Ut ur skuggan

Den som vill infria pojkdrömmen om proffsliv i Europa bör ha exceptionell talang, en slipad agent och åtminstone en supersäsong i Allsvenskan bakom sig. Offside hängde på en svensk forward som valde att strunta i kravspecifikationen.

Den gängliga svenska anfallaren spejar ut över mattan som doftar ­härligt av solvarmt gräs. De svartgulklädda på ståplats vrålar och trummar konstant. Halsdukar spända som trumskinn sträcks mot himlen. Det är fullsatt, nästan 32 000 ­människor på arenan. Och varenda ­­­­­en för oväsen.

»Det här är något annat än Växjö«, tänker han där han sitter på hemmalagets bänk och trummar med fingrarna mot sitt ömma knä. Hade det inte varit för den där otursamma stämplingen på träningen hade han sprungit omkring där ute och sugit in ­bollar vid motståndarnas straffområde.

I den 75:e matchminuten, just som hans lag inleder den sista forceringen, är det ändå dags – tränaren vill chansa med svensken, trots att han är halv­skadad. ­Sorlet stiger några decibel när fjärdedomaren ­aviserar att nummer 9 ska in. Det stora starka nyförvärvet ­­­med de ljusrosa skorna gör en kraftfull rush in på ­planen. Speakern ropar »Frrrreddy …« och fansen, särskilt de på »Steeplatz«, vrålar »BORG!« med hårt »g« och ett sådant eftertryck att det spritter i bröstkorgen på Freddy.

Annons

I nästa ögonblick träder han in i den bubbla av ­koncentration som får fansens vrål att försvinna bort i bakgrunden. Freddy vinkar på bollen och pekar uppfordrande på den lilla gräsytan framför fötterna, men får inte mycket att arbeta med. Efter ett par resultat­lösa löpningar gnuggar han sin blankhala skalle mot tröjärmen. Solen är skoningslös. 38  grader enligt ­termometern, men det känns som 50 inne på planen.

På tilläggstid dyker en hörna upp, precis nedanför den kokande ståplatsen. Freddy gör en avledande ­cirkellöpning, rycker sig fri från sin försvarare och gör sig redo att trycka dit kvitteringsbollen. Elva dagar tidigare stångade han in det avgörande målet borta mot FC Saarbrücken, men i dag är leveransen sämre. Istället sticker Borussia Mönchengladbachs Håvard Nordtveit upp i en kontring och punkterar matchen. 0–2. När domaren kort därefter blåser av cupmatchen spricker bubblan och ljuden från läkarplats sipprar åter in i Freddy. »Aaaaaachen!« hör han fansen skråla. »Wir sind Alemannia Aaaachen!«

Freddy vandrar bort till planens andra svensk, den landslagsmeriterade Oscar Wendt, och sträcker ut handen. »Grattis«, säger Freddy. »Och lycka till nu i Champions League!«

Wendt lunkar av planen lätt framåtböjd, märkbart besviken över sitt en minut korta inhopp, medan Freddy dröjer kvar på planen. Rak i ryggen och med den uppblåsta bröstkorgen i vädret sätter han hand­flatorna över huvudet för att applådera Aachenfansen.

Det ser ut som om det är Freddy, och inte Wendt, som har vunnit matchen.

Hetluft. Freddys nya klubb Alemannia Aachen är en sovande jätte. Så sent som 2007 tillhörde laget Bundesliga. Dagens verklighet är tredjedivisionen.

»Hej! Jag heter Freddy Borg och ringer från Aprimo.«

Under våren 2005 hände det att företagare i Växjöområdet fick påringning från en artig man med utpräglad sydskånsk dialekt. Den unge mannen ville boka in företagarna på ett informationsmöte om den nya brandskyddslagen. Vissa av de uppringda avbröt den inrepeterade monologen direkt, för att häpet fråga om det var »den Freddy Borg«. Det var det.

För de fotbollsintresserade företagarna i andra änden av luren var det ofattbart att hårdsatsande ­Östers nyförvärv jobbade extra som telefonförsäljare. Men för Freddy själv kändes jobbet på Aprimo som ett steg i rätt riktning.

Freddy Borg växte upp i en villa i Trelleborg, ­Sveriges sydligaste stad. Huset låg precis vid havet och Freddy lekte ofta nere på stranden. Därifrån såg han de stora färjorna kryssa ut mot västtyska Travemünde och östtyska Sassnitz på andra sidan havet. Ju äldre han blev, desto kraftigare önskade han att han fanns med ombord. Trelleborg var, sitt exotiska smeknamn »Palmernas stad« till trots, en tråkig stad. Helt död om kvällarna. Freddy förstod tidigt att om man ser till att bli väldigt duktig på det man gör så kan man få jobba någon annanstans, till och med utomlands. Hans pappa Mats var duktig på att bygga upp fabriker och bodde i perioder i Lettland, Litauen och ­Danmark. Freddy själv var duktig på fotboll och började tidigt drömma om att bli utlandsproffs. Helst skulle någon klubb i ett varmt fotbollstokigt land upptäcka honom. Agenter skulle sitta på läktarna och plita ned superlativ i sina anteckningsblock. Klubbens representanter skulle bjuda honom på middag och sedan, lagom till desserten, skulle de veckla upp ett guldkantat kontrakt.

