Vart är ni på väg?

Under nio allsvenska säsonger har spelarna fått höra att de är dåliga, fattiga och tråkiga. En påse nötter som den geniförklarade tränaren år efter år gjorde underverk med. När så Pelle Olsson lämnade klubben bestämde sig lagets äldsta spelare för att ge skeptikerna en ny bild av Gefle IF.

Golvet gungar under fötterna på Anders Wikström. Färjan på väg från Grisslehamn i Roslagen till åländska Eckerö har just komm­it ut på öppet hav och den 31-årige mittbacken kämpar med att hålla balans­en när han vagg­ar in i ­restaurangen för att äta frukost. Han kväver en ­gäspning och betraktar sina lagkamrater. Så unga! För bara ett halvår sedan var Anders mest en i gänget, nu är han plötsligt äldst i ­truppen. Målvakten och ­lag­kaptenen Mattias ­Hugosson har lagt handskarna på hyllan, veteran­backen Daniel Bernhardss­on är numera bonde på heltid. Dessutom har Mikael D­ahlberg, ­Alexander ­Faltsetas och Jakob Orlov lämnat Gefle IF för andra klubbar. Det lag som nu är på väg till Åland för att tränings­spela mot IFK Mariehamn har 887 all­svenska matcher färre än den trupp som avslutade säsongen 2013.

– Måste vara något slags rekord, säger Anders.

Men det är inte därför båtresan är så speciell. För förs­ta gången på nio år ska laget spela match utan Pelle Olsso­n vid sidlinjen. Innan han bytte upp sig till Djurgården var Pelle både tränare och sportchef i Gefle. Ja, i mångas ögon var han till och med synonym med föreningen. Bandet till Gefle var så starkt att han förra året valde att hålla sin 50-årsfest på kansliet vid Strömvallen. Alla spelare var inbjudna. Mittfältaren Jonas Lantto skrev ett tal i toalettkön och fick lagkompisarna att kikna av skratt genom att inleda varje mening med typiska Pelleuttryck, som »vila i ytterzon« och »one channel attack«.

Annons

Pelle Olssons efterträdare, Roger Sandberg, med förflutet i klubbar som Brommapojkarna och H­ammarby, står bredbent bredvid några blinkande spelautomater på färjans sjätte däck och säger:

– Jag gillade faktiskt Gefle redan innan jag kom hit.

Meningens tredje ord – »faktiskt« – är avslöjande. Som om det vore otroligt att en utomstående kan hysa varma känslor för klubben.

Roger tar sig upp i trappan som leder till däck sju och letar sig fram till konferensrummet »Båtsman« där han snart ska hålla sin första matchgenomgång. Under tiden påminner Gefles assisterande tränare Thom­as Andersson spelarna i restaurangen om mötet. Den sydafrikanske mittfältaren Sive Pekezela tittar frågande på honom.

We meet in the conference room Båtsman at eleven, översätter Thomas.

Båtsman? säger Pekezela.

Yes, svarar Thomas. It’s a very famous dog in Sweden.

Tjugo minuter senare har samtliga spelare hittat upp till Båtsman. Den 17-åriga talangen Tshutshu Tshaksua Wa biter ihop käkarna och stirrar ner i golv­et. Han har blivit sjösjuk.

– Landkrabba! skrockar Gefles vice ordförande Ivars Jegers från sin stol bredvid Gefles ordförande Leif Lindstrand längre bak i konferensrummet.

Roger Sandbergs matchgenomgång är över på en dryg kvart. Att den inte tar längre tid beror på att ­spelarna inte hugger på de frågor som tränaren kastar ur sig. När han ber om synpunkter på lagets matchplan får han bara hummanden tillbaka. Och när han efter anförandet ber dem att själva ställa frågor till honom blir det knäpptyst inne i konferensrummet.

När spelarna lämnar lokalen lunkar Roger fram till Leif Lindstrand.

– De är inte så pratsamma, säger tränaren. Jag vill gärna få igång dem lite mer.

Gefles ordförande ler.

– Det är bra, Roger, säger han. Du får ge det lite tid bara. De är inte riktigt vana vid att ta egna initiativ, mer vid att någon säger vad de ska göra. Men det går framåt, tycker jag. På träningen i går såg jag att Olof Mård var framme och pratade med dig. Det var ju ­otroligt! Ja, jag stod ju för långt ifrån för att höra vad han sa, men munnen rörde sig i alla fall. Det såg jag klart och tydligt.

Ny röst. Bakom rekryteringen av Roger Sandberg låg bland andra Geflegillaren Lars Lagerbäck. Roger vet att många tvivlar på att han kan fylla Pelle Olssons skor. »Vill man kalla det för ett kamikazeuppdrag så får man göra det«, säger han.

