Johan skickade ett SMS häromdagen. »Blir ingen intervju med XX [spelare], blev istället lite bråk mellan mig och XX:s [klubb] pressnisse.«
Det visade sig att bråket inte var så dramatiskt, Johan var mer besviken över att den allsvenska spelaren – som garanterat inte drunknar i intervjuförfrågningar – inte ansågs ha tid för en lättsam intervju på max 30 minuter.
Hade det varit för ett par år sedan, strax innan pandemin var ett faktum, hade jag kunnat ägna resten av det här Fredagsbrevet åt att skriva om hur idiotiskt allt hade blivit, hur allt fler allsvenska föreningar gjorde det allt svårare för journalister att få tillgång till spelare och tränare. Det hade gått åt en mer sluten riktning i några år, som om de allsvenska föreningarna nästan unisont hade bestämt sig för att bli »proffsigare«, vilket i deras värld innebar att de stängde möjligheterna för tillgång och öppenhet. Plötsligt skulle det sitta med en, som Johan kallar dem – pressnisse – när vi gjorde intervjuer. Någon pressansvarig, som jag kallar dem, ville nästan alltid läsa igenom intervjuer och komma med konstiga, ängsliga, ändringar i harmlösa citat. I andra fall fick vi inte ens tag på pressansvariga i de allsvenska klubbarna. Det var som om de hade hört att det var så här det fungerade i Premier League.
Men nu är det lyckligtvis en annan situation igen, Johans fjuttiga bråk med den allsvenska klubben är ett undantag.
