När min taniga tonårskropp kämpat färdigt mot skivstången i tennishallens gym log en av de vuxna tränarna och sa:
– Det är fascinerande med dig, Johan. Varken snabb, stark eller uthållig.
Det var förstås rövigt sagt, men i sak hade han rätt. Jag hade fått en svag tid när vi sprang »femman« i motionsspåret i Linköping. Jag sackade under intervallträningen runt dammen utanför tennishallen. Och jag saknade explosivitet på banan där jag levde på spelförståelse och skaplig bollkänsla.