2012 åt sig den uppburne brittiske kritikern A A Gill runt i Stockholm för Dagens Nyheters räkning. DN kallade honom »världens vassaste matskribent« och påminde läsarna om att Gill i sina lika underhållande som elaka Sunday Times-recensioner lustmördat mer än en engelsk stjärnkrog. Och nu var förstås frågan: Vad skulle denne fruktade man tycka om Stockholms restaurangvärld?
A A Gill njöt av nystekt strömming på knäckebröd vid Slussen men sågade E-Types vikingarestaurang i Gamla Stan: »Med tanke på hur mycket resten av Europa led av de jävla vikingarna så får det väl anses grymt att gästerna ska behöva återuppleva traumat här.« Han uppskattade klassiska lokaler som Prinsen och Pelikan, hånade en morot som tillagats i fyra timmar på restaurang Mistral och utnämnde Gastrologik till sin vinnarkrog.
Det blev förstås en festlig text. Dels på grund av skribenten, dels för att greppet väcker nyfikenhet. En stor fisks perspektiv på vår lilla damm.
– Vi borde göra något liknande med Allsvenskan, slängde jag ur mig i tisdags när jag och Fredrik hade spånmöte om hösten.
