I veckan presenterade statsminister Magdalena Andersson en rad nya ministrar och håll i er nu: det blev liv i luckan! Den ena rasade över att just hon blev minister för just det departementet och den andra höll på att trilla av stolen för att den där mannen blev minister i de här tiderna med de här problemen. »HUR FAN TÄNKER MAN!?«
När det stod klart att djurgårdaren Anders Ygeman blev ny idrottsminister tog det inte många sekunder innan caps lock-knappar trycktes ner och sociala medier blev så där förutsägbart som bara sociala medier kan bli. Den stora grejen verkade vara att idrotten, än en gång, blev nedprioriterad. Många framställde det som om de var chockade över att Ygeman, som tilldelades den tyngre posten som migrations- och integrationsminister, DESSUTOM ska vara idrottsminister! Patrick Ekwall summerade reaktionerna väl när han i samtal med Expressen var bestört och sade att det kändes som om Ygeman kommer att »dribbla med idrotten lite med vänsterhanden«.
Har jag missat något? Har det snurrat runt ett rykte de senaste veckorna om att vi skulle få en minister som enkom arbetade med idrottsfrågor? Google säger nej. Likaså Flashback. Aldrig någonsin har Sverige haft en renodlad idrottsminister (idrottsministertiteln infördes 1986). Amanda Lind bar titeln »kultur- och demokratiminister med ansvar för idrottsfrågor« och ungefär så där har det låtit i alla tider.
När jag 2007 sökte Lena Adelsohn Liljeroth, dåvarande kultur- och idrottsminister, för att ställa några frågor om den »artistskatt« som allt oftare diskuterades inom fotbollen, fick jag en motfråga från hennes pressekreterare: »Vad menar du med artistskatt? Sån som typ clowner har?« Det blev inte någon intervju.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Trevlig helg!
Anders Bengtsson