Ett tag såg det ut att bli precis så.

När Zlatan Ibrahimovic såldes till Ajax som 19-åring för 83 miljoner kronor, värvades den två år yngre Freddy från IFK Trelleborg till MFF som en tilltänkt ersättare. Freddy var lika lång och kampsportstränad som Zlatan, men det kommande året gjorde klart att hans karriärväg skulle bli betydligt krokigare än ­Zlatans. Freddy förmådde aldrig konkurrera med ­spelare som Peter Ijeh, Niklas Skoog och Markus Rosenberg. Han blev kvar i MFF:s utvecklingslag och fick sedan gå ner till Höllvikens Gif i division två för ­att få spela regelbunden A-lagsfotboll igen.

Under tiden i Höllviken arbetade han också på färgtillverkaren Akzo Nobel i Trelleborg. Först jobbade han från två på eftermiddagen till halv sex. Efter träningen åkte han tillbaka till Akzo, där han lastade ­pallar och körde truck fram till midnatt.

Trots heltidsjobbet gick fotbollen riktigt bra. Freddy öste in mål och när Östers IF:s tränare Lasse Jacobsson tog honom till Växjö i början av 2005 fick han äntligen råd att gå ner i arbetstid. Med endast ett halvtidsjobb att sköta kunde han lägga mer kraft på planen och tog direkt plats bredvid John Pelu och Pär Cederqvist i Östers spännande anfallstrio.

Freddy hade ännu inte spelat en tävlingsmatch när Öster åkte till Italien för att försäsongsspela mot Serie A-laget Chievo. Det skånska nyförvärvet, som tog 150 kilo i bänkpress, var taggad upp över öronen och ­dominerade mot den italienska backlinjen.

Dåvarande Östertränaren Lasse Jacobsson minns:

Annons

– Freddy hade kunnat bli väldigt kortvarig hos oss. Han höll undan försvararna med armen och tryckte sig förbi hur lätt som helst. Efter matchen kom ­Chievoledningen fram till mig och frågade vad det var för en kille. Det förvånade mig inte. Den styrkan och explosiviteten, och så vänsterfoten på det … det är precis sådana egenskaper som efterfrågas internationellt. Italienarna hörde av sig en gång till för att fråga något mer, men vad jag minns så stannade det vid det.

Ett halvår senare, en kulen lördagseftermiddag i oktober 2005, åkte Freddy till sin hemstad Trelleborg för att möta moderklubben TFF på Vångavallen. Matchen i sig var betydelselös, Öster hade redan säkrat avancemanget till Allsvenskan. Ändå skulle mötet etsa sig fast på Freddys näthinna. På Vångavallens vind­pinade läktare stod flera hundra tillresta Rostockfans. Den högljudda skaran hade åkt färja i sex timmar bara för att hylla Östers mittfältsmaestro, Hansa­ikonen Peter Wibrån. Hyllningssångerna fick Freddy att längta bort ännu mer. Det var ännu en påminnelse om att det fanns något annat. Något större på andra sidan havet. Visst var Superettans värendsvallar och vångavallar rätt kul att springa ut på men det var ju ­ingenting mot det »Wibbe« hade berättat om sina fem år i Rostock och Bundesliga.

Den eftermiddagen gjorde Freddy dock ingenting för att stärka sina aktier på transfermarknaden. Han spelade visserligen fram Pär Cederqvist till 2–1-målet, men sista kvarten läckte Öster som ett såll och i den sista minuten, efter att Trelleborg gjort 4–2, knockade Freddy TFF:s Patrik Nilsson, en spelare han skulle ­bli lagkamrat med nästa säsong. Utvisningen innebar att han missade de två första omgångarna av ­Allsvenskan.

Freddy Borg

Född: 27 november 1983

Längd: 185 cm

Vikt: 85 kg

Klubbar: Trelleborgs FF –1998, IFK Trelleborg 1999 och 2001, Landskrona Bois 2000, Malmö FF 2002, ­Höllvikens Gif 2003-2004, ­Östers IF 2005–2011, FC  Hansa Rostock 2012, ­Alemannia Aachen 2012–

Meriter: Blev 2010 ­utsedd till Årets Österspelare av supporterföreningen East Front.

