – i Europa blir de bra spelare och kan därmed återvända hem som värdefulla bidrag till landslaget.

Framtidslöften. Victor Púa (i solglasögon) är ansvarig för Peñarols ungdomssatsning och följer med spänning U19-derbyt mellan sin egen klubb och Nacional. Ska 19-åringarna bli något bör de ta steget de närmaste åren. »Om en 25-åring spelar kvar här betyder det att han inte håller någon hög nivå», säger Óscar Tabárez.

Uruguay tror på en ljus framtid – oavsett om omvärlden tvivlar. 

Inställningen blir ännu tydligare när jag träffar Alvaro Gaynicotche. Han är Peñarolsupporter, jurist och »en av landets främsta reggaespecialister«. Även han tillhör den sortens uruguayare som kan ägna en hel förmiddag åt att dra historier om sitt lands segrar på fotbollsplanen – och en hel eftermiddag därtill om han ska få med alla Peñarols triumfer. Men just nu har Alvaro siktet inställt flera år in i framtiden. Han står bakom en djärv plan som vissa anser är en omöjlig dröm: att få fotbolls-VM till Uruguay 2030, hundra år efter det första världsmästerskapet.

Medan han guidar mig runt i stadsdelen Pocitos talar han om att en Peñarolsupporter vid namn Abel Fialko, som numera bor i Israel, borde få mer uppskattning i sitt hemland. Fialko och Gaynicotche har bara träffats en gång men har varit vänner i den digitala världen sedan mitten av 90-talet, då de startade Uruguays »andra internetsajt någonsin«, en community för Peñarolanhängare i utlandet. En dag 1997 fick Fialko en idé: med stöd av kompisar på internet drog han igång kampanjen »Uruguay 2030«, som propagerar för att Fifa ska tilldela Uruguay jubileumsturneringen. Han var inspirerad av Atens försök att få OS 1996, hundra år efter de första moderna olympiska spelen i samma stad. Visserligen fick inte Aten OS det året, men väl 2004.

– Vi gjorde en väldigt enkel webbsida, som de flesta på den tiden, säger Alvaro Gaynicotche. Men vi fick omedelbart starkt stöd. Nuförtiden kan ju vem som helst dra samman en demonstration, och alla organisationer är beroende av internet för att få ut sina idéer. Men på den tiden var det något nytt. Det var ganska revolutionerande.

Han avbryter sig för att visa en cementstolpe på en fridfull gata i Pocitos. En skulptur till minne av det första VM-målet någonsin, med tidpunkt och datum angett. Den 13 juli 1930, klockan 15.19. Målskytt var den franske yttern Lucien Laurent, i en match mot Mexiko som fransmännen vann med 4–1. Skulpturen föreställer vinkeln där målstolpen och ribban möts. På marken finns en platta med inskriften »Donde duermen las arañas« – där spindlarna sover. Det är så uruguayarna kallar krysset, bollen sitter sällan där och spindlarna får därmed chansen att spinna sina nät.

– Det är svårt att tänka sig att det låg en fotbollsarena på den här platsen, men experter har slagit fast att det var exakt här som Laurent gjorde sitt mål. Före turneringen trodde ingen att Uruguay skulle klara av arrangemanget. Det är likadant nu. Men vi tror att vi kan klara det.

»Vi har ingen Kaká, ingen Messi. Det är därför vi inte får missa en enda grabb. Vi har inte råd att låta honom sluta med fotboll bara för att det inte finns ordentliga träningsmöjligheter.«

Han berättar att hans största bedrift hittills i livet är att ha tagit reggaebandet The Wailers, Bob Marleys gamla kompgrupp, till Uruguay och Argentina för första gången.

– Jag såg förstås till att de spelade i Uruguay först, ler han.

Han vet att den bedriften inte kan jämföras med ett fotbolls-VM, men ett par steg har redan tagits. En lokalpolitiker i Montevideo har förankrat idén hos fotbollsförbundet och den uruguayanska regeringen. Tanken är att man ska söka tillsammans med Argentina. Initiativet har godkänts av det sydamerikanska fotbollsförbundet Conmebol och i november 2009 gjorde Fifa för första gången ett officiellt uttalande där man uppmuntrade en uruguayansk-argentinsk ansökan. Att VM 2022 gick till Qatar, som är ännu mindre än Uruguay, har bara gjort los charrúas ännu säkrare på att drömmen kan bli sann. 

– Jag kommer absolut att gå och titta, även om jag är nästan 80 år då, säger Alvaro. För oss gör det inget att andra har tagit över idén, bara den blir verklighet. Men jag vill att Abel Fialko ska få den uppskattning han förtjänar.

