Bobo Sollander om lojalitet

När Östersunds FK skakade om europeiska storheter fick trotjänaren inte ens plats på bänken. Så varför satt han på läktaren och garvade?

 På din Wikipediasida står det »Position: mittback, anfallare«. Rätt udda?

Annons

– Och jag värvades faktiskt till ÖFK som mittfältare! Jag har gjort tre starter i år – två som forward, en som mittback. Jag har alltid haft inställningen att hjälpa till där det behövs. Och vem vore jag att klaga? Det var ingen som såg en allsvensk spelare i mig när jag var ung. Allra minst jag själv.

Hur långt efter låg du?

– I ett av de sämsta distrikten var jag inte topp 20 i min årskull. När vi började spela elvamanna med Frösöns 84:or satt jag mycket på bänken. Det var inget konstigt med det. Jag var för dålig helt enkelt.

Varför fortsatte du?

– Jag hade vänner där och det var kul att ha något att göra. Men så flyttades många av mina kompisar upp i Frösöns A-lag. Jag var inte ens aktuell och med polarna borta var det ingen idé att hålla på. Det var inte så dramatiskt. Jag tänkte bara: »Jaha, då får jag väl chilla och åka skidor på helgerna istället.«

Men?

– Tränaren för Frösöns 86:or frågade om jag ville spela med de yngre killarna. Jag sa nej två gånger. Tredje gången han ringde gick jag med på att komma ner på en träning. Jag tänker på det ibland. Om den tränaren inte hade varit så påstridig …

Professionella spelare berättar ofta hur de i unga år matchades mot äldre för att utvecklas. Du blev alltså nedflyttad?

– Och det ska jag vara jäkligt glad för. Från att ha varit reserv blev jag plötsligt tongivande. Mitt självförtroende växte enormt av det. I lugn och ro kunde jag förbättra min dåliga teknik och utvecklas i min egen takt.

När kände du att fotbollen kanske ändå skulle gå att leva på?

– Aldrig. Jag har fortfarande svårt att fatta att jag gör det. Tidigare jobbade jag från sju till fyra och så var det träning på kvällen. De första veckorna som »proffs« var svåra. Klockan ett var man klar – sedan satt man och trummade med fingrarna på låren. Jag kände mig som en pensionär. Bara en massa fika.

Vad tror du ÖFK såg i dig?

– Säg det. En som kämpar och gör sitt bästa? Bevisligen är det värt en del. Men jag blev förvånad när jag fick kontrakt 2006. Min plan var egentligen att säsongsjobba i Åre inför alpina VM där.

2012 var du med och spelade upp ÖFK i Superettan, sedan lade du skorna på hyllan – bara för att återvända ett halvår senare. Vad hände?

– Jag arbetade som personlig assistent åt en autistisk kille. Det var omöjligt att kombinera med Superettan. När ÖFK inte kunde ge mig en heltidslön fick det vara bra. Jag deppade inte för det. Jag hade redan fått uppleva så mycket och visste inte ens om jag skulle hålla i Superettan. Jag minns när jag våren 2013 såg ÖFK vinna en match med 5–0. Jag sa till min kompis: »Jag tog rätt beslut, jag hade inte kunnat göra något i den här matchen. De är för bra.«

Graham Potter tyckte annorlunda.

Annons

– En långtidsskada gav en lucka i truppen. Graham frågade om jag kunde hjälpa till och jag skrev ett treveckorskontrakt. Tre veckor, känn på den! Jag märkte hur mycket jag hade saknat lagsammanhållningen och efter ett tag sa jag till Graham: »Det här var kul. Vill du ha kvar mig är jag villig att stanna, hittar du någon bättre är det också lugnt.« Han ville ha kvar mig och jag blev fotbollsspelare på heltid.

I dag kallas du »kulturbärare« men får sällan spela. Cupfesterna mot Galatasaray och Paok fick du se från läktaren. Lite bittert?

– Nej, det var skithäftigt att sitta där! Jag bara garvade och hejade. De bästa ska spela, oavsett om de kallas kulturbärare eller inte.

Är det inte lätt att bli bekväm med den inställningen?

– Bekväm är nog det sista jag är. Jag tränar hårt för att vara redo när chansen väl kommer. Visst kan det vara jobbigt mentalt att ställas över eller bytas in när det bara är en minut kvar. Vad hinner man göra på en minut liksom? Det bästa jag kan komma på är att ge järnet den minuten så att det syns att man vill ha fler.