Mikael Tegebjer har utseendet som man önskar att en före detta chefredaktör för Buster ska ha: långt, yvigt grått hår på en kortväxt kropp, härligt frodigt skägg och snälla, nyfikna ögon. Han sitter på ett fik i centrala Stockholm med ett glas varm choklad i handen och berättar om hösten 2005, då han efter nästan tre år som ansvarig för Buster i Sverige insåg att det var dags.
– Min arbetsgivare [förlaget Egmont Kärnan] kunde inte försvara utgivningen längre, säger han. Ekonomin gick inte ihop. Upplagan sjönk för varje nummer som vi skickade ut. Trots att vi hade försökt förnya tidningen – till exempel införde vi en serie om friidrott eftersom det var en friidrottsboom i Sverige runt den här tidpunkten – hjälpte det inte. Vi hade kanske runt 3 000 prenumeranter när vi i slutet av december 2005 sammanställde Busters sista nummer. När det var som flest, på 70-talet och i början av 80-talet, hade Buster nästan 80 000 prenumeranter.
Det 719:e numret som nådde läsarna satte punkt för 38 års utgivning. Trots att det med all tydlighet framgick att numret var det sista var det inledningsvis få, om ens någon, som noterade beskedet. Först två veckor efter utgivningen var det, enligt Mikael, »en gammal Busterläsare som var reporter på Sydsvenskan« som uppmärksammade nedläggningen i en kortare artikel.
– Sydsvenskans notis startade ett mindre drev som pågick i ett par dagar, säger Mikael och skrattar. TT skrev om det, varpå de stora tidningarna nappade på nyheten. Plötsligt blev jag intervjuad av TV4, och Aftonbladet körde ett helt uppslag om nedläggningen. Det var som om alla plötsligt brydde sig om Buster. Jag tror att många påmindes om sin uppväxt, hur stor roll Buster spelat i deras liv.