Egen lyckas smed. Till skillnad från Oscar Wendt (till vänster) har Freddy Borg fått kämpa stenhårt för att uppfylla utlandsdrömmen. När Öster åkte ur Superettan 2007 ­slutade agenterna ringa honom helt och hållet.

Freddy visste att hans fysik och spelsinne hade gett Öster spets framåt och bidragit rejält till att Växjölaget åter var allsvenskt. Agenter förklarade att det fanns intresse från både utländska och etablerade allsvenska klubbar. Freddy förklarade, för både sina medspelare och Östers ledning, att om det kom något bud utifrån ville han sticka.

Klubbens dåvarande sportchef Leif Widén förklarade att det inte fanns något seriöst att ta ställning till.

– Det har jag förstått i efterhand att det visst fanns. Men Öster ville så klart att jag skulle slå igenom i ­Allsvenskan så att de kunde tjäna pengar på mig, ­säger Freddy.

En inte oviktig faktor var riskkapitalbolaget, som hade finansierat köpet av Freddy och skulle få 80  ­procent vid en försäljning. Öster Support AB, med bland andra tennislegendaren Stefan Edberg och dansbandskungen Ingmar Nordström bland aktie­ägarna, var inte sugna på att infria Freddys dröm om proffsspel om de bara fick kaffepengar. Invaggad i tron att det ­faktiskt inte fanns några intressenter skrev Freddy på ett nytt ­kontrakt med Öster. Något han ­bittert ångrade när klubben rasade ur Allsvenskan. Strax därefter försvann hans anfallskamrater: John Pelu gick till Norge där han via Kongsvinger tog sig till stor­klubben Rosenborg, Pär Cederqvist hamnade i engelska ­Walsall efter en sejour i Raufoss.

Freddy Borg blev kvar i Växjö, där hans lag snabbt trillade ner mot botten även i Superettan. Den engelska tränaren Giles Stille ville att laget skulle kriga och ­lyfta långt. Hälften av spelarna accepterade det nya spel­sättet, hälften gjorde det inte. Freddy avskydde det nya spelsättet. Dessutom drogs han med ständiga ­­knä- och muskelbekymmer, och kände att han sällan kunde ge mer än 70 procent.

– Varje träning hade jag ont. Jag sa det också, flera gånger sa jag det till klubben. Men de gav mig piller och sa: »Ah, det är ingenting.« Jag kunde knappt gå men till och med ordföranden menade att jag fejkade skada.

I en hemmamatch mot Bunkeflo byttes Freddy ut i halvtid. När Giles Stille skulle dra de sista taktiska justeringarna inför andra halvlek sparkade Freddy omkull taktiktavlan med en karatespark. Hans förra lagkamrat Emin Nouri minns utbrottet:

– Magneterna flög åt alla håll i omklädningsrummet. Han kunde flippa totalt på den tiden. En gång på ­träningen tacklade jag honom lite för hårt. Freddy vann tillbaka bollen men istället för att gå på mål vände han sig mot mig, siktade och sköt allt vad han kunde. Och nu snackar vi om mannen med det hårdaste skottet inom svensk elitfotboll. Jag var tvungen att kasta mig åt sidan.

När Öster för andra året i rad degraderades slutade agenterna att ringa. Besvikna supportrar förvandlade istället Freddy Borg till en driftkucku. Många i Växjö minns till exempel när Freddys mohikanfrisyr ersattes av en rakad skalle med två Hare Krishna-liknande tofsar på bakhuvudet. Det var den sortens frisyr en spännande 18-årig talang kommer undan med. På en skadebenägen, underpresterande 24-åring såg den mest tragisk ut.

Freddy funderade på att lägga av. Kanske skulle han börja jobba istället. Kanske kunde han nå utlandet genom ett annat yrke, som sin pappa Mats.

– Jag tänkte att det kanske var lika bra att komma igång med det där som måste hända efter fotbollen. Exakt vad det skulle bli visste jag inte, men om jag ­slutade där och då skulle jag slippa hamna så långt bakom alla vanliga människor.

 

På Vapiano i Aachen beställer Freddy sin favoriträtt Tacchino Piccante, bandpasta med kyckling, chili och grillad paprika. De dagar då laget inte äter ute på arenan brukar Freddy åka hit och käka, ofta tillsammans med lagkompisarna Timmy Thiele och Sascha Herröder. Han ringlar vant balsamico i den ljusgröna pölen med olivolja och doppar en skiva ciabatta i blandningen.

Det är varmt den här dagen också, så varmt att jag bränner handflatan när jag vilar den mot bordsskivan. Jag tar skydd i skuggan medan Freddy steker sig i solen. Han påminner lite om Carsten Jancker med sin rakade skalle och sin längd. Nedanför jeansshortsen, på det ömma knäet, skymtar en remsa av den blåa ­värmetejp som slog igenom under EM i somras.