 

Diego López, som ett par dagar tidigare blev instruerad av El Maestro Tabárez på förbundets anläggning, tränar igen. Denna gång med sitt klubblag Peñarol. På planen finns även de fyra andra Peñarolspelarna i Uruguays U17-landslag – högerbacken Alejandro Furia, anfallaren Juan San Martín och mittfältarna Elvio Alvarez och Jim Varela. Den sistnämnde heter egentligen Jim Morrison Varela, men den blyge 16-åringen talar gärna tyst om det andranamn han fick av sin far, som är en stor beundrare av The Doors sångare.

– Det är mycket bättre att träna med landslaget, säger Diego. Se dig omkring! Det går inte att jämföra.

Han slår ut med armen och pekar på den dåligt skötta anläggningen, som ligger på en övergiven flygbas i Montevideos utkanter. Den ojämna planen ser så usel ut att ett korplag troligtvis skulle ha vägrat spela på den. Jag förstår att han längtar till förbundets anläggning med välskött gräs, matsal med hög standard och till och med ett bibliotek. Dessutom får ungdomarna där chansen att träffa sina idoler från VM-truppen.

– Vi tränade med Fenerbahçes Diego Lugano när han var skadad, säger Elvio Alvarez stolt.

– Ja, och du tunnlade honom, säger Diego López.

De andra skrattar, Elvio rodnar.

Fotboll i Uruguay har alltid betytt fotboll i Montevideo, huvudstaden där hälften av landets befolkning bor. Här finns inte bara landets två största klubbar, Peñarol och Nacional, utan hela 15 av 16 lag i högstadivisionen. Peñarol och Nacional var tidigare inte kända för att ta fram egna talanger. Det behövdes inte. Det var enklare att bara köpa loss de bästa från andra klubbar, sådana som Defensor och Danubio, som har en starkare tradition med egna fotbollsakademier. Den sistnämnda klubben har fostrat de tidigare Interstjärnorna Rubén Sosa och Álvaro Recoba. Recoba är i dag 34 år och spelar åter i Danubio, vars mest kända produkt just nu är Napolis anfallare Edinson Cavani.

När spelarna började lämna Uruguay i väldigt unga år fick Peñarol dubbla problem: de kunde inte längre köpa talanger som tagits fram av andra klubbar, och de kunde inte tjäna pengar på att sälja spelare. Det är ingen tillfällighet att Danubios tre ligatitlar, och tre av Defensors fyra ligatitlar, har kommit under de senaste 25 åren. 

För att förändra situationen anlitade Peñarol Víctor Púa, mannen som förde landet till dess två bästa resultat någonsin i U20-VM, silver 1997 och semifinal 1999, med en ung Diego Forlán som lagets bästa spelare. Víctor Púa var också förbundskapten för Uruguay i VM 2002.

– Vi har redan fem spelare i U17-landslaget, säger Púa. Så snabbt hade vi inte förväntat oss att komma tillbaka, men vi har kämpat hårt för det. Peñarol ligger fortfarande en bit efter de andra, även Nacional. 

Han ursäktar sig och börjar prata med en man som vinkat åt honom: 

– En kille i Rio Branco? 14 år? Ta hit honom, jag vill se honom.

– Har du hittat en ny spelare? frågar jag.

Han ler.

– Man vet aldrig. Vi är ett litet land, så man måste vara tidigare ute än de andra om man ska hitta talangerna. Det dröjer inte länge innan andra klubbar får höra talas om dem.

Púa har fullt upp. En dag senare ser jag honom kliva in på Estadio Charrúa, en arena som tar 12 000 åskådare och byggdes på 80-talet under slutfasen av den diktatur som styrde landet. Den här dagen ska Peñarols samtliga ungdomslag – U14, U15, U16, U17 och U19 – spela clásicos mot Nacional. Pressen är hård på ungdomarna. Särskilt nu när de båda klubbarna inte längre är självklara härskare över uruguayansk fotboll. Att besegra ärkerivalen kan vara den enda »titeln« på hela säsongen.

Rivalitet. Ungdomsderbyt mellan Peñarol och Nacional väcker känslor. »Ska du inte gå och krama dem också«, skriker damen åt domaren, som hon kallar »cuervo« – kråkan – på grund av hans svartvita kläder. Domartrion får polis­beskydd när de lämnar arenan.

Estadio Charrúas läktare hyllar Uruguays hjältar. Den ena, som i dag hyser Peñarols fans, heter José Nazassi. Den andra, som rymmer Nacionals supportrar, bär Obdulio Varelas namn. Färre än tusen åskådare har kommit. Det är gratis inträde och polisen har stärkt bevakningen. Men det blir inga supporterslagsmål – publiken nöjer sig med att skända varandra. Peñarols fans skränar om vilka kycklingar motståndarna är:

Aaaay! Ay-ay-ay-ay! Son las gallinas de Uruguay! 