När Gefle gick upp i Allsvenskan 2004 tränades laget av Kenneth Rosén. I klubben var han uppskattad för sin värme och empati. Vissa jämförde honom med landslagets glädjespridare Tommy Söderberg. Men när Gefle säkrade avancemanget till högsta serien, efter 0–0 borta mot Västra Frölunda, orkade Kenneth inte fira lika mycket som spelarna. Tränarens cancer var långt gången och drygt två månader efter andraplatsen i Superettan avled han, 55 år gammal.

Annons

Ordföranden Leif Lindstrand förlorade både en omtyckt ledare och en god kamrat. Mitt i sorgen var han ändå tvungen att lösa tränarfrågan. Gefle skulle spela i Allsvenskan för första gången på 21 år och behövde agera snabbt. Några pengar till att rekrytera ett känt namn fanns inte. Leif bestämde sig för att gräva där han stod. Pelle Olsson hade varit verksam både som spelare och tränare i klubben i många år, och dessutom arbetat som fotbollsinstruktör på idrottsgymnasiet i Gävle, innan han 2002 bestämde sig för att dra iväg på äventyr – till Örebro SK. Nu fanns han åter på Strömvallens kansli och signa­lerade att han absolut kunde tänka sig att leda laget.

Leif Lindstrand samlade A-truppen och frågade: »Är det någon som har något emot att Pelle kommer tillbaka?«

En enda spelare räckte upp handen.

Anders Wikström hade inte glömt instruktören på idrottsgymnasiet som endast velat ge honom betyget väl godkänt, med motiveringen »för att få MVG ska man vara landslags­mässig«.

Den Pelle Olsson som Anders mindes var en strikt systemtänkare som hade svårt att tala om annat än fotboll. En tränare som älskade organisation och ­ogillade improvisation. En som visserligen var korr­ekt och artig – men som ibland, tyckte Anders, tenderade att se spelarna mer som robotar än som människor. Anders kom ihåg instruktioner som »du kan bara göra rätt eller fel!« och »vet du inte exakt vilk­en löpväg du ska ta – spring inte alls!«

Anders protest fick ingen effekt. Pelle Olss­on tog åter befälet över Gefle och efter ett tag fick mittbacken medge att han nog hade oroat sig i onödan. Dels var Pelle inte lika fyrkantig i sin framtoning längre, dels kunde alla se att Gefle faktiskt blev bättre med honom som tränare. På den allsvenska upptaktsträffen inför lagets återkomst i högsta serien gissade 64 procent av de närvarande att Gefle skulle åka ur. När serien var färdigspelad återfanns nykomlingen på elfte plats, med god marginal ner till nedflyttningsstrecket.

Gefle IF

Grundad: 1882

Arena: Strömvallen, 6 703 åskådare

Meriter: von Rosens pokal (dåtidens SM) 1899, 1900 och 1902. 13 säsonger i Allsvenskan. Europaspel ­tre gånger tack vare seger i Allsvenskans fair play-liga.

Flitiga. Mittfältaren Marcus Hansson passar på att plugga ekonomi på färjan. Forwarden Johan Oremo gjorde åtta mål förra säsongen – bästa noteringen sedan 2007. I år, utan Jakob Orlov bredvid sig, blir pressen större.
Tråkiga gefle. Efter 2–2-matchen på Åland är Mariehamns nyförvärv Bobbie Friberg da Cruz förvånad över gästernas spel: »Shit alltså, slarv bakåt – bicykletor och grejer framåt. Vad har hänt med Gefle?«

Och så fortsatte det: Gefle bottentippades – och hängde kvar. Säsong efter säsong. Särskilt mycket uppskattning för prestationen fick de inte. I ställ­et blev man anklagade för att spela fel sorts fotboll. »Långa bollar, tråkigt spel«, sade IFK Norrköpings Astrit Ajdarević till Aftonbladet efter en förlust mot Gefle 2011. Spelarna i motståndarlaget dömde han ut fullständigt: »De försöker inte, vi har spelare som kan spela fotboll.« Ett år senare förklarade Malmöförsvararen ­Pontus Jansson för samma tidning att han »hellre slutat spela fotboll än spelat i Gefle«. Lag­kamraten Mathias Ranégie stämde in: »Det går att läsa i gårdagens tidning vad de ska göra med bollen.«

De utpekade fotbollssabotörerna tog påhoppen med ro. Vid det laget hade Geflespelarna sedan länge förstått att dra fördel av ryktet som Sveriges tråkigaste lag.

Anders Wikström:

– Att motståndarna inte är på sitt soligaste humör när de ska möta oss har ofta inneburit en fördel redan vid avspark. Ibland har vi till och med sjungit i omklädnings­rummet om hur tråkiga vi är.

Men en person fick trots allt ta emot beröm. För om spelarna nu var så ­mediokra – hur skicklig måste då inte tränaren vara? I takt med att Gefle fortsatte att hålla jämna steg med större klubbar började tränar­kollegor och fotbollsjournalister närmast tävla i att hylla Pelle Olsson. Lars Lagerbäck lanserade honom som en framtida förbunds­kapten, och Patrick Ekwall skrev i Expressen: »Det Stuart ­Baxter, Erik Hamrén och Roy Hodgson gör i en elegant kostym, det kan Per Olsson göra i en tränings­jacka av prassligt vindtygsmaterial.«

Typiskt nog var Pelle den i klubben som hade ­svårast för att ta till sig positiv kritik. Hans bekräftelse låg i att spelarna tog till sig instruktioner och följde matchplanerna till punkt och pricka. Ordföranden Leif ­Lindstrand minns bara ett enda tillfälle då tränaren verkligen visade stolthet över en uttalad komplimang.