Jag tänker på kvällen efter matchen mot ­Mönchengladbach, på sittningen uppe i vip-loungen där sex personer bad om Freddys autograf bara medan vi åt, samtidigt som en vacker servitris i ärmlös ­klänning och piffig Alemanniagul sjal ställde fram allt som önskades. Jag tänker på klubbens alltiallo Jörg som kom fram och lovade att fixa Freddys ­trilskande internetuppkoppling å det snaraste, på klubbens ­lärarinna Julia som bokade in en tysklektion med Freddy några dagar senare …

Jag frågar Freddy hur en hånad spelare i den svenska tredjedivisionen plötsligt kan leva som ett ­riktigt fotbollsproffs och kassera in en lön som skulle göra nästan alla allsvenska spelare avundsjuka.

– Det var när vi kom tillbaka upp i Superettan efter två säsonger i division ett som jag började jobba för det här på allvar. Förut var jag som de flesta – jag gick omkring och väntade på att nåt skulle hända. Det är ju så: är du ung och tillräckligt bra kommer folk och ­kollar på dig, agenterna ringer automatiskt. Men är du över en viss ålder och spelar i Superettan är det andra regler som gäller. Det är inte en jävel som fixar nåt åt dig. Jag började inse det.

Freddy har aldrig haft en egen agent, istället har han hållit kontakt med många olika.

– Många agenter vill inte ens höra av en om man inte har skrivit på. De som ändå snackar med en … ja, de flesta snackar bara en massa skit och förhalar. Jag har aldrig haft någon som jobbat aktivt för att sälja in mig någonstans.

2009 började Freddy bränna över sina bästa matcher på skiva .

– Vissa spelare klipper bara ihop höjdpunkter men jag skickade hela matcher, det är mer trovärdigt. Jag tog oftast matcher där vi mötte något av Stockholms­lagen borta. Det blir proffsigare om det är bra inramning, om man möter ett lag med division sex-känsla spelar det ingen roll om jag ser bra ut. Jag skickade till andraligorna. Klubbar i England, Italien … ja, Polen har man väl skickat några till också.

Annons

Han tar en tugga pasta.

– Men man fattar ju att klubbarna får in flera hundra sådana i veckan. Ser de att avsändaren är någon mittfältare i svenska Superettan öppnar de väl inte ens paketet.

2010 förklarade Freddy för sportchefen Peter Kuno Johansson och tränaren Roar Hansen att han ville ge utlandsdrömmen en sista chans och därför tänkte göra allt för att maximera sina chanser – vilket innebar att han tackade nej till att skriva på ett nytt kontrakt.

Gamle Österpolaren Emin Nouri, som efter flytten till Kalmar hållit kontakten via telefon, frågade Freddy om han kunde tänka sig Allsvenskan. »Nä, jag kan ­Sverige«, svarade Freddy. När Emin försökte för­bereda honom på att det nog inte skulle bli helt lätt sade Freddy: »Jag vet att ingen utanför Sverige vet vem jag är men det gör inget, för jag tänker åka runt och visa upp mig.« Han ringde till Martin Kovacevic, den agent han hade pratat mest med, och sade: »Martin, du vet att jag vill spela utanför Sverige. Nästa år har jag inget kontrakt längre. Fixa något. Fixa något provspel så att jag får chansen bara.« Kovacevic lovade som vanligt att försöka.

Inför säsongen 2011 kände sig Freddy äntligen bra i kroppen. I premiären mot Gif Sundsvall, efter att ha placerat in en snygg vänster yttersida, sprang han ut mot hörnflaggan och vräkte kroppen i en ­bakåtvolt. Tyvärr hade han överskattat sin vigör. Han ­landade olyckligt på sidan och tvingades stå över nästa match mot Degerfors. Säsongen fortsatte bra men Freddy blev mer och mer rädd för att gå sönder. Han ­funderade på trasslet med menisken i knäet. Hade han begått ett misstag? Kontraktslös och långtidsskadad – om något hände nu skulle han inte bara vara kall på transfermarknaden. Han skulle vara slut som fotbollsspelare.

Freddy gjorde åtta mål under säsongen och tränade med Öster till slutet av november då kontraktet gick ut. I slutet av månaden fick han ett samtal från en man från Azerbajdzjan. Mannen, som hette Yago, berättade att det fanns tre klubbar i den azerbajdzjanska högsta­ligan som var jätteintresserade av Freddys tjänster: »Åk ner och kolla vilken klubb du gillar bäst. De vill ha dig allihopa.«

Yago lovade en månadslön som Freddy aldrig varit i närheten av. De kom överens om att flyga tillsammans till huvudstaden Baku.

