En februarikväll för snart 13 år sedan var det styrelsemöte på det föräldrakooperativ som min son gick på. Det var ruggigt utanför fönstret, föll snöblandat regn. Min son var hemma med min fru, han hade feber.
Jag kände som vanligt under dessa femsetare till styrelsemöten hur det strålade i ländryggen. De pyttesmå montessoristolarna, anpassade för 1–5-åringar, gjorde att våra vuxna rumpor var närmre golvet än våra knän. Sveriges slappaste ergonom hade reagerat med avsky.
Jag tittade på mötesprotokollet. Inte ens hälften av punkterna var avhandlade.