– Det var faktiskt efter en förlustmatch mot IFK Göteborg, säger han. Efter slutsignalen kom jag i sams­pråk med Håkan Mild. Trots att vi hade förlorat var han imponerad av hur hårt vi jobbade. »Helvete, vilka lojala spelare ni har!« sa han. När jag berättade det för Pelle såg jag hur uppriktigt glad han blev. Milds ord rörde honom verkligen.

Kanske blev tränaren lycklig just för att Milds beröm egentligen var menat för spelarna. Pelle Olsson var inte helt bekväm med smeknamnet »Mr Gefle« och såg sig absolut inte som någon mirakelman. Även spelarna störde sig på det som Anders ­Wikström kallar »synen på oss som en påse ­nötter«. 

– Jag ska välja mina ord nu, för jag vill absolut inte kritisera honom, säger Anders. Han har betytt oerhört mycket för klubben och med tiden fick vi en jättebra relation. Men tror någon på allv­ar att en tränare kan lyckas med vilket spelar­material som helst? Vi har haft många starka karaktärer i Gefle genom åren, spelare med egen drivkraft som hela tiden har velat bli bättre. Många under­skattar den: viljan att ständigt bli lite, lite bättre.   

Anders jämför med klubbar som Elfsborg och ­Norrköping, som han också har spelat i. Där pratade man ofta om hur viktigt det var att »ge allt i alla lägen« och om att »älska kampen«.

– Inget fel på det, men så har vi aldrig pratat i Gefle. Det har inte varit nödvändigt. Jag har aldrig gått av planen här och känt »fan, de ville lite mer än oss i dag«. Aldrig.

Tystlåtna. Anders Wikström, i bar överkropp, berättar om de första träningarna med nya tränaren: »Ibland stoppade Roger spelet och frågade: ›Vad ska hända nu?‹ Då blev det knäpptyst. Vi var vana vid en tränare som alltid förklarade vad som skulle hända.«

Lugnet i Eckeröhallen på Åland avbryts ­plötsligt när elva tillresta Geflesupportrar brölar:

Så här känns det att vara Gefle! Så här känns det att vara små! Så här känns det att spela tråkigt, men vinna ändå, vinna ändå!

Ramsan är en gammal favorit i supporterklubben Sky Blues. Med hjälp av galghumor och självdistans har fansen tagit sig igenom många matcher tillsammans. Men den här dagen känns budskapet opassande. Dels är Gefleklacken för ovanlighetens skull i majoritet (IFK Mariehamns anhängare sitter snällt på bänkarna i hall­en och följer matchen), dels spelar Gefle riktigt under­hållande. Redan i den femte matchminuten är Dardan Mustafa, 21-årigt nyförvärv från Lunds BK, nära att göra 1–0 på en bicykleta. Akrobatnumret får Leif Lindstrand att skratta från sin plats på den lilla sittläktaren:

– Misslyckad värvning! Så där får man inte göra i Gefle! Tur att inte Pelle är här och tittar.

Medan det böljande spelet går vidare fortsätter Leif att ironisera över lagets tråkiga rykte.

– Med tanke på hur defensiva vi är måste man finna det märkligt att så många har velat köpa våra offensiva spelare. Dahlberg, Oremo, Makondele, Gerndt, Jawo, Orlov, Dahlberg igen … Vad ska de med dem till om vi nu är så tama framåt?

När Gefle själva ska värva spelare fiskar de sällan i samma vatten som konkurrenterna. Istället fokuserar man i huvudsak på namn från någon av följande tre kategorier: Hemvändare med starka känslor för klubben (Hasse Berggren, Anders Wikström, Mikael Dahlberg), spelare från lägre serier med höga ambitioner (Jakob Orlov, Simon Lundevall, Dardan ­Mustafa), ­spelare som har haft svårt att ta en ordinarie plats i andra allsvenska lag och som därför är fyllda av revanschlusta (René Makondele, A­lexander Faltsetas, Dioh Williams).

Om en spelare vill vidare från Gefle gör ledningen sällan något för att stoppa honom. För att gå runt ­ekonomiskt måste klubben sälja sina främsta. När Leif Lindstrand försöker övertyga någon att skriva på för Gefle brukar han trycka på just det: »Här får du utvecklas i lugn och ro, sedan kan du ta nästa steg.«

Men det finns också killar som Jonas Lantto. När Lantto skjuter 1–0 mot Mariehamn strax före halvtid pekar Leif på den 169 centimeter långa teknikern med skostorlek 38.

