En förmiddag för en vecka sedan smög jag iväg från min familj. Medan de låg i skuggan i en liten badvik så långt söderut det går att komma på det grekiska fastlandet – en sov, en annan läste och den tredje scrollade efter Bradley Barcola-uppdateringar på sin telefon – stegade jag barfota och endast i badbyxor upp till det lilla strandcaféet. Jag var den enda gästen och vi var ensamma i badviken. Och jag var sugen på kaffe.
Cikadorna hade konsert i cypresserna och någon gång hörde man en försiktig våg slå in mot klipporna. I övrigt var det knäpptyst. 27, kanske 28, grader i luften. Inte för varmt, inte för kallt. Inga söner som bråkade. Det var en sådan stund i en sådan miljö som man kan fantisera om men som man sällan får uppleva.
Jag satte mig på en träbänk under ett halmtak och hade ett knallgrönt och kristallklart Medelhav framför mig. Kvinnan som drev det anspråkslösa caféet kom fram till mig och frågade vad jag ville ha.