Fotboll på låg nivå har alltid tilltalat mig. Jag har i över 20 års tid med stort nöje gått på fotboll i de lägre divisionerna i Sverige och även sett fotboll i t.ex. Maltas motsvarighet till Superettan. Matcher av den här typen skänker mig ojämförligt mycket mer glädje än att se ett El Clásico hemma i tv-soffan. Kanske är det för att jag är en odräglig hipster som tvunget ska vara annorlunda, men jag hävdar också att det finns något objektivt charmigt och hjärtevärmande med, exempelvis, ett bottenmöte i Sörmlandsfyran.
En match på lägre nivå som jag aldrig kommer att glömma spelades på Kärrtorps IP i södra Stockholm i oktober 2004. Matchen ingick i Stockholm Cup, en turnering där Stockholmslag från olika divisioner ställs mot varandra. Lagen som möttes var KRIS IF och Helenelunds IK. KRIS står för Kriminellas Revansch i Samhället. Laget bestod således av f.d. kriminella och möjligen en och annan som arbetade inom organisationen KRIS. Jag hade sett KRIS många gånger tidigare i seriespelet och hejade därför lite grann på dem i den här matchen. Helenelunds IK är en stor idrottsklubb från Sollentuna, en välmående kommun norr om centrala Stockholm.
Som jag tidigare nämnde deltar lag från olika divisioner i Stockholm Cup. För att jämna ut förutsättningarna inför matcherna får laget från den lägre divisionen en ”handikappstraff” per division man ligger under sina motståndare. Dessa straffar slås direkt innan avspark. KRIS spelade på den här tiden i division sju medan Helenelund spelade i division fyra. Det är därmed ingen överdrift att påstå att Helenelund var stora favoriter i den här matchen, men KRIS skulle alltså få tre straffar för att kompensera för nivåskillnaden.
Makalöst nog kom KRIS att missa alla tre straffarna. Jag har för mig att en sköts över, en utanför och att Helenelunds målvakt räddade en. Efter att KRIS hade missat alla sina straffar tänkte jag att ”Nu vinner Helenelund med minst 10-0”. Kvalitetsskillnaden lagen emellan torde ju vara gigantisk och nu skulle KRIS dessutom inleda matchen i en brant mental uppförsbacke.
När domaren blåste igång matchen efter KRIS:s tre straffmissar väntade jag mig en oerhörd anstormning av Helenelund och en strid ström av mål. Så blev det dock inte. KRIS gjorde en fantastisk laginsats och var, som jag minns det, inte på något sätt utspelade. 0-0 stod sig långt in i andra halvlek och med kanske femton minuter kvar av matchen fick KRIS straff. Fram klev en av de spelare som hade missat handikappstraffarna. Den här gången gick det bättre och KRIS tog ledningen med 1-0. Helenelund tryckte på något oerhört i slutet av matchen, men KRIS höll undan och vann. Ironiskt nog blev alltså en av de tre sumparna av handikappstraffarna matchhjälte tack vare ett straffmål.
Nu är det 20 år sen den här matchen spelades, men jag har vid få andra tillfällen vare sig innan eller efter varit så uppslukad av en fotbollsmatch. Playoffmatchen mellan Italien och Sverige inför VM 2018 minns jag som så gastkramande att det verkligen inte gick att sitta still, men KRIS-Helenelund var på samma nivå och det är än idag den livematch som jag har blivit mest känslomässigt fångad av.
Helenelunds IK är idag en renodlad bandyklubb, efter att fotbollssektionen flyttat över till det som idag heter Sollentuna FK. KRIS IF bytte några år efter den här matchen namn till X-CONS, men de har vad jag vet inte haft något lag i Stockholms seriesystem på åtskilliga år nu. Inget av lagen som spelade den här otroliga matchen finns således längre, men minnet av den här matchen på ett glest befolkat Kärrtorps IP en kylig höstdag lever kvar som mitt kanske käraste fotbollsminne. Att få uppleva något liknande igen betraktar jag som osannolikt, men chansen att få göra det är anledning nog att fortsätta gå på lågdivisionsfotboll så länge mina ben bär mig.