Annons

– Oerhört fin kille, Lantto. Större klubbar skulle vilja ha honom i sina lag, men han trivs med att spela ­fotboll i Gefle. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Han är så långt ifrån en diva man kan komma.

Leif skickar ett mål-SMS till Hasse Berggren, den nyblivna sportchefen och den före detta murbräckan
i laget, som är kvar hemma i Gävle, och tittar sedan på matchklockan. 45 minuter.

– Jaha, det här såg ju inte så tokigt ut. Ska vi gå in i omklädningsrummet och höra vad Roger säger?

Bossar. Som ny sportchef i Gefle vänder sig Hasse Berggren ofta till Eva von Schéele-Frid med frågor. Eva, i föreningen sedan 2010, är Allsvenskans enda kvinnliga klubbdirektör.

Tränare Sandberg inleder sitt paussnack med att informera om de byten som ska göras inför andra halvlek. Därefter försöker han få igång en diskussion om spelet.

– Vad säger ni, killar? frågar han. Hur känns det där ute?

Det blir tyst i några sekunder. Roger tittar på s­pelarna och försöker igen:

– Kom igen nu, säg vad ni känner.

– Bra inställning, svarar någon till slut.

– JÄVLIGT bra inställning, skulle jag vilja påstå, säger Roger. Precis det jag var ute efter. Vi har inte hunnit träna så mycket på det taktiska än, så vi måste börja med attityden. Härligt att se att den finns där så naturligt i er. Vad mer har varit bra?

När det återigen blir tyst är det lätt att känna med tränaren som jobbar så hårt för att få spelarna att uttrycka sina åsikter. Och han ger sig inte:

– Vad mer har varit bra? upprepar Roger.

– Anfallsspelet kanske.

– Håller jag också med om. Vi har kommit till flera bra lägen och jag gillar att se initiativen från ytter­backarna. Härligt! Och försvarsspelet, hur känns det?

Den här gången får tränaren svar direkt, från Anders Wikström.

– De trycker på med mycket folk när de går framåt. Vi har hamnat fel några gånger i deras s­pelvändningar.

Roger nickar.

– Andra funderingar?

Han låter blicken svepa över rummet.

– Ingen? säger Roger. Nähä. Och du, Thomas? Något du vill ta upp?

– Det kan jag ta individuellt med spelarna, svarar Thomas Andersson, den assisterande tränaren.

Mängder av byten i båda lagen gör att andra halvlek blir slarvigare och mer chansartad. Leif Lindstrand får först se Dardan Mustafa utöka Gefles ledning till 2–0, men i matchens slutskede lyckas Mariehamn både reducera och kvittera.

– 2–2 och många målchanser åt båda håll, säger Leif. Det svänger om oss.

»Gefle har gjort bra saker tidigare också, men för mycket under radarn. Kaxiga blir vi aldrig.«

Om ordföranden är det minsta orolig över tränarbytet så visar han det inte. Efter matchen mot Mariehamn håller han en lång utläggning om den »arbetskultur« som finns i klubben och som han menar »inte står och faller med Pelle Olsson«. Och nederlagstippad, det har Leif varit många gånger ­tidigare. Folk får oja sig bäst de vill.

– Och när vi ändå är inne på myter …

Han fäster blicken på några stretchande Gefle­spelare.

– Jag har ofta hört att Pelle har upptäckt massor av spelare i lägre serier. Hur skulle han ha hunnit det? Han satt ju och analyserade matcher dag och natt. Nej, spelarna har kommit hit tack vare tips, sedan har Pelle utvecklat dem på ett lysande sätt. Och det här med ­Pelles tålamod … han har nog inte större tålamod än någon annan tränare. Men vad hade han för val? Det fanns ju knappt några pengar.

Detta är en sak som trots allt bekymrar Leif. Den där tråkstämpeln som kan vara så rolig att driva med, och som laget till och med har utnyttjat ibland, är ­svårare att tjäna pengar på. Sedan Gefle gick upp i högsta serien 2004 har sju lag spelat i Allsvenskan samtliga säsonger. Av dessa sju är Gefles omsättning under den perioden – runt 225 miljoner kronor – den över­lägset lägsta. Närmast före ligger Kalmar FF, som under samma tidsspann omsatte mer än dubbelt så mycket. Malmö FF ligger en hel miljard före.

Med det i bakhuvudet är det lätt att imponeras av ­fattiglapparna från Gästrikland, som gång på gång bevisar vad man trots allt kan uträtta med begränsade resurser. Men som ordföranden själv säger:

– Det är ingen affärsidé att ha ont om pengar. Man kan till och med säga att vi har misslyckats. Vi har inte varit särskilt kommersiella eller skrytsamma av oss. Ja, vi har nog varit rätt dåliga på att berätta om alla bra saker vi gör.

Han tittar på sin klocka. Sedan ut på planen igen. Där står Anders Wikström, som efter matchen ­hamnat i samspråk med två nyfikna ålänningar. De båda ­männen ställer många frågor om Gefle och anar ­förmodligen inte vilken tur de hade som råkade fånga just bortalagets mittback.

