En februarikväll för snart 13 år sedan var det styrelsemöte på det föräldrakooperativ som min son gick på. Det var ruggigt utanför fönstret, föll snöblandat regn. Min son var hemma med min fru, han hade feber.
Jag kände som vanligt under dessa femsetare till styrelsemöten hur det strålade i ländryggen. De pyttesmå montessoristolarna, anpassade för 1–5-åringar, gjorde att våra vuxna rumpor var närmre golvet än våra knän. Sveriges slappaste ergonom hade reagerat med avsky.
Jag tittade på mötesprotokollet. Inte ens hälften av punkterna var avhandlade.
När jag tänker tillbaka på de här förskoleåren känns det som om att det var föräldra- eller styrelsemöten varje kväll. Eller städdagar. Eller att det var de där veckorna då jag eller min fru hade diskansvaret – varje kväll, fem dagar i rad, gick någon av oss till förskolan för att diska det porslin och de glas som barnen och pedagogerna ställt i köket. Lasagnerester i ugnsformer som satt hårdare än Koemans vristskott i nättaket.
