Att vara stönig är bra, att vara ett jävla stönhuvud är dåligt. Det lärde jag mig i Åmål förra hösten.
Den lokala mångsysslaren Tony Berg satt på sitt kontor tillsammans med sin vän, fotbollstränaren Lennart »Kral« Andersson. De var i startgroparna med Krals självbiografi som Tony skulle spökskriva.
– Titeln blir nog Kral, sa Tony, med utdraget A och ett L så tjockt att man hade kunnat luta sig mot det.
De båda männen gnabbades en stund på bred dalsländska. Tonen var hjärtlig. Kral hade precis tagit över tränarsysslan i krisande Vänersborgs IF, något som Tony inte hade räknat med när han initierade bokprojektet. Han trodde att hans kompis – efter 18 klubbar mellan division fem och Superettan samt Sierra Leones landslag – var färdig med fotbollen.