Förutom att stoppa allsvenska anfallare är det numera nämligen Anders uppgift att berätta om alla bra saker som Gefle gör.

 

Förra säsongen – då Anders återvände till sin hemstad efter utflykter till Elfsborg, Norrköping och Mjällby – fick han höra att några av Gefles sponsore­r knorrade över att klubben var dålig på att hålla k­­ontakten. Vissa kände att de inte fick tillbaka särskilt mycket för sin ekonomiska stöttning. Anders berättad­e om det han hade hört för Pelle Olsson, som föreslog att ­spelaren skulle fungera som en brygga mellan ­truppen och kansliet. Eftersom tränaren själv inte var särskilt road av aktiviteter som inte hade någon direkt koppling till A-lagets välmående var man i behov av en ­person som kunde representera både klubben och laget utåt. Anders passade perfekt för uppgiften. Dels var han den spelare i laget som snackade mest, dels kom han själv från Gävle och kände folk i hela stan.

Till årets säsong har Anders fått ännu mer inflytande över det som händer utanför fotbollsplanen. Han raggar sponsorer, går på uppföljningsmöten och lägger upp planer för framtiden tillsammans med klubbdirektören Eva von Schéele-Frid.

Anders tycker att Gefle måste synas och höras mer. Det handlar om att »sälja Gefle«, förklarar han. Eftersom klubben inte kan locka till sig sponsorer och publik genom att utlova SM-guldjakt och stjärnspelare måste klubben hitta andra sätt. Anders tror att det ­gäller att uppfattas som progressiv och socialt ansvarstagande. I hans ögon är Gefle IF en mer modern ­förening än stadens hockeystolthet Brynäs IF – trots att den senare har tjockare plånbok, fler åskådare och en betydligt flådigare arena.

– Jag håller själv på Brynäs i hockey, så det är inte det. Men vi avspeglar staden Gävle på ett mycket tydligare sätt. Det vill jag få folk att förstå. Gävle är i dag en stad med många invandrare, och integrationen syns i alla våra ungdomslag. Hockey är en dyr sport medan fotboll verkligen är för alla. Vi A-lagsspelare är inga lyxlirare utan är som vilka Gävlebor som helst. De ska känna att vi vill samma sak som de.

Anders har en slogan för det här – »Ett bättre Gävle«. Orden är inte nedskrivna, men han säger dem så ofta att det inte behövs. Genom att Geflespelarna deltar i olika sociala projekt – som att erbjuda läxhjälp till elever, närvara vid skolavslutningar för att minska ungdomssupandet och besöka barnsjukhus – tror han att fler företagare vill synas tillsammans med klubben. Det gäller bara att få ut budskapet.

– Gefle har gjort bra saker tidigare också, påpekar han. Men för mycket under radarn. Kaxiga kommer vi nog aldrig att bli, men man ska inte skämmas för att berätta om det man är stolt över.

Järngäng. Jonas Lantto, Olof Mård och Anders Wikström har tillsammans gjort 18 säsonger i Gefle. Ordföranden Leif Lindstrand: »Lagandan sitter i väggarna här. Vi behöver inte, som andra klubbar, skriva ner värdeord som spelarna ska följa.«

I korridorenGefle IF:s kansli – som delar byggnad med det betydligt pampigare Gävle Konstcentrum – står två pokaler på var sin piedestal. Båda har »vunnits« tack vare att klubben har dragit på sig så få gula och röda kort i Allsvenskan. När Hasse Berggren gjorde sin sista säsong som spelare, 2011, blev han inte varnad en enda gång. Nu sitter han i ett kontorsrum i korridorens ena ända och svär över sin nya tillvaro som sportchef.

– Fy fan, vad körigt det är!

Han gör en svepande gest med högerarmen över sitt papperstäckta skrivbord.

– Nu försöker jag till exempel sätta spelschemat för U17- och U19-lagen. Tydligen ligger det också på mitt bord. Och ni ska väl ha kaffe också förstås? Allt ska man behöva fixa själv.

Han blinkar med ena ögat och spricker upp i ett stort leende. Hasse Berggren har en varm utstrålning och en närmast unik förmåga att framstå som irriterad och glad på samma gång. När Pelle Olsson försvann till Djurgården kände han sig »manad« att ta klivet upp till sportchefspositionen.

I A-lagets omklädningsrum på Strömvallen sitter fortfarande hans spelarporträtt uppsatt på väggen. Någon har varit framme med en kulspetspenna och försett den gamle anfallaren med både bockskägg och djävuls­horn.

– Det är först nu man fattar hur bra man hade det som spelare, säger Hasse. Då gnällde man så fort man hade ont i en tå … Herregud, det var ju rena semestern jämfört med att vara sportchef.

Han knallar ut till kansliets kök och sätter på en kanna kaffe. Vid köksbordet sitter klubbdirektören Eva von Schéele-Frid med en laptop framför sig. Hon väntar på Anders Wikström.

