Första gången jag träffade Janne Andersson hämtade han mig vid tåget i Halmstad. Jag var en ung och osäker kvällstidningsreporter, han en erfaren allsvensk fotbollstränare. Bara att han gjorde sig det besväret, plockade upp mig på stationen, sade något om honom. Han var hygglig.
Dessutom var han rolig att prata med. Han drog anekdoter som var tacksamma att återge i text, han citerade biskop Brask, han kunde skratta åt sig själv men också snabbt ställa om till allvar när stunden krävde det. Han var ordningsman och spjuver i samma halländska paket. När han fick små utbrott vid sidlinjen under matcherna såg han mer komisk än skräckinjagande ut. Man kunde lätt föreställa sig honom i rollen som den snarstuckne bonden i en sommarfars på den lokala parkteatern.