Det är onsdagen den 3 oktober 1973. Jag, 13 år gammal, sitter i bussen på väg från Västervik till Åtvidaberg för att se Europacupmatchen mellan Åtvidabergs FF och Bayern München. Vi som sitter i bussen är mitt lag, Jenny BK, med en blandning av ledare, seniorspelare och ungdomar.
Jag har varit på ett antal allsvenska matcher på Kopparvallen sen Åtvid gick upp i allsvenskan 1968. Jag minns speciellt det första Östgötaderbyt mot IFK Norrköping som Åtvid vann med 3-1 inför 11 049 åskådare vilket fortfarande är gällande publikrekord. Att som 8-åring sitta på en bänk 3 meter från sidlinjen är ett oförglömligt minne, men det är en annan historia.
Tack vare segern i Allsvenskan 1972 har Åtvid kvalificerat sig för Europacupspel. Efter att ha förlorat första matchen i München med 3-1 är förhoppningarna om en vändning och avancemang väldigt små. Ralf Edström och Roland Sandberg har försvunnit till proffsvärlden och trots att Benno Magnusson, Conny Torstensson och Reine Almqvist finns kvar känns det som en omöjlig uppgift att slå Bayern med världsstjärnor som Sepp Maier, Franz Beckenbauer, Uli Höness och Gerd Müller för att bara nämna några.
Matchen startar och ett fullsatt Kopparvallen, 9251 personer, ser hur Åtvid tar kommandot direkt och efter bara 7 minuter gör Conny Torstensson 1-0 och när sen Veine Wallinder gör 2-0 efter 15 minuter jublas det högt. Plötsligt finns det hopp!
Det blir inga fler mål i första halvlek men när Conny Torstensson i den 72:a minuten gör 3-0 så är Åtvid plötsligt vidare! Minuten efter har Veine Wallinder nästan öppet mål men missar och det går ett besviket sus genom publiken. Strax därefter reducerar Uli Höness till 3-1 och matchen är helt jämn.
Det blir inga fler mål under ordinarie tid och matchen går till förlängning. Inte heller i förlängningen blir det några mål och matchen kommer att avgöras på straffar.
Fem spelare i respektive lag väljs ut som straffläggare och Bayern vinner slantsinglingen och får börja.
Båda lagen sätter sina första straffar men sen missar Bayerns Bernd Gersdorff och det är fördel Åtvid. Reine Almqvist, Gerd Muller, Benno Magnusson och Uli Höness sätter sina och det står 3-3 när Kenth Karlsson ska slå den fjärde straffen för att åter ge Åtvid ledningen.
Han missar och när sen Beckenbauer sätter sin hänger allt på Leif ”Kaggen” Franzen. Kaggen är ”vår” man mer än någon annan. Han är född och uppvuxen i Västervik och värvades till Åtvid 1969.
Spänningen är enorm när han springer fram mot bollen och….skjuter strax utanför målvaktens högra stolpe. Matchen är över och Bayern är vidare.
Besvikelsen är såklart stor men inte värre än att vi invaderar planen för att få en närmare titt på idolerna som tackar varandra för matchen. Att som 13-åring ha fått uppleva denna match och sen till och med fått närkontakt med världsstjärnorna var det riktiga startskottet på en livslång kärlek till fotbollen.
Att vår ”Kaggen” missade sista straffen kändes såklart tungt men han var förlåten när bussen framåt midnatt rullade in i Västervik.