– Hur är det, Hasse? frågar Eva.

– Mycket, det är mycket! svarar sportchefen. Men nu är kaffet på i alla fall. Så jag går in till mig igen, jag.

Bara tio minuter senare kommer Hasse ut i köket på nytt. Han ser uppjagad ut. I handen har han en telefon.

– Nu ringde Faltsetas och snackade om en faktura han fått efter sin operation. Hur funkar det? Ska vi betala den? Eller ska Djurgården ta den? Han är ju inte vår spelare längre.

– Nej, det är han ju inte, instämmer Eva.

Hasse nickar, men verkar fortfarande osäker på vad som gäller.

– I och för sig var han väl fortfarande vår spelare när han opererades? fortsätter han. Hur blir det då? Fan också, tusen kronor handlar det om! Kan han inte bara betala det själv? Snål-Judas!

– Hasse! Tänk på vad du säger.

– Jajajaja, säger Hasse och ser gladirriterad ut igen. Jag är bara ärlig. Alltid ärlig, vet du. Jag får fan ringa Bosse Andersson [Djurgårdens sportchef] om det här.

Frågan är om inte Gefles nya sportchef hade agerat likadant som Alexander Faltsetas i samma situation. När Hasse Berggren under sin tid i Elfsborg skulle förhandla om sitt kontrakt ville han gå från 40 000 kronor i månadslön till 45 000. När Elfsborgs sportchef Stefan Andreasson inte ville gå med på det suckade anfallaren och sa: »Men vet du inte vad som har hänt? Elpriserna har ju skjutit i höjden. Du kan tänka dig vad det kostar att värma upp huset.« Sedan plockade han fram en kalk­yl som visade hur orimligt det var att inte få påökt.

Den nya lönen landade på 42 500.

Supporter. 83-årige Arne Pändel bryter mot Strömvallens hundförbud för att få en glimt av Gefles måndagsträning. »Men jag har hittat ett kryphål«, säger Arne. »På förbudsskylten är det en svart hund – min är ju vit.«

Anders Wikströms ögon är trötta när han ­släntrar in på kansliet. Gårdagens resa till Åland känns i kroppen. Han steg upp strax efter sex på morgonen och var inte hemma igen förrän elva på kvällen. Och medan lagkamraterna nu kan njuta av sovmorgon före dagens träning måste Anders gå in i sin andra yrkesroll.

Han sjunker ner på stolen mittemot Eva von ­Schéele-Frid och fiskar upp en bunt papper ur sin väska.

– Du har ett möte i eftermiddag, va? frågar Eva. Efter träningen?

Anders nickar.

– Restaurang Brända Bocken. De har en reklamskylt på Strömvallen som det är dags att diskutera igen. Vi hoppas att de kan betala lite mer för den i år jämfört med i fjol

– Bra, Anders. Vad har vi mer?

– Subway är ju nyöppnat i stan. Killen där har barn som simmar tillsammans med min dotter. Ska träffa honom på onsdag, kanske kan finnas något där. Värt att kolla i alla fall.

– Absolut, säger Eva. Hur blir det med fritids­klubben vi pratade om?

– Just det, säger Anders. Fritidsklubben – det är ­tydligen noga, man ska inte säga fritidsgård – har bara två vuxna på 70 barn. Under tolv veckor kommer två A-lagsspelare att vara där en gång i veckan. Vi gör ­projektet tillsammans med Brynäs och flera andra stora aktörer i stan. Vi kan hjälpa till med läxläsning och sånt.

Eva och Anders fortsätter att diskutera projektet »Gif-sommar«. Under sex sommarveckor tänker klubben arrangera olika sportaktiviteter för 200 skollediga Gävlebarn.

– Många familjer har inte råd att åka på semester, säger Eva. Sedan kommer barnen tillbaka till skolan och ska skriva om sitt sommarlov … Det är viktigt att det finns roliga saker att göra även på hemmaplan. Men det måste vara gratis för barnen, så vi behöver en sponsor.

Anders slår ihop handflatorna och lutar sig framåt.

– Det är såna här grejer jag tycker är så jävla bra, säger han. Klart att det måste finnas folk som vill stötta »Gif-sommar«, det är ju bara goodwill. Alla vinner på ett bättre Gävle. Kan vi göra lite mer utanför själva ­fotbollen kan vi också få mycket tillbaka. Tänker jag.

– Verkligen, säger Eva. Och om vi bidrar till ett bättre Gävle blir vi också mer attraktiva för våra ­partners. Det stärker vårt varumärke.

Anders samlar ihop sina papper och reser sig upp från stolen.

– Ett bättre Gävle, säger han igen. Och ett bättre Gefle.

Utanför fönstret är det grått, blåsigt och fyra minusgrader. Snön hänger i luften. Anders kastar en blick på klockan. Snart halv elva. Det är dags att byta om till veckans första fotbollsträning.

