Jag minns Arnes alldeles egna rum i sexrumslägenheten på Birger Jarlsgatan 46 A. Det var kanske på 15 kvadratmeter och ett utrymme som var beundransvärt anspråkslöst för en människa som levt ett så överväldigande liv. En enkelsäng utan gavel med omatchade sängkläder, en digital väckarklocka som visade tiden med hjälp av fem centimeter stora siffror och en svart skinnfåtölj placerad en meter från en stor TV. En motionscykel hade också tryckts in i rummet, men den hade Arne inte rört på länge.
De senaste åren hade varit jobbiga. Som Arne själv sade hade han fått en »skaplig triss« i sjukdomar: hjärntumör, stroke och hjärtinfarkt. Hans närminne var raderat, han mindes inte vad han hade gjort för 30 minuter sedan och promenader i kvarteren där han bott i över 40 år kunde sluta med att han gick vilse. Han var beroende av sin hustru Kerstin, sitt livs kärlek som han träffade på en Povel Ramel-föreställning på Maxim på Drottninggatan, 1978.
Och det var i Arnes egna rum som Kerstin oftast såg sin man. Här satt han för det mesta och tittade på TV. Ibland på någon konsert med Frank Sinatra, andra gånger med Elvis Presley. Men nästan alltid var det sport. Det kunde vara förstarundan i Wimbledon, skidstafetter, SHL–sändningar och Premier League-drabbningar, men allt oftare hade Kerstin noterat att Arne valde att titta igenom matcher och sportögonblick som han själv kommenterat.
Valmöjligheterna var näst intill oändliga. I bokhyllorna i rummet trängdes nämligen hundratals, kanske så många som tusen, DVD-fodral med matcher, lopp och sändningar som han kommenterat.
