Den gängliga svenska anfallaren spejar ut över mattan som doftar härligt av solvarmt gräs. De svartgulklädda på ståplats vrålar och trummar konstant. Halsdukar spända som trumskinn sträcks mot himlen. Det är fullsatt, nästan 32 000 människor på arenan. Och varenda en för oväsen.
»Det här är något annat än Växjö«, tänker han där han sitter på hemmalagets bänk och trummar med fingrarna mot sitt ömma knä. Hade det inte varit för den där otursamma stämplingen på träningen hade han sprungit omkring där ute och sugit in bollar vid motståndarnas straffområde.
I den 75:e matchminuten, just som hans lag inleder den sista forceringen, är det ändå dags – tränaren vill chansa med svensken, trots att han är halvskadad. Sorlet stiger några decibel när fjärdedomaren aviserar att nummer 9 ska in. Det stora starka nyförvärvet med de ljusrosa skorna gör en kraftfull rush in på planen. Speakern ropar »Frrrreddy …« och fansen, särskilt de på »Steeplatz«, vrålar »BORG!« med hårt »g« och ett sådant eftertryck att det spritter i bröstkorgen på Freddy.
I nästa ögonblick träder han in i den bubbla av koncentration som får fansens vrål att försvinna bort i bakgrunden. Freddy vinkar på bollen och pekar uppfordrande på den lilla gräsytan framför fötterna, men får inte mycket att arbeta med. Efter ett par resultatlösa löpningar gnuggar han sin blankhala skalle mot tröjärmen. Solen är skoningslös. 38 grader enligt termometern, men det känns som 50 inne på planen.
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
