Mats Solheim om att skämta

När Hammarbys ytterback var liten blev han retad för sina tänder. Han märkte att humor var bästa försvar. Och på den vägen är det.

 Din tid i Sverige började med en skada och en säsong utan spel. Hur höll du humöret uppe?

Annons

– Jag tänkte att det kunde ha varit värre. Jag kom till Kalmar som bosman. Hade knäskadan inträffat några månader tidigare hade jag kanske inte fått något kontrakt alls? Man blir inte frisk snabbare av att tycka synd om sig själv.

Du cyklade mycket, har jag förstått.

– En dag cyklade jag till norra Öland och tillbaka, en sträcka på nästan 200 kilometer. Det tog tre timmar upp, men fem timmar ner på grund av vind och trötthet. När jag kom hem väntade några lagkamrater med champagne. Jag var så slut att jag glömde att mina cykelskor satt fast i tramporna. Jag föll pladask. Sedan sprutade de ner mig.

Du skojade en del i Kalmar också, men i Hammarby har du ökat tempot. Vad har hänt?

– Jag har alltid gillat självironi och är egentligen inte annorlunda i dag. Skillnaden nu är att jag är mer publik, inte minst genom Instagramkontot som några vänner till mig startade.

Ja, där driver du med dig själv under dina alter egon »Matscelo« och »Sinedine«. 

– »Matscelo« är som en blandning av mig och Marcelo i Real Madrid. »Sinedine Solheim« brukar jag förvandlas till när jag kör gris med våra islänningar. När de undrar varför svarar jag att det beror på att jag kallades »The Technician« i unga år.

Gjorde du det?

– Vi kan säga att jag gjorde det.

Har du lätt för att röra dig mellan humor och allvar?

– Jag är väldigt seriös med min fotboll och taktiskt intresserad. Men mellan träningar och matcher måste jag få ha lite skoj, annars skulle jag inte orka hålla på. Det ena utesluter inte det andra.

Ge järnet i ett derby mot Djurgården – sedan dra på sig en spökmask när matchen är vunnen?

– Ja, men det var mest en tillfällighet. Medierna skrev om Djurgårdens »derbyspöke« och när jag skulle tacka fansen kastade någon en spökmask till mig. Jag kan fatta att djurgårdarna blev småarga, men det får man bjuda på.

Du är aldrig rädd att skojandet får din fotboll att hamna i skymundan?

– Förlorar vi tre raka matcher är det kanske inte läge att skoja på Instagram. Men kontot fyller en funktion. Jag kan visa att allt inte måste vara så perfekt hela tiden. Man kan vara fotbollsspelare utan att bara lägga upp häftiga bilder på sig själv. Jag tar mig inte på så stort allvar, om mitt hår ligger rätt eller om det saknas tänder i munnen – vad spelar det för roll?

Att du får så mycket uppmärksamhet, betyder det att andra spelare är tråkiga?

Annons

– Nej. Det finns gott om clowner i klubbarna, men alla är inte bekväma med att vara skojare utåt. Själv har jag alltid använt humorn när jag har kunnat. Jag fick jättemånga kommentarer om mina tänder när jag var liten, du vet hur ungar är. De ville göra mig arg eller ledsen. När jag då istället skämtade pallade de inte att säga något mer. Jag skulle egentligen ha fixat mina tänder men orkade inte vänta på att käken skulle växa klart. Jag var trygg med hur jag såg ut.

I somras skrev du ett SMS till Lars Lagerbäck där du ville veta om du skulle tas ut i landslaget eftersom du hade en sponsorgolfdag att ta ställning till. Var det din idé?

– Det var några som hetsade mig och undrade varför jag inte var med i landslaget. »Vi skickar och ser om han svarar!« sa jag. Det gjorde han tyvärr inte. Men jag hoppas att han skrattade och kunde ta skämtet.

Du borde inte vara så särskilt långt från norska landslaget. Kan inte ett sådant SMS göra dig oseriös i Lagerbäcks ögon? 

– Det får bli som det blir. Jag är 29 nu. Det hade varit jättekul med landslaget, men de försöker nog bygga ett lag för framtiden.

Varför har du som är back nummer 77 på tröjan?

– Jag fick nyligen den frågan av Hammarbys matchprogram. Då svarade jag att det är mitt favoritpalindromtal. Men det sa jag mest för att ha ett kul svar.