När de sågs i Stockholm förklarade Yago: »Sorry, Freddy. Det har blivit strul med mitt visum. Du får åka ner själv«.

Det gjorde Freddy, och ganska snabbt förstod han att Yagos löften varit överdrivna, för att inte säga tomma. Arenorna såg nedgångna och tråkiga ut, och klubbarna som skulle vara så sugna på honom var mer intresserade av att förhandla ner hans hypotetiska lön än av att visa honom runt.

Han hade bara varit tillbaka i Växjö några dagar när en agent ringde och tipsade om en klubb i pengastinna Dubai. Freddy packade sina fotbollsskor och ­hoppade på ännu ett plan. Klubben verkade välskött men ­agenten hade missat att klubben redan fyllt sin kvot med utländska spelare. Freddy fick åka hem igen, utan att ens ha snörat på sig skorna.

»I Sverige är man rätt schyst mot provspelare, hälsar dem välkomna och så. Här höll sig tyskarna för sig själva. Jag var oönskad.«

Freddys pappa Mats minns att hans son var rätt knäckt efter de två resorna.

– Det var helt rätt att sticka iväg och försöka ta ­chansen. Men man tycker ju att han kunde gjort lite bättre marknadsundersökningar.

Några dagar efter att Freddy kommit tillbaka från Dubai ringde Martin Kovacevic och meddelade att Freddy var »välkommen att provträna med Rot-Weiß Oberhausen …«. Freddy gjorde inte precis några ­glädjeskutt men lyssnade artigt vidare: » … där du ska vässa formen inför provspelet med Hansa Rostock.«

Hansa Rostock! Klubben som Peter Wibrån sagt så mycket gott om. Det lät riktigt lovande. Den anrika svenskklubben låg dock ordentligt illa till i 2. Bundesliga och stämningen i truppen var tryckt när Freddy Borg och två andra spelare anlände för två ­veckors provspel.

– Jag märkte direkt vilka som inte var speciellt glada för att jag var där. I Sverige är man rätt schyst mot provspelare, hälsar dem välkomna och så. Här höll sig tyskarna för sig själva. Jag var oönskad. Och jag ­fattade villkoren: Du måste vara bättre än alla andra.

Efter första dagen förklarade tränaren Wolfgang Wulff att två av de tre provspelarna kunde åka hem igen. Freddy fick vara kvar. I den första träningsmatchen, mot SV Germania Schöneiche, byttes han in i andra halvlek. I en av sina första aktioner dribblade han av två försvarare och stänkte in ett vänsterskott i högra krysset.

– Efter det ändrades stämningen, kan man säga. Man märkte att spelarna i laget faktiskt ville att jag skulle komma dit.

Hemmaborg. Den nybyggda arenan Tivoli vägde tungt när Freddy bestämde sig för Aachen. För en gångs skull behövde han inte provspela, utan kunde välja.
Splittring. Alemannia Aachen har omkring 15 ­supporterföreningar. De två största, Aachen Ultras och Karlsbande, kommer inte särskilt bra överens. I samband med en bortamatch mot FC Saarbrücken utbröt ett vilt internslagsmål på läktaren.
Besjungen. Den tyske rapparen Scholle är inte den enda som har hyllat Freddy. I Öster sjöng Växjöduon Townsend: »Du tillhör yttersta eliten och ska ta oss upp ur skiten.«
Identitetsbygge. Alemannia Aachens gamla arena Tivoli utgör en stor del av klubbens själ. 2009, när det stod klart att den nybyggda arenan skulle bära samma namn, utbröt högljudda protester bland fansen. Många är fortfarande sura.
Bänkpress. Trots sin kraft och explosivitet har Freddy fått inleda sin Aachensejour som supersub. Det är en känning i knäet som spökar.

Freddy startade nästa träningsmatch. Svensken gick mållös av planen men hans krigarinsats imponerade på tränare Wulff.

»Det är bara ett problem«, förklarade Wulff. »Vi får inte lov att sajna nya spelare.«

Hansa Rostock befann sig i ekonomisk knipa efter att ha slarvat med skatteinbetalningarna under flera år kring millennieskiftet. Klubben var belagd med transferförbud tills man hostade upp en rejäl avbetalning på den åtta miljoner euro stora skulden. Freddy Borg åkte alltså hem till Växjö med ett löfte om att klubben ville ha honom, men han hade inget påskrivet. Han och gamla Österkompisen Emin Nouri tränade på egen hand i ett vinterruggigt Växjö. När Freddy äntligen fick klartecken att ansluta till Rostocks läger i Spanien uppen­barade sig nästa ­hinder – språkförbistringen. Freddy, som aldrig läst tyska i skolan, maskerade sin okunskap med ett ivrigt nickande. På träningarna undgick det honom när Wulff beordrade två istället för fria tillslag.

Tränaren insåg att den artigt nickande svensken i själva verket inte förstod ett skit av hans instruktioner. Wulff skissade upp ett rörelseschema i sitt anteckningsblock och räckte lappen till Freddy. Pilarna pekade upp, inåt straffområdet.

– I Sverige förväntas man jobba hem. Här ville de att jag inte skulle göra det. Det var bättre att jag ­sparade min energi till anfallen.

När 2. Bundesliga startade om efter vinteruppe­hållet gjorde Freddy, som trots sin targetfigur egentligen aldrig spelat som utpräglad striker, succé direkt. Han nätade i debuten mot Bochum och efter fyra matcher hade nyförvärvet gjort tre mål och två assist. Hansa Rostock fick upp hoppet och uppryckningen tillskrevs lagets anonyma nyförvärv.

TV-programmet Sportschau nominerade Freddys strut mot Karlsruhe till Månadens mål i mars (Freddy slutade tvåa i omröstningen bakom Raúl), Kicker tog ut honom till veckans lag, och världens sjätte största tidning, Bild, ägnade en helsida åt svensken som beskrevs som Rostocks frälsare. Efter träningarna satt Freddy kvar i omklädningsrummet och signerade högarna med idolkort som väntade på honom. När klubben ordnade en aktivitetsdag för supportrarna var kön till Freddy dubbelt så lång som till den forna kelgrisen, den slovakiska stjärnspelaren Marek Mintál.

En dag kom en av Freddys lagkamrater förbi med en laptop.

– Freddy, du måste bara kolla in det här.

På skärmen såg han stillbilder på sig själv i Rostocktröjan. Över bildspelet hördes den tyske rapparen Scholle: »F-F-F Freddy N-N-Nummer 23. Geborn in Trelle­borg 1983 … «

Freddy diggade med till det tunga beatet och frågade sin lagkamrat vad resten av texten betydde. Han översatte några rader: ­»Vad vill man egentligen få ut mer av vår Borg? Jo, att genom denna Borg ska det födas nya Freddys. En anfallare med hjärta för kampen mot nedflyttning.«

För första gången uppmärksammades Freddy också hemma i Sverige. Hans föräldrar och kompisar såg hans mål vevas på Fotbollskanalen Europa i TV4, och framåt vårkanten, när Expressen gjorde en sammanställning över svenska utlandsproffs, kunde man läsa att Freddy Borg var landets hetaste anfallare efter John Guidetti.

Oberäknelig. Förra Östertränaren Lasse Jacobsson minns Freddy, här i centrala Aachen, som en »Jekyll and Hyde-typ«: »Han var lugn och sansad när man satt och pratade med honom, men på plan kunde det brista fullständigt för honom.«

Efter måltiden på Vapiano hoppar vi in i Freddy Borgs silverfärgade BMW, med registreringsskylten FB1983. I framsätet ligger souvenirerna som specialtillverkades till hans ära i Rostock: en grå T-shirt med hans nuna på och en gulblå supporterhalsduk med texten »Freddy Borg 23, Sverige Pauer«.

– Bra engelska, va, säger Freddy medan han rattar ut ur innerstan.

– Det ska vara »Swedish power«.

Jag skrattar till. Freddys ansikte blir snabbt allvarligt.

– Men det är faktiskt en riktigt bra halsduk! Rätt fräckt ändå att de gjorde en sån till mig. Och T-shirten, det är enda gången de har gjort så för en enskild spelare. Den sålde slut direkt.

Han myser fortfarande när han tänker på borta­matchen mot 1860 München.

– När jag avgjorde den kände jag mig som en stjärna.

Trots Freddys bravader klarade inte Hansa att hänga kvar. Freddy aktiverade klausulen i sitt kontrakt som gav honom rätt att lämna vid nedflyttning. I  somras fick Freddy för första gången känna på hur det är att vara efterfrågad. Ett knippe klubbar från andraligan hörde av sig.

– Det var inte så att jag kunde välja och vraka, men jag hade alternativ. Jag behövde inte skicka några ­skivor. Och det var ingen som bad mig provspela heller. Det kändes rätt bra.

Freddy fastnade för anrika Alemannia Aachen, ett oväntat val med tanke på att klubben var ett av de lag som gjorde Hansa Rostock sällskap ner i tredjeligan.

»Jag kör virtual pro, så den här Freddy Borg är bättre än han i verkligheten.«

Staden Aachen är mest känd för att den frankiska kungen och romerska kejsaren Karl den store styrde härifrån och även ligger begravd i den ståtliga katedralen, den första byggnaden som Unescolistades i Tyskland. Och så har man sitt bakverk printe, en seg, avlång skapelse som till färg, smak och konsistens påminner om skånsk pepparkaka. För Freddys del utövade den nybyggda arenan Tivoli en betydligt större lockelse.

