Så var det över för den här gången: julklappsinsamlingarna till barnens lärare och tränare. Någon har haft tur som fått ett mejl av en förälder med framförhållning: »Swisha 100 kronor till mig så köper jag något fint till avslutningen.« Ingen ångest, inga uppoffringar. Jackpot är det dessutom om föräldern verkligen köpt något som ALLA tycker är »fint«.
Jag har stått inklämd med föräldrar i ett sommarsvettigt klassrum på en skolavslutning och sett en obekväm pappa räcka över en cellofaninklädd vinflaska, varpå en mamma inte kunde hålla sig och viskade lite för högt: »Hoppas hon [läraren] gillar T-sprit.« Jag har också stått i strumplästen på vinterkallt linoleumgolv när det varit julavslutning och hört – från personer som aldrig ansträngt sig överhuvudtaget för att göra något för någon annan – hur det muttrats: »Alltså alkohol i present … är det så smakfullt?«
Men absolut, alla föräldrar bör kanske inte ta på sig uppdraget att köpa en gemensam gåva. Har man otur slutar det med att man som pappa på en förskola i västra Göteborg tvingas se på när besvikna förskolepedagoger öppnar upp ett kuvert och läser högt på ett hemmasnickrat gåvobrev: »God jul älskade fröknar! Ni är underbara som tar hand om våra barn i vått och torrt. För att visa vår uppskattning har vi …« Här tittade pedagogen upp med tom blick från brevet i någon sekund » …planterat fem träd i Amazonas.« Och nej, kom inte dragandes med »det är tanken som räknas«. Jag har sett elitfotbollsspelare bäras ut på bår med avslitna korsband, men den besvikelse som jag såg i de uppradade och tillpiffade pedagogerna den där eftermiddagen var något annat.