Smädelserna hjälper inte och Víctor Púa ser alltmer stressad ut vid sidlinjen. Peñarol vinner bara en match, spelar två oavgjorda och inkasserar två förluster. Diego López lag förlorar sin match med 1–0. Dessutom går Nacional segrande ur dagens viktigaste möte – den TV-sända matchen mellan U19-lagen, där spelarna som snart ska ta steget in i A-laget spelar.

– Stå upp! Det där var ingenting. Come mierda, vrålar en Nacionalsupporter belåtet när han får chans att använda sin klubbs öknamn på motståndarna – skitätare.

När matchen är över har domaren delat ut tio gula kort och visat ut två spelare. 

 

Där mitt eget Brasilien ofta gnäller över att man dräneras på talanger och har dåliga ekonomiska förutsättningar ger en vecka i Uruguay perspektiv på tillvaron. Här fokuserar man inte på det som inte finns, utan på hur man ska utveckla det man har. De tror ju till och med att de ska kunna arrangera ett nytt VM 2030. När jag för ett knappt år sedan träffade uruguayaren Sebastián Eguren, då spelare i AIK, frågade jag var denna jävlar anamma-inställning som präglar deras fotboll kommer ifrån. Han ryckte på axlarna och sade:

– Vi har inga pengar och det finns inga stora möjligheter i Uruguay. Det enda vi kan göra med våra liv är att spela fotboll och dricka mate.

En vän till mig, en tjej som är född i Sverige men vars föräldrar flydde från Uruguay under 70-talets diktatur, höll med. Hon, som numera är sociolog, förklarade:

– Trots alla problem ni har i Brasilien har ni ändå skäl att tro att saker ska bli bättre. Ni kan överväga att flytta tillbaka. Med Uruguay är det inte så. Det finns ingenting där. Alla ungdomar vill därifrån.

Förbundskapten Tabárez har dragit sin slutsats av det. Han kan inte hindra killarna att flytta så fort de får chansen. Därför försöker han vända ungdomarnas längtan bort till en fördel. Genom att bli bra fotbollsspelare kan de få chansen i ett annat land. Genom att tidigt dra in dem i regelbunden landslagsträning ser han dessutom till att även de som flyttar i tonåren kan ha fått uppleva stoltheten i att bära den ljusblåa landslagströjan. Genom att nationen matar dem med historien – via böcker, via minnestavlor på träningsanläggningen, via läktare som bär gamla landslagshjältars namn – försäkrar man sig om att de vill betala tillbaka och bli en del av traditionen den dag de är världsspelare. 

Det har gått fem dagar sedan jag satt framför Tabárez och såg honom peka på en siffra i sina papper. 54 000, antalet registrerade fotbollsspelare i Uruguay. Han sade att han läst att Brasilien har över två miljoner och att han var väl medveten om det finns många länder som har fler fotbollsspelare än det finns män i hela Uruguay. 

– Vi har ingen Kaká, ingen Messi. Det är därför vi inte får missa en enda grabb. Vi har inte råd att låta honom sluta med fotboll bara för att det inte finns ordentliga träningsmöjligheter eller för att han bor för långt bort och inte har råd med resorna. 

Tabárez berättade att hans nästa dröm var att starta träningsanläggningar på landsbygden, så att unga talanger inte ska tvingas flytta till Montevideo. Han var medveten om att elitklubbarna i huvudstaden kommer att motarbeta projektet, men sade sig vara »beredd att ta den striden«.

– Jag har varit på Clairefontaine, franska fotbollsförbundets träningsanläggning, och det går bara inte att jämföra med vad vi har här. 

Bakom honom hängde affischen på Obdulio Varela – Maracanazohjälten. Jag pekade på den, sade att det spelas en ny VM-final på Maracanã om tre år och frågade om han trodde att hans Uruguay skulle finnas på plan då, 64 år efter den första finalen.

– Först måste vi kvala in. Tiderna har ju förändrats. Men vi gör framsteg – och vi gör det med passion.

Han sneglade upp på Obdulio. Ett stort leende spred sig över förbundskaptenens läppar.  

Översättning: Johan Nilsson


Fotnot: Uruguay har varit värd för Copa América vid sju tillfällen – och blivit mästare varje gång. Matchstatistiken är fenomenal, Uruguay har vunnit 31 av 38 matcher med målskillnaden 90-18. Brasilien har mäktat med två oavgjorda på sex försök medan Argentina tagit en ynka poäng på sex matcher.