– När jag spelade i Öster blev jag alltid så jäkla avundsjuk när vi åkte till Stockholm. Söderstadion, ­till exempel. Jag kunde stå där i spelartunneln, se hammarbyarna och tänka: »Och detta upplever ni varje vecka, era jävlar …« Nu har man det själv.

– Aachen visade att de verkligen ville ha mig, att jag var en viktig del av laget, som skulle ta dem tillbaka. För mig var det viktigt att spela i ett topplag med ordentligt tryck på läktarna. Att det är tredje­ligan spelar mindre roll, för det här kunde lika gärna ha varit Barcelona. Vi anfaller och motståndarlagen anpassar sig.

 

Freddy parkerar BMW:n på stenplattorna utanför en tvåvåningskåk i ett helt nybyggt område. Till höger i hallen står det provisoriska skrivbordet. Fyra bananlådor utgör benen, ovanpå ligger en träskiva som datorn står på.

– Jag fick veta i dag att de ska lösa internet nästa vecka. Då får grannen ha sitt nät för sig själv, flinar han medan han sparkar av sig sandalerna.

Gästrummet är fullt med ouppackade kartonger. Ovanpå en av dem ligger en hög med idolkort som väntar på att signeras. Freddy ser märkbart belåten ut:

– Jag borde ta tag i det där snart.

I det kvava sovrummet bildar tre Rustakartonger en vinglig stapel framför sovrumsfönstret.

– Jag försöker få det lite mörkt, mina gardiner har inte kommit än. AC:n funkar inte heller men de ska fixa det till fredag.

I vardagsrummet står en vit tygsoffa som är utsmyckad med kuddar i Lexingtonfodral. När vi satt oss med en kopp kaffe frågar jag om Aachen är bättre eller sämre än Rostock.

– Man behöver inte göra lika mycket runt matcherna, välgörenhet och media och sånt.

– Det kanske är skönt, säger jag.

– Nä, jag tycker sånt är rätt roligt.

Han ruskar på huvudet.

– Albert Streit och Sascha Rösler får göra hur mycket som helst, men jag är väl inte på deras nivå än. Jaja, det kommer väl när man börjar göra mål.

Freddy drar igång sitt Playstation. Han har ordnat så att han tillhör Aachen på Fifa.

– Jag kör virtual pro, så den här Freddy Borg är bättre än han i verkligheten. Men det är inte mer än rätt, för på det rediga spelet är jag rent för sölig.

Freddy klickar sig fram till en vänskapsmatch.

– Vi kan ta ett svenskt lag … Ah, vi kör mot TFF. Kolla, nu är vi inne på vår arena!

Research. Ibland händer det att Freddy googlar sig själv för att se vad svenska medier skriver om hans framgångar.

25-årige Max Baur ser genuint ledsen ut när han visar runt i Alemanniasupportrarnas samlingslokal. Talesmannen för Interessengemeinschaft der ­Alemannia Fans und Fan-clubs förklarar att det ­Alemanniagula huset på Liebigstrasse haft två inbrott den senaste månaden.

– De snodde halsdukar, affischer, signerade foto­grafier … men de hade i alla fall respekt nog att låta Fuchs hänga kvar, säger han och gör en menande gest mot det inramade jättefotografiet på väggen.

Mannen på bilden, Werner Fuchs, har gett namn åt huset vi står i. Alemannias populära tränare segnade ner och dog i maj 1999 under ett löppass. Några dagar senare säkrade klubben avancemang till 2. Bundesliga. Alemannia Aachen leder maratontabellen för andraligan och många av klubbens fans menar att det är där laget hör hemma. Andra, som Max Baur, menar att laget ska konkurrera ännu högre upp. 2004 spelade Aachen cupfinal mot ­Werder ­Bremen, förlorade med 3–2 men kvalificerade sig ändå för Uefa-cupen eftersom Werder ­Bremen även vann ligan. Alemannia var dessutom uppe och vände i högstadivisionen så sent som säsongen 2007. Max Baurs besvikelse var monumental i maj när laget degraderades till tredjeligan.

– Förra säsongen betedde sig hela laget som divor. Så fort det gick lite motigt gav hela laget upp. Det stora problemet var och är att vi inte gör mål. Hoppas Freddy kan hjälpa oss med det. Han är inte särskilt bra tekniskt men han är smart på planen, har bra speluppfattning och skapar chanser åt sina medspelare. Han kommer att bli ett bra komplement till Timmy Thiele, som är mer dynamisk.

Baur tycker att Freddy gjort ett »smart« klubbval.

– Det är möjligt att den engelska tredjeligan är något bättre om man ser till kvaliteten, men om man går på antalet fans och atmosfär så är den tyska tredjeligan bäst i världen. Vi har alltid mellan 15 000 och 20 000 hemma. Det snittet får du inte i många europeiska förstaligor.

 

Vid Rathausplatz slår klockan sju. Ute­serveringarna på kullerstenstorget i hjärtat av Aachen är fulla med folk som lapar sol och Bitburger. Ur fontänen på det pampiga rådhusets framsida strilar vatten fridfullt ur förgyllda lejonkäftar. Statyn i fontänens mitt föreställer Karl den store, som också gett namn åt en av Alemannias största supporterklubbar, ­Karlsbande. När Aachen går upp en division är det ­tradition att fira avancemanget genom att kränga en tröja över huvudet på Karl.

– Det är här vi i laget kommer att stå, förklarar Freddy och pekar upp mot stentrappan som löper längs framsidan av rådhuset. Det ska vara helt sjukt tydligen. Hela stan samlas här.

– Men vill du det då? frågar jag när vi slår oss ner på en servering. Vill du verkligen att ni går upp?

Freddy ser på mig som om jag vore dum i huvudet.

– Det är klart!

– Men tänk om ni blir ett tjongande lag i andraligan då?

– Hade jag trott det så hade jag hellre stannat i trean. Men jag tror faktiskt att vi kan bli ett topplag i tvåan också. Men det är sant … om jag måste välja mellan mittenlag i tvåan och topplag i trean så tar jag det här. Ja, det valet gjorde jag ju i somras. Jag har valt med omsorg kan man säga. Drömmen har varit att spela i en storklubb med allt vad det innebär. Hade Aachen spelat i högstaligan hade jag aldrig fått ­chansen.

Jag minns vad Emin Nouri sade till mig några dagar tidigare: »Så som Freddys karriär utvecklats är Aachen en jackpot. Freddy säger  inte så mycket, han är ­faktiskt en jävligt instängd person, men jag vet att han är lycklig innerst inne. Och han förtjänar sina framgångar mer än någon annan jag känner.«

Jag ber Freddy beskriva hur tillvaron skiljer sig från den i Växjö. Vad är det bästa med att vara utlandsproffs i en fotbollstokig stad som Aachen? Freddy ­rynkar pannan en stund. Sedan berättar han om när han och några andra i laget skulle gå på utomhusbio för några veckor sedan.

– De visade film på Tivoli, arenan. Man sitter i lädersätena och det är feta högtalare och ja, riktigt fräckt. Men ordföranden förbjöd oss. Han tyckte att det blev för sent.

Freddy märker att jag ser ut som ett frågetecken, och förklarar:

– Jo, men man märker liksom att de bryr sig om en här. Det är strängare men proffsigare. Så fort jag fick en känning i knäet blev jag skickad till en specialist. Det var laserbehandling och massage och ­grejer.  I  Öster hade de sagt: »Ah, det där är ingenting.«

Jag tänker att jag nog ändå inte hade velat byta. Sitta i Aachen och inte kunna språket. Spela Fifa i en halvmöblerad lägenhet utan flickvännen, som det tog slut med för en tid sedan. Freddys stamhak Vapiano känns inte heller särskilt exotiskt – den hårt expanderande tyska pastakedjan finns redan i Stockholm och Malmö, och lär väl snart nå städer som Trelleborg och Växjö också.

Å andra sidan … cupmatchen mot Mönchen­gladbach spelades inför ett åskådarantal som är extremt sällsynt i Allsvenskan. Han har fått fotbolls­äventyret som han har drömt om ända sedan han såg färjorna glida bort från Trelleborg.

Freddy ruckar på stolen så att kvällssolen når hans ansikte.

–Folk i min ålder tror inte att de har chansen. Men det går! Det går att komma ut, som Superettanspelare också. Om du jobbar för det alltså. Ingen kommer att betala något för dig och du kommer att få provspela. Jag ångrar själv att jag inte försökte tidigare. Men i och med att man fick kämpa så jäkla hårt för det kan man också njuta lite mer nu.

– Nu är man här i två år och sen får vi se. Jag tror inte att det är någon risk att man kommer att tröttna. Hade jag gått ut som ung hade det varit lättare att komma hem vid 30, men jag kom ju nyss hit. De i laget som kommer härifrån tycker inte att detta är någonting, men jämfört med Växjö och Trelleborg så är Aachen en stor stad.

Freddy Borg blickar belåtet ut över torget.

– Jag tror att fler skulle kunna komma ut och få uppleva detta. Såna spelare som jag. Spelare som inte är bäst i världen, men, ja … hyfsade. Vem vet, man kanske rentav har visat vägen för någon?