Tillbaka. När Anders spelade i Norrköping och Elfsborg kunde han betrakta Gefle utifrån. Matchgenomgångarna inför mötena med hans tidigare klubb var ofta de som tog längst tid. »Många gnällde på Gefle, men respekten från tränarna var enorm.«

Man kan fråga sig varför Gefle först nu tycks ha kommit på att det kan vara en god idé att synas och höras mer. Projekten som klubbdirektören och marknads­mittbacken diskuterar är visserligen hedervärda, men knappast unika för en allsvensk fotbollsförening. Förmodligen har även denna plötsliga insikt att göra med Pelle Olssons farväl.

När ordföranden Leif Lindstrand talar om sin gamla medarbetare, och försöker nyansera bilden av honom som ett geni bland klåpare, inleder han i princip varje mening med orden »nu vill jag inte att du uppfattar det som att jag är kritisk mot Pelle«. Alla i klubben är rörande överens om hans skicklighet, både som sportchef och tränare. Men med dubbla poster blev det ­heller inte mycket tid över till annat.

Så länge Pelle fanns på Strömvallen kunde alla känna sig trygga med att A-laget tränades och förbereddes på bästa sätt inför matcherna. Ville någon ha ett kvitto på det var det bara att titta i den allsvenska tabellen. Att Pelle sedan inte var särskilt road av att försöka »sälja Gefle«, ja, det fick man helt enkelt acceptera. Typisk var den intervju som Expressen gjorde med honom 2006. Många tränare från mindre klubbar hade i en sådan tagit chansen att marknadsföra sitt arbete. Pelle Olsson sa: »Den här artikeln kommer att förbigås med noll intresse.«

Citatet hamnade förstås i ingressen.

Det är knappast heller någon slump att TV-kanalen C More, som äger rättigheterna till Allsvenskan, de tre senaste säsongerna inte någon gång har haft ett möte på Strömvallen som huvudmatch i sina sändningar.

Nu är Gefle i ett omvänt läge. Tryggheten har flytt­at till Djurgården. Och även om Roger Sandberg var klubbens förstaval som ny tränare går både han och klubben en osäker allsvensk säsong till mötes. ­Samtidigt finns nu en möjlighet att fylla tomrummet efter Pelle med annat än träningsscheman, taktik­pärmar och match-DVD:er.

Frågar man Anders Wikström har klubben, trots spelarförluster och tränarbyte, nu en »unik chans att ge folk en ny bild av Gefle«.

 

En enda åskådare följer Gefles träning i det lätta snöfallet på Strömvallen. 83-årige Arne Pändel är nyfiken på nya tränaren Roger Sandberg, men blir ändå bara kvar i tio minuter eftersom hans hund behöver rastas.

– Killarna ska nog klara sig ändå, säger Arne och traskar vidare.

Geflespelarna är vana vid att träna utan att någon tittar på. Och inte heller när de spelar match intresserar sig särskilt många, åtminstone inte jämfört med andra allsvenska klubbar. Bara två lag – Bromma­pojkarna och Syrianska – hade förra året ett sämre hemmasnitt än Gefles 3 771 åskådare. Varför? Gävle är förvisso inte Stockholm, men heller ingen håla. ­Kommunens storlek är jämförbar med allsvenska städer som Borås och Halmstad, och mycket större än ställen som Mjällby och Åtvidaberg. Ändå kan Gefle inte matcha deras siffror.

Just Strömvallen pekas ofta ut som den främsta anledningen. När idrottsplatsen invigdes 1923 var den en av Sveriges mest moderna, i dag känns den som en kvarleva från en svunnen idrottstid. Intrycket förstärks av att 1940-talets löparfenomen Gunder Hägg står staty vid ingången. Leif Lindstrand beskriver sin klubbs hemmaplan som »en anläggning som ställer krav på åskådaren«. Strömvallen är bajamajor, korv med bröd och kaffe i pappmugg. Allsvensk fotboll är vad som erbjuds – inget extra. Ungefär hälften av matcherna under en säsong brukar dessutom spelas i en temperatur under tio grader. Jämfört med Brynäs hockeytempel Läkerol Arena – med sina varma ­v­­ip-loger, ­restauranger och barer – har fotbolls­laget inte mycket att locka en lagom sportintresserad ­Gävlebo med.

Strömvallen ställer också krav på utövarna själva. När spelarna efter träningen i minusgrader ­kommer in i den trånga kulverten under huvudläktaren trampar de varandra i hasorna. Kommer två ­personer gående från var sitt håll måste den ena trycka sig mot väggen för att undvika en krock. Och omklädningsrummet där de byter om mellan matcher och träningar hade klubbar som AIK, Malmö FF och IFK Göteborg knappt accepterat som förråd.

När Anders Wikström drar av sig sina långkalsonger och tränger sig fram till duscharna längtar han till 2015. Då är tanken att Gefle ska flytta in på en alldeles ny arena, i närheten av Brynäs isstadion.

Frågan är bara om Gefle fortfarande har ett allsvenskt fotbollslag då.

Sponsormöte. Restaurangägaren Daniel Carlsson får förklarat för sig varför 2014 är rätt år att satsa på Gefle – trots att fem nyckelspelare lämnat klubben. Efter mötet med Anders Wikström är han försiktigt optimistisk.

Restaurang Brända Bocken ligger mitt på Stor­torget i Gävle. När Anders Wikström var yngre hängde han ofta i baren på helgerna. Numera kommer han mest hit för att äta lunch. Men den här bistra vintermåndagen har han också ett annat, viktigare, ärende. Nu gäller det att förklara för delägaren Daniel Carlsson varför ­restaurangen borde betala några tusenlappar mer för sin reklamskylt på Strömvallen. Dessutom vill han gärna ta chansen att berätta om klubbens visioner.

Anders sätter sig vid ett bord på ställets ovanvåning. Daniel Carlsson morsar glatt på honom och ber om ursäkt för att han inte kan ta i hand.

– Är så jäkla förkyld.

– Aj då, säger Anders. Men det verkar rulla på, ser jag. Med gäster och så där.

– Ska inte klaga, säger Daniel. I lördags kväll hade vi faktiskt lapp på luckan, riktigt bra tryck var det. Då skulle du ha varit här, Wikström!

– För gammal, säger Anders och ler. Det får de yngre sköta. Ska vi prata affärer, eller?

Han drar fram sin laptop ur väskan och tittar Daniel i ögonen.

– Som du kanske vet är jag även med på marknads­sidan i Gif nu. Jag kommer att hålla kontakten med flera av de företag som hjälper oss.

– Det låter bra, säger Daniel. Har ju varit lite si och så med det tidigare, kan jag känna.

Anders nickar allvarligt.

– Vi har varit lite oprofessionella där, det håller jag med om. Lite tiggarmentalitet. Nu vill vi ha ett mer nära samarbete med våra partners. Vi kommer att satsa mycket på att stärka vår sociala profil f­ramöver. Vi har nästan 1 000 ungdomar i klubben. Vi står för mångfald och integration. Det här vill vi att våra ­partners ska ta del av. Ett bättre Gävle, kallar vi det.

Daniel säger att det låter som en bra formulering.

Medan Anders fortsätter att berätta om klubbens planer och olika typer av sponsorpak­et tar fem Geflespelare plats vid ett annat bord i ­restaurangen för att äta en sen lunch. Mellan ­tuggorna sneglar de mot ­lagkamratens säljmöte.

– Det är kanon att ni spelare syns här på luncherna, säger Daniel. Det gillar gästerna. Och det känns fint att du också kan komma hit och representera klubben.

– Vi kommer att bli mycket bättre på det i år, lovar Anders.

Han harklar sig och tar en klunk vatten.

– Ja, och så var det det här med skylten … Vi ser gärna att ni går upp 5 000 kronor den här säsongen.

Daniel svarar att det låter rimligt och lovar att kolla med de andra delägarna. Sedan glider samtalet in på den sportsliga verksamheten. Restaurangägaren har läst i tidningen att Gefles bästa målskytt Jakob Orlov har flyttat till Norge, och frågar om truppen. Han kommenterar också tränarbytet. Anders försäkrar att läget ändå är under kontroll och att det finns »mycket att vinna på en sån här omstart också«.

– Sen kanske det tar ett tag för oss att hitta rätt spelmässigt, men jag tror att vi har en bra chans att lyckas i Allsvenskan i år också.

Daniel berättar att han inte såg en enda hemmamatch förra året.

– Det är för dåligt, jag vet, för jag bryr mig ju om Gif. Men det är väl typiskt också. Spontanbesökarna ­väljer nog gärna Brynäs i stället. Gävle är ju trots allt en hockey­stad i grunden.

Anders hugger direkt:

– Där har du vår utmaning! Inte att få bort hockeyn, men … varför måste det vara antingen eller? Gävle är ändå ganska stort. Och nästa år har vi en ny, fin arena.

Daniel sneglar mot bordet där de andra Gefle­spelarna sitter. Han nickar mot Jonas Lantto, stamkund på Brända Bocken, och berättar att det är mer sällsynt att Brynäs hockeyspelare kommer till hans restaurang för att äta.

– Överhuvudtaget snackas det rätt lite hockey i stan nu, säger han. Det var som om folk tappade glöden efter SM-guldet 2012. Så egentligen kanske Gif har ett rätt bra läge nu. När man tänker efter.

– Det är ju det jag menar, säger Anders. Gäller bara att jobba stenhårt för att få ännu fler att fatta det.

Daniel spricker upp i ett leende.

– Låter som att du redan är igång.

Anders slår igen sin dator och blickar ut över Stor­torget. Utsikten över det överdimensionerade torget så här års är deppig. Några enstaka personer sneddar över i rask takt med nedsänkta huvuden i ett försök att undkomma den isande vinden. Anders greppar sin jacka.

– Som gammal Gif:are är man ju van vid att kämpa för sin sak, säger han. Även om inte alla tror på en.