I helgen ska jag träffa tre barndomsvänner. Jag vet allt om dem, de vet allt om mig. Att vara med dem är att vistas i ett fullständigt tryggt rum där ingen någonsin behöver förställa sig. Vi har samma humor, har nyckel till samma referensbibliotek, säger varje gång vi umgås att det här borde vi göra oftare.
Vi ses kanske en gång vartannat år.
Hur är det möjligt att förvägra sig så mycket njutning? Man har ett enda liv. Dagdrömmer man för kraftigt vid Järntorgets spårvagnskaos kan det ta slut i morgon. Och de vänner man har närmast hjärtat träffar man alltså en helg av